Detta brev skickades 13 september till SSU:s ordförande Anna Sjödin med anledning av SSU:s kampanjmaterial inför kyrkovalet.
Hej Anna!
Det är Per-Anders Svärd från Djurens Rätt här. Först av allt: Tack för att SSU tar ställning mot främlingsfientlighet och rasism i kampanjen inför kyrkovalet. Det är hedervärt och välbehövligt!
Men sedan finns det ju olika sätt att bedriva antirasistiskt arbete på. Jag vet att ni redan har fått en del synpunkter om användandet av en gris med välkänd fascistisk frisyr och mustasch på kampanjmaterialet. Jag tänkte också kommentera det bildspråket.
Som djurrättsförespråkare och antifascist anser jag att det är olämpligt att djurbilder används på detta sätt. Av flera skäl.
För det första innebär det ett förstärkande av djurens låga status i vårt samhälle när djurliknelser används för att förlöjliga en meningsmotståndare. Du känner igen mönstret: "Han är dum som en åsna", "Kvinnor kör som höns", "Hon är ful som en padda" osv.
I samtliga fall jämförs människor med djur på ett sätt som är avsett att nedvärdera och kränka. Det handlar om språkliga härskartekniker, som bara är möjliga att använda just för att djuren redan är nedvärderade och föraktade i vår kultur. De anses vara dumma, ointelligenta, fula och värdelösa - och det är just det som gör att djurliknelserna kan användas som politiskt slagträ i debatten.
Nedvärderade svin
"Jävla nazisvin" till exempel. Det är ett närmast klassiskt uttryck i vår kultur. Men vad har egentligen grisar med fascism att göra, annat än att deras artbeteckning kan användas som skällsord mot de flesta meningsmotståndare?
Grisar har redan så låg status i vårt samhälle att de kan behandlas nästan hur som helst. Tre miljoner grisar dödas varje år, bara i Sverige. Tusentals skadas och dör varje år under djurtransporter på de svenska vägarna. Forskarna anser att grisar är lika intelligenta och känsliga som hundar, men ändå slaktas de på löpande band efter uppfödning i trånga, stinkande djurfabriker utan möjlighet till naturligt beteende.
Här dras vårt samhälle med en svår moralisk personlighetsklyvning - någonstans finns det en djup motsägelsefullhet och fördomsfullhet i en kultur som gullar med hundar och katter, och samtidigt slår ihjäl miljoner grisar och kycklingar utan att blinka. Det enda rimliga är förstås att full hänsyn ska tas till alla upplevande, kännande varelsers intressen och behov - även om vi ännu har lång väg att vandra innan vi når det målet.
Oskyldiga till fascism, judepogromer och Förintelsen är de i alla fall helt säkert, grisarna. Och jag kan inte se att deras egen fruktansvärda situation kan förbättras det minsta genom att de jämförs med ett av världshistoriens värsta (mänskliga) monster - Adolf Hitler. Snarare tvärtom.
Rasism och artism
Den närmaste kopplingen till fascism som jag kan se är det speciella rasisistiska förtryck - artismen brukar det ibland kallas - som vi människor generellt sett visar mot djuren. Artismen är en selektiv moralisk blindhet som utesluter de varelser som vi har betecknat som "annorlunda" från all hänsyn och förvandlar dem till "produkter" och "saker". Trots att deras dagliga lidande är lika verkligt för dem som våra egna upplevelser är för oss.
Detta för mig till det andra problemet med SSU:s kampanj.
Förlöjligande och nedvärderande jämförelser mellan andra människor och djur är nämligen en klassisk rasistisk strategi. Nazisterna jämförde till exempel ofta judar och människor med mörk hudfärg med apor, spindlar, ormar och hundar. Det var en medveten strategi för att avhumanisera nazismens offer. Hade Förintelsen till exempel varit möjlig om inte offren hade förvandlats, nedvärderats, till "djur" i den fascistiska propagandan? Jag tvivlar. Den psykologiska avskärmningen och avtrubbningen som gjorde det industriella massdödandet möjligt var helt beroende av att offren berövades sin mänsklighet.
