Är du vegan? Är du ett freak? Självklart är du det!
Då måste du spana in Vegan Freak Radio. Bob och Jenna Torres veganska och politiska podcast i min mp3-spelare har räddat min mentala hälsa på många långa resor på sistone. Du kan också lyssna direkt från sajten i din dator.
Kolla också in Vegan Freaks-forumet där några av de mest intressanta diskussionerna i rörelsen pågår just nu.
torsdag, maj 24, 2007
Bloggen tillbaka (plus Roger Yates om resursmobiliseringsteori)
Sedan jag slutat som förbundsordförande i Djurens Rätt är min privata blogg tillbaka här. Tidigare inlägg i ordförandebloggen hittar du via länken i förra inlägget.
Dagens bloggtips: Sociologen Roger Yates bloggar mycket intressant om djurrätt, abolitionism och samhällsteori. Läs hans senaste observationer om djurrättsorganisationernas dilemman här.
Dagens bloggtips: Sociologen Roger Yates bloggar mycket intressant om djurrätt, abolitionism och samhällsteori. Läs hans senaste observationer om djurrättsorganisationernas dilemman här.
fredag, maj 18, 2007
Inledningsanförande på Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007
Kära vänner,
När Djurens Rätt nu inleder denna riksstämma i Borlänge är vi inne på vårt 125:e år som organisation. Bakom oss ligger en lång och fascinerande historia av flera generationers kamp för att förändra samhället och utvidga den mänskliga moralen. Det är en historia som vi under detta jubileumsår kommer att uppmärksamma på många olika sätt.
Varför är den historien viktig? Jo, utan den historien hade ingen av oss suttit här idag. Utan våra föregångare, inget Djurens Rätt idag. Utan deras kamp, ingen grund för oss att stå på idag. Utan deras inspirerande glöd, ingen eld i våra hjärtan idag.
Om pionjärerna inom vår rörelse kom tillbaka idag de skulle säkerligen förfäras över att så mycket återstår att göra efter 125 år. Men de skulle säkerligen också glädjas över att se vad som händer idag, när djurrättsrörelsen är en av de livaktigaste systemkritiska sociala rörelserna, inte bara här, utan i hela världen. De skulle säkerligen rysa av stolthet över allt det fantastiska arbete som ni, deras andliga barn och arvtagare, utför i kampen för ett samhälle som inte förtrycker djur.
Så sträcker sig över seklerna en djupt känd samhörighet mellan motståndsrörelsens alla frivilliga soldater. Som Margaret Atwood skriver kan vi välja att se tiden, inte som en utsträckt linje med enskilda händelser, årtal och milstolpar, utan som en serie bilder som läggs ovanpå varandra, som en serie genomskinliga diabilder möjliga att se tillbaka genom, som genom en vattenyta, och som skapar en rikare och med komplicerad bild för varje lager som läggs till.
Generationer har redan arbetat på det magnifika konstverk som idag är djurrättsrörelsen. Och för varje erfarenhet som gjorts i kampen har ett ytterligare penseldrag berikat bilden, ytterligare ett mejselhugg förfinat skulpturens detaljer, ytterligare en stämma satts till frihetssymfonin.
Och liksom våra föregångare har lagt grunden för den rörelse som vi utgör idag, så kommer vi att lägga grunden för framtidens djurrättsrörelse. Vi släpar fördomarna som stenar från den bördiga marken och sår för att våra efterkommande ska kunna skörda jämlikhet. Vi borrar och bryter speciesismens urberg idag, för att de ska nå den gyllene ådern av rättvisa. Vi river artförtryckets fängelser och murar för att de ska kunna andas frihet.
Mellan oss och djurens frigörelse, ligger en ännu okänd epok. Men det är en epok som vi är med och formar. I varje dag, i varje aktivitet, lever vi den dröm som vi ärvt från våra föregångare, så att våra arvtagare en dag kan vakna och finna att drömmen är verklighet. Varje gång vi delar ut ett flygblad, blir det ett mindre flygblad för framtidens aktivister att dela ut. För varje affisch vi sätter upp, blir det en mindre för våra systrar och bröder i framtiden. För varje aktion, en mindre för dem.
När historien om djurens frigörelse en dag skrivs kommer det att bli ett omfattande verk. Den historien kommer att handla om segrar och nederlag, om glädje och sorg, om lite tur och mycket skicklighet.
Men framför allt kommer den historien att handla om den tid, då ett beslutsamt fåtal slöt sig samman för att hävda sin arts högsta ideal. Den kommer att handla om dem som, mot överväldigande odds, vågade ta strid för alla de andra varelser som inte kan tala eller strida för sin egen sak. Den kommer att handla om deras kamp för djurens rätt och människans värdighet.
Den historien kommer att handla om er.
Ni är de levande bokstäverna som en dag kommer att sammanfogas till historien om djurens frigörelse. Genom våra handlingar formar våra bokstäver ord. Genom vårt samarbete bildar vi meningar som för handlingen framåt. I kampen för våra mål skriver vi stycken och kapitel.
Tillsammans stavar vi oss mödosamt fram genom det monumentala verk som en gång ska symbolisera mänsklighetens övervinnande av sig själv, och förverkligandet av vår potential för förnuft och medkänsla.
Här, på vår riksstämma, kommer vi att diskutera hur nästa stycke i denna historia ska utformas. Det är här vi tillsammans kommer att fråga oss vad vi kan göra för rusta framtidens aktivister för de kamper de kommer att behöva föra. Det är här vi tillsammans tillverkar de vapen som deras strider måste utkämpas med. Och det är här vi tillsammans anstränger oss för att se till Djurens Rätt aldrig ska behöva fira sitt 175-årsjubileum.
Det är här det börjar: Det sista kapitlet i djurförtryckets historia.
Så,
Det är med förhoppning om att ni ska få en trevlig och givande riksstämma,
Det är med förhoppning om att vårt arbete ska ge framtidens djurrättsaktivister många lata dagar,
Det är med förhoppning om att ni, som jag, känner en brinnande stolthet i vår kämpande gemenskap,
Och det är med den djupaste tacksamhet för det stora personliga äventyr som jag fått uppleva under mina år som förbundets ordförande,
Som jag har privilegiet att förklara Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007 för öppnad.
När Djurens Rätt nu inleder denna riksstämma i Borlänge är vi inne på vårt 125:e år som organisation. Bakom oss ligger en lång och fascinerande historia av flera generationers kamp för att förändra samhället och utvidga den mänskliga moralen. Det är en historia som vi under detta jubileumsår kommer att uppmärksamma på många olika sätt.
Varför är den historien viktig? Jo, utan den historien hade ingen av oss suttit här idag. Utan våra föregångare, inget Djurens Rätt idag. Utan deras kamp, ingen grund för oss att stå på idag. Utan deras inspirerande glöd, ingen eld i våra hjärtan idag.
Om pionjärerna inom vår rörelse kom tillbaka idag de skulle säkerligen förfäras över att så mycket återstår att göra efter 125 år. Men de skulle säkerligen också glädjas över att se vad som händer idag, när djurrättsrörelsen är en av de livaktigaste systemkritiska sociala rörelserna, inte bara här, utan i hela världen. De skulle säkerligen rysa av stolthet över allt det fantastiska arbete som ni, deras andliga barn och arvtagare, utför i kampen för ett samhälle som inte förtrycker djur.
Så sträcker sig över seklerna en djupt känd samhörighet mellan motståndsrörelsens alla frivilliga soldater. Som Margaret Atwood skriver kan vi välja att se tiden, inte som en utsträckt linje med enskilda händelser, årtal och milstolpar, utan som en serie bilder som läggs ovanpå varandra, som en serie genomskinliga diabilder möjliga att se tillbaka genom, som genom en vattenyta, och som skapar en rikare och med komplicerad bild för varje lager som läggs till.
Generationer har redan arbetat på det magnifika konstverk som idag är djurrättsrörelsen. Och för varje erfarenhet som gjorts i kampen har ett ytterligare penseldrag berikat bilden, ytterligare ett mejselhugg förfinat skulpturens detaljer, ytterligare en stämma satts till frihetssymfonin.
Och liksom våra föregångare har lagt grunden för den rörelse som vi utgör idag, så kommer vi att lägga grunden för framtidens djurrättsrörelse. Vi släpar fördomarna som stenar från den bördiga marken och sår för att våra efterkommande ska kunna skörda jämlikhet. Vi borrar och bryter speciesismens urberg idag, för att de ska nå den gyllene ådern av rättvisa. Vi river artförtryckets fängelser och murar för att de ska kunna andas frihet.
Mellan oss och djurens frigörelse, ligger en ännu okänd epok. Men det är en epok som vi är med och formar. I varje dag, i varje aktivitet, lever vi den dröm som vi ärvt från våra föregångare, så att våra arvtagare en dag kan vakna och finna att drömmen är verklighet. Varje gång vi delar ut ett flygblad, blir det ett mindre flygblad för framtidens aktivister att dela ut. För varje affisch vi sätter upp, blir det en mindre för våra systrar och bröder i framtiden. För varje aktion, en mindre för dem.
När historien om djurens frigörelse en dag skrivs kommer det att bli ett omfattande verk. Den historien kommer att handla om segrar och nederlag, om glädje och sorg, om lite tur och mycket skicklighet.
Men framför allt kommer den historien att handla om den tid, då ett beslutsamt fåtal slöt sig samman för att hävda sin arts högsta ideal. Den kommer att handla om dem som, mot överväldigande odds, vågade ta strid för alla de andra varelser som inte kan tala eller strida för sin egen sak. Den kommer att handla om deras kamp för djurens rätt och människans värdighet.
Den historien kommer att handla om er.
Ni är de levande bokstäverna som en dag kommer att sammanfogas till historien om djurens frigörelse. Genom våra handlingar formar våra bokstäver ord. Genom vårt samarbete bildar vi meningar som för handlingen framåt. I kampen för våra mål skriver vi stycken och kapitel.
Tillsammans stavar vi oss mödosamt fram genom det monumentala verk som en gång ska symbolisera mänsklighetens övervinnande av sig själv, och förverkligandet av vår potential för förnuft och medkänsla.
