"Språket är ett kraftfullt verktyg som kan normalisera maktutövande, dölja lidande och till och med förmedla idéer om att djur samtycker till sin egen exploatering. Människan talar om de ickemänskliga djuren i kategorier som 'slaktsvin', 'cirkuselefanter' och 'försöksdjur', ibland även som 'köttproducenter', 'kapital' och 'biomassa'. Helena Pedersen, fil dr i pedagogik, synliggör här en del av skolans språkliga strategier som bidrar till att återskapa och befästa djurs status som tillgängliga för utnyttjande för olika syften."
Läs hela texten här:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21105
söndag, mars 16, 2008
måndag, mars 10, 2008
Språk, feminism och speciesism
Serien om språk och speciesism - där jag hade ett inlägg i förra veckan - fortsätter i veckans nummer av Stockholms Fria Tidning, med följande innehåll:
Lisa Gålmark: Språket, feminismen och de ickemänskliga djuren
Joan Dunayer: Kvinnor, kossor och hönor:
"Kvinnospecifika djurmetaforer uttrycker olika grader av nedvärdering, som gammal skata, apa, katta, kossa, höna. Sedda ur ett speciesistiskt perspektiv betyder bilden av djuren något negativt. En metafor som använder den associativa djurbilden på kvinnor innebär att kvinnor och djur kommer att dela det negativa."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21050
Carol J. Adams: Styckade texter, styckade djur
Lisa Gålmark: Språket, feminismen och de ickemänskliga djuren
"Få kvinnor har funderat över hur mycket de påminner om patriarkala förtryckare när de nedvärderar ickemänskliga djur eller deltar i utnyttjandet av dem", skriver den amerikanska litteraturvetaren Joan Dunayer. SFT uppmärksammar Internationella kvinnodagen genom att presentera henne och den feministiska djurrättaren Carol J. Adams. Båda för första gången på svenska."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu
Joan Dunayer: Kvinnor, kossor och hönor:
"Kvinnospecifika djurmetaforer uttrycker olika grader av nedvärdering, som gammal skata, apa, katta, kossa, höna. Sedda ur ett speciesistiskt perspektiv betyder bilden av djuren något negativt. En metafor som använder den associativa djurbilden på kvinnor innebär att kvinnor och djur kommer att dela det negativa."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu
Carol J. Adams: Styckade texter, styckade djur
"I romaner återfinns feministiska och vegetariska budskap ofta tillsammans men det är sällan någon utreder betydelsen av detta. Men bruket av vegetariska huvudpersoner hos kvinnliga skönlitterära författare är en tradition, och den visar hur tankar om vegetarianism kan förvaltas och föras vidare."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21051
lördag, mars 01, 2008
Djurförtryck utövas i djurskyddets namn
Följande artikel publicerades i Stockholms Fria Tidning 1 mars 2008 (PDF), och publicerades även i Djurens Rätt, nr 4/2008 (PDF).
Finns djurskyddsideologin till för djuren? Eller är dess främsta funktion att ge oss människor gott samvete trots det förtryck vi utövar mot miljarder försvarslösa individer? Djurskyddets språk ger intrycket att vårt samhälle är djurvänligt, men legitimerar i själva verket djurförtrycket, hävdar Per-Anders Svärd, djurrättsaktivist och doktorand i statsvetenskap.
Varje år utnyttjas och dödas miljarder och åter miljarder ickemänskliga djur av människor. De pressas in i trånga burar på pälsdjursfarmer och i äggindustrin, smittas med dödliga sjukdomar på laboratorier, kvävs i fiskebåtarnas nät och slaktas på löpande band i köttindustrins dödsfabriker. Varje gång ditt hjärta slår dödas tusentals försvarslösa individer. Dygnet runt. Året om.
Under tusentals år har människans överhöghet över andra djur stått nästan helt oemotsagd. Men under de senaste fyrtio åren har en omsvängning börjat ske. Djurrättsfilosofin och djurrättsrörelsen har ifrågasatt de blinda fläckarna i västerländskt moraliskt tänkande som gjort massdödandet av ickemänniskor till något ”naturligt” och okontroversiellt. Djurrättsrörelsen har till och med givit denna blinda fläck i samhällsmoralen ett namn: ”speciesism” (efter engelskans och latinets ”species” som betyder ”art”).
Kritiken mot speciesismen lyfter fram att de djur som utnyttjas av människor också är medvetna och kännande varelser, och att de därför måste räknas moraliskt. Lidande och död är alltid något negativt för den som drabbas, oavsett vilken art individen tillhör. Vi människor har därför en skyldighet att utsträcka vår hänsyn till alla varelser som påverkas av våra handlingar. Speciesismen – underlåtandet att ta full hänsyn till andra djurs intressen – framstår allt mer som en parallell till andra former av diskriminering och förtryck, som rasism och sexism.
Givet den enorma omfattningen och intensiteten i förtrycket av andra djur är det svårt att undvika slutsatsen att djurrättstanken representerar en av de största etiska utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Om djur har rättigheter så står vi inför ett moraliskt problem av ohyggliga dimensioner – ett dagligt blodbad med miljarder offer.
Men i vår vardagliga värld möter vi inte djurförtrycket som ett problem. Tvärtom förminskas och trivialiseras allvaret i frågan systematiskt i vår kultur. Den speciesistiska blindheten för förtrycket återskapas hela tiden i våra handlingar och vårt språk. Varje dag erbjuder exempel på hur speciesismen normaliseras och den djurrättsliga kritiken marginaliseras. Se bara på de massiva reklamkampanjer för djurprodukter som möter oss överallt. Eller se på tidningarnas receptsidor där likdelar och kroppsvätskor från djur framställs som eftersträvansvärda delikatesser. Ständigt matas vi med budskapet att det är naturligt och normalt att utnyttja djur.
Graden av speciesistisk indoktrinering är ofta rent förbluffande. Eller vad ska man kalla det när man möter fullvuxna människor som är övertygade om att de måste dricka bröstmjölk från en annan art varje dag? Eller människor som kallar sina fjuttiga hörngaddar för mäktiga rovdjurständer och anför detta som bevis för att de måste äta djurkött?
Men speciesismen är ändå som farligast på ett annat plan, nämligen när den framställer sig som sin egen motsats. I vår tid lever vi mitt i denna häpnadsväckande speciesistiska paradox:
Å ena sidan utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin tidigare.
Å andra sidan hävdar vi att samhället är mer djurvänligt än någonsin.
Hur ska vi förstå denna motsättning? I mina ögon är huvudproblemet den dominerande djurskyddsideologin och dess märkvärdiga förmåga att marginalisera djurrättsliga tankar. Djurskydd och djurrätt är nämligen inte alls samma sak. Tvärtom står de i skarp motsättning till varandra, både vad gäller etiska utgångspunkter och strategiska vägval för förändring.
Djurskyddstänkandet har sina rötter i Upplysningstidens utilitaristiska nyttofilosofi och kristna ideal om medkänsla. Dessa perspektiv var till en början progressiva eftersom de erkände andra djurs kapacitet för lidande och påtalade att djur förtjänar moralisk hänsyn. Under 1800-talet bildades också en lång rad djurskyddsföreningar med sådana ideal i botten.
Problemet var dock att djurskyddsideologins kritiska tanke förblev halvtänkt. Den ifrågasatte inte i grunden människors rätt att utnyttja djur, utan vände sig bara mot djurhållningens överdrifter – som förekomsten av ”onödig” grymhet och exceptionellt dåliga djurmiljöer.
Många människor som värnat om djurens rättigheter har ändå dragits till djurskyddsideologin för att den verkar erbjuda en pragmatisk väg till förändring. Genom att arbeta för ständiga reformer av djurhållningen sägs vi både kunna hjälpa djur som lider i nuet, och lägga grunden för ett framtida avskaffande av djurindustrierna.
Men detta tänkande kräver att vi bortser från att djurskyddsideologin är central för speciesismens reproduktion i vårt samhälle. Faktum är att nästan allt djurförtryck idag utövas i djurskyddets namn. Statliga lagar och företagens egna regler för djurhantering talar alla djurskyddets språk, samtidigt som de tillåter, möjliggör och legitimerar massivt förtryck. Under samma tid som djurskyddsideologin befästs i samhället har konsumtionen av djurprodukter ökat dramatiskt. Istället för att se djurskyddsideologin som potentiellt antispeciesistisk, vill jag hävda att speciesismen i vår tid oftare än något annat tar sig formen av djurskyddsideologi. Djurskyddet är speciesismens högsta och mest utvecklade stadium.
Den centrala poängen är att djurskyddstänkandet tillhandahåller precis de språkliga och ideologiska element som behövs för att desarmera den mer radikala djurrättskritiken. Framför allt framställer sig djurskyddet som en lockande helhetslösning på de problem som finns i djur-människa-relationen: Vi behöver inte alla bli veganer, utan det räcker med att vi motverkar ”onödigt lidande”. Vi är inte personligen skyldiga till andra djurs lidande, sådant beror bara på ”brister i tillsynen”. Vi behöver inte uppfatta kött som mord, utan det räcker med att arbeta för ”human slakt”. Vi behöver inte sjunka till rasisters och sexisters nivå när vi förtrycker djur, tvärtom kan vi dunka oss själva i ryggen och känna att vi är ”djurvänner”. Vi dödar inte oskyldiga, vi visar ”omsorg” mot de djur som är i ”människans tjänst” och ”vård”. Vi i Sverige har dessutom ”världens bästa djurskydd” – det är i andra länder och hos vissa invandrargrupper som problemet med ”djurplågeriet” ligger.
Vad kan vara mer tilltalande för en befolkning som socialiserats in i en speciesistisk mentalitet än att ständigt få höra att de inte gör något grundläggande fel, utan på sin höjd bara behöver ändra på detaljer i sin livsföring (alternativt skylla problemen på djurplågande judar, muslimer, spanjorer och kineser)?
Den kanske mest absurda konsekvensen av djurskyddsideologin är att den får konsumtionen av ”djurvänliga” produkter (KRAV-märkt kött till exempel) att framstå som en sorts ”aktivism” för ickemänskliga djur. Människor bibringas med andra ord uppfattningen att de gör en insats för att hjälpa djuren genom att betala för deras fångenskap och slakt!
Djurskyddsideologin ger alltså intrycket att den är uttömmande för människors skyldigheter gentemot andra djur. Vi behöver inte göra mer än att sträva efter förbättringar av djurens situation. En konsekvens av det tänkandet är att alla radikala djurrättsliga krav marginaliseras och stämplas som ”överdrivna”, ”extrema” och ”fanatiska”.