Den nazistiska lösningen? Knuffa ner offren på den glidande skalan mellan människor och djur. Gör dem till bestar och monster. Gör dem till löjeväckande, skrattretande kreatur. Men den sällan diskuterade förutsättningen för denna strategi var förstås att det redan fanns - och fortfarande finns - en skala mellan "folk" och "fä", där de förstnämnda har rättigheter men de sistnämnda kan behandlas nästan hur som helst. På det sättet kan man säga att artismen är en stark överideologi i vår kultur som möjliggör och förstärker många andra former av förtryck.
Kvinnor, arbetare och djur
Blir det därför inte en smula underligt att SSU använder sig av en etablerad rasistisk strategi för att motverka rasismen?
Jodå, jag förstår mycket väl att de flesta bara tycker att kampanjen är en "kul grej" och inte reflekterar så mycket mer över saken. Och rasisterna förtjänar förvisso alla kängor de kan få. Men i ett större perspektiv blir det mer problematiskt. Om artförtrycket i själva verket är en viktig beståndsdel i det kulturella komplex som gör rasismen möjlig till att börja med, är det då verkligen lämpligt att bekämpa rasismen med ett artförtryckande bildspråk?
Och det slutar inte med rasismen. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen - SSU:s egen ideologiska bas - har fått sin beskärda del av sådana här härskartekniker. Arbetare liknades ofta vid vilda bestar under rösträttsstriderna. Arbetarna kunde inte tillåtas att vara med och fatta beslut om samhället, eftersom de i princip bara var otämjda "djur". Kvinnor har också länge identifierats med naturen och djurvärlden och stigmatiserats som lägre stående varelser - eller klätts i charkuteributikens språkdräkt som "köttstycken", "lammkött", osv. Allt som en del av könsmaktordningens mekanismer.
Låt mig göra en liten parallell: Tänk om SSU hade gått ut i en kampanj och sagt att "rasisterna är fega kärringar". Det hade också varit ett möjligt sätt att anknyta till existerande, historiska fördomar och förlöjliga rasisterna. "Kärring" är fortfarande i många sammanhang ett skällsord. Men det hade naturligtvis varit omöjligt idag - tack och lov - eftersom kvinnors status inte längre är sådan att de kan utnyttjas på det sättet i den politiska debatten.
Inte heller hade SSU kunnat trycka en bild på en schimpans och säga att "rasisterna är dumma som apor", för då hade likheterna med fascisternas egna rasbiologiska argument slagit igenom på ett direkt synligt sätt. Aporna har också uppnått en så hög status i vårt samhälle att de inte längre kan användas på det sättet.
Men grisarna är fortfarande kvar på andra sidan rättighetsspärren, och därför blev det möjligt för kampanjmakaren att använda det bildspråket - en löjlig mustasch på ett löjligt litet djur - utan att någonsin höra den där lilla varningsklockan som borde ringa i huvudet när PR-idéerna börjar springa iväg ut på hal is.
För alla djurs rättigheter
Därmed inte sagt att rasisternas galenskaper inte förtjänar att förlöjligas. Naturligtvis borde alla former av främlingsfientlighet och rasism skrattas ut som de irrläror de är. Men grisarna har ju faktiskt ingenting med saken att göra. Eller hur?
Nå, gjort är gjort, och jag gissar att det blir för komplicerat för er att bromsa kampanjen nu under de sista dagarna innan kyrkovalet. Men jag hoppas att detta är något ni tänker på nästa gång - den stora valkampanjen är ju redan igång inför nästa höst.
De 75 miljoner lantbruksdjur som dödas av människor i Sverige varje år har förvisso inte rösträtt, och därför smäller deras behov inte lika högt som vård, skola och omsorg när det gäller att värva röster. Sådan är valkampanjslogiken, det vet jag mycket väl.