Här, på vår riksstämma, kommer vi att diskutera hur nästa stycke i denna historia ska utformas. Det är här vi tillsammans kommer att fråga oss vad vi kan göra för rusta framtidens aktivister för de kamper de kommer att behöva föra. Det är här vi tillsammans tillverkar de vapen som deras strider måste utkämpas med. Och det är här vi tillsammans anstränger oss för att se till Djurens Rätt aldrig ska behöva fira sitt 175-årsjubileum.
Det är här det börjar: Det sista kapitlet i djurförtryckets historia.
Så,
Det är med förhoppning om att ni ska få en trevlig och givande riksstämma,
Det är med förhoppning om att vårt arbete ska ge framtidens djurrättsaktivister många lata dagar,
Det är med förhoppning om att ni, som jag, känner en brinnande stolthet i vår kämpande gemenskap,
Och det är med den djupaste tacksamhet för det stora personliga äventyr som jag fått uppleva under mina år som förbundets ordförande,
Som jag har privilegiet att förklara Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007 för öppnad.
torsdag, maj 10, 2007
Veganer svälte sitt barn till döds?
"Veganer svälte sitt barn till döds", skriver Expressen idag. Det handlar om en sex veckor gammal pojke i Georgia, USA, som bara fått sojamjölk och äppeljuice att dricka. Följaktligen dog pojken av undernäring. Föräldrarna har nu dömts till livstids fängelse.
Självklart är det en tragedi när ett barn plågas ihjäl på ett sådant utstuderat sätt. Samtidigt är det extremt irriterande - men typiskt - att nyheten får en så tydligt veganfientlig vinkel.
1. Ey, vadå "veganer"?
Bara så att det är klart från början. Föräldrarna är inte alls veganer. De är kriminella tokskallar. Veganer svälter inte någon till döds. Punkt.
2. Veganism är en ideologi, inte en kost.
Expressen-journalisten behandlar veganism som om det i första hand handlade om en kost. Men i själva verket är veganism en ideologi baserad på ickevåld och respekt för andra varelser.
Detta var en självklar grundtanke för grundarna av Vegan Society år 1944. Donald Watson (1910-2005), som myntade ordet vegan - "början och slutet av vegetarian" som han själv mångtydigt uttryckte det - uppfattade veganismen så här:
"Om det veganska idealet om icke-exploatering når allmänt erkännande, skulle det medföra den största fredliga revolutionen någonsin."
Veganer vill med andra ord inte förtrycka andra - varken människor eller andra djur.
Veganer bojkottar därför produkter som innebär att djur utnyttjas, skadas och dödas - så som kött, mjölk, ägg, läder, med mera.
Men eftersom de djurförtryckande vanorna är en så stark norm i samhället finns det ingen förståelse för att detta är veganismens grund. Istället uppfattas valet att leva på en helt vegetabilisk kost som något avvikande och udda.
Dessutom är veganismen ofta provocerande för människor som äter kött. Bara det faktum att någon i närheten är vegan gör att ett dåligt samvete väcks hos köttätaren. Och ett bättre motiv för att marginalisera och utdefiniera veganer som konstiga och knasiga får man ju leta efter.
Istället för att få tillfälle att diskutera det viktiga - att valet av mat är en politisk och ideologisk rättvisekamp för miljarder förtryckta och röstlösa individer - så får vi veganer därför ofta finna oss i att definieras som ett gäng knäppisar som är ovanligt petiga med maten.
3. Renhetsmyten
Följden blir att veganism kommer att uppfattas som ett konstigt, halvreligiöst renhetsideal, där huvudpoängen är att inte få i sig minsta molekyl av animaliskt ursprung.
Det är väl här någonstans som Expressens reporter - eller hennes källor på någon internationell nyhetsbyrå - blandar ihop koncepten rejält. Det framställs i artikeln som om det skulle vara den yttersta konsekvensen av veganism att barn inte skulle få dricka bröstmjölk!
Det känns nästan lite löjligt att behöva påpeka detta, men mänskliga mödrar brukar som regel frivilligt mata sina barn med sin egen bröstmjölk. Elementet av exploatering i denna relation är obefintligt. (Till skillnad från situationen när kor stängs in, tvångsinsemineras, får sina kalvar skickade till slakt och sedan själv dödas i förtid när de efter fyra år inte producerar tillräckligt med mjölk för att vara lönsamma för Milko och Arla - en situation som veganer naturligtvis bestämt tar avstånd ifrån. Tyvärr har animaliekonsumtionsnormen fortfarande en sådan styrka att människor är benägna att uppfatta komjölk - en körtelutsöndring som är evolutionärt anpassad för att få en kalv att växa ett par hundra kilo på ett par år - som en sorts "naturlig" föda för människor. Hallå, eller!? Inga andra djur lider av vanföreställningen att de bör dricka en annan arts bröstmjölk ända upp i vuxen ålder. Men det kanske beror på att djuren inte är lika mottagliga för Bregott- och Arla-reklamen.)
Det är också vid det här laget väl belagt att människobarn klarar sig alldeles utmärkt på vegetabilisk föda efter amningen. Med andra ord: Det finns inte längre något tungt vägande argument för att människor ska utnyttja och döda andra djur till mat. Miljarder djur lider och dör helt i onödan, men var och en av oss kan göra något åt det genom att sluta betala djurindustrierna för vår mat.
Busenkelt. Om det inte vore för att medierna fortsätter att pumpa ut dumheter som misstänkliggör veganismen.
Redan för ca tio år sedan hade Aftonbladet en löpsedel med orden "VEGANER LÄT SITT BARN SVÄLTA". Senare beklagade chefredaktören för Aftonbladet detta och konstaterade att det troligen är den mest misslyckade löpsedeln som tidningen har producerat. (Fast det avståndstagandet stod förstås inte på en löpsedel utan i en liten notis i någon årsrapport som knappt någon såg. Skadan var redan gjord.)
Och nu upprepas misstaget av Expressen. Kanske av en journalist vars fördomar om veganer grundlades genom läsandet av Aftonbladets löpsedel eller liknande för tio år sedan - vad vet jag?
4. Stigmatisering av veganer
Expressens rapportering om dråpet på den sex veckor unga pojken har alltså ingenting alls med veganism att göra. Människor som är veganer svälter inte barn till döds. Detta är motsatsen till veganism. Get it?
Ändå passerar denna stigmatiserande nyhetsvinkel det pressetiska filtret, sannolikt för att vi veganer ännu är ganska få och eftersom köttnormen är så stark.
Min gissning är att det finns ganska många barn som skadas av sina föräldras sinnesförvirring eller okunnighet om lämplig kost. Men det leder inte till några kategoriserande löpsedlar där det står
"KÖTTÄTARE LÄT SITT BARN SVÄLTA",
"DIREKTÖRSSON DOG AV UNDERNÄRING",
eller
"KRISTNA GAV SINA BARN KÖTT - ORSAKADE DIABETES".
Naturligtvis ser vi inga sådana löpsedlar. Av det enkla skälet att det att vara köttätare, direktör eller kristen inte i sig är en orsak till att någon låter ett barn svälta eller bli sjuk av dålig mat. Vem som helst fattar att den verkliga orsaken måste ligga någon annanstans - det vill säga i psykisk sjukdom eller extrem okunnighet.
Veganer är däremot lovligt villebråd för vilda spekulationer om konstigt och avvikande leverne.
Vi och Paris Hilton liksom.
Wow.
5. Man ska inte tvinga på sina barn sina egna uppfattningar
I kommentarerna till Expressen-artikeln dyker den här gamla slitna klyschan upp igen. Trots att detta är ungefär det enda som föräldrar gör, hela tiden. (Om någon minns hur det var att vara tonåring så förstår ni vad jag menar...)
Let's face it: Föräldrar tvingar på sina barn en massa saker: Att bära det namn de själva väljer, att lära sig föräldrarnas språk, att städa sina rum, att lägga sig i tid, att inte se hemska filmer på tv, att gå till skolan, att åka på husvagnssemester, och så vidare.
Då kallas det dock "uppfostran" och anses vara ett fullt rimligt agerande för att socialisera in barnet till att fungera i samhället.
Att lära sig äta kött, mjölk och ägg är en central del av denna uppfostran för nästan alla i vårt samhälle. Många barn reagerar med avsky mot köttätande när de först får reda på att köttbullarna i själva verket är levande djur som de identifierar sig med och känner empati för. Men föräldrarna får genom lirkande, lögner eller rent tvång snart ungarna att vänja sig vid detta också.
Av någon underlig anledning uppfattas det alltså som tvång att uppfostra sina barn till att inte skada eller döda någon genom sina matvanor, medan det inte uppfattas tvång att uppfostra sina barn till att göra just detta. (Hmm, var det någon som sa "köttnormens osynlighet"?)
I själva verket borde det väl vara rimligare att uppfostra alla barn veganskt, och sedan i vuxen ålder låta dem välja om det verkar vara klokt att tiotusentals djur ska dö helt i onödan för hamna på deras tallrikar.
Men det är klart, då skulle de ju inte välja det.
torsdag, april 26, 2007
Världen går under, men ingen jävel ska röra min biff!
Igår kväll sändes ett program på SVT om klimatneutralitet. Bland annat togs det upp hur försöken med utsläppsrätter har misslyckats. Häpnadsväckande nog har det i själva verket blivit billigare att släppa ut koldioxid med det nya systemet!
Dessutom riktades kritik mot de företag som säljer klimatneutrala flygresor och liknande tjänster. Det visade sig att pengarna sällan används som det var tänkt, och att fattiga människor fortsätter att bära kostnaderna för miljöförstöringen.
En miljöaktivist uttryckte det bäst: "Koldioxidutjämning ger bara människor gott samvete över sina utsläpp, men det minskar inte utsläppen."
Det fick mig att tänka på två saker.
För det första att resonemanget är slående likt djurskyddstanken. Djurskyddsideologin går ut på att ge människor gott samvete över sitt djurutnyttjande. Men djurskyddskampanjer får inte konsumtionen av djurprodukter att minska.