Med tanke på djurskyddsdiskursens dominans i samhället ställs vi djurrättsförespråkare inför ett strategiskt problem. Ska vi spela enligt spelets regler och bidra till fortsatt förminskning av djurförtryckets problem till detaljer som kan reformeras med djurskyddsåtgärder? Eller ska vi hålla fast vid våra krav på att djurutnyttjandet måste avskaffas helt och hållet, trots att vi riskerar att marginaliseras?
Om vi ser till historien så är det inte mycket som talar för att djurskyddsarbete erbjuder en fortsatt väg framåt. Snarare tvärtom. Ju fler djurskyddsbestämmelser vi har fått, desto större har den samhälleliga legitimiteten blivit för djurförtrycket. De första djurskyddslagarna kom för flera hundra år sedan, men konsumtionen av djurprodukter har ändå exploderat.
Om vi istället ser till framtiden är det nästan omöjligt att tänka sig att djurens frigörelse kan åstadkommas utan att det organiseras en rörelse som direkt konfronterar speciesismen – vilket i vår tid närmast är synonymt med djurskyddsideologin – och tydligt uttalar sina krav på avskaffande av allt djurförtryck.
Det betyder inte att vi kan vara likgiltiga inför det lidande som djur utsätts för idag. Men det är ett falskt påstående att de djurskyddsliga åtgärder som djurorganisationer idag driver kampanjer för hjälper några djur idag. Förändrad lagstiftning tar åratal att uppnå, och även då återstår ofta mängder av kryphål. Tänk bara på hur arbetet mot kosmetikatester på djur eller förbud mot hönsburar tagit flera decennier – utan att ännu vara slutfört.
Tänk vidare på hur mycket av djurrättsrörelsens energier som lagts på att kampanja för reformer av djurhållningen genom åren. Hur mycket annat kunde inte ha uppnåtts om tid, kraft och pengar istället lagts på djurrättslig upplysning och fokusering på djurförtryckets kärna – våra matvanor? Ett samhälle där ickemänskliga djur inte förtrycks är per definition ett veganskt samhälle, och ett sådant samhälle kan bara byggas via aktiv folkbildning och förändring av en persons matvanor i taget. Det arbetet är helt nödvändigt, men det har knappt påbörjats i någon större skala. Om inte vår generations djurrättsaktiva tar tag i det arbetet, så kommer vi bara att lämna över stafettpinnen till nästa generation utan någon märkbar förändring. Fler veganer kommer också att medföra att många av de reformer som idag slukar tid och energi automatiskt kommer att genomföras av de industrier som ser sina profiter hotade av en ökad djurrättslig medvetenhet i samhället.
Det mänskliga slaveriet avskaffades inte genom reformer, utan genom att en rörelse organiserades som krävde just avskaffande. ”Slavskydd” var aldrig ett alternativ för den tidens abolitionister. Ingen tror idag att kvinnors rättigheter kan nå full respekt genom lagar som säger att män inte får slå dem så hårt. Så varför tror vi att andra djurs intressen kan respekteras fullt ut så länge de förblir djurexploatörernas egendom och köttätarnormen upprätthålls?
Så länge lösningen stöps i termer av ”skydd” och inte rättigheter kommer vi att missa hela poängen. Och poängen är väldigt enkel: Om det är avskaffande vi vill ha, så måste vi arbeta för avskaffande och bygga en andra abolitionistisk rörelse – denna gång för de ickemänskliga djurens frigörelse. Ingen annan rörelse kommer att kunna åstadkomma det som måste göras.
Djurskyddsideologin däremot, drar ständigt åt motsatt håll. Som den abolitionistiska djurrättsfilosofen Joan Dunayer skriver:
Vi kan inte fortsätta tro att frigörelsekampen kan vinnas genom att vi lär oss spela det djurskyddsliga spelet lite bättre. Djurrättsrörelsens uppgift är istället att skriva om spelets regler och erbjuda andra sätt att förstå vår relation till andra varelser. Och det kan vi bara göra genom att ta våra egna krav och mål på allvar.
Per-Anders Svärd
Finns djurskyddsideologin till för djuren? Eller är dess främsta funktion att ge oss människor gott samvete trots det förtryck vi utövar mot miljarder försvarslösa individer? Djurskyddets språk ger intrycket att vårt samhälle är djurvänligt, men legitimerar i själva verket djurförtrycket, hävdar Per-Anders Svärd, djurrättsaktivist och doktorand i statsvetenskap.
Varje år utnyttjas och dödas miljarder och åter miljarder ickemänskliga djur av människor. De pressas in i trånga burar på pälsdjursfarmer och i äggindustrin, smittas med dödliga sjukdomar på laboratorier, kvävs i fiskebåtarnas nät och slaktas på löpande band i köttindustrins dödsfabriker. Varje gång ditt hjärta slår dödas tusentals försvarslösa individer. Dygnet runt. Året om.
Under tusentals år har människans överhöghet över andra djur stått nästan helt oemotsagd. Men under de senaste fyrtio åren har en omsvängning börjat ske. Djurrättsfilosofin och djurrättsrörelsen har ifrågasatt de blinda fläckarna i västerländskt moraliskt tänkande som gjort massdödandet av ickemänniskor till något ”naturligt” och okontroversiellt. Djurrättsrörelsen har till och med givit denna blinda fläck i samhällsmoralen ett namn: ”speciesism” (efter engelskans och latinets ”species” som betyder ”art”).
Kritiken mot speciesismen lyfter fram att de djur som utnyttjas av människor också är medvetna och kännande varelser, och att de därför måste räknas moraliskt. Lidande och död är alltid något negativt för den som drabbas, oavsett vilken art individen tillhör. Vi människor har därför en skyldighet att utsträcka vår hänsyn till alla varelser som påverkas av våra handlingar. Speciesismen – underlåtandet att ta full hänsyn till andra djurs intressen – framstår allt mer som en parallell till andra former av diskriminering och förtryck, som rasism och sexism.
Givet den enorma omfattningen och intensiteten i förtrycket av andra djur är det svårt att undvika slutsatsen att djurrättstanken representerar en av de största etiska utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Om djur har rättigheter så står vi inför ett moraliskt problem av ohyggliga dimensioner – ett dagligt blodbad med miljarder offer.
Men i vår vardagliga värld möter vi inte djurförtrycket som ett problem. Tvärtom förminskas och trivialiseras allvaret i frågan systematiskt i vår kultur. Den speciesistiska blindheten för förtrycket återskapas hela tiden i våra handlingar och vårt språk. Varje dag erbjuder exempel på hur speciesismen normaliseras och den djurrättsliga kritiken marginaliseras. Se bara på de massiva reklamkampanjer för djurprodukter som möter oss överallt. Eller se på tidningarnas receptsidor där likdelar och kroppsvätskor från djur framställs som eftersträvansvärda delikatesser. Ständigt matas vi med budskapet att det är naturligt och normalt att utnyttja djur.
Graden av speciesistisk indoktrinering är ofta rent förbluffande. Eller vad ska man kalla det när man möter fullvuxna människor som är övertygade om att de måste dricka bröstmjölk från en annan art varje dag? Eller människor som kallar sina fjuttiga hörngaddar för mäktiga rovdjurständer och anför detta som bevis för att de måste äta djurkött?
Men speciesismen är ändå som farligast på ett annat plan, nämligen när den framställer sig som sin egen motsats. I vår tid lever vi mitt i denna häpnadsväckande speciesistiska paradox:
Å ena sidan utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin tidigare.
Å andra sidan hävdar vi att samhället är mer djurvänligt än någonsin.
Hur ska vi förstå denna motsättning? I mina ögon är huvudproblemet den dominerande djurskyddsideologin och dess märkvärdiga förmåga att marginalisera djurrättsliga tankar. Djurskydd och djurrätt är nämligen inte alls samma sak. Tvärtom står de i skarp motsättning till varandra, både vad gäller etiska utgångspunkter och strategiska vägval för förändring.
Djurskyddstänkandet har sina rötter i Upplysningstidens utilitaristiska nyttofilosofi och kristna ideal om medkänsla. Dessa perspektiv var till en början progressiva eftersom de erkände andra djurs kapacitet för lidande och påtalade att djur förtjänar moralisk hänsyn. Under 1800-talet bildades också en lång rad djurskyddsföreningar med sådana ideal i botten.
Problemet var dock att djurskyddsideologins kritiska tanke förblev halvtänkt. Den ifrågasatte inte i grunden människors rätt att utnyttja djur, utan vände sig bara mot djurhållningens överdrifter – som förekomsten av ”onödig” grymhet och exceptionellt dåliga djurmiljöer.
Många människor som värnat om djurens rättigheter har ändå dragits till djurskyddsideologin för att den verkar erbjuda en pragmatisk väg till förändring. Genom att arbeta för ständiga reformer av djurhållningen sägs vi både kunna hjälpa djur som lider i nuet, och lägga grunden för ett framtida avskaffande av djurindustrierna.
Men detta tänkande kräver att vi bortser från att djurskyddsideologin är central för speciesismens reproduktion i vårt samhälle. Faktum är att nästan allt djurförtryck idag utövas i djurskyddets namn. Statliga lagar och företagens egna regler för djurhantering talar alla djurskyddets språk, samtidigt som de tillåter, möjliggör och legitimerar massivt förtryck. Under samma tid som djurskyddsideologin befästs i samhället har konsumtionen av djurprodukter ökat dramatiskt. Istället för att se djurskyddsideologin som potentiellt antispeciesistisk, vill jag hävda att speciesismen i vår tid oftare än något annat tar sig formen av djurskyddsideologi. Djurskyddet är speciesismens högsta och mest utvecklade stadium.
Den centrala poängen är att djurskyddstänkandet tillhandahåller precis de språkliga och ideologiska element som behövs för att desarmera den mer radikala djurrättskritiken. Framför allt framställer sig djurskyddet som en lockande helhetslösning på de problem som finns i djur-människa-relationen: Vi behöver inte alla bli veganer, utan det räcker med att vi motverkar ”onödigt lidande”. Vi är inte personligen skyldiga till andra djurs lidande, sådant beror bara på ”brister i tillsynen”. Vi behöver inte uppfatta kött som mord, utan det räcker med att arbeta för ”human slakt”. Vi behöver inte sjunka till rasisters och sexisters nivå när vi förtrycker djur, tvärtom kan vi dunka oss själva i ryggen och känna att vi är ”djurvänner”. Vi dödar inte oskyldiga, vi visar ”omsorg” mot de djur som är i ”människans tjänst” och ”vård”. Vi i Sverige har dessutom ”världens bästa djurskydd” – det är i andra länder och hos vissa invandrargrupper som problemet med ”djurplågeriet” ligger.