Men just av den anledningen måste vi som kan föra de röstlösas talan tala desto högre när vi får chansen. SSU har redan fyllt en viktig roll här - inte minst genom ert principiella ställningstagande mot de pälsdjursfarmer som brutit mot djurskyddslagen i närmare 20 år nu. Det ska ni ha ett stort tack för.
Jag hoppas att SSU inför valet 2006 anstränger sig för att bli en stark kraft för alla förtryckta individer och grupper - även för de systrar och bröder som råkat födas i päls, fjädrar och fjäll. Vi på Djurens Rätt hjälper gärna till i det arbetet när ni vill!
Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd
Förbundsordförande
Djurens Rätt
fredag, september 16, 2005
fredag, september 09, 2005
Världens bästa djurskydd!
Djurens Rätt har under den senaste tiden satt strålkastarljuset på kycklingindustrins djurplågeri. Vår rikstäckande kampanj "Bakom stängda dörrar" går ut på att visa konsumenterna det som kycklingindustrin inte vill tala om. Nämligen den brutala verkligheten för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.
Branschorganisationen Svensk Fågel har inte varit pigg på att bemöta vår kritik. Verkställande direktör Maria Donis har tvärtom satt i system att undvika alla sakfrågor i sina mediautspel. Kan det kanske bero på att kritiken är berättigad?
Istället har Svensk Fågels strategi varit att försöka misstänkligöra sina kritiker genom osakliga och kränkande angrepp. I Norrköpings Tidningar (24/8), till exempel, antyder direktör Donis att Djurens Rätt stöder olagliga attacker mot kycklinguppfödare. Trots att hon vet att Djurens Rätt, som är en demokratisk folkrörelseorganisation med närmare 40 000 medlemmar, enbart har arbetat med lagliga metoder sedan grundandet för 123 år sedan. Trots att hon vet att Djurens Rätt är en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld och alla trakasserier - mot både människor och djur.
Filma verkligheten? Nej tack!
Detta struntprat har ett helt annat syfte. Nämligen att undanhålla sanningen från konsumenterna. Svensk Fågel vill absolut inte att Djurens Rätt ska få komma in hos uppfödare och på slakterier för att filma och fotografera behandlingen av kycklingarna.
Svensk Fågel vet nämligen att vi skulle visa de bilderna för allmänheten. Framför allt vet de hur allmänheten skulle reagera om djurplågeriet kom ut i offentligheten. Hotbilden från en försvinnande liten del av djurrättsrörelsen används därför som ett svepskäl för att hålla alla kritiker ute.
Så något filmande tillåts icke för Djurens Rätt. Mycket kan man säga om Svensk Fågel, men att de är dumma har vi aldrig sagt. (Ring själv till ett kycklingslakteri och fråga om du får filma när fåglarna hängs upp och ner i fötterna på det löpande slaktbandet, så får du se vad som händer.)
Nå, när Svensk Fågel själva har slagit an tonen, så kan vi lika gärna fortsätta att tala om hur lagar och regler tänjs till oigenkännelighet - av kycklingindustrin själv.
Sverige har en djurskyddslag som säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från sjukdom och onödigt lidande. Dessa krav uppfylls inte för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.
Skydd från sjukdom?
Kycklingproduktion är idag ren industriproduktion. De kycklingar som du ser i butikernas frysdiskar är redan från början hårt avlade för att växa oerhört snabbt - dubbelt så snabbt som kycklingar växte för 30 år sedan. Syftet med denna avel är att industrin snabbt och billigt ska kunna producera mycket kött.
Den extrema aveln leder till att kycklingarna ofta drabbas av skador och sjukdomar. Framför allt drabbas kycklingarna av benskador och ledproblem när benen inte orkar bära den tunga kroppen. En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (2003) visade att 15 procent - motsvarande över 10 000 000 kycklingar - har rörelsesvårigheter på grund av benskadorna.