Tvärtom har köttkonsumtionen i Sverige ökat med en tredjedel sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga under det årtionde som djuretiska frågor har debatterats mer än någonsin.
Fler djur än någonsin lider och dör för att svenskarna ska få mat, men djurskyddsparadigmet har samtidigt stärkts så mycket att få känner någon anledning att sluta betala för att få djurkroppar på tallriken. Djuren behandlas ju bra, liksom. Det här är ju Sverige. Och vi svenskar är snälla mot djur. Det är de hemska utlänningarna som plågar djur.
Köttnationalismen - Förnuftet: 1-0.
Den andra poängen är att matfrågan fortfarande är tabu i miljödebatten. Trots att djuruppfödningen står för 18 procent av växthusgaserna talar vi fortfarande inte om veganism som en viktig del av klimatlösningen.
"Världen går under, men ingen jävel ska komma och röra min biff!" - det är fortfarande inställningen, även inom stora delar av miljörörelsen.
Vill du se vilken betydelse dina matvanor har för klimatet? Klicka här för att kolla ditt ekologiska fotavtryck och upptäck hur stor skillnad det gör att byta till djuretiskt hållbar mat!
Dessutom riktades kritik mot de företag som säljer klimatneutrala flygresor och liknande tjänster. Det visade sig att pengarna sällan används som det var tänkt, och att fattiga människor fortsätter att bära kostnaderna för miljöförstöringen.
En miljöaktivist uttryckte det bäst: "Koldioxidutjämning ger bara människor gott samvete över sina utsläpp, men det minskar inte utsläppen."
Det fick mig att tänka på två saker.
För det första att resonemanget är slående likt djurskyddstanken. Djurskyddsideologin går ut på att ge människor gott samvete över sitt djurutnyttjande. Men djurskyddskampanjer får inte konsumtionen av djurprodukter att minska.
Tvärtom har köttkonsumtionen i Sverige ökat med en tredjedel sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga under det årtionde som djuretiska frågor har debatterats mer än någonsin.
Fler djur än någonsin lider och dör för att svenskarna ska få mat, men djurskyddsparadigmet har samtidigt stärkts så mycket att få känner någon anledning att sluta betala för att få djurkroppar på tallriken. Djuren behandlas ju bra, liksom. Det här är ju Sverige. Och vi svenskar är snälla mot djur. Det är de hemska utlänningarna som plågar djur.
Köttnationalismen - Förnuftet: 1-0.
Den andra poängen är att matfrågan fortfarande är tabu i miljödebatten. Trots att djuruppfödningen står för 18 procent av växthusgaserna talar vi fortfarande inte om veganism som en viktig del av klimatlösningen.
"Världen går under, men ingen jävel ska komma och röra min biff!" - det är fortfarande inställningen, även inom stora delar av miljörörelsen.
Vill du se vilken betydelse dina matvanor har för klimatet? Klicka här för att kolla ditt ekologiska fotavtryck och upptäck hur stor skillnad det gör att byta till djuretiskt hållbar mat!
lördag, juli 29, 2006
Djur har rättigheter - ett svar till Jönköpings-Posten
”Att hävda att djur har rättigheter, på samma sätt som människor, är fel”, hävdar ledarskribenten i JP (17/6).
I dagens läge, när djurrättsrörelsen växer över hela världen, och får massivt stöd av ledande filosofer, så blir man som djurrättsförespråkare förstås nyfiken på vilka nya argument som ledarskribenten ska föra fram.
Det vi får veta är följande: Djur kan inte ha rättigheter för att det leder till nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Djur kan inte heller ha rättigheter eftersom de inte kan ha skyldigheter, antyds det.
Ledaren tar med andra ord slut precis där varje djurrättsfilosofisk skrift börjar, med de argument som är de allra lättaste att tillbakavisa.
Att rättigheter förutsätter skyldigheter är uppenbart osant. Eller anser JP verkligen att små barn eller svårt hjärnskadade människor – som uppenbarligen saknar skyldigheter – också saknar rättigheter? Där kan vi verkligen börja tala om ett människofientligt resonemang!
Djurrättsidén leder däremot inte till att mänskliga rättigheter försvinner, lika lite som kvinnors rättigheter lett till att mäns rättigheter försvunnit, eller slaveriets avskaffande lett till att vita människors rättigheter upplösts. Rättigheter är inget nollsummespel som försvinner för en grupp när de vinns för en annan.
Det djurrättsrörelsen kräver är bara att alla medvetna, kännande varelsers intressen ska respekteras, oavsett deras intelligens eller utseende. Även många andra djur än människor är kännande varelser. Vi har alla det gemensamt att vi kan uppleva lycka och lidande, att våra liv är viktiga för oss själva, och att döden innebär slutet på allt som är betydelsefullt för oss. Det är av dessa skäl vi inte får skada eller döda människor – och det är av samma skäl som vi inte får skada eller döda andra djur.
Så några grundläggande mänskliga rättigheter hotas inte av djurens rättigheter.
Däremot hotas så klart de privilegier som vi tagit oss på våra försvarslösa medvarelsers bekostnad.
Precis som kvinnokampen hotar mäns makt över kvinnor, så innebär rättigheter för djur att människor måste ge upp sitt brutala utnyttjande av djur till mat, kläder, experiment och underhållning. Det är enbart att välkomna. Det är därför ohederligt av JP:s ledare att blanda ihop förlusten av makten att exploatera med förlusten av mänskliga rättigheter.
Om det nu är hotet mot djurfabrikernas vinster och hotet mot smaklökarnas vana vid smaken av likdelar som skrämmer, så skriv det rakt ut istället. Vi tillstår gärna att vi förespråkar veganism som det självklara alternativet till miljarder djurs lidande och död. Vi tar gärna den debatten, för den är enkel att vinna. Människor behöver inte längre utnyttja och döda djur för att leva goda liv. Alltså bör vi låta bli.
Vi vet redan att det är fel att döda och äta grannens hund eller katt. Nu behöver vi bara inse det självklara: att det inte finns någon skillnad mellan Karo och Misse och de miljarder namnlösa djur som varje år faller offer för vårt traditions- och profitdrivna artförtryck.
Man får glädja sig åt att det är uppenbart att ledaren inte tror på sina egna ord. För om djur saknar rättigheter – varför ska vi då över huvud taget bry oss om att ”de har det bra”? Tydligen anser JP att djur har vissa rättigheter trots allt. Jag hoppas att tidningen snart låter den tanken utvecklas till sin fullbordan. Djuren har väntat länge nog.
I dagens läge, när djurrättsrörelsen växer över hela världen, och får massivt stöd av ledande filosofer, så blir man som djurrättsförespråkare förstås nyfiken på vilka nya argument som ledarskribenten ska föra fram.
Det vi får veta är följande: Djur kan inte ha rättigheter för att det leder till nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Djur kan inte heller ha rättigheter eftersom de inte kan ha skyldigheter, antyds det.
Ledaren tar med andra ord slut precis där varje djurrättsfilosofisk skrift börjar, med de argument som är de allra lättaste att tillbakavisa.
Att rättigheter förutsätter skyldigheter är uppenbart osant. Eller anser JP verkligen att små barn eller svårt hjärnskadade människor – som uppenbarligen saknar skyldigheter – också saknar rättigheter? Där kan vi verkligen börja tala om ett människofientligt resonemang!
Djurrättsidén leder däremot inte till att mänskliga rättigheter försvinner, lika lite som kvinnors rättigheter lett till att mäns rättigheter försvunnit, eller slaveriets avskaffande lett till att vita människors rättigheter upplösts. Rättigheter är inget nollsummespel som försvinner för en grupp när de vinns för en annan.
Det djurrättsrörelsen kräver är bara att alla medvetna, kännande varelsers intressen ska respekteras, oavsett deras intelligens eller utseende. Även många andra djur än människor är kännande varelser. Vi har alla det gemensamt att vi kan uppleva lycka och lidande, att våra liv är viktiga för oss själva, och att döden innebär slutet på allt som är betydelsefullt för oss. Det är av dessa skäl vi inte får skada eller döda människor – och det är av samma skäl som vi inte får skada eller döda andra djur.
Så några grundläggande mänskliga rättigheter hotas inte av djurens rättigheter.
Däremot hotas så klart de privilegier som vi tagit oss på våra försvarslösa medvarelsers bekostnad.
Precis som kvinnokampen hotar mäns makt över kvinnor, så innebär rättigheter för djur att människor måste ge upp sitt brutala utnyttjande av djur till mat, kläder, experiment och underhållning. Det är enbart att välkomna. Det är därför ohederligt av JP:s ledare att blanda ihop förlusten av makten att exploatera med förlusten av mänskliga rättigheter.
Om det nu är hotet mot djurfabrikernas vinster och hotet mot smaklökarnas vana vid smaken av likdelar som skrämmer, så skriv det rakt ut istället. Vi tillstår gärna att vi förespråkar veganism som det självklara alternativet till miljarder djurs lidande och död. Vi tar gärna den debatten, för den är enkel att vinna. Människor behöver inte längre utnyttja och döda djur för att leva goda liv. Alltså bör vi låta bli.
Vi vet redan att det är fel att döda och äta grannens hund eller katt. Nu behöver vi bara inse det självklara: att det inte finns någon skillnad mellan Karo och Misse och de miljarder namnlösa djur som varje år faller offer för vårt traditions- och profitdrivna artförtryck.
Man får glädja sig åt att det är uppenbart att ledaren inte tror på sina egna ord. För om djur saknar rättigheter – varför ska vi då över huvud taget bry oss om att ”de har det bra”? Tydligen anser JP att djur har vissa rättigheter trots allt. Jag hoppas att tidningen snart låter den tanken utvecklas till sin fullbordan. Djuren har väntat länge nog.
torsdag, juni 01, 2006
Bloggen fortsätter på www.djurensratt.se
Efter sjösättningen av Djurens Rätts nya hemsida har min blogg flyttat. Klicka här för att komma till den nya bloggen.
måndag, maj 15, 2006
Radiodebatt om köttätandet
Äntligen gjorde Mamma Scan ett försök att ta debatten!