Vad kan vara mer tilltalande för en befolkning som socialiserats in i en speciesistisk mentalitet än att ständigt få höra att de inte gör något grundläggande fel, utan på sin höjd bara behöver ändra på detaljer i sin livsföring (alternativt skylla problemen på djurplågande judar, muslimer, spanjorer och kineser)?
Den kanske mest absurda konsekvensen av djurskyddsideologin är att den får konsumtionen av ”djurvänliga” produkter (KRAV-märkt kött till exempel) att framstå som en sorts ”aktivism” för ickemänskliga djur. Människor bibringas med andra ord uppfattningen att de gör en insats för att hjälpa djuren genom att betala för deras fångenskap och slakt!
Djurskyddsideologin ger alltså intrycket att den är uttömmande för människors skyldigheter gentemot andra djur. Vi behöver inte göra mer än att sträva efter förbättringar av djurens situation. En konsekvens av det tänkandet är att alla radikala djurrättsliga krav marginaliseras och stämplas som ”överdrivna”, ”extrema” och ”fanatiska”.
Med tanke på djurskyddsdiskursens dominans i samhället ställs vi djurrättsförespråkare inför ett strategiskt problem. Ska vi spela enligt spelets regler och bidra till fortsatt förminskning av djurförtryckets problem till detaljer som kan reformeras med djurskyddsåtgärder? Eller ska vi hålla fast vid våra krav på att djurutnyttjandet måste avskaffas helt och hållet, trots att vi riskerar att marginaliseras?
Om vi ser till historien så är det inte mycket som talar för att djurskyddsarbete erbjuder en fortsatt väg framåt. Snarare tvärtom. Ju fler djurskyddsbestämmelser vi har fått, desto större har den samhälleliga legitimiteten blivit för djurförtrycket. De första djurskyddslagarna kom för flera hundra år sedan, men konsumtionen av djurprodukter har ändå exploderat.
Om vi istället ser till framtiden är det nästan omöjligt att tänka sig att djurens frigörelse kan åstadkommas utan att det organiseras en rörelse som direkt konfronterar speciesismen – vilket i vår tid närmast är synonymt med djurskyddsideologin – och tydligt uttalar sina krav på avskaffande av allt djurförtryck.
Det betyder inte att vi kan vara likgiltiga inför det lidande som djur utsätts för idag. Men det är ett falskt påstående att de djurskyddsliga åtgärder som djurorganisationer idag driver kampanjer för hjälper några djur idag. Förändrad lagstiftning tar åratal att uppnå, och även då återstår ofta mängder av kryphål. Tänk bara på hur arbetet mot kosmetikatester på djur eller förbud mot hönsburar tagit flera decennier – utan att ännu vara slutfört.
Tänk vidare på hur mycket av djurrättsrörelsens energier som lagts på att kampanja för reformer av djurhållningen genom åren. Hur mycket annat kunde inte ha uppnåtts om tid, kraft och pengar istället lagts på djurrättslig upplysning och fokusering på djurförtryckets kärna – våra matvanor? Ett samhälle där ickemänskliga djur inte förtrycks är per definition ett veganskt samhälle, och ett sådant samhälle kan bara byggas via aktiv folkbildning och förändring av en persons matvanor i taget. Det arbetet är helt nödvändigt, men det har knappt påbörjats i någon större skala. Om inte vår generations djurrättsaktiva tar tag i det arbetet, så kommer vi bara att lämna över stafettpinnen till nästa generation utan någon märkbar förändring. Fler veganer kommer också att medföra att många av de reformer som idag slukar tid och energi automatiskt kommer att genomföras av de industrier som ser sina profiter hotade av en ökad djurrättslig medvetenhet i samhället.
Det mänskliga slaveriet avskaffades inte genom reformer, utan genom att en rörelse organiserades som krävde just avskaffande. ”Slavskydd” var aldrig ett alternativ för den tidens abolitionister. Ingen tror idag att kvinnors rättigheter kan nå full respekt genom lagar som säger att män inte får slå dem så hårt. Så varför tror vi att andra djurs intressen kan respekteras fullt ut så länge de förblir djurexploatörernas egendom och köttätarnormen upprätthålls?
Så länge lösningen stöps i termer av ”skydd” och inte rättigheter kommer vi att missa hela poängen. Och poängen är väldigt enkel: Om det är avskaffande vi vill ha, så måste vi arbeta för avskaffande och bygga en andra abolitionistisk rörelse – denna gång för de ickemänskliga djurens frigörelse. Ingen annan rörelse kommer att kunna åstadkomma det som måste göras.
Djurskyddsideologin däremot, drar ständigt åt motsatt håll. Som den abolitionistiska djurrättsfilosofen Joan Dunayer skriver:
”’Djurskyddare’ som kallar sig själva djurrätt försvagar konceptet med ickemänskliga rättigheter. De förleder allmänheten att tro att fängslande, slakt och andra övergrepp på ickemänniskor är förenligt med rättigheter. Men den som inte har rätt till liv och frihet har inga rättigheter alls. ’Djurskyddare’ krymper ner ickemänskliga rättigheter till rätten att röra sig, rätten att bli matad av sina fängelsevakter, och rätten att bli mördad med mindre grymhet. … Riktlinjer och lagar för ’djurskydd’ förevigar den speciesistiska exploateringen genom att återlegitimera den, ge exploatörerna positiv publicitet, få kritikerna att framstå som oresonliga, hålla abolitionismen marginaliserad, uppmuntra människor som bryr sig om djur att fortsätta köpa djurprodukter, och lämna ickemänniskor i sina plågoandars våld.”Kampen för djurens frigörelse är i slutändan en kamp om vad djur-människa-relationen ska ha för betydelse. Vilken innebörd kommer att läggas i förhållandet mellan oss själva och andra medvetna varelser på den här planeten? Ska vi behålla den djurskyddsliga problemformuleringen – som leder speciesism lika bra som koppar leder ström – eller ska vi försöka artikulera nya möjliga förhållningssätt som kan kortsluta den kretsen?
Vi kan inte fortsätta tro att frigörelsekampen kan vinnas genom att vi lär oss spela det djurskyddsliga spelet lite bättre. Djurrättsrörelsens uppgift är istället att skriva om spelets regler och erbjuda andra sätt att förstå vår relation till andra varelser. Och det kan vi bara göra genom att ta våra egna krav och mål på allvar.
Per-Anders Svärd
lördag, december 22, 2007
Earthlings - del 1 av 3
Julen är röd som blod.
Jag lägger upp Earthlings, världens hittills bästa djurrättsfilm, som en liten motåtgärd. "Ett litet plåster på ett stort sår", som McDonalds brukar säga.
För bråttom inför jul för att se Earthlings? Okej, snabbversionen av varför djurrätt är rätt och våld mot försvarslösa är fel (vilket förstås borde vara en no-brainer) hittar du i Tom Regans tal om djurrätt på 10 minuter.
tisdag, december 11, 2007
Nationalspeciesismen
Nationalspeciesismens världsbild skulle kunna sammanfattas så här: Det är VI som är snälla mot djuren. Det är UTLÄNNINGARNA som är dumma mot djuren.
Det fiffiga med nationalspeciesismen är att den funkar lika bra i alla länder. Det betyder att VI aldrig behöver ändra på vår inställning till de andra djur vi utnyttjar och dödar. VI har inget ansvar. Problemet ligger någon annanstans, det orsakas av några ANDRA, inte av OSS.
Här kommer några exempel på att det alltid är bäst hemma, oavsett var hemma är, och oavsett hur många individer som massmördas helt i onödan av oss själva. Listan kan göras hur lång som helst. Se dig bara omkring, så lovar jag att du hittar ett element av nationalspeciesism i nästan varenda sammanhang där behandlingen av andra djur diskuteras.
Det fiffiga med nationalspeciesismen är att den funkar lika bra i alla länder. Det betyder att VI aldrig behöver ändra på vår inställning till de andra djur vi utnyttjar och dödar. VI har inget ansvar. Problemet ligger någon annanstans, det orsakas av några ANDRA, inte av OSS.
Här kommer några exempel på att det alltid är bäst hemma, oavsett var hemma är, och oavsett hur många individer som massmördas helt i onödan av oss själva. Listan kan göras hur lång som helst. Se dig bara omkring, så lovar jag att du hittar ett element av nationalspeciesism i nästan varenda sammanhang där behandlingen av andra djur diskuteras.
Världens mest ambitiösa djurskydd
Sverige har världens mest ambitiösa djurskyddslagstiftning. Det innebär att svensk äggproduktion tillgodoser hönsens naturliga beteende.
- Branschorganisationen Svenska Äggs hemsida, 2007-10-12
Köp svenskt kött
Kött från svenska djur innebär större möjligheter att veta hur djuren haft det. Svensk ursprungsmärkning betyder att djuret fötts upp, slaktats och styckats i Sverige. I Sverige har vi relativt bra djurskyddslagar och det kontrolleras bättre här än det görs i många andra länder.
- Djurskyddet Sveriges hemsida, 2007-10-12
This strategy sits alongside our Strategy for Sustainable Food and Farming and provides a route map for regaining public and consumer confidence in the food we produce and the restoration of our international reputation for the highest standards of animal health and welfare.
- Margaret Beckett, minister för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor 2001-2006, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 5.
It recognises the benefits which enhanced animal health and welfare can bring in supporting industry profitability, promoting Scotland’s reputation for quality and for improving the welfare of animals themselves.
- Ross Finnie, parlamentsledamot, Skottland, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 6.
Before the 2002 elections we promised a nationwide uniform Animal Protection Act to the Austrians. After a general consensus of all parliamentary parties has been reached, we are now able to present it. I explicitly thank all negotiators of the People’s Party, the Freedom Party, the Social Democrats and the Greens for agreeing on a balanced set of measures meeting the demands of both farmers and animal protectors”, said Schüssel. This Act had been prepared by involving experts and practitioners and will be a model for other countries. “Austria will have Europe’s most modern Animal Protection Act“, underlined the Chancellor.
- Pressmeddelande från Österrikes kanslerämbete, 2004-05-24
söndag, november 25, 2007
Föredrag på Vegomässan 8 december
Jag håller föredrag om djurrätt på Vegomässan i Malmö, lördag den 8 december kl. 12.30. Titta gärna förbi då!