I Sverige är det förbjudet att bedriva "avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren" (Djurskyddsförordningen, 29 §). Men den svenska kycklingindustrin kommer undan det problemet eftersom själva avelsarbetet bedrivs utomlands. Sedan importeras tiotusentals fåglar till Sverige för att bli föräldrar till 1,2 miljoner hönor som i sin tur blir mammor till de kycklingar som hamnar i frysdisken på ICA och Konsum.
Det här tillvägagångssättet sätter diskussionen om "världens bästa djurskydd" i ett intressant perspektiv. Kycklingindustrin upprepar som ett mantra att Sverige är världens bästa land att vara slaktkyckling i, och att "svensk kyckling" är ett kvalitetsmärke.
Men industrin importerar själv utländska kycklingar som har avlats till sin biologiska bristningsgräns, för att sedan föda upp fler kycklingar med samma gener i Sverige. Det vill säga gener som ger upphov till lidande. Gener som enligt rådande bestämmelser inte borde få avlas fram på svensk mark.
Jag tar det en gång till. Om du avlar fram en kyckling som lider på grund av aveln så bryter du mot svenska bestämmelser. Men om kycklingen är tredje generationens invandrare och hennes morfar och mormor kommer från en kommersiell avelsfirma i USA, då är det helt okej. Även om kycklingarna drabbas av exakt samma hälsoproblem. Återigen - de är inte dumma inom kycklingindustrin.
Så skyddas "svenska" kycklingar från sjukdom. Allt enligt världens bästa djurskyddslagstiftning.
Naturligt beteende?
Något "naturligt beteende" att tala om finns heller inte i kycklingindustrin. Idag sker uppfödningen helt inomhus, i stallar som kan rymma 20 000-40 000 kycklingar.
Svensk Fågel skryter gärna om sitt "djuromsorgsprogram". Men det borde i själva verket kallas ett "undantagsprogram" eftersom det gör det möjligt för många uppfödare att hålla kycklingar extra trångt. Stallar med 24 kycklingar per kvadratmeter är inte ovanligt med denna "djuromsorg". (Tips: Mät upp 1 x 1 meter på vardagsrumsgolvet och lägg ut 24 kålhuvuden på den ytan så får du se hur trångt kycklingarna har det.)
Svensk Fågel säger förstås att kycklingarna "springer fritt". Visst. Om "fritt" innebär att varje kyckling har en yta stor som en uppslagen pocketbok att springa på innan de springer in i nästa kyckling. Om "fritt" innebär att leva hela livet i sin egen och andras avföring som kan ge frätskador på bröst, mage och ben. Om "fritt" innebär att försöka röra sig med sönderavlade ben.
Jag tror inte att detta är vad konsumenterna kallar ett "fritt" kycklingliv. Tvärtom. Svenska folket har reagerat med avsky mot hållningen av hönor i trånga burar. Men hur många vet att kycklingarna har ännu mindre yta per individ att röra sig på?
Det naturliga för kycklingar är också att de lever nära sin syskon och sin mamma ända upp till 8-10 veckors ålder. Då börjar de bli alltmer självständiga och klarar sig bättre på egen hand. Men inom den intensiva industrin finns ingen mamma närvarande. Kycklingarna kläcks i maskiner, och det är omöjligt för fåglarna att hålla ihop sin kull av syskon i trängseln.
Men vilken kyckling behöver egentligen sin mamma? Vi har ju världens bästa djurskyddsregler istället.
Tillsyn?
Visst finns det personal som ska se till kycklingarna, men uppfödningsprocessen är idag starkt automatiserad och personalen till stora delar bortrationaliserad.
Med tanke på att över 70 000 000 kycklingar föds upp varje år säger det sig självt att det inte finns tid för de anställda att ta hänsyn till varje enskild fågels hälsa och välbefinnande. I praktiken handlar "tillsynen" bara om att gå in i stallarna en stund varje dag och plocka bort de fåglar som har dött. Det kan i och för sig vara ett nog så styvt jobb. Drygt 2 000 000 fåglar dör under uppfödningen varje år. Det blir 6000 fåglar om dygnet för personalen att plocka bort.
