Djuren i Tredje riket

Recension av Boria Sax (2000): Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats, and the Holocaust. London & New York: Continuum. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, nr 5/01. Observera att texten är nästan tio år gammal. Därav de många hänvisningarna till olika ekofascistiska strömningar som kanske var mer aktuella när texten skrevs. Detta gör dock inte boken i sig mindre läsvärd idag.

Nazismens förhållande till djur har under många år varit en het och omdebatterad fråga. Hitler själv levde delvis vegetariskt, liksom Heinrich Himmler. Den tyska djurskyddslagen från 1933 brukar ibland föras fram som ett exempel på hur förakt för människor ligger på lut för ett samhälle som värnar om djur. Hur ska man egentligen se på "Tredje rikets" kombination av djurskydd och judeutrotning? Vilken roll spelade djuren i den nazistiska ideologin? Dessa frågor diskuteras utförligt i historikern Boria Sax bok Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats and the Holocaust.

Nazismens genombrott i Tyskland under 1930-talet kan inte ses enbart som en följd av fascismens politiska idéer. Av avgörande betydelse var också de extrema biologiska rasdoktriner som florerade vid samma tid. Dessa idéer utövade en förvånansvärt stark tjusningskraft på intellektuella över hela kontinenten, men det var i Tyskland som de tog sig sina mest drastiska uttryck.

För den som vill förstå nazismens uppkomst är det därför viktigt att studera de bakomliggande intellektuella och kulturella strömningar som utgjorde grogrunden för detta elakartade rastänkande. Också den som oroas av elitistiska och antihumanistiska drag i den samtida miljödebatten bör - även om man inte ska överdriva de historiska parallellerna - finna det ideologiska förspelet till det Tredje rikets teknokratiska barbari av stort intresse.

Völkisch-rörelsen och antisemitismen

Nationalsocialismens biologistiska idéer har sina rötter i det tidiga 1800-talets märkliga mixtur av naturalism och nationalism, tillblandad med generösa doser av upplysningskritisk irrationalism. Ur den romantiska epokens nationalnostalgiska stämningar, med dess längtan efter det "naturliga" och "autentiska", föddes en stark social strömning som förenade agrarromantik med etnocentrisk populism och naturmysticism. Denna ideologiska tendens och rörelse kom att få beteckningen Völkisch (ungefär "av folket").

Rörelsen var främst en reaktion mot de sociala problem som uppkom i samband med industrikapitalismens genombrott och Tysklands nationella enande. Men i stället för att lokalisera problemens källa i det ekonomiska systemet eller i den nya politiska ordningen, pekade rörelsen istället ut rationalismen, urbaniseringen och kosmopolitismen som de främsta hoten mot samhällets välgång.

Denna problemformulering var emellertid inte godtycklig. Tvärtom väckte de utpekade fenomenen starka associationer till ett klassiskt hatobjekt för Tysklands bönder och medelklass, nämligen judarna. De växande samhällsproblemen skylldes allt oftare på de "främmande" och "nationslösa" judiska elementen som antogs sakna band till och känsla för den germanska jorden.

Som motvikt till den destruktiva ordning som de menade hade tvingats på tyskarna genom judarnas hemliga konspiration, förkunnade Völkisch-rörelsen ett återvändande till lantlivets enkelhet och naturliga harmoni. Den tyske bonden antogs ha en speciell koppling till den fosterländska jorden. Det nazistiska slagordet Blut und Boden, "blod och jord", kan spåras tillbaka till dessa idéer.

Ekologi och socialdarwinism

1867 myntades begreppet "ekologi" av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som ett namn på studiet av organismernas förhållande till deras omgivning. Haeckel var den ledande förespråkaren för Darwins teorier i Tyskland. I hans tappning kom dock ekologin och den evolutionära biologin att genomsyras av en vulgär socialdarwinism. Haeckel trodde på den nordiska rasens överlägsenhet och förespråkade strikt rashygien. I sin egenskap av fanatisk nationalist och antisemit kom han att bli en viktig "vetenskaplig" härold för den tyska rasismen och imperialismen.

Genom Haeckel och hans lärljungar kom ekologin som vetenskap redan från början att bindas upp i ett oerhört reaktionärt politiskt ramverk. Ett säreget ideologiskt komplex byggdes upp kring denna förening av ekologiska idéer och en auktoritär samhällssyn. Dess främsta karaktärsdrag var ett direkt överförande av biologiska kategorier på det mänskliga samhället, ofta under åberopande av "naturens lag" eller "naturens ordning".