Vegomässan, som arrangeras av Djurrättsalliansen med stöd av en rad organisationer och vegoföretag, kommer att bli riktigt häftig. Passa på att spana in ny god mat, få information från djurrättsorganisationer och träffa en massa gamla, nya och blivande vegosar.
(Och jo, jag vet. 8 december är årets stora seriekrock för alla medvetna aktivister. Om du inte ska på Vegomässan så rekommenderar jag att du krossar fascismen eller räddar klimatet istället.)
Vegomässan, som arrangeras av Djurrättsalliansen med stöd av en rad organisationer och vegoföretag, kommer att bli riktigt häftig. Passa på att spana in ny god mat, få information från djurrättsorganisationer och träffa en massa gamla, nya och blivande vegosar.
(Och jo, jag vet. 8 december är årets stora seriekrock för alla medvetna aktivister. Om du inte ska på Vegomässan så rekommenderar jag att du krossar fascismen eller räddar klimatet istället.)
lördag, november 24, 2007
R.I.P. Yoda (199?-2007)
Sista gången jag såg dig var jag förfärligt bakfull. Men det visste ju inte du, när du lapade i dig vattnet som jag ställt bredvid sängen.
Och inte hörde du väl mina förbannelser när jag schasade iväg dig därifrån heller. Så döv verkade du ha blivit. Men om jag sa något elakt så hoppas jag att du förstår att jag inte menade det.
Så märkligt det nu känns att det skulle vara samma gammelkattstörst som drev dig ner till ån på dina ostadiga små ben.
Önskar jag hade varit där för att säga till valkyriorna att det inte var dags att hämta dig än. "Åttahundra enhärjare kan gå skuldra vid skuldra genom Valhalls portar", skulle jag ha sagt. "Men Yoda är större än så."
Samtidigt är det på något sätt passande att du försvann som du kom. Oväntat. Egensinnigt. Svartkattslikt. Från en container i Göteborg till det sista spåret i snön vid stranden av en liten å i Hälsingland.
Jag är glad att jag hann lära känna dig lite däremellan.
Må Kraften vara med dig.
Och inte hörde du väl mina förbannelser när jag schasade iväg dig därifrån heller. Så döv verkade du ha blivit. Men om jag sa något elakt så hoppas jag att du förstår att jag inte menade det.
Så märkligt det nu känns att det skulle vara samma gammelkattstörst som drev dig ner till ån på dina ostadiga små ben.
Önskar jag hade varit där för att säga till valkyriorna att det inte var dags att hämta dig än. "Åttahundra enhärjare kan gå skuldra vid skuldra genom Valhalls portar", skulle jag ha sagt. "Men Yoda är större än så."
Samtidigt är det på något sätt passande att du försvann som du kom. Oväntat. Egensinnigt. Svartkattslikt. Från en container i Göteborg till det sista spåret i snön vid stranden av en liten å i Hälsingland.
Jag är glad att jag hann lära känna dig lite däremellan.
Må Kraften vara med dig.
lördag, oktober 20, 2007
Missa inte vinterns Vegomässa!
Idag består bloggen av ett viktigt meddelande från Djurrättsalliansen.
/Per-Anders
-- ATT SPRIDA SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT --
Missa inte vinterns Vegomässa!
Den 8/12 slår Djurrättsalliansen upp portarna till Chokladfabriken i Malmö och presenterar årets andra Vegomässa. Den här gången går den i julens tecken. Det blir julkakor, bakelser, frukttårtor, saffransbröd och choklad av alla möjliga slag. Det blir provsmakningar av den nyaste gröna maten, föredrag, näringslära och matlagning inför publik.
Dessutom underhållning, musik, konstutställning och massor av djurrättsinformation. Vi har bjudit in organisationer, grupper och företag som arbetar med djurrätt och vegetarisk mat och programmet fylls på helatiden, håll utkik på http://www.vegomassan.org/ och kontakta info@vegomassan.org om du har några frågor eller idéer.
På mässan finns även kockar från Köksbrigaden som serverar sin förstklassiga, superpopulära veganska jultallrik! Ta med alla dinasläktingar, vänner och bekanta, bjud dem på en smakupplevelse.
Kom själv och fynda skor från Vegetarian Shoes, snacka med andra djurrättsengagerade, få tips på recept och hemsidor, utbyt aktionsidéer, lyssna på föredrag ochmusik, kolla in konsten, ät massor av mat och ta det lugnt.
Du är så välkommen!
/Djurrättsalliansen
/Per-Anders
-- ATT SPRIDA SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT --
Missa inte vinterns Vegomässa!
Den 8/12 slår Djurrättsalliansen upp portarna till Chokladfabriken i Malmö och presenterar årets andra Vegomässa. Den här gången går den i julens tecken. Det blir julkakor, bakelser, frukttårtor, saffransbröd och choklad av alla möjliga slag. Det blir provsmakningar av den nyaste gröna maten, föredrag, näringslära och matlagning inför publik.
Dessutom underhållning, musik, konstutställning och massor av djurrättsinformation. Vi har bjudit in organisationer, grupper och företag som arbetar med djurrätt och vegetarisk mat och programmet fylls på helatiden, håll utkik på http://www.vegomassan.org/ och kontakta info@vegomassan.org om du har några frågor eller idéer.
På mässan finns även kockar från Köksbrigaden som serverar sin förstklassiga, superpopulära veganska jultallrik! Ta med alla dinasläktingar, vänner och bekanta, bjud dem på en smakupplevelse.
Kom själv och fynda skor från Vegetarian Shoes, snacka med andra djurrättsengagerade, få tips på recept och hemsidor, utbyt aktionsidéer, lyssna på föredrag ochmusik, kolla in konsten, ät massor av mat och ta det lugnt.
Du är så välkommen!
/Djurrättsalliansen
onsdag, oktober 10, 2007
Ur Speciesistiska Akademiens Ordbok
"Skyddsjakt."
Syftar på att döda vissa ickemänniskor för att människor ska kunna fortsätta tjäna pengar på att förtrycka andra ickemänniskor. Till exempel när man skjuter vargar för att vargarna ibland dödar får som människor hade tänkt döda själva.
"Skyddsjakt" är alltså en speciell sorts jakt som inte ska blandas ihop med den vanliga "viltvården". Den senare går som regel ut på att döda ickemänniskor som inte tänker döda djur som människor hade tänkt döda själva.
Relaterade begrepp:
Fred är krig
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka
Syftar på att döda vissa ickemänniskor för att människor ska kunna fortsätta tjäna pengar på att förtrycka andra ickemänniskor. Till exempel när man skjuter vargar för att vargarna ibland dödar får som människor hade tänkt döda själva.
"Skyddsjakt" är alltså en speciell sorts jakt som inte ska blandas ihop med den vanliga "viltvården". Den senare går som regel ut på att döda ickemänniskor som inte tänker döda djur som människor hade tänkt döda själva.
Relaterade begrepp:
Fred är krig
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka
fredag, september 21, 2007
10 000 000 000 fiskar dödade varje år?
Idag skriver Alvin Lindstam i sin blogg om antalet dödade fiskar i den svenska fiskeindustrin. Siffrorna är fullkomligt överväldigande, alldeles oavsett de möjliga felmarginalerna.
Återigen påminns vi om vilken etisk katastrof fisket är, och hur extremt motsägelsefullt det blir när människor tror sig agera "djurvänligt" när de väljer fisk istället för annat kött.
Det finns inte längre några tvivel om att fiskar upplever smärta. Ändå är det få djur som behandlas värre. Här är några exempel från en artikel av Dawn Carr från PETA, som jag översatte till tidningen Djurens Rätt (3/2005):
Ladda ner tidningen och läs hela artikeln här.
Och bli vegan, okej?
Tillägg, 21 september 12:17: Cecilia lämnade följande citat i en kommentar, som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Det är från kapten Paul Watson från Sea Shepherd Conservation Society:
Återigen påminns vi om vilken etisk katastrof fisket är, och hur extremt motsägelsefullt det blir när människor tror sig agera "djurvänligt" när de väljer fisk istället för annat kött.
Det finns inte längre några tvivel om att fiskar upplever smärta. Ändå är det få djur som behandlas värre. Här är några exempel från en artikel av Dawn Carr från PETA, som jag översatte till tidningen Djurens Rätt (3/2005):
Fiskar kommer ut ur näten med sina sidor avskrapade in på köttet, eftersom de släpats mot stenar, bråte och andra fiskar som fastnat i näten tillsammans med dem själva.
Varje fisk trasslas in i nätet och kommer ombord en efter en, allt eftersom nätet halas in. Det är en mer påfrestande process, en mer personlig, och varje enskild fisk hanteras av arbetarna. Jag såg på när torsk efter torsk våldsamt avlägsnades från nätet. Hundratals fiskar som klämdes och slets ut ur nättrasslet som skar in i deras kroppar.
Från nätet kastades fiskarna ovarsamt i en metallbehållare där de landade med en duns. Några sprattlade fortfarande vilt, andra var för utmattade. Många spydde upp sina egna inälvor, medan deras ögon svällde av tryckförändringen. En del av dessa fiskar kunde ha kämpat i näten i upp till ett dygn.
Ladda ner tidningen och läs hela artikeln här.
Och bli vegan, okej?
Tillägg, 21 september 12:17: Cecilia lämnade följande citat i en kommentar, som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Det är från kapten Paul Watson från Sea Shepherd Conservation Society:
The largest marine predator on the planet right now is the cow. More than half the fish taken from the sea is rendered into fish meal and fed to domestic livestock. Puffins are starving in the North sea to feed sand eels to chickens in Denmark. Sheep and pigs have replaced the shark and the sea lion as the dominant predators in the ocean and domestic house cats are eating more fish than all the world's seals combined. We are extracting some fifty to sixty fish from the sea to raise one farm reared salmon. This is ecological insanity.
måndag, september 17, 2007
Bloggtips: James Crump
James Crump är en flitig abolitionistisk bloggare, och hans motto är rakt på sak: "The abolitionists’ greatest act of philanthropy will be to eradicate the welfare organizations. It is servile to accept anything other than justice for animals."
De senaste inläggen tar strid med Peter Singers och Bruce Friedrichs föreställning att djurrätt är en fråga om många små djurskyddssteg, problemet med enfrågekampanjer, och frågan om hur djurskyddet fostrar icke-responsivitet för djurrätt hos allmänheten.