Är detta tillräcklig tillsyn för att skydda fåglarna från onödigt lidande och sjukdom? Ja, enligt världens bästa djurskyddsregler är det tillåtet. Men å andra sidan - vem skulle lämna in sin hund på ett hunddagis med 20 000 hundar och en anställd?
Djurskyddsinspektörerna då? De är väl ansvariga för att följa upp hur djurens sköts över hela landet? Nja, det är nog skralt med den tillsynen också. I själva verket finns det bara omkring 150 djurskyddsinspektörer i hela Sverige - inte ens en i varje kommun. Var och en av dem ska hålla reda på över en halv miljon djur i det svenska lantbruket. Det innebär att de på sin höjd har tid att göra stickprovskontroller hos kycklinguppfödarna med flera års mellanrum. Svårare jobb än djurskyddsinspektörernas får man leta efter.
Tur då att vi har världens bästa djurskyddslagstiftning som gör att djuren alltid har det bra. Även utan tillsyn.
Onödigt lidande?
Inför slakten packas de vettskrämda kycklingarna i trånga transportburar. 40 fåglar trängs i varje bur, och på en lastbil kan det lastas flera tusen fåglar.
Enligt Livsmedelsverket dog 42 000 kycklingar under lastning och slakthantering, bara under de första månaderna 2005. Ytterligare 3000 kycklingar åsamkades under samma tid "färska frakturer och blödningar" på grund av hanteringen.
På slakterierna hängs kycklingarna upp och ner i fötterna på ett löpande band. Sedan släpas deras huvuden genom ett strömförande vattenbad innan halsen skärs upp av en roterande maskinkniv.
Leder denna behandling till "onödigt lidande"? Inte då.
I och för sig skulle de flesta kalla det för grovt djurplågeri om jag gick ut på gatan och tillfogade en stackars fiskmås några "frakturer och färska blödningar". Och om jag gjorde samma sak med 3000 fiskmåsar skulle jag nog till och med hamna på löpsedlarna som årets djurplågarmonster. Till och med om jag struntade i den där skräckinjagande biten med att hänga fåglarna upp och ner i fötterna på ett löpande band.
Men när kycklingindustrin gör samma sak är det tillåtet. Och det är ju inte så underligt. Vi har ju trots allt världens bästa djurskydd här i Sverige.
Branschorganisationen Svensk Fågel har inte varit pigg på att bemöta vår kritik. Verkställande direktör Maria Donis har tvärtom satt i system att undvika alla sakfrågor i sina mediautspel. Kan det kanske bero på att kritiken är berättigad?
Istället har Svensk Fågels strategi varit att försöka misstänkligöra sina kritiker genom osakliga och kränkande angrepp. I Norrköpings Tidningar (24/8), till exempel, antyder direktör Donis att Djurens Rätt stöder olagliga attacker mot kycklinguppfödare. Trots att hon vet att Djurens Rätt, som är en demokratisk folkrörelseorganisation med närmare 40 000 medlemmar, enbart har arbetat med lagliga metoder sedan grundandet för 123 år sedan. Trots att hon vet att Djurens Rätt är en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld och alla trakasserier - mot både människor och djur.
Filma verkligheten? Nej tack!
Detta struntprat har ett helt annat syfte. Nämligen att undanhålla sanningen från konsumenterna. Svensk Fågel vill absolut inte att Djurens Rätt ska få komma in hos uppfödare och på slakterier för att filma och fotografera behandlingen av kycklingarna.
Svensk Fågel vet nämligen att vi skulle visa de bilderna för allmänheten. Framför allt vet de hur allmänheten skulle reagera om djurplågeriet kom ut i offentligheten. Hotbilden från en försvinnande liten del av djurrättsrörelsen används därför som ett svepskäl för att hålla alla kritiker ute.