I går var jag med i ett diskussionsprogram om köttätande i SR P4:s "Efter tolv". Deltog gjorde förutom jag Åke Rutegård, vd för branschorganisationen Kött- och charkföretagen, och näringsexperten Irene Mattisson. Ett bandat inslag med filosofen Torbjörn Tännsjö sändes också under programmet. (Tännsjös åsikter om köttätande har jag förresten tidigare kommenterat här.)
Programmet kan avlyssnas på Internet om du klickar här.
I går var jag med i ett diskussionsprogram om köttätande i SR P4:s "Efter tolv". Deltog gjorde förutom jag Åke Rutegård, vd för branschorganisationen Kött- och charkföretagen, och näringsexperten Irene Mattisson. Ett bandat inslag med filosofen Torbjörn Tännsjö sändes också under programmet. (Tännsjös åsikter om köttätande har jag förresten tidigare kommenterat här.)
Programmet kan avlyssnas på Internet om du klickar här.
torsdag, maj 11, 2006
Jordens pepp!
... är när det ringer en över 80 år gammal kvinna och berättar att hon är vegan sedan 19 års ålder. Redan som barn slutade hon att äta kött, efter att hon hittat de kalvar hon brukade leka med slaktade och upphängda i ladugården.
Vilken människa! Jag tror inte på någon gud, men jag finner ändå en oerhörd förtröstan i att veta att det någonstans där ute finns en äldre dam som alltid avslutar sin kvällsbön med orden "jämna slakterierna med marken".
Tack för att du finns, kära syster!
Vilken människa! Jag tror inte på någon gud, men jag finner ändå en oerhörd förtröstan i att veta att det någonstans där ute finns en äldre dam som alltid avslutar sin kvällsbön med orden "jämna slakterierna med marken".
Tack för att du finns, kära syster!
tisdag, maj 02, 2006
Kött som alternativ!
Idag har Dagens Nyheters matsidor ett recept på morötter med citron och mynta. Inte så värst dramatiskt kanske. Men den lilla roliga detaljen är slutmeningen:
Varför är nu detta så roligt? Jo, för att köttätandet framställs som ett "alternativ". Annars är ju köttätandet den starka normen i vårt samhälle. Det är normalt att äta kött. Lika normalt som att prata svenska.
Äter man inte kött är man avvikande från det som är normalt. Att inte äta kött vid en gemensam måltid gör att man sticker ut nästan lika mycket som om man bara pratar ungerska i ett svensktalande sällskap.
Att äta vegetariskt eller veganskt framställs därför nästan alltid som ett "alternativ" till det vanliga och normala - det vill säga att äta kött.
"Alternativ."
Smaka på ordet. Det är inte neutralt. Tvärtom är det laddat med värderingar och betydelser. Vad signalerar ordet "alternativ" egentligen?
Jo, framför allt anses alternativet inte vara lika bra som det normala.
Om jag behöver en reservdel till min bil så väljer jag en billig piratkopia när jag inte har råd med originaldelen. Den billiga kopian är sämre, det vet alla, men den får duga. Som alternativ.
Ibland pratar man om ett "fullgott alternativ". Det vill säga något som inte är själva originalet, men precis lika bra till sin funktion. Men även där är originalet normen, och alternativet är det man väljer bara när man inte kan få det normala - alltså det som anses bäst, rätt och riktigt.
Ta återigen ett bilexempel: Det finns massor av familjebilar som är lika bra till sin praktiska funktion att säkert frakta omkring familjer och deras inköp. Men det finns ändå vissa bilmärken som av hävd har en högre status - som anses vara "riktiga" familjebilar.
Precis så är det med kött. Vegetabilisk mat är precis lika bra - eller bättre - för att ge människor näring och hälsa. Men lik förbaskat är köttätandet fortfarande normen och vegetarismen "alternativet".
Massor av restauranger lyfter numera fram att de har "vegetariska alternativ". Vilket förstås är finfint, så att några hundra tusen av oss svenskar som inte vill göra våra magar till kyrkogårdar slipper gå hungriga på stan! Men vad är det restaurangerna säger om vi börjar värdera orden? Jo, följande: "Här har vi den riktiga maten - men vi kan också ordna alternativ för er som inte vill ha den riktiga maten."
Alternativ-föreställningen spelar en stor roll för att misstänkliggöra hela vegetarismen som livsstil. Om det finns en norm som de flesta håller sig till - varför bryta den i onödan? "Det måste vara något underligt med vegetarismen", tänker Svensson, mer eller mindre medvetet. Bara det faktum att vegetarismen hela tiden stämplas som "alternativ" ger ju intrycket att matvalet måste vara något sämre, något svårt, och något som bara "alternativa" människor sysslar med. (Och allvarligt talat - vem vill vara en sådan där "alternativ" och jobbig jävel?)
Det här kanske låter som trivialt märkande av ord. Och det är förstås inte på långa vägar en analys av hela relationen mellan människor och djur. Men orden beskriver och definierar världen åt oss. De ger oss riktning i tillvaron: Detta är bra - detta är dåligt. Det ligger med andra ord makt i orden - makten att skilja rätt från fel. Och när det gäller val av mat är makten över orden i förlängningen en fråga om liv och död.
DN:s recept på morötter med citron och mynta är förstås en bagatell i sammanhanget, men ordvalen i slutklämmen är omedvetet framåtsyftande. En dag kommer nämligen köttätandet att ses som ett udda och ytterst bisarrt "alternativ" till riktig mat. Kött kommer att framstå som något en människa endast skulle välja att äta på en öde ö där det inte finns annan mat än djur att jaga.
Våra barnbarn kommer att häpna över våra historier om hur tidningarna varje dag publicerade recept på mördade djur, och de kommer att besöka muséer som dokumenterar tiden då människor fortfarande förslavade dem som såg lite annorlunda ut och var lite mindre intelligenta.
Den övertygelsen ger många av oss kraft att fortsätta arbeta för ett samhälle som inte förtrycker djur. Glöm bara inte att äta ordentligt under tiden. Riktig mat alltså. Tillsammans kan vi äta upp hela jävla normen! Nu ska jag laga morötter med citron och mynta!
Skivad kokt skinka eller kycklingfilé är alternativ för köttätaren.
Varför är nu detta så roligt? Jo, för att köttätandet framställs som ett "alternativ". Annars är ju köttätandet den starka normen i vårt samhälle. Det är normalt att äta kött. Lika normalt som att prata svenska.
Äter man inte kött är man avvikande från det som är normalt. Att inte äta kött vid en gemensam måltid gör att man sticker ut nästan lika mycket som om man bara pratar ungerska i ett svensktalande sällskap.
Att äta vegetariskt eller veganskt framställs därför nästan alltid som ett "alternativ" till det vanliga och normala - det vill säga att äta kött.
"Alternativ."
Smaka på ordet. Det är inte neutralt. Tvärtom är det laddat med värderingar och betydelser. Vad signalerar ordet "alternativ" egentligen?
Jo, framför allt anses alternativet inte vara lika bra som det normala.
Om jag behöver en reservdel till min bil så väljer jag en billig piratkopia när jag inte har råd med originaldelen. Den billiga kopian är sämre, det vet alla, men den får duga. Som alternativ.
Ibland pratar man om ett "fullgott alternativ". Det vill säga något som inte är själva originalet, men precis lika bra till sin funktion. Men även där är originalet normen, och alternativet är det man väljer bara när man inte kan få det normala - alltså det som anses bäst, rätt och riktigt.
Ta återigen ett bilexempel: Det finns massor av familjebilar som är lika bra till sin praktiska funktion att säkert frakta omkring familjer och deras inköp. Men det finns ändå vissa bilmärken som av hävd har en högre status - som anses vara "riktiga" familjebilar.
Precis så är det med kött. Vegetabilisk mat är precis lika bra - eller bättre - för att ge människor näring och hälsa. Men lik förbaskat är köttätandet fortfarande normen och vegetarismen "alternativet".
Massor av restauranger lyfter numera fram att de har "vegetariska alternativ". Vilket förstås är finfint, så att några hundra tusen av oss svenskar som inte vill göra våra magar till kyrkogårdar slipper gå hungriga på stan! Men vad är det restaurangerna säger om vi börjar värdera orden? Jo, följande: "Här har vi den riktiga maten - men vi kan också ordna alternativ för er som inte vill ha den riktiga maten."
Alternativ-föreställningen spelar en stor roll för att misstänkliggöra hela vegetarismen som livsstil. Om det finns en norm som de flesta håller sig till - varför bryta den i onödan? "Det måste vara något underligt med vegetarismen", tänker Svensson, mer eller mindre medvetet. Bara det faktum att vegetarismen hela tiden stämplas som "alternativ" ger ju intrycket att matvalet måste vara något sämre, något svårt, och något som bara "alternativa" människor sysslar med. (Och allvarligt talat - vem vill vara en sådan där "alternativ" och jobbig jävel?)
Det här kanske låter som trivialt märkande av ord. Och det är förstås inte på långa vägar en analys av hela relationen mellan människor och djur. Men orden beskriver och definierar världen åt oss. De ger oss riktning i tillvaron: Detta är bra - detta är dåligt. Det ligger med andra ord makt i orden - makten att skilja rätt från fel. Och när det gäller val av mat är makten över orden i förlängningen en fråga om liv och död.
DN:s recept på morötter med citron och mynta är förstås en bagatell i sammanhanget, men ordvalen i slutklämmen är omedvetet framåtsyftande. En dag kommer nämligen köttätandet att ses som ett udda och ytterst bisarrt "alternativ" till riktig mat. Kött kommer att framstå som något en människa endast skulle välja att äta på en öde ö där det inte finns annan mat än djur att jaga.
Våra barnbarn kommer att häpna över våra historier om hur tidningarna varje dag publicerade recept på mördade djur, och de kommer att besöka muséer som dokumenterar tiden då människor fortfarande förslavade dem som såg lite annorlunda ut och var lite mindre intelligenta.