Läs James blog här
De senaste inläggen tar strid med Peter Singers och Bruce Friedrichs föreställning att djurrätt är en fråga om många små djurskyddssteg, problemet med enfrågekampanjer, och frågan om hur djurskyddet fostrar icke-responsivitet för djurrätt hos allmänheten.
Läs James blog här
tisdag, september 11, 2007
Sexuella övergrepp på djur - vem bryr sig?
Många tydligen. Om jag har förstått saken rätt finns det idag en överväldigande konsensus kring domen att sexuella övergrepp på djur är förkastliga.
Gott så. Framsteg för djurrättsrörelsen! Hurrarop och fyrverkerier!
Eller?
Det som gör mig misstänksam är just att det finns en konsensus kring detta, samtidigt som det finns en minst lika stark konsensus kring att djur finns till för människor att använda till nästan allt annat.
Jag tror helt enkelt inte att motståndet mot sexuella övergrepp på djur reflekterar någon som helst relevant förändring i samhällets attityder.
För vad är egentligen nytt? Fördömandet av könsumgänge mellan människor och andra djur har historiskt varit hårt. Sådana bestämmelser går mycket långt tillbaka:
Jag tror nyckelordet här är just "naturvidrigt". Det är på den föreställningen som motståndet mot tidelag huvudsakligen grundas idag. Människor som begår sexuella övergrepp på andra djur anses helt enkelt äckliga, perversa och avvikande - de väcker vår avsmak för att de bryter ett tabu. (Det är talande att det förbud mot tidelag som tidigare fanns i Sverige var inskrivet i samma paragraf som gjorde homosexualitet olagligt. Båda aktiviterna ansågs "naturvidriga", som brott mot normaliteten.)
Men kulturbundna föreställningar om "normal" sexualitet borde inte vara relevanta för vår bedömning av frågan om människors könsumgänge med andra arter. Den som resonerar så hamnar ofelbart i samma tveksamma position som de homofober som försvarade förbudet mot homosexualitet.
Vad som är relevant ur etisk synvinkel är istället endast hur andra drabbas - till det bättre eller sämre - av våra handlingar. Det är bara på den grunden som motståndet mot sexuella övergrepp på djur kan vila på en säker grund. Vi bör framför allt motsätta oss sådana handlingar av den enkla anledningen att det inte kan finnas något samtycke till sexuell aktivitet mellan människor och djur (det vill säga av precis samma skäl som vi bör motsätta oss sexuella övergrepp på människobarn).
Men det är inte det som motståndet mot tidelag idag handlar om. Det handlar för de flesta om att peka ut och distansera sig från de sexuellt sjuka och avvikande. Om det hela på allvar hade något att göra med att ta verklig hänsyn till andra djurs intressen, så skulle frågan om sexuella övergrepp reduceras till ett ytterst marginellt fenomen - en närmast mikroskopiskt liten märkvärdighet mitt i den förödelse som orsakas av vår tids största massförstörelsevapen: gaffeln. Let's face it - varje "normal" svensk som konsumerar djurprodukter orsakar helt enkelt ojämförligt mer lidande än alla svenska zoofiler tillsammans.
Och vad kan det på sin höjd leda till? En handfull åtal mot zoofiler kanske - och den vanliga debatten om bevisbörda och rättssäkerhet.
Så - är det verkligen ett "framsteg" att ha nått konsensus om det förkastliga i något som folk blev brända på bål för redan 1477? Tveksamt. Det är helt enkelt en seger mot ett icke-motstånd, ett modigt insparkande av en dörr som ingen ens försökt stänga.
Om det dessutom handlar om ytterligare ett fenomen som ger människor möjlighet att stärka sin självuppfattning som "djurvänliga" genom att anta en position som inte kostar dem det minsta och är helt förenlig med befintliga dominerande normer - vad har då förändrats i djurens samhällsmoraliska ställning?
Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas. Men det viktiga, ur strategisk synvinkel, är vilken problemformulering som kommer att underbygga den förändringen. Om den befintliga problemformuleringen består kommer vi bara att ha uppnått mer av den vanliga polarisering mellan det "normala" och det "avvikande" som effektivt gör det rutinmässiga förtrycket osynligt.
Gott så. Framsteg för djurrättsrörelsen! Hurrarop och fyrverkerier!
Eller?
Det som gör mig misstänksam är just att det finns en konsensus kring detta, samtidigt som det finns en minst lika stark konsensus kring att djur finns till för människor att använda till nästan allt annat.
Jag tror helt enkelt inte att motståndet mot sexuella övergrepp på djur reflekterar någon som helst relevant förändring i samhällets attityder.
För vad är egentligen nytt? Fördömandet av könsumgänge mellan människor och andra djur har historiskt varit hårt. Sådana bestämmelser går mycket långt tillbaka:
Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.
(Populär Historia nr 5/2000)
Jag tror nyckelordet här är just "naturvidrigt". Det är på den föreställningen som motståndet mot tidelag huvudsakligen grundas idag. Människor som begår sexuella övergrepp på andra djur anses helt enkelt äckliga, perversa och avvikande - de väcker vår avsmak för att de bryter ett tabu. (Det är talande att det förbud mot tidelag som tidigare fanns i Sverige var inskrivet i samma paragraf som gjorde homosexualitet olagligt. Båda aktiviterna ansågs "naturvidriga", som brott mot normaliteten.)
Men kulturbundna föreställningar om "normal" sexualitet borde inte vara relevanta för vår bedömning av frågan om människors könsumgänge med andra arter. Den som resonerar så hamnar ofelbart i samma tveksamma position som de homofober som försvarade förbudet mot homosexualitet.
Vad som är relevant ur etisk synvinkel är istället endast hur andra drabbas - till det bättre eller sämre - av våra handlingar. Det är bara på den grunden som motståndet mot sexuella övergrepp på djur kan vila på en säker grund. Vi bör framför allt motsätta oss sådana handlingar av den enkla anledningen att det inte kan finnas något samtycke till sexuell aktivitet mellan människor och djur (det vill säga av precis samma skäl som vi bör motsätta oss sexuella övergrepp på människobarn).
Men det är inte det som motståndet mot tidelag idag handlar om. Det handlar för de flesta om att peka ut och distansera sig från de sexuellt sjuka och avvikande. Om det hela på allvar hade något att göra med att ta verklig hänsyn till andra djurs intressen, så skulle frågan om sexuella övergrepp reduceras till ett ytterst marginellt fenomen - en närmast mikroskopiskt liten märkvärdighet mitt i den förödelse som orsakas av vår tids största massförstörelsevapen: gaffeln. Let's face it - varje "normal" svensk som konsumerar djurprodukter orsakar helt enkelt ojämförligt mer lidande än alla svenska zoofiler tillsammans.
Och vad kan det på sin höjd leda till? En handfull åtal mot zoofiler kanske - och den vanliga debatten om bevisbörda och rättssäkerhet.
Så - är det verkligen ett "framsteg" att ha nått konsensus om det förkastliga i något som folk blev brända på bål för redan 1477? Tveksamt. Det är helt enkelt en seger mot ett icke-motstånd, ett modigt insparkande av en dörr som ingen ens försökt stänga.
Om det dessutom handlar om ytterligare ett fenomen som ger människor möjlighet att stärka sin självuppfattning som "djurvänliga" genom att anta en position som inte kostar dem det minsta och är helt förenlig med befintliga dominerande normer - vad har då förändrats i djurens samhällsmoraliska ställning?
Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas. Men det viktiga, ur strategisk synvinkel, är vilken problemformulering som kommer att underbygga den förändringen. Om den befintliga problemformuleringen består kommer vi bara att ha uppnått mer av den vanliga polarisering mellan det "normala" och det "avvikande" som effektivt gör det rutinmässiga förtrycket osynligt.
onsdag, augusti 29, 2007
Michael Vick och den moraliska homeopatin
Idag skriver Per Bjurman i Aftonbladets sportsektion om skandalen med amerikanske fotbollsstjärnan Michael Vick, vars inblandning i hemliga blodiga hundkamper nyligen avslöjades.
Bjurman noterar först det till synes uppenbara - att Vick betett sig som "en stor skit". Men sedan tar resonemanget en typisk, men grovt felaktig vändning:
Eh... ursäkta, men massmordet då?
Av detta drar jag dock inte den slutsatsen att "människor bryr sig mer om andra djur än om människor".
Allt talar faktiskt för raka motsatsen:
Människor massmördar faktiskt oräkneliga miljarder andra djur - enskilda individer med lika stor förmåga att känna smärta som kamphundarna Bjurman skriver om, eller för den delen som vilket litet människobarn som helst - varje år.
Naturligtvis är detta oförenligt med att "bry sig mer om människor än om djur". Bjurmans "sanning" är helt enkelt löjligt osann.
Men jag förstår varför han skriver som han skriver. Och jag förstår mycket väl varför många säkert nickar instämmande till hans krönika om detta pjåskande om djuren.
Jag råkar nämligen ha mycket liknande erfarenheter från mitt tidigare arbete på Djurens Rätt. Så snart det uppmärksammades att en adelsman hade huggit en hund med machete, eller att nån skitunge till godsägarson hade skjutit en katt hemma på gräsmattan för skojs skull, så blev det ett jävla liv på telefon och i mejlbox.
"Det här måste ni göra något åt!" "Djurens Rätt måste agera!" "Varför stiftar ni inte en lag eller nåt!?" (Jodå, det kravet förekom oftare än ni anar.) Jag lovar att jag har fått många fler sådana mejl än Per Bjurman.
Jämför detta med vad som vanligen händer när djurrättsförespråkare försöker uppmärksamma djurutnyttjandets huvudproblem - köttätandet. Medial och folklig reaktion? Inget. Nada. Zip. Tystnad.
Miljarder individer som upplever, känner och förstår lika mycket, eller till och med mer, än vilken människobaby som helst massakreras varje år för att bli kött på folks tallrikar. (Detta är fullkomligt ofattbart - jag vet aldrig hur jag ska uttrycka mig om detta. Vi har helt enkelt inte uppfunnit ett språk som kan förmedla ohyggligheten i detta ännu.)
Men DEN moraliska utmaningen kan man tydligen tiga om hur länge som helst. (Jag har tidigare kallat detta för köttätarnas samvetspakt - du kritiserar inte mig, så kritiserar jag inte dig.)
Tacka djurplågaren som gör dig normal
Men så snart någon som Michael Vick, adelsmannen eller godsägarglinet kliver över gränsen och torterar eller dödar djur "för nöjes skull" så blir det moralpanik. Både från den stora (speciesistiska) grupp som "ääälskar djur" och äter skinkmackor, och från (de minst lika speciesistiska) journalister som tycker att den förstnämnda gruppen saknar proportioner i sin upprördhet.