Så något filmande tillåts icke för Djurens Rätt. Mycket kan man säga om Svensk Fågel, men att de är dumma har vi aldrig sagt. (Ring själv till ett kycklingslakteri och fråga om du får filma när fåglarna hängs upp och ner i fötterna på det löpande slaktbandet, så får du se vad som händer.)
Nå, när Svensk Fågel själva har slagit an tonen, så kan vi lika gärna fortsätta att tala om hur lagar och regler tänjs till oigenkännelighet - av kycklingindustrin själv.
Sverige har en djurskyddslag som säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från sjukdom och onödigt lidande. Dessa krav uppfylls inte för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.
Skydd från sjukdom?
Kycklingproduktion är idag ren industriproduktion. De kycklingar som du ser i butikernas frysdiskar är redan från början hårt avlade för att växa oerhört snabbt - dubbelt så snabbt som kycklingar växte för 30 år sedan. Syftet med denna avel är att industrin snabbt och billigt ska kunna producera mycket kött.
Den extrema aveln leder till att kycklingarna ofta drabbas av skador och sjukdomar. Framför allt drabbas kycklingarna av benskador och ledproblem när benen inte orkar bära den tunga kroppen. En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (2003) visade att 15 procent - motsvarande över 10 000 000 kycklingar - har rörelsesvårigheter på grund av benskadorna.
I Sverige är det förbjudet att bedriva "avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren" (Djurskyddsförordningen, 29 §). Men den svenska kycklingindustrin kommer undan det problemet eftersom själva avelsarbetet bedrivs utomlands. Sedan importeras tiotusentals fåglar till Sverige för att bli föräldrar till 1,2 miljoner hönor som i sin tur blir mammor till de kycklingar som hamnar i frysdisken på ICA och Konsum.
Det här tillvägagångssättet sätter diskussionen om "världens bästa djurskydd" i ett intressant perspektiv. Kycklingindustrin upprepar som ett mantra att Sverige är världens bästa land att vara slaktkyckling i, och att "svensk kyckling" är ett kvalitetsmärke.
Men industrin importerar själv utländska kycklingar som har avlats till sin biologiska bristningsgräns, för att sedan föda upp fler kycklingar med samma gener i Sverige. Det vill säga gener som ger upphov till lidande. Gener som enligt rådande bestämmelser inte borde få avlas fram på svensk mark.
Jag tar det en gång till. Om du avlar fram en kyckling som lider på grund av aveln så bryter du mot svenska bestämmelser. Men om kycklingen är tredje generationens invandrare och hennes morfar och mormor kommer från en kommersiell avelsfirma i USA, då är det helt okej. Även om kycklingarna drabbas av exakt samma hälsoproblem. Återigen - de är inte dumma inom kycklingindustrin.
Så skyddas "svenska" kycklingar från sjukdom. Allt enligt världens bästa djurskyddslagstiftning.
Naturligt beteende?
Något "naturligt beteende" att tala om finns heller inte i kycklingindustrin. Idag sker uppfödningen helt inomhus, i stallar som kan rymma 20 000-40 000 kycklingar.
Svensk Fågel skryter gärna om sitt "djuromsorgsprogram". Men det borde i själva verket kallas ett "undantagsprogram" eftersom det gör det möjligt för många uppfödare att hålla kycklingar extra trångt. Stallar med 24 kycklingar per kvadratmeter är inte ovanligt med denna "djuromsorg". (Tips: Mät upp 1 x 1 meter på vardagsrumsgolvet och lägg ut 24 kålhuvuden på den ytan så får du se hur trångt kycklingarna har det.)
Svensk Fågel säger förstås att kycklingarna "springer fritt". Visst. Om "fritt" innebär att varje kyckling har en yta stor som en uppslagen pocketbok att springa på innan de springer in i nästa kyckling. Om "fritt" innebär att leva hela livet i sin egen och andras avföring som kan ge frätskador på bröst, mage och ben. Om "fritt" innebär att försöka röra sig med sönderavlade ben.