Den övertygelsen ger många av oss kraft att fortsätta arbeta för ett samhälle som inte förtrycker djur. Glöm bara inte att äta ordentligt under tiden. Riktig mat alltså. Tillsammans kan vi äta upp hela jävla normen! Nu ska jag laga morötter med citron och mynta!
onsdag, april 26, 2006
"Argument" nr 4. Men djuren äter ju varandra - därför är det rätt att äta djur!
Nej, inte alls.
Naturligtvis finns det djur som äter andra djur. Men det är bara en faktautsaga, och inget som kan fungera som rättesnöre för hur vi människor bör bete oss.
Det är lika sant att det finns rovdjur som att det finns bilar, rockband och små gröna äpplen. Men bara för att bilar, rockband och äpplen finns, så är vi väl inte tvungna att härma dem, eller hur?
Allra minst kan vi använda bilar, rockband och äpplen som argument för att någonting vi gör är rätt eller fel.
Prova till exempel att springa mitt på motorvägen och hävda sedan halsstarrigt att det är rätt sak att göra eftersom bilarna faktiskt åker på vägen.
Eller sätt dig uppe i ett träd hela veckan och förklara sedan - när skallgångskedjan av poliser och oroliga grannar slutligen hittar dig - att det var rätt och riktigt för att små gröna äpplen faktiskt håller till i träd hela tiden.
Eller varför inte ställa dig utanför grannens sovrumsfönster mitt i natten och låt som ett rockband. Försvara dig sedan med att rockband faktiskt låter väldigt högt och därför är det rätt av dig att också göra det.
Om en människa faktiskt skulle bete sig på något av de sätten skulle nog de flesta av oss släppa lite på liberalismen och tänka att det nog finns goda skäl för tvångsvård. Men när någon säger att det är rätt att döda djur för att rovdjuren gör det - då är det få som ens höjer på ögonbrynen. Trots att det är exakt samma typ av påstående: "Detta finns - alltså är det rätt att göra så."
Faktum är att inget faktapåstående om verkligheten i sig själv kan tjäna som vägledning i moraliska frågor. Vi kan inte härleda hur vi bör agera bara utifrån hur saker och ting är. (Detta kallas ibland "Humes lag", efter filosofen David Hume, och accepteras idag av de flesta filosofer.)
Naturen är dessutom en extremt inkonsekvent lärare i moral. Man kan nämligen peka på naturen och hitta försvar för precis vad som helst.
Vissa djur dödar andra djur, ja. Men djur dödar också ibland djur av samma art - och till och med människor. Gör det att vi också ibland får döda andra människor?
Djur parar sig ibland med sina nära släktingar. Är det ett försvar för mänsklig incest?
Vissa djur lever i flockar med en extrem hierarki. Ska vi också införa diktatur av den anledningen?
Natur(!)ligtvis inte. Vi kan helt enkelt inte dra några moraliska lärdomar alls av naturen. Etik handlar inte om att försöka härma något förhållande i naturen, utan om att föra förnuftiga och sammanhängande resonemang utifrån grundläggande värden och värderingar.
Vi människor skiljer oss från rovdjuren i den bemärkelsen att vi kan reflektera över våra handlingar och moraliskt värdera hur vi beter oss. Tigrar och järvar funderar aldrig över om det är rätt att skada eller döda andra djur. De bara gör det, för att... tja... för att det är sånt som tigrar och järvar gör.
Vuxna människor däremot, kan resonera moraliskt och förstå hur andra drabbas av våra handlingar. Det belägger oss med ett moraliskt ansvar för hur vi faktiskt agerar. Vi har med andra ord en skyldighet - som tigrar och järvar inte kan leva upp till - att ta hänsyn till andra efter bästa förmåga.
Framför allt verkar det rimligt att anta att vi har en skyldighet att så gott vi kan undvika att orsaka lidande och död, eftersom detta alltid är något negativt för de individer som drabbas.
För våra matvanor följer alltså logiskt att vi bör sluta äta kött och andra djurprodukter, eftersom detta orsakar lidande och död, samtidigt som det är fullt möjligt för oss människor att leva på vegetabilisk föda.
Eller med andra ord: Det duger inte att skylla på tigrarna för det lidande som vi själva väljer att tillfoga andra varelser. Det är vårt eget individuella ansvar att sluta med det.
Naturligtvis finns det djur som äter andra djur. Men det är bara en faktautsaga, och inget som kan fungera som rättesnöre för hur vi människor bör bete oss.
Det är lika sant att det finns rovdjur som att det finns bilar, rockband och små gröna äpplen. Men bara för att bilar, rockband och äpplen finns, så är vi väl inte tvungna att härma dem, eller hur?
Allra minst kan vi använda bilar, rockband och äpplen som argument för att någonting vi gör är rätt eller fel.
Prova till exempel att springa mitt på motorvägen och hävda sedan halsstarrigt att det är rätt sak att göra eftersom bilarna faktiskt åker på vägen.
Eller sätt dig uppe i ett träd hela veckan och förklara sedan - när skallgångskedjan av poliser och oroliga grannar slutligen hittar dig - att det var rätt och riktigt för att små gröna äpplen faktiskt håller till i träd hela tiden.
Eller varför inte ställa dig utanför grannens sovrumsfönster mitt i natten och låt som ett rockband. Försvara dig sedan med att rockband faktiskt låter väldigt högt och därför är det rätt av dig att också göra det.
Om en människa faktiskt skulle bete sig på något av de sätten skulle nog de flesta av oss släppa lite på liberalismen och tänka att det nog finns goda skäl för tvångsvård. Men när någon säger att det är rätt att döda djur för att rovdjuren gör det - då är det få som ens höjer på ögonbrynen. Trots att det är exakt samma typ av påstående: "Detta finns - alltså är det rätt att göra så."
Faktum är att inget faktapåstående om verkligheten i sig själv kan tjäna som vägledning i moraliska frågor. Vi kan inte härleda hur vi bör agera bara utifrån hur saker och ting är. (Detta kallas ibland "Humes lag", efter filosofen David Hume, och accepteras idag av de flesta filosofer.)
Naturen är dessutom en extremt inkonsekvent lärare i moral. Man kan nämligen peka på naturen och hitta försvar för precis vad som helst.
Vissa djur dödar andra djur, ja. Men djur dödar också ibland djur av samma art - och till och med människor. Gör det att vi också ibland får döda andra människor?
Djur parar sig ibland med sina nära släktingar. Är det ett försvar för mänsklig incest?
Vissa djur lever i flockar med en extrem hierarki. Ska vi också införa diktatur av den anledningen?
Natur(!)ligtvis inte. Vi kan helt enkelt inte dra några moraliska lärdomar alls av naturen. Etik handlar inte om att försöka härma något förhållande i naturen, utan om att föra förnuftiga och sammanhängande resonemang utifrån grundläggande värden och värderingar.
Vi människor skiljer oss från rovdjuren i den bemärkelsen att vi kan reflektera över våra handlingar och moraliskt värdera hur vi beter oss. Tigrar och järvar funderar aldrig över om det är rätt att skada eller döda andra djur. De bara gör det, för att... tja... för att det är sånt som tigrar och järvar gör.
Vuxna människor däremot, kan resonera moraliskt och förstå hur andra drabbas av våra handlingar. Det belägger oss med ett moraliskt ansvar för hur vi faktiskt agerar. Vi har med andra ord en skyldighet - som tigrar och järvar inte kan leva upp till - att ta hänsyn till andra efter bästa förmåga.
Framför allt verkar det rimligt att anta att vi har en skyldighet att så gott vi kan undvika att orsaka lidande och död, eftersom detta alltid är något negativt för de individer som drabbas.
För våra matvanor följer alltså logiskt att vi bör sluta äta kött och andra djurprodukter, eftersom detta orsakar lidande och död, samtidigt som det är fullt möjligt för oss människor att leva på vegetabilisk föda.
Eller med andra ord: Det duger inte att skylla på tigrarna för det lidande som vi själva väljer att tillfoga andra varelser. Det är vårt eget individuella ansvar att sluta med det.
måndag, april 10, 2006
Mamma Scan - kom och ta debatten!
Hej igen!
Jag glömde säga en sak om Faktum.
Efter att programmet utannonserats i förra veckan ringde det från programmet Debatt i SVT. De ville gärna göra en debatt om köttätandet och moralen, med anledning av Faktums program.
"Visst", sa jag, "jag ställer upp."
"Bra", sa Debatt-redaktionen, "vi ska bara hitta någon som vill debattera mot dig."
Men idag återkom de och sade att de inte kunde hitta någon motdebattör. Ella Nilsson, vd för Svensk Köttinformation - numera känd även från Faktum - ville inte debattera i tv den här gången heller. Och redaktionen hade inte heller hittat någon annan på ledande position inom köttbranschen som ville ta debatten.
Lite märkligt va? Jag menar, ska man inte kunna skaka fram en enda debattsugen meningsmotståndare i ett land med 97 procent köttätare (enligt Svensk köttinformation)?
Nu beror ju inte detta på att jag är en sådan livsfarlig debattör eller så. Det beror på att djurindustrierna vet att de inte kan vinna en saklig debatt om köttätandet så länge den förs på den djurrättsliga planhalvan.
De är förstås mer än villiga att diskutera begränsade djurskyddsåtgärder, men bara så länge diskussionen rör sig inom djurskyddstänkandet - det vill säga uppfattningen att djur finns till för oss människor att använda som vi vill, bara det görs på ett "humant" sätt.
De vet att sådana debatter stärker deras image som välmenande och samtidigt smickrar allmänhetens uppfattning om sig själva som "djurvänliga", trots att de fortsätter utnyttja djur.
Men om debatten flyttas en millimeter utanför den säkerhetszonen och vi börjar diskutera djurens egenvärde och individuella rättigheter, eller ännu värre - det faktum att allt lidande som djuren utsätts i för köttindustrin är onödigt eftersom vi inte behöver äta kött - ja, då vill de inte vara med längre.