Ingendera gruppen verkar förmögen att se de grundmurade artfördomar som underbygger deras problemformulering. Som jag ser det är detta typiska exempel på vad Gary L. Francione kallar människors "moralisk personlighetsklyvning" när det gäller ickemänskliga djur. Klappa katten och äta grisen, liksom.
Att köttätandet är det vanligaste torterandet och dödandet "för nöjes skull" är närmast omöjligt att uttala utan att man framstår som galen. (Som Quentin Skinner skriver måste man inte bara använda språket för att uttrycka sina politiska mål - man måste också anpassa sina politiska mål till det tillgängliga språket - i det här fallet till det speciesistiska språket.)
Hur sjutton kan detta gå ihop i människors huvuden? Jag tror att det bara finns ett svar på den frågan: Den enda möjligheten att få detta att gå ihop är en social överideologi som gör det egna kluvna beteendet "normalt" genom att kontrastera det mot något annat - mot något extremt, något avvikande, något annorlunda.
I själva verket orsakar varenda "vanlig" köttätare ojämförligt mycket mer lidande än Michael Vicks hundkamper. (Varje genomsnittlig svensk köttätare orsakar under sin livstid uppemot 40 000 andra djurs död.) Men så länge vi kan klistra avvikande-etiketten på folk som Vick så behöver vi inte hantera vår egen kluvenhet. Vicks tydliga övertramp kan till och med ge oss ett tillfälle att känna oss riktigt goda och rättfärdiga när vi fördömer honom.
Jämför med patriarkatets upprätthållande: De flesta av oss män skulle aldrig drömma om att begå en våldtäkt eller misshandla en kvinna. Vi fördömer all världens Hagamän utan att blinka och slår inte våra partners. Men den känslan av moralisk rättfärdighet gör inte nödvändigtvis att vi avstår från de fördelar som ständigt erbjuds män framför kvinnor i vardagen. Tänk om det istället är så att vi på något sätt behöver de "extrema" övergreppen på kvinnor för att intala oss de privilegier vi själva tar som män är "icke-extrema"?
Många mäns vardagssexistiska fördelar försvinner helt enkelt i bakgrunden i jämförelse med ett litet antal mäns mer dramatiska övergrepp på kvinnor. De förstnämnda blir otydliga, utspädda, mycket svårare att sätta fingret på, jämfört med de tydliga, extrema, avvikande övertrampen. Något liknande sker med det vardagliga djurförtrycket. Det erkänns inte som förtryck, och hamnar ständigt i skuggan av det extrema "djurplågeriet" som fördöms av alla.
Annorlunda uttryckt: Att fördöma Hagamannen eller Michael Vicks hundkampande är knappast några större moraliska bedrifter. Alla håller redan med och dunkar dig bekräftande i ryggen.
Men att på riktigt ge kvinnor plats och makt om du är man, eller att på riktigt ta avstånd från djurs lidande genom att bli vegan - det kräver ansträngning och ger sällan något tack (och varför skulle det förresten ge tack att äntligen avstå från något hela tiden har tillhört någon annan?).
"Djurplågeri" är moralisk homeopati
Vick och andra "djurplågare" fungerar med andra ord som en säkerhetsventil för speciesismen. Istället för att sprängas av sina inre motsättningar riktas speciesismens energier mot den "andra", mot "djurplågaren".
Det är därför folk mejlar upprört till Bjurman - och ännu mer till djurrättsorganisationer - när Vick och hans gelikar hängs ut i media. Trots att dessa skitstövlars bidrag till djurförtrycket och djurlidandet faktiskt bara är marginellt större än vad den som käkar fisk eller kycklingnuggets till vardags gör sig skyldig till.
Att det ska vara så svårt att se: Det är "djurplågeriet" som gör djurförtrycket möjligt, genom att normalisera och osynliggöra den vardagliga massakern.
I likhet med Roland Barthes analys av militarismens och religionens myter, skulle jag vilja karaktärisera djurplågeriets sociala funktion som en slags "moralisk homeopati": Genom att göra ett litet ont synligt för allmänheten får man det stora onda att försvinna. Det är med andra ord ett misstag att uppfatta alla dessa artiklar om Michael Vicks hundkampande som ett uttryck för djurrättslig medvetenhet - varje artikel är bara ännu en sil av den speciesistiska drog som vi är beroende av för att ge en enhetlig mening åt vårt obotligt splittrade beteende.
Utan att på något sätt förringa det djurutnyttjande som ett fåtal "djurplågare" står för, måste vi därför ställa oss denna fråga: Hur mycket utrymme skulle inte skapas i offentligheten för allvarlig diskussion om djurutnyttjandet, om speciesismen inte ständigt kunde gömma sig bakom denna strida ström av marginella, exotiska djurplågeriberättelser?
Bjurman noterar först det till synes uppenbara - att Vick betett sig som "en stor skit". Men sedan tar resonemanget en typisk, men grovt felaktig vändning:
Men de hysteriska reaktionerna på NFL-stjärnans hundfajtstragedi påminner samtidigt om något ännu mer beklämmande:
Människor bryr sig mer om djur än om andra människor.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bjurman får ytterst få reaktioner när han skriver om övergrepp på människor, men att hans mejlbox spricker av "indignation och krav på vedergällning" så snart han "rapporterar om en katt nåt dumhuvud varit elak mot".
Eh... ursäkta, men massmordet då?
Av detta drar jag dock inte den slutsatsen att "människor bryr sig mer om andra djur än om människor".
Allt talar faktiskt för raka motsatsen:
Människor massmördar faktiskt oräkneliga miljarder andra djur - enskilda individer med lika stor förmåga att känna smärta som kamphundarna Bjurman skriver om, eller för den delen som vilket litet människobarn som helst - varje år.
Naturligtvis är detta oförenligt med att "bry sig mer om människor än om djur". Bjurmans "sanning" är helt enkelt löjligt osann.
Men jag förstår varför han skriver som han skriver. Och jag förstår mycket väl varför många säkert nickar instämmande till hans krönika om detta pjåskande om djuren.
Jag råkar nämligen ha mycket liknande erfarenheter från mitt tidigare arbete på Djurens Rätt. Så snart det uppmärksammades att en adelsman hade huggit en hund med machete, eller att nån skitunge till godsägarson hade skjutit en katt hemma på gräsmattan för skojs skull, så blev det ett jävla liv på telefon och i mejlbox.
"Det här måste ni göra något åt!" "Djurens Rätt måste agera!" "Varför stiftar ni inte en lag eller nåt!?" (Jodå, det kravet förekom oftare än ni anar.) Jag lovar att jag har fått många fler sådana mejl än Per Bjurman.
Jämför detta med vad som vanligen händer när djurrättsförespråkare försöker uppmärksamma djurutnyttjandets huvudproblem - köttätandet. Medial och folklig reaktion? Inget. Nada. Zip. Tystnad.
Miljarder individer som upplever, känner och förstår lika mycket, eller till och med mer, än vilken människobaby som helst massakreras varje år för att bli kött på folks tallrikar. (Detta är fullkomligt ofattbart - jag vet aldrig hur jag ska uttrycka mig om detta. Vi har helt enkelt inte uppfunnit ett språk som kan förmedla ohyggligheten i detta ännu.)
Men DEN moraliska utmaningen kan man tydligen tiga om hur länge som helst. (Jag har tidigare kallat detta för köttätarnas samvetspakt - du kritiserar inte mig, så kritiserar jag inte dig.)
Tacka djurplågaren som gör dig normal
Men så snart någon som Michael Vick, adelsmannen eller godsägarglinet kliver över gränsen och torterar eller dödar djur "för nöjes skull" så blir det moralpanik. Både från den stora (speciesistiska) grupp som "ääälskar djur" och äter skinkmackor, och från (de minst lika speciesistiska) journalister som tycker att den förstnämnda gruppen saknar proportioner i sin upprördhet.
Ingendera gruppen verkar förmögen att se de grundmurade artfördomar som underbygger deras problemformulering. Som jag ser det är detta typiska exempel på vad Gary L. Francione kallar människors "moralisk personlighetsklyvning" när det gäller ickemänskliga djur. Klappa katten och äta grisen, liksom.
Att köttätandet är det vanligaste torterandet och dödandet "för nöjes skull" är närmast omöjligt att uttala utan att man framstår som galen. (Som Quentin Skinner skriver måste man inte bara använda språket för att uttrycka sina politiska mål - man måste också anpassa sina politiska mål till det tillgängliga språket - i det här fallet till det speciesistiska språket.)
Hur sjutton kan detta gå ihop i människors huvuden? Jag tror att det bara finns ett svar på den frågan: Den enda möjligheten att få detta att gå ihop är en social överideologi som gör det egna kluvna beteendet "normalt" genom att kontrastera det mot något annat - mot något extremt, något avvikande, något annorlunda.
I själva verket orsakar varenda "vanlig" köttätare ojämförligt mycket mer lidande än Michael Vicks hundkamper. (Varje genomsnittlig svensk köttätare orsakar under sin livstid uppemot 40 000 andra djurs död.) Men så länge vi kan klistra avvikande-etiketten på folk som Vick så behöver vi inte hantera vår egen kluvenhet. Vicks tydliga övertramp kan till och med ge oss ett tillfälle att känna oss riktigt goda och rättfärdiga när vi fördömer honom.
Jämför med patriarkatets upprätthållande: De flesta av oss män skulle aldrig drömma om att begå en våldtäkt eller misshandla en kvinna. Vi fördömer all världens Hagamän utan att blinka och slår inte våra partners. Men den känslan av moralisk rättfärdighet gör inte nödvändigtvis att vi avstår från de fördelar som ständigt erbjuds män framför kvinnor i vardagen. Tänk om det istället är så att vi på något sätt behöver de "extrema" övergreppen på kvinnor för att intala oss de privilegier vi själva tar som män är "icke-extrema"?
Många mäns vardagssexistiska fördelar försvinner helt enkelt i bakgrunden i jämförelse med ett litet antal mäns mer dramatiska övergrepp på kvinnor. De förstnämnda blir otydliga, utspädda, mycket svårare att sätta fingret på, jämfört med de tydliga, extrema, avvikande övertrampen. Något liknande sker med det vardagliga djurförtrycket. Det erkänns inte som förtryck, och hamnar ständigt i skuggan av det extrema "djurplågeriet" som fördöms av alla.