Jag tror inte att detta är vad konsumenterna kallar ett "fritt" kycklingliv. Tvärtom. Svenska folket har reagerat med avsky mot hållningen av hönor i trånga burar. Men hur många vet att kycklingarna har ännu mindre yta per individ att röra sig på?
Det naturliga för kycklingar är också att de lever nära sin syskon och sin mamma ända upp till 8-10 veckors ålder. Då börjar de bli alltmer självständiga och klarar sig bättre på egen hand. Men inom den intensiva industrin finns ingen mamma närvarande. Kycklingarna kläcks i maskiner, och det är omöjligt för fåglarna att hålla ihop sin kull av syskon i trängseln.
Men vilken kyckling behöver egentligen sin mamma? Vi har ju världens bästa djurskyddsregler istället.
Tillsyn?
Visst finns det personal som ska se till kycklingarna, men uppfödningsprocessen är idag starkt automatiserad och personalen till stora delar bortrationaliserad.
Med tanke på att över 70 000 000 kycklingar föds upp varje år säger det sig självt att det inte finns tid för de anställda att ta hänsyn till varje enskild fågels hälsa och välbefinnande. I praktiken handlar "tillsynen" bara om att gå in i stallarna en stund varje dag och plocka bort de fåglar som har dött. Det kan i och för sig vara ett nog så styvt jobb. Drygt 2 000 000 fåglar dör under uppfödningen varje år. Det blir 6000 fåglar om dygnet för personalen att plocka bort.
Är detta tillräcklig tillsyn för att skydda fåglarna från onödigt lidande och sjukdom? Ja, enligt världens bästa djurskyddsregler är det tillåtet. Men å andra sidan - vem skulle lämna in sin hund på ett hunddagis med 20 000 hundar och en anställd?
Djurskyddsinspektörerna då? De är väl ansvariga för att följa upp hur djurens sköts över hela landet? Nja, det är nog skralt med den tillsynen också. I själva verket finns det bara omkring 150 djurskyddsinspektörer i hela Sverige - inte ens en i varje kommun. Var och en av dem ska hålla reda på över en halv miljon djur i det svenska lantbruket. Det innebär att de på sin höjd har tid att göra stickprovskontroller hos kycklinguppfödarna med flera års mellanrum. Svårare jobb än djurskyddsinspektörernas får man leta efter.
Tur då att vi har världens bästa djurskyddslagstiftning som gör att djuren alltid har det bra. Även utan tillsyn.
Onödigt lidande?
Inför slakten packas de vettskrämda kycklingarna i trånga transportburar. 40 fåglar trängs i varje bur, och på en lastbil kan det lastas flera tusen fåglar.
Enligt Livsmedelsverket dog 42 000 kycklingar under lastning och slakthantering, bara under de första månaderna 2005. Ytterligare 3000 kycklingar åsamkades under samma tid "färska frakturer och blödningar" på grund av hanteringen.
På slakterierna hängs kycklingarna upp och ner i fötterna på ett löpande band. Sedan släpas deras huvuden genom ett strömförande vattenbad innan halsen skärs upp av en roterande maskinkniv.
Leder denna behandling till "onödigt lidande"? Inte då.
I och för sig skulle de flesta kalla det för grovt djurplågeri om jag gick ut på gatan och tillfogade en stackars fiskmås några "frakturer och färska blödningar". Och om jag gjorde samma sak med 3000 fiskmåsar skulle jag nog till och med hamna på löpsedlarna som årets djurplågarmonster. Till och med om jag struntade i den där skräckinjagande biten med att hänga fåglarna upp och ner i fötterna på ett löpande band.
Men när kycklingindustrin gör samma sak är det tillåtet. Och det är ju inte så underligt. Vi har ju trots allt världens bästa djurskydd här i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)