Då tar argumenten nämligen slut. Då handlar det inte längre om "enskilda problem" med djurhållningen - som alltid kan pratas bort genom att skylla på enskilda bönder eller genom hänvisning till branschen (ständigt) pågående "åtgärdsprogram" - utan om en moralisk generalkritik mot hela den artförtryckande kulturen.
Egentligen borde det ju ligga i djurindustriernas intresse att ta debatten med djurrättsrörelsen direkt, för att äntligen få tyst på oss en gång för alla. Men det gör de aldrig. Tvärtom undviker de den debatten så mycket de bara kan.
Kan det möjligen säga något om vilken sida som sitter på de hållbara argumenten?
Jag glömde säga en sak om Faktum.
Efter att programmet utannonserats i förra veckan ringde det från programmet Debatt i SVT. De ville gärna göra en debatt om köttätandet och moralen, med anledning av Faktums program.
"Visst", sa jag, "jag ställer upp."
"Bra", sa Debatt-redaktionen, "vi ska bara hitta någon som vill debattera mot dig."
Men idag återkom de och sade att de inte kunde hitta någon motdebattör. Ella Nilsson, vd för Svensk Köttinformation - numera känd även från Faktum - ville inte debattera i tv den här gången heller. Och redaktionen hade inte heller hittat någon annan på ledande position inom köttbranschen som ville ta debatten.
Lite märkligt va? Jag menar, ska man inte kunna skaka fram en enda debattsugen meningsmotståndare i ett land med 97 procent köttätare (enligt Svensk köttinformation)?
Nu beror ju inte detta på att jag är en sådan livsfarlig debattör eller så. Det beror på att djurindustrierna vet att de inte kan vinna en saklig debatt om köttätandet så länge den förs på den djurrättsliga planhalvan.
De är förstås mer än villiga att diskutera begränsade djurskyddsåtgärder, men bara så länge diskussionen rör sig inom djurskyddstänkandet - det vill säga uppfattningen att djur finns till för oss människor att använda som vi vill, bara det görs på ett "humant" sätt.
De vet att sådana debatter stärker deras image som välmenande och samtidigt smickrar allmänhetens uppfattning om sig själva som "djurvänliga", trots att de fortsätter utnyttja djur.
Men om debatten flyttas en millimeter utanför den säkerhetszonen och vi börjar diskutera djurens egenvärde och individuella rättigheter, eller ännu värre - det faktum att allt lidande som djuren utsätts i för köttindustrin är onödigt eftersom vi inte behöver äta kött - ja, då vill de inte vara med längre.
Då tar argumenten nämligen slut. Då handlar det inte längre om "enskilda problem" med djurhållningen - som alltid kan pratas bort genom att skylla på enskilda bönder eller genom hänvisning till branschen (ständigt) pågående "åtgärdsprogram" - utan om en moralisk generalkritik mot hela den artförtryckande kulturen.
Egentligen borde det ju ligga i djurindustriernas intresse att ta debatten med djurrättsrörelsen direkt, för att äntligen få tyst på oss en gång för alla. Men det gör de aldrig. Tvärtom undviker de den debatten så mycket de bara kan.
Kan det möjligen säga något om vilken sida som sitter på de hållbara argumenten?
Faktum om köttätandets dubbelmoral
Samhällsprogrammet Faktum i SVT2 sänder ikväll kl. 20.00 ett program om dubbelmoralen i köttätandet.
Dubbelmoralen i köttätandet? Ja, ni vet den där motsägelsefulla samhällsmoralen som säger att det är fel att äta hundar och katter, medan det är okej att slå ihjäl miljoner grisar och kor.
Om jag kommer hem till dig och säger att jag tänker äta upp din hund, så framstår jag som ett monster. Men om jag går till ICA och betalar för delar av en dödad gris, så anses det helt okej.
Hur går det ihop? Det gör det förstås inte. Därför struntar de flesta bara i att tänka på det. Och eftersom ingen annan heller vill bli påmind om saken så är de flesta tysta om var maten kommer ifrån. Det är samhällets tysta köttpakt: "Om du inte kritiserar mig så kritiserar jag inte dig".
Därför är det spännande att SVT äntligen lyfter fram den här frågan för öppen diskussion. Det förlorar ingen på. Allra minst djuren.
Faktum, SVT2, måndag 10 april, kl. 20.00.
Repriser:
SVT24, tisdag 11 april, kl. 21.00
SVT2, lördag 15 april, kl. 12.25
SVT2, söndag 16 april, kl. 23.40
Se programmet direkt på Internet - klicka här!
Dubbelmoralen i köttätandet? Ja, ni vet den där motsägelsefulla samhällsmoralen som säger att det är fel att äta hundar och katter, medan det är okej att slå ihjäl miljoner grisar och kor.
Om jag kommer hem till dig och säger att jag tänker äta upp din hund, så framstår jag som ett monster. Men om jag går till ICA och betalar för delar av en dödad gris, så anses det helt okej.
Hur går det ihop? Det gör det förstås inte. Därför struntar de flesta bara i att tänka på det. Och eftersom ingen annan heller vill bli påmind om saken så är de flesta tysta om var maten kommer ifrån. Det är samhällets tysta köttpakt: "Om du inte kritiserar mig så kritiserar jag inte dig".
Därför är det spännande att SVT äntligen lyfter fram den här frågan för öppen diskussion. Det förlorar ingen på. Allra minst djuren.
Faktum, SVT2, måndag 10 april, kl. 20.00.
Repriser:
SVT24, tisdag 11 april, kl. 21.00
SVT2, lördag 15 april, kl. 12.25
SVT2, söndag 16 april, kl. 23.40
Se programmet direkt på Internet - klicka här!
onsdag, mars 29, 2006
Djurförsöksdebatt i TV8 ikväll
Ojoj. Jag har inte varit så aktiv med bloggandet på sistone, som ni ser.
Den stora fördelen med att arbeta åt en djurrättsorganisation är förstås att det är världens bästa jobb. Den stora nackdelen är att det är världens bästa jobb precis hela tiden...
Anyway - här behövs i alla fall något nytt! Det får bli ett tv-tips inför kvällen till alla som har TV8 hemma i tuben. I kväll ska jag nämligen debattera djurförsöksfrågan med Karin Forsberg-Nilsson, från Vetenskapsrådets ämnesgrupp för medicin, i programmet Studio 8, kl. 22.00.
Upplägget är enkelt: Karin tycker att djurförsöksverksamheten är bra. Jag tycker den är dålig. Du dömer själv vem som har rätt.
Mer information om debatten finns på Studio 8:s hemsida.
Den stora fördelen med att arbeta åt en djurrättsorganisation är förstås att det är världens bästa jobb. Den stora nackdelen är att det är världens bästa jobb precis hela tiden...
Anyway - här behövs i alla fall något nytt! Det får bli ett tv-tips inför kvällen till alla som har TV8 hemma i tuben. I kväll ska jag nämligen debattera djurförsöksfrågan med Karin Forsberg-Nilsson, från Vetenskapsrådets ämnesgrupp för medicin, i programmet Studio 8, kl. 22.00.
Upplägget är enkelt: Karin tycker att djurförsöksverksamheten är bra. Jag tycker den är dålig. Du dömer själv vem som har rätt.
Mer information om debatten finns på Studio 8:s hemsida.
torsdag, mars 16, 2006
Moraltestad!
Igår blev jag "moraltestad" i Sveriges Radios program "Christer", döpt efter programledaren Christer Lundborg.
Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.
Har jag då någon moral att tala om?
Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.
Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)
Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.
Har jag då någon moral att tala om?
Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.
Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)
måndag, mars 13, 2006
24, Zizek och djurförsöken
Jag måste erkänna en sak. Jag är en 24-slav. Ni vet, tv-serien om Jack Bauer (Kiefer Sutherland) och de andra terroristbekämparna på Counter-Terrorist Unit i Los Angeles. Jag har inte missat ett enda avsnitt på snart fem säsonger.
Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.
Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.
En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.
”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”
Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.
Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.
Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:
För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.
Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.
Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.
För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.
I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"
Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.
På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.
Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.
Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.
Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.
Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.
En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.
”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”
Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.
Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.
Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:
När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte ”Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!”, utan i stället ”Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!” På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.
För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.
Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.
Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.
För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.
I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"
Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.
På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.
Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.
Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.
måndag, mars 06, 2006
"Argument" nr 3: Djuren är mindre intelligenta än oss...
... därför får vi använda dem till mat, kläder, experiment, underhållning osv!
Nej, inte alls.
För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?
I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.
För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?
Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.
Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.
Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.
(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)
Nej, inte alls.
För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?
I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.
För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?
Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.
Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.
Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.
(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)
tisdag, februari 28, 2006
"Argument" nr 2: Om vi inte åt upp djuren skulle de inte ens få finnas!
Detta är en rimlig följdfråga efter att det förra argumentet har vederlagts. Om alla människor blir vegetarianer kommer nästan inga djur att födas upp i fångenskap. Antalet djur på planeten kommer att bli tiotals miljarder färre.
Är detta då bra eller dåligt? Gör köttätaren i själva verket djuren en tjänst, eftersom hans/hennes matvanor ger djur en chans att existera åtminstone en kort tid istället för att inte finnas alls?
För det första bör vi naturligtvis konstatera att många av de djur som idag föds upp för att bli till mat troligen lever liv som det hade varit bäst för dem att inte alls behöva uppleva. Hönor som stängs in i burar hela livet, eller hårt avlade kycklingar som får benskador av sin egen tyngd till exempel.
Att ekonomiskt stödja denna behandling av djur genom att köpa djurprodukter kan självklart inte vara att göra någon en tjänst.
Torbjörn Tännsjös argument
För det andra bör vi konstatera att "det-är-bättre-att-få-finnas-en-liten-tid-än-inte-alls"-tesen bara håller om man ansluter sig till en viss form av en lyckofilosofi som kallas utilitarismen. För utilitarister är nämligen det enda viktiga att åstadkomma största möjliga lycka i världen genom sina handlingar.
Denna totala lycka i världen kan ökas på två sätt: genom att göra existerande individer lyckligare, eller öka antalet individer som kan uppleva lycka.
En del utilitarister - i Sverige kanske främst filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö - har därför argumenterat för att vi kan göra världen till en lyckligare plats om vi äter kött. Om fler djur föds upp till mat finns det ju fler individer som kan känna lycka.