Annorlunda uttryckt: Att fördöma Hagamannen eller Michael Vicks hundkampande är knappast några större moraliska bedrifter. Alla håller redan med och dunkar dig bekräftande i ryggen.
Men att på riktigt ge kvinnor plats och makt om du är man, eller att på riktigt ta avstånd från djurs lidande genom att bli vegan - det kräver ansträngning och ger sällan något tack (och varför skulle det förresten ge tack att äntligen avstå från något hela tiden har tillhört någon annan?).
"Djurplågeri" är moralisk homeopati
Vick och andra "djurplågare" fungerar med andra ord som en säkerhetsventil för speciesismen. Istället för att sprängas av sina inre motsättningar riktas speciesismens energier mot den "andra", mot "djurplågaren".
Det är därför folk mejlar upprört till Bjurman - och ännu mer till djurrättsorganisationer - när Vick och hans gelikar hängs ut i media. Trots att dessa skitstövlars bidrag till djurförtrycket och djurlidandet faktiskt bara är marginellt större än vad den som käkar fisk eller kycklingnuggets till vardags gör sig skyldig till.
Att det ska vara så svårt att se: Det är "djurplågeriet" som gör djurförtrycket möjligt, genom att normalisera och osynliggöra den vardagliga massakern.
I likhet med Roland Barthes analys av militarismens och religionens myter, skulle jag vilja karaktärisera djurplågeriets sociala funktion som en slags "moralisk homeopati": Genom att göra ett litet ont synligt för allmänheten får man det stora onda att försvinna. Det är med andra ord ett misstag att uppfatta alla dessa artiklar om Michael Vicks hundkampande som ett uttryck för djurrättslig medvetenhet - varje artikel är bara ännu en sil av den speciesistiska drog som vi är beroende av för att ge en enhetlig mening åt vårt obotligt splittrade beteende.
Utan att på något sätt förringa det djurutnyttjande som ett fåtal "djurplågare" står för, måste vi därför ställa oss denna fråga: Hur mycket utrymme skulle inte skapas i offentligheten för allvarlig diskussion om djurutnyttjandet, om speciesismen inte ständigt kunde gömma sig bakom denna strida ström av marginella, exotiska djurplågeriberättelser?
tisdag, augusti 28, 2007
Dödens symfoni
Djurskyddsideologi är den häpnadsväckande antiintellektuella uppfattningen att människor har rätt att ha gott samvete över sitt dödande av många miljarder icke-mänskliga djur varje år.
En av djurskyddets mer kuriösa aspekter är dess anhängare ofta anser att det är en sorts "aktivism" för djuren att fortsätta döda dem under lätt förmildade former. Ja, det är sant! Det finns människor som tror att de gör djuren en tjänst genom att betala någon att döda dem lite mindre smärtsamt än vad någon annan skulle ha gjort.
En av dessa djurskyddsanhängare är tydligen den norske musikern Håvard Rosenberg, som enligt Svenska Dagbladet ska komponera ett stycke musik som ska lugna grisar på slakterier. Med all säkerhet anser Rosenberg att han gör en "insats" för djuren med detta.
I själva verket stärker detta förstås bara uppfattningen att det finns moraliskt acceptabla sätt att döda miljarder djur på. Dessutom underbygger sådana här initiativ föreställningen att det är sådant här som "djurvänner" (detta hemska ord!) bör ägna sig åt. "Vadå veganism? Usch så extremt! Det finns ju folk som arbetar för djuren ändå. Jag hörde talas om en kompositör som skrev ett stycke för grisarna! 'Amen guu, vilken fiiin mänska det måste va!"
Och varför betalar ett slakteri på 9000 kvadratmeter för specialkomponerad "grislugnande" musik, om inte för utsikterna att avleda kritik mot slaktförhållandena och för att tjäna ännu mera pengar?
I norsk radio klargör kompositören varför han åtog sig uppdraget:
– Jeg er veldig interessert i mat og musikk, og tenkte "Wow, for en mulighet!". Dette var en unik mulighet til å kombinere mine to lidenskaper.
Kul att du är intresserad av mat och musik, Håvard. Men varför detta insisterande på att tvinga dina egna ätstörningar på andra?
Fuck. Som någon har sagt: Universum och dumheten skiljer sig åt på det viset att universum kanske har en yttre gräns - något som dumheten med all säkerhet saknar.
En av djurskyddets mer kuriösa aspekter är dess anhängare ofta anser att det är en sorts "aktivism" för djuren att fortsätta döda dem under lätt förmildade former. Ja, det är sant! Det finns människor som tror att de gör djuren en tjänst genom att betala någon att döda dem lite mindre smärtsamt än vad någon annan skulle ha gjort.
En av dessa djurskyddsanhängare är tydligen den norske musikern Håvard Rosenberg, som enligt Svenska Dagbladet ska komponera ett stycke musik som ska lugna grisar på slakterier. Med all säkerhet anser Rosenberg att han gör en "insats" för djuren med detta.
I själva verket stärker detta förstås bara uppfattningen att det finns moraliskt acceptabla sätt att döda miljarder djur på. Dessutom underbygger sådana här initiativ föreställningen att det är sådant här som "djurvänner" (detta hemska ord!) bör ägna sig åt. "Vadå veganism? Usch så extremt! Det finns ju folk som arbetar för djuren ändå. Jag hörde talas om en kompositör som skrev ett stycke för grisarna! 'Amen guu, vilken fiiin mänska det måste va!"
Och varför betalar ett slakteri på 9000 kvadratmeter för specialkomponerad "grislugnande" musik, om inte för utsikterna att avleda kritik mot slaktförhållandena och för att tjäna ännu mera pengar?
I norsk radio klargör kompositören varför han åtog sig uppdraget:
– Jeg er veldig interessert i mat og musikk, og tenkte "Wow, for en mulighet!". Dette var en unik mulighet til å kombinere mine to lidenskaper.
Kul att du är intresserad av mat och musik, Håvard. Men varför detta insisterande på att tvinga dina egna ätstörningar på andra?
Fuck. Som någon har sagt: Universum och dumheten skiljer sig åt på det viset att universum kanske har en yttre gräns - något som dumheten med all säkerhet saknar.
Fiskpinnar till hälften bröd?
Såg idag i förbigående en löpsedel om någon sorts "fiskpinneskandal". Tydligen hade det avslöjats att de bestod av till hälften bröd.
Underbart, säger jag! Bara hälften kvar att ersätta då!
Underbart, säger jag! Bara hälften kvar att ersätta då!
måndag, augusti 27, 2007
På tal om socialkonstruktivism...
Inte för att det här har något med det vanliga temat att göra, men jag kan ändå inte låta bli att delge er denna poststrukturalistiska visdom som sannolikt går långt utöver skyltmakarens ursprungliga intentioner. (Lånat från den även i övrigt underhållande språkförbistringssajten Engrish.com, om vilken David Nessle tipsade på sin blogg nyligen.)
torsdag, augusti 09, 2007
Sexualveganer - kom ut ur garderoben!
I veckan har vi kunnat läsa om upptäckten av "sexualveganen". En forskare från Australien har under sina studier "upptäckt" att vissa veganer "inte bara avhöll sig från att äta kött eller animaliska produkter utan också från att ha sex med köttätare". SVT:s rapportering ger också vid handen att detta är "något helt nytt".
Vad handlar nu detta om? Ja, inte själva fenomenet alltså. Det är väl ingen nyhet för någon att folk föredrar partners som de har något gemensamt med, och att förhållanden människor emellan försvåras avsevärt om parterna har vitt skilda värderingar.
Detta gäller inte bara fasta förhållanden - naturligtvis påverkar ideologiska värderingar vem en människa attraheras av. Om inte annat så påverkar ens värderingar i vilka kretsar man umgås, och man kommer med en viss sannolikhet att finna sina partners i en omgivning som valts utifrån ens värderingar.
Dessutom är detta knappast något renodlat veganfenomen. Jag slår vad om att det finns ungmoderater och ungvänstrare (ofrivillig ordvits!) som skulle säga att de sexbojkottar varandra av ideologiska skäl. (Javadårå, skulle du vilja knulla Stalin eller Ayn Rand kanske?) Och politiskt vald lesbiskhet är ju ett välkänt fenomen i samma genre.
Mer intressant är just detta: Varför blir "sexualveganen" en nyhet? Hur kommer det sig att man använder uttryck som "något helt nytt" och "inte känt sedan tidigare" (och dessutom för att benämna något helt trivialt)?
Det är som om forskaren hade upptäckt en helt okänd djurart. Ett nytt grundämne. Eller en ny planet. Men varför är det möjligt att uttrycka sig så?
Veganism är en ideologi
Jag skulle föreslå att detta är bara möjligt att säga på grund av den djurrättsliga, ideologiska veganismens marginalisering. Upptäckten av "sexualveganen" kan bli ett fenomen, något i behov av rapportering, av förklaring, i majoritetens medvetande, bara för att veganism inte uppfattas som en politisk ideologi i vårt samhälle.
Ytterst få förstår vad det att vara vegan har för ideologisk innebörd. De förstår inte att veganismen är mer än en etikett, mer än en kost. De förstår inte att veganismen för många av oss är en politisk subjektivitet - ett sammanhängande paket av analyser och värderingar, som omfattar långt mer än en besatthet av att läsa innehållsförteckningar.
Vi är veganer för att vi konsekvent motsätter oss tyranniets princip, tanken att makt ger rätt. Vi är veganer för att vi inte kan acceptera att de som är svaga och försvarslösa kan reduceras till objekt för den starkare att använda. Vi är veganer för att vi motsätter oss ett samhälle som överallt, i varje sekund, återskapar ett fullkomligt oacceptabelt förtryck.
Men det är just för att artförtrycket är så allomfattande som veganen blir obegriplig för många (inklusive de flesta "vegetarianer" som framhärdar i att betala för massivt djurdödande i mjölk- och äggindustrin). Artförtrycket är normen, det normala, det normerande. Dess praktiker är vad vi alla förväntas praktisera, och varje brott mot de speciesistiska reglerna bestraffas socialt i någon utsträckning.
Att den som är vegan av ideologiska skäl också sannolikt föredrar veganska partners är i sig trivialt, och på inget sätt "nytt". Men ur normens synvinkel måste det vara ett märkligt beteende. (För Expressens rubriksättare är beteendet så märkligt att det faktiskt blir en "veganattack".)
Det veganska funktionshindet
"Upptäckten" av "sexualveganen" är alltså möjlig av ungefär samma skäl som veganer alltid får höra "Är det inte jobbigt att inte kunna äta ägg?", eller "Det är mjölk i den här, så den kan du inte äta!"