Utilitarister som Tännsjö anser inte att dödande (varken av människor eller djur) är ett etiskt problem i sig. Frågan är endast om handlingen att döda adderar eller subtraherar från den totala lyckan i världen. Eftersom andra djur, säger man, inte har någon uppfattning om en ”framtid” eller åtminstone inga utvecklade preferenser om denna, så har de inget att förlora på att dö – givet att döden kommer snabbt och smärtfritt.
Detta argument faller förstås på det faktum att döden sällan kommer snabbt och smärtfritt i den moderna djurindustrin. Tvärtom är dödandet nästan alltid förknippat med stressande transporter, trängsel med andra djur och skrämmande upplevelser på de bloddoftande slakterierna. För att inte tala om de fiskar som kvävs eller krossas till döds under sina artfränders tyngd när de kastas ner i fiskebåtarnas lastutrymmen.
Det är en rosenskimrande dröm att det skulle kunna se ut på något annat sätt, så länge efterfrågan på djurprodukter är så stor som den är idag. Så länge människor envisas med att konsumera miljarder djurs kroppar varje år, kommer det inte att finnas något annat praktiskt genomförbart sätt att föda upp och ta dem av daga i tillräckligt snabbt takt utan att det sker under genomindustrialiserade former.
Men tänk om det vore möjligt? Tänk om en gris eller en ko levde i högönsklig välmåga, och sedan – pang! – så tog livet plötsligt bara slut. Kan det finnas något att invända mot detta?
Ja. Den som accepterar en sådan behandling av andra djur måste nämligen acceptera motsvarande behandling av människor som inte har en uppfattning av framtiden. Små människobarn, till exempel, har heller ingen utvecklad uppfattning om framtiden och kan heller inte frukta döden som något ont.
Den som använder detta argument för att äta djur säger alltså samtidigt att vi skulle ha rätt att äta många människor. Jag vet inte vad du tänker, men jag accepterar inte det morbida resonemanget. Därför kan jag inte heller acceptera dödandet av djur för mat.
Att ersätta lyckliga djur
Dessutom är det en självmotsägelse att först säga att det är viktigt att varelser får leva bra liv, och i nästa andetag säga att det inte spelar någon roll att dessa liv tar slut. Om man i utilitaristisk anda hävdar att det är livets kvalitet i form av lycka som är viktigt, måste man samtidigt anse att det är en förlust om livet tar slut i förtid. Då tar ju lyckan också slut.
Därför måste det alltid vara bättre ur utilitaristisk synvinkel om ett icke-mänskligt djur lever ett gott liv i låt oss säga två år, istället för bara ett år. Den sammanlagda upplevda lyckan blir ju under de två åren dubbelt så stor som den skulle bli under ett år.
Tännsjö har dock hävdat att detta problem går att lösa om de dödade djuren ersätts med andra individer som föds och tar deras plats. På det sättet kan lyckonivån bibehållas totalt sett. Istället för att en gris lever ett lyckligt liv i två år, skulle vi alltså kunna ha två grisar som lever ett lyckligt år var. På det sättet skulle man så att säga både kunna äta skinkan och ha den kvar.
Felaktig slutsats
Men detta håller inte. Tännsjö – som själv mycket förtjänstfullt fördömt speciesismen som varande ”av samma skrot och korn som nazisternas raslära” (Dagens Nyheter 6/10 -96) – ger tyvärr uttryck för både speciesistiska och sexistiska attityder i sitt resonemang. Dessutom bryter han mot sina egna utilitaristiska premisser.
Enligt Tännsjös version av utilitarismen ska vi inte endast eftersträva större lycka och mindre lidande, vår uppgift är faktiskt att maximera lyckan minus lidandet i världen. Det finns med andra ord ett krav på optimalitet i teorin. Den handling som inte leder till detta mål är helt enkelt felaktig.
Vad Tännsjö förbiser är att detta krav på optimalitet gör att argumentet för utbytbarhet undergrävs. För det första finns det alltid risker med att döda andra kännande varelser – många saker kan gå fel som leder till smärta och lidande. För det andra medför ersättandet av de individer som dödas och äts upp att antalet födslar ökar. Tännsjös sexism ligger i att han helt ignorerar födslovåndorna hos mödrarna till de nya individerna.
Låt oss säga att tio grisar ska födas och dödas under samma period som annars skulle utgöra ett normallångt grisliv. Då krävs inte bara att vi dödar tio andra djur (med risk för att orsaka fysiskt och psykiskt lidande i processen) istället för att möjligen barmhärtighetsdöda ett djur som blivit gammalt och sjukt. Det krävs också nio ytterligare födslar som ofrånkomligen är förknippade med smärta, och som – allt annat lika – gör att Tännsjös lösning inte uppfyller sina egna krav på optimalitet.
Mer smärta och lidande kommer alltid att bli följden av Tännsjös lösning, än om vi låter varje djur leva ut en normal livstid. Därmed har vi uppenbarligen misslyckats med vad utilitarismen kräver - nämligen att maximera lyckan i världen.
Konsekvenser av Tännsjös argument
Jag ska inte ta ställning till om Tännsjös grundtes är ohållbar eller inte. Det kan mycket väl vara så att vi har en utilitaristisk skyldighet att sätta fler individer (eller lyckogeneratorer) till världen, för att detta ökar den totala lyckan i universum. Kanske borde vi därför upprätta stora skattefinansierade "lyckofarmer" där vi föder upp massor av djur som kan bidra till den totala lyckan.
Enligt Tännsjös resonemang borde dessa farmer kanske få tränga undan stora delar av mänskligheten. Man kan ju med den utgångspunkten anse att 1000 välmående marsvin sammanslaget faktiskt är lyckligare än en människa någonsin kan vara. Dessutom tar marsvinen mindre plats och äter betydligt mindre än människor. Så varför ska vi vara så många när marsvinen mer effektivt kan skapa lycka på samma resurser?
Nå, det får Tännsjö och hans vänner svara på. Huvudpoängen är att det inte är logiskt följdriktigt att säga att vi har rätt att döda vissa individer och ersätta dem med andra bara för att få fortsätta äta kött. Varje tillfälle av födsel och dödande innebär en oacceptabel risk för lyckomaximeringen. Teorin är uppfyller inte utilitarismens krav på att maximera lyckan minus lidandet i världen. Tännsjö talar kort sagt i sitt eget köttätande intresse, inte i den totala lyckans namn.
Är detta då bra eller dåligt? Gör köttätaren i själva verket djuren en tjänst, eftersom hans/hennes matvanor ger djur en chans att existera åtminstone en kort tid istället för att inte finnas alls?
För det första bör vi naturligtvis konstatera att många av de djur som idag föds upp för att bli till mat troligen lever liv som det hade varit bäst för dem att inte alls behöva uppleva. Hönor som stängs in i burar hela livet, eller hårt avlade kycklingar som får benskador av sin egen tyngd till exempel.
Att ekonomiskt stödja denna behandling av djur genom att köpa djurprodukter kan självklart inte vara att göra någon en tjänst.
Torbjörn Tännsjös argument
För det andra bör vi konstatera att "det-är-bättre-att-få-finnas-en-liten-tid-än-inte-alls"-tesen bara håller om man ansluter sig till en viss form av en lyckofilosofi som kallas utilitarismen. För utilitarister är nämligen det enda viktiga att åstadkomma största möjliga lycka i världen genom sina handlingar.
Denna totala lycka i världen kan ökas på två sätt: genom att göra existerande individer lyckligare, eller öka antalet individer som kan uppleva lycka.
En del utilitarister - i Sverige kanske främst filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö - har därför argumenterat för att vi kan göra världen till en lyckligare plats om vi äter kött. Om fler djur föds upp till mat finns det ju fler individer som kan känna lycka.
Utilitarister som Tännsjö anser inte att dödande (varken av människor eller djur) är ett etiskt problem i sig. Frågan är endast om handlingen att döda adderar eller subtraherar från den totala lyckan i världen. Eftersom andra djur, säger man, inte har någon uppfattning om en ”framtid” eller åtminstone inga utvecklade preferenser om denna, så har de inget att förlora på att dö – givet att döden kommer snabbt och smärtfritt.
Detta argument faller förstås på det faktum att döden sällan kommer snabbt och smärtfritt i den moderna djurindustrin. Tvärtom är dödandet nästan alltid förknippat med stressande transporter, trängsel med andra djur och skrämmande upplevelser på de bloddoftande slakterierna. För att inte tala om de fiskar som kvävs eller krossas till döds under sina artfränders tyngd när de kastas ner i fiskebåtarnas lastutrymmen.
Det är en rosenskimrande dröm att det skulle kunna se ut på något annat sätt, så länge efterfrågan på djurprodukter är så stor som den är idag. Så länge människor envisas med att konsumera miljarder djurs kroppar varje år, kommer det inte att finnas något annat praktiskt genomförbart sätt att föda upp och ta dem av daga i tillräckligt snabbt takt utan att det sker under genomindustrialiserade former.
Men tänk om det vore möjligt? Tänk om en gris eller en ko levde i högönsklig välmåga, och sedan – pang! – så tog livet plötsligt bara slut. Kan det finnas något att invända mot detta?
Ja. Den som accepterar en sådan behandling av andra djur måste nämligen acceptera motsvarande behandling av människor som inte har en uppfattning av framtiden. Små människobarn, till exempel, har heller ingen utvecklad uppfattning om framtiden och kan heller inte frukta döden som något ont.
Den som använder detta argument för att äta djur säger alltså samtidigt att vi skulle ha rätt att äta många människor. Jag vet inte vad du tänker, men jag accepterar inte det morbida resonemanget. Därför kan jag inte heller acceptera dödandet av djur för mat.
Att ersätta lyckliga djur
Dessutom är det en självmotsägelse att först säga att det är viktigt att varelser får leva bra liv, och i nästa andetag säga att det inte spelar någon roll att dessa liv tar slut. Om man i utilitaristisk anda hävdar att det är livets kvalitet i form av lycka som är viktigt, måste man samtidigt anse att det är en förlust om livet tar slut i förtid. Då tar ju lyckan också slut.
Därför måste det alltid vara bättre ur utilitaristisk synvinkel om ett icke-mänskligt djur lever ett gott liv i låt oss säga två år, istället för bara ett år. Den sammanlagda upplevda lyckan blir ju under de två åren dubbelt så stor som den skulle bli under ett år.
Tännsjö har dock hävdat att detta problem går att lösa om de dödade djuren ersätts med andra individer som föds och tar deras plats. På det sättet kan lyckonivån bibehållas totalt sett. Istället för att en gris lever ett lyckligt liv i två år, skulle vi alltså kunna ha två grisar som lever ett lyckligt år var. På det sättet skulle man så att säga både kunna äta skinkan och ha den kvar.
Felaktig slutsats
Men detta håller inte. Tännsjö – som själv mycket förtjänstfullt fördömt speciesismen som varande ”av samma skrot och korn som nazisternas raslära” (Dagens Nyheter 6/10 -96) – ger tyvärr uttryck för både speciesistiska och sexistiska attityder i sitt resonemang. Dessutom bryter han mot sina egna utilitaristiska premisser.
Enligt Tännsjös version av utilitarismen ska vi inte endast eftersträva större lycka och mindre lidande, vår uppgift är faktiskt att maximera lyckan minus lidandet i världen. Det finns med andra ord ett krav på optimalitet i teorin. Den handling som inte leder till detta mål är helt enkelt felaktig.
Vad Tännsjö förbiser är att detta krav på optimalitet gör att argumentet för utbytbarhet undergrävs. För det första finns det alltid risker med att döda andra kännande varelser – många saker kan gå fel som leder till smärta och lidande. För det andra medför ersättandet av de individer som dödas och äts upp att antalet födslar ökar. Tännsjös sexism ligger i att han helt ignorerar födslovåndorna hos mödrarna till de nya individerna.
Låt oss säga att tio grisar ska födas och dödas under samma period som annars skulle utgöra ett normallångt grisliv. Då krävs inte bara att vi dödar tio andra djur (med risk för att orsaka fysiskt och psykiskt lidande i processen) istället för att möjligen barmhärtighetsdöda ett djur som blivit gammalt och sjukt. Det krävs också nio ytterligare födslar som ofrånkomligen är förknippade med smärta, och som – allt annat lika – gör att Tännsjös lösning inte uppfyller sina egna krav på optimalitet.
Mer smärta och lidande kommer alltid att bli följden av Tännsjös lösning, än om vi låter varje djur leva ut en normal livstid. Därmed har vi uppenbarligen misslyckats med vad utilitarismen kräver - nämligen att maximera lyckan i världen.
Konsekvenser av Tännsjös argument
Jag ska inte ta ställning till om Tännsjös grundtes är ohållbar eller inte. Det kan mycket väl vara så att vi har en utilitaristisk skyldighet att sätta fler individer (eller lyckogeneratorer) till världen, för att detta ökar den totala lyckan i universum. Kanske borde vi därför upprätta stora skattefinansierade "lyckofarmer" där vi föder upp massor av djur som kan bidra till den totala lyckan.
Enligt Tännsjös resonemang borde dessa farmer kanske få tränga undan stora delar av mänskligheten. Man kan ju med den utgångspunkten anse att 1000 välmående marsvin sammanslaget faktiskt är lyckligare än en människa någonsin kan vara. Dessutom tar marsvinen mindre plats och äter betydligt mindre än människor. Så varför ska vi vara så många när marsvinen mer effektivt kan skapa lycka på samma resurser?
Nå, det får Tännsjö och hans vänner svara på. Huvudpoängen är att det inte är logiskt följdriktigt att säga att vi har rätt att döda vissa individer och ersätta dem med andra bara för att få fortsätta äta kött. Varje tillfälle av födsel och dödande innebär en oacceptabel risk för lyckomaximeringen. Teorin är uppfyller inte utilitarismens krav på att maximera lyckan minus lidandet i världen. Tännsjö talar kort sagt i sitt eget köttätande intresse, inte i den totala lyckans namn.
söndag, februari 26, 2006
"Argument" nr 1: Vad skulle hända med alla djuren?
Inspirerad av kompisen Görans erfarenheter (se förra inlägget) och några mindre-än-genomtänkta kommentarer här på bloggen på sistone tänkte jag nu ta itu med något jag tänkt roa mig med länge. Nämligen att lista de dummaste försvaren för djurutnyttjandet, och sedan svara på dem.
Jag vet inte riktigt om jag gör detta som egenterapi, eller bara som ren argumentatorisk hämnd för all tid jag har fått slösa på sinnesslöa diskussioner de senaste tio åren. Det får jag försöka lista ut senare. Här börjat det i alla fall - mitt chicken race mot fördumningen. Någon måste svänga undan, men det blir inte jag.
"Om alla blir vegetarianer - vad skulle hända med alla djuren?"
De som ställer denna fråga verkar anta att det är köttätarens civilisatoriska uppgift att äta sig igenom den kompakta köttmur som djuren skulle utgöra om ingen slog ihjäl dem på löpande band. Nej, jag skojar inte. Många människor tror faktiskt att vi skulle stå upp till armhålorna i kalvar och grisar om ingen gjorde uppoffringen att döda dem, steka dem, skära dem i små bitar och svälja dem. Vuxna människor, ska jag kanske tillägga.
Ändå verkar ingen av dessa personer tro att gatorna skulle översvämmas av blåbärspajer om nu konsumenterna skulle råka föredra hallonpaj istället. (Tack för exemplet Nasrin! ;-) Om ingen ville köpa blåbärspaj skulle ingen heller ägna hela dagarna åt att baka sådana. Ingen efterfrågan - inget utbud.
Samma sak med vegetarismen. Den måste förstås som en etisk bojkott. Ju färre som äter kött, desto mindre finns det att tjäna på djurfabriker och slakterier, och desto färre djur kommer att födas upp till de miserabla och förkortade liv som de flesta djur nu får genomlida.
I själva verket borde man fråga sig: "Om alla fortsätter att äta kött - vad händer med planeten?" Redan idag utgör det stora antal djur som föds upp för att dödas inom lantbruket, och som dras upp ur haven, en onaturlig ekologisk belastning. Djuren i lantbruket konsumerar redan idag större delen av världens spannmålsproduktion, och fiskeindustrin utrotar marina livsformer på löpande band. Samtidigt som människor svälter.
Samband? Någon? Tack tack, då är vi överens.
(Ja, jag vet. Det känns verkligen surt att frågans logik inte håller hela vägen. Att vada genom gator fyllda av blåbärspaj vore inte helt fel. Men man kan inte få allt.)
Jag vet inte riktigt om jag gör detta som egenterapi, eller bara som ren argumentatorisk hämnd för all tid jag har fått slösa på sinnesslöa diskussioner de senaste tio åren. Det får jag försöka lista ut senare. Här börjat det i alla fall - mitt chicken race mot fördumningen. Någon måste svänga undan, men det blir inte jag.
"Om alla blir vegetarianer - vad skulle hända med alla djuren?"
De som ställer denna fråga verkar anta att det är köttätarens civilisatoriska uppgift att äta sig igenom den kompakta köttmur som djuren skulle utgöra om ingen slog ihjäl dem på löpande band. Nej, jag skojar inte. Många människor tror faktiskt att vi skulle stå upp till armhålorna i kalvar och grisar om ingen gjorde uppoffringen att döda dem, steka dem, skära dem i små bitar och svälja dem. Vuxna människor, ska jag kanske tillägga.
Ändå verkar ingen av dessa personer tro att gatorna skulle översvämmas av blåbärspajer om nu konsumenterna skulle råka föredra hallonpaj istället. (Tack för exemplet Nasrin! ;-) Om ingen ville köpa blåbärspaj skulle ingen heller ägna hela dagarna åt att baka sådana. Ingen efterfrågan - inget utbud.
Samma sak med vegetarismen. Den måste förstås som en etisk bojkott. Ju färre som äter kött, desto mindre finns det att tjäna på djurfabriker och slakterier, och desto färre djur kommer att födas upp till de miserabla och förkortade liv som de flesta djur nu får genomlida.
I själva verket borde man fråga sig: "Om alla fortsätter att äta kött - vad händer med planeten?" Redan idag utgör det stora antal djur som föds upp för att dödas inom lantbruket, och som dras upp ur haven, en onaturlig ekologisk belastning. Djuren i lantbruket konsumerar redan idag större delen av världens spannmålsproduktion, och fiskeindustrin utrotar marina livsformer på löpande band. Samtidigt som människor svälter.
Samband? Någon? Tack tack, då är vi överens.
(Ja, jag vet. Det känns verkligen surt att frågans logik inte håller hela vägen. Att vada genom gator fyllda av blåbärspaj vore inte helt fel. Men man kan inte få allt.)
torsdag, februari 23, 2006
Får vegetarianer ha sex?
Så där ja. En riktig kvällstidningsrubrik som ingen kan låta bli att läsa!
Men till skillnad från många av löpsedelsnyheterna finns det en helt sann historia bakom den här rubriken.
Min gamle lekskolekamrat Göran Svender fick faktiskt den här frågan häromdagen. Hur den historien avlöpte kan ni läsa i hans roande - och oroande - krönika på Yelah.net.
Själv har jag en debattartikel om djurskyddsmytologin med i ETC.se idag. ”Djurskyddet” har blivit en av vår tids mest fundamentalistiska religioner, hävdar jag där. Läs hela artikeln här.
Men till skillnad från många av löpsedelsnyheterna finns det en helt sann historia bakom den här rubriken.
Min gamle lekskolekamrat Göran Svender fick faktiskt den här frågan häromdagen. Hur den historien avlöpte kan ni läsa i hans roande - och oroande - krönika på Yelah.net.
Själv har jag en debattartikel om djurskyddsmytologin med i ETC.se idag. ”Djurskyddet” har blivit en av vår tids mest fundamentalistiska religioner, hävdar jag där. Läs hela artikeln här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)