Orden "kan" och "inte" i de här fraserna avslöjar den speciesistiska socio-symboliken. Veganen uppfattas som någon som inte är förmögen, som är begränsad - det är samma ord man använder om någon som "inte kan gå" eller "inte kan tala". Det är funktionshindrets märke.
Veganismen uppfattas med andra ord som något som hindrar oss - som ett religiöst bud, en asketisk levnadsregel, som en inre röst som utbrister "Du får inte!", varje gång vi vill lyfta en köttbulle till munnen. Som vore vi skambetyngda nunnor eller munkar som nesligt blivit påkomna med att befläcka oss själva.
Veganismens stora hemlighet
Men visst kan vi äta ägg eller mjölk! Det är enkelt.
Här är den stora, öppna, men svårbegripliga, hemligheten: Vi vill inte äta ägg eller mjölk.
Sådana saker tillhör inte längre kategorin "mat" i våra medvetanden. De tillhör inte den grupp av saker som vi uppfattar som ätbara till att börja med. Det är detta som helt förbigår den köttnormativa forskaren, SVT:s reporter och alla andra som uttrycker oro inför vad veganer "kan" äta.
De ser de dominerande matvanorna som normen, de ser blandkostarens tallrik som fullständig "mat". Och de finner följaktligen att veganerna måste avstå eller avhålla sig från en del av detta. Ta en tallrik med kött, potatis och ärtor, och ta bort köttet - självklart framstår måltiden som ofullständig. Det är så veganismen ofta uppfattas genom det köttnormativa filtret - som ett medvetet val av det ofullständiga (en halvfull tallrik), trots att det fullständiga (en fylld tallrik) finns tillgängligt att välja.
Metafor och metamorfos
Via en metaforisk överkodning med det religiösa celibatets sexuella avhållsamhet blir "sexualveganens" motvilja mot köttissex ytterligare ett exempel på att veganism är en form av asketism. Eller snarare: Eftersom veganism redan uppfattas som asketism, så måste de sexuella preferenserna formas in i samma mönster för att bli begripliga. (Dessutom finns det en touch av parallelldragande med homosexualitet i rapporteringen - sexualveganerna avvikelse ligger delvis i att de väljer partners av samma essentiella sort. Här är det dualismen och essentialismen som spökar igen. Och lite grann samma sorts moralpanik som politiskt vald lesbiskhet skapar: "Nya lesbianattacken: De vägrar ha sex med män.")
Alltså: Strunt samma att de flesta köttätare också skulle svara att de inte tänder på vem som helst, och att ideologiska värderingar spelar roll även i sängen. Strunt samma att köttätarna inte heller uppfattar alla andra människor som potentiella sexpartners. Strunt samma att köttätarna inte alls uppfattar sin sexuella "tallrik" som "halvfylld", och att de "avhåller sig" från något, bara för att de inte attraheras av alla andra människor. Det är ju trots allt inte köttätaren som är avvikande, som vi behöver förklara - det är veganen som är fenomenet som sticker ut.
Nå väl. Efter att ha blivit utnämnda till ogudaktiga (för att ha behandlat andra som vi själva skulle vilja bli behandlade), idealister (för att vi gör konkret skillnad), terrorister (för att vi aldrig har dödat någon människa), människohatare (för att vi förespråkar rättigheter för alla), så är det förstås bara följdriktigt att vi veganer blir utnämnda till sexuella freaks för att vi beter oss precis som alla andra.
Så vad göra? Komma ut ur garderoben så klart!
Vad handlar nu detta om? Ja, inte själva fenomenet alltså. Det är väl ingen nyhet för någon att folk föredrar partners som de har något gemensamt med, och att förhållanden människor emellan försvåras avsevärt om parterna har vitt skilda värderingar.
Detta gäller inte bara fasta förhållanden - naturligtvis påverkar ideologiska värderingar vem en människa attraheras av. Om inte annat så påverkar ens värderingar i vilka kretsar man umgås, och man kommer med en viss sannolikhet att finna sina partners i en omgivning som valts utifrån ens värderingar.
Dessutom är detta knappast något renodlat veganfenomen. Jag slår vad om att det finns ungmoderater och ungvänstrare (ofrivillig ordvits!) som skulle säga att de sexbojkottar varandra av ideologiska skäl. (Javadårå, skulle du vilja knulla Stalin eller Ayn Rand kanske?) Och politiskt vald lesbiskhet är ju ett välkänt fenomen i samma genre.
Mer intressant är just detta: Varför blir "sexualveganen" en nyhet? Hur kommer det sig att man använder uttryck som "något helt nytt" och "inte känt sedan tidigare" (och dessutom för att benämna något helt trivialt)?
Det är som om forskaren hade upptäckt en helt okänd djurart. Ett nytt grundämne. Eller en ny planet. Men varför är det möjligt att uttrycka sig så?
Veganism är en ideologi
Jag skulle föreslå att detta är bara möjligt att säga på grund av den djurrättsliga, ideologiska veganismens marginalisering. Upptäckten av "sexualveganen" kan bli ett fenomen, något i behov av rapportering, av förklaring, i majoritetens medvetande, bara för att veganism inte uppfattas som en politisk ideologi i vårt samhälle.
Ytterst få förstår vad det att vara vegan har för ideologisk innebörd. De förstår inte att veganismen är mer än en etikett, mer än en kost. De förstår inte att veganismen för många av oss är en politisk subjektivitet - ett sammanhängande paket av analyser och värderingar, som omfattar långt mer än en besatthet av att läsa innehållsförteckningar.
Vi är veganer för att vi konsekvent motsätter oss tyranniets princip, tanken att makt ger rätt. Vi är veganer för att vi inte kan acceptera att de som är svaga och försvarslösa kan reduceras till objekt för den starkare att använda. Vi är veganer för att vi motsätter oss ett samhälle som överallt, i varje sekund, återskapar ett fullkomligt oacceptabelt förtryck.
Men det är just för att artförtrycket är så allomfattande som veganen blir obegriplig för många (inklusive de flesta "vegetarianer" som framhärdar i att betala för massivt djurdödande i mjölk- och äggindustrin). Artförtrycket är normen, det normala, det normerande. Dess praktiker är vad vi alla förväntas praktisera, och varje brott mot de speciesistiska reglerna bestraffas socialt i någon utsträckning.
Att den som är vegan av ideologiska skäl också sannolikt föredrar veganska partners är i sig trivialt, och på inget sätt "nytt". Men ur normens synvinkel måste det vara ett märkligt beteende. (För Expressens rubriksättare är beteendet så märkligt att det faktiskt blir en "veganattack".)
Det veganska funktionshindet
"Upptäckten" av "sexualveganen" är alltså möjlig av ungefär samma skäl som veganer alltid får höra "Är det inte jobbigt att inte kunna äta ägg?", eller "Det är mjölk i den här, så den kan du inte äta!"
Orden "kan" och "inte" i de här fraserna avslöjar den speciesistiska socio-symboliken. Veganen uppfattas som någon som inte är förmögen, som är begränsad - det är samma ord man använder om någon som "inte kan gå" eller "inte kan tala". Det är funktionshindrets märke.
Veganismen uppfattas med andra ord som något som hindrar oss - som ett religiöst bud, en asketisk levnadsregel, som en inre röst som utbrister "Du får inte!", varje gång vi vill lyfta en köttbulle till munnen. Som vore vi skambetyngda nunnor eller munkar som nesligt blivit påkomna med att befläcka oss själva.
Veganismens stora hemlighet
Men visst kan vi äta ägg eller mjölk! Det är enkelt.
Här är den stora, öppna, men svårbegripliga, hemligheten: Vi vill inte äta ägg eller mjölk.
Sådana saker tillhör inte längre kategorin "mat" i våra medvetanden. De tillhör inte den grupp av saker som vi uppfattar som ätbara till att börja med. Det är detta som helt förbigår den köttnormativa forskaren, SVT:s reporter och alla andra som uttrycker oro inför vad veganer "kan" äta.
De ser de dominerande matvanorna som normen, de ser blandkostarens tallrik som fullständig "mat". Och de finner följaktligen att veganerna måste avstå eller avhålla sig från en del av detta. Ta en tallrik med kött, potatis och ärtor, och ta bort köttet - självklart framstår måltiden som ofullständig. Det är så veganismen ofta uppfattas genom det köttnormativa filtret - som ett medvetet val av det ofullständiga (en halvfull tallrik), trots att det fullständiga (en fylld tallrik) finns tillgängligt att välja.
Metafor och metamorfos
Via en metaforisk överkodning med det religiösa celibatets sexuella avhållsamhet blir "sexualveganens" motvilja mot köttissex ytterligare ett exempel på att veganism är en form av asketism. Eller snarare: Eftersom veganism redan uppfattas som asketism, så måste de sexuella preferenserna formas in i samma mönster för att bli begripliga. (Dessutom finns det en touch av parallelldragande med homosexualitet i rapporteringen - sexualveganerna avvikelse ligger delvis i att de väljer partners av samma essentiella sort. Här är det dualismen och essentialismen som spökar igen. Och lite grann samma sorts moralpanik som politiskt vald lesbiskhet skapar: "Nya lesbianattacken: De vägrar ha sex med män.")
Alltså: Strunt samma att de flesta köttätare också skulle svara att de inte tänder på vem som helst, och att ideologiska värderingar spelar roll även i sängen. Strunt samma att köttätarna inte heller uppfattar alla andra människor som potentiella sexpartners. Strunt samma att köttätarna inte alls uppfattar sin sexuella "tallrik" som "halvfylld", och att de "avhåller sig" från något, bara för att de inte attraheras av alla andra människor. Det är ju trots allt inte köttätaren som är avvikande, som vi behöver förklara - det är veganen som är fenomenet som sticker ut.
Nå väl. Efter att ha blivit utnämnda till ogudaktiga (för att ha behandlat andra som vi själva skulle vilja bli behandlade), idealister (för att vi gör konkret skillnad), terrorister (för att vi aldrig har dödat någon människa), människohatare (för att vi förespråkar rättigheter för alla), så är det förstås bara följdriktigt att vi veganer blir utnämnda till sexuella freaks för att vi beter oss precis som alla andra.
Så vad göra? Komma ut ur garderoben så klart!
tisdag, augusti 07, 2007
"... animal rights wins, its critics lose..."
Hittade ett gammalt tal av Tom Regan på nätet. Här sägs nog det mesta som behöver sägas om djurrätt, på mindre än tio minuter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)