Romantikens metafysik sammankopplades med darwinistiskt tankegods på ett sätt som underminerade upplysningstidens universalism och ersatte den med simpla slagord och förenklade motiv som hyllade "kampen för tillvaron" och "den starkes överlevnad". Konkurrens, naturligt urval, rovdjursbeteende och förakt för svaghet upphöjdes till samhällsgrundande värden. Det är mot denna bakgrund man bör se den bayerske naziministern Hans Schemms kända uttalande om att "nationalsocialism är tillämpad biologi".

Nazismens djurkult

En historiker har liknat Völkisch-rörelsen vid en "förgiftad intellektuell bäck som grumlats genom århundraden av hat, fördomar, stereotyper, vidskepligheter och förvridning av verkligheten". Det är förvisso en god sammanfattning av den nationalsocialistiska vetenskapens ideologiska bakgrund. Men för en fördjupad förståelse av denna bakgrund räcker det inte med en studie av dess allmänna filosofiska principer. Vi vill också veta hur dess idéer och mentaliteter manifesterade sig i praktiken. I boken Animals in the Third Reich. Pets, Scapegoats, and the Holocaust har historikern Boria Sax tagit sig för att studera just en sådan praktisk aspekt av bakgrunden till nazismen och Förintelsen, nämligen den nazistiska kulten av djur.

Här föreligger en paradox. Å ena sidan värderade de ledande nazisterna bevisligen många djur och djurarter väldigt högt. Strax efter maktövertagandet 1933 genomförde man till exempel en mycket progressiv djurskyddslagstiftning som omfattade både tama och vilda djur. Å andra sidan var nazisterna helt besatta av idén om att utrota alla "biologiskt underlägsna" människor. Hur ska vi förstå denna motsägelsefulla kombination av beskyddstänkande och total likgiltighet inför massivt lidande? Sax menar att en del av lösningen kan sökas i nazisternas syn på djur.

Djur som metaforer

Förhållandet mellan människor och djur är ett återkommande tema inom konst, litteratur, religion och filosofi i alla kulturer. Själva språket - utan vilket vi varken skulle kunna tolka eller beskriva världen - är laddat med metaforer från djurriket, både positiva och negativa, som ger ett kulturbundet symboliskt djup åt vår kommunikation.

En stor del av Sax' bok ägnas åt att utforska dessa metaforer och hur de kom att gynna nazismens ohyggliga syften. Sax tar sin utgångspunkt i nazisternas fascination för rovdjur, och går vidare med att studera deras syn på apor, lamm, svin, vargar, hundar och hästar. I varje avsnitt försöker författaren visa hur attityderna mot djuren i fråga (mer eller mindre) bidrog till att förverkliga kriget och judeutrotningen.

Nazisternas tendens att uppfatta både naturen och samhället som en arena för skoningslös biologisk överlevnadskamp ledde dem att identifiera sig själva med rovdjuren. De ville gärna se sig själva som blonda bestar som dödade utan ånger och utan att begränsas av den underlägsna "flockens" moral. Hitler själv menade att målet med ungdomens uppfostran var att "det fria och magnifika rovdjuret åter skall glimta i deras ögon". Föreställningen om "rovdjuret människan" stöddes också av tidens vetenskap som ofta idealiserade rovdjurens karaktärsdrag. Den nazistiske naturforskaren och nobelpristagaren Konrad Lorenz menade exempelvis att rovdjuren hade en särskilt hög moral, eftersom de - trots att de var utrustade med formidabla naturliga vapen - alltid avstod från att döda sina artfränder i konfliktsituationer

Nazismen och vegetarismen

En självmotsägelse i detta sammanhang är den utbredda vegetarismen hos flera ledande nazister. Hitler levde själv tidvis vegetariskt, och om man får tro ett brev från Joseph Goebbels tycks Führern mot slutet av sitt liv ha blivit allt mer övertygad om att detta var riktigt. Heinrich Himmler, som var influerad av buddhismen, lär till och med ha påbjudit obligatorisk vegetarisk föda för samtliga höga SS-ledare. Men hur gick detta grönsakstuggande ihop med rovdjursidealet?

Sax menar att vegetarismen i sammanhanget förmodligen hade en helt annan funktion än att skona djuren. Frivilligt avståndstagande från kött har traditionellt varit ett sätt att markera hög status, eftersom det genom historien enbart varit de rika som haft råd med kött. Även för nazisterna kunde vegetarism vara ett sätt att avgränsa det aristokratiska elitskiktet från den gemena massan. Denna hypotes styrks också av att ledarna aldrig förespråkade vegetarism offentligt. Rovdjursidealet bör alltså i första hand uppfattas i symbolisk och kollektiv bemärkelse - det tyska folket sågs som ett enda stort rovdjur som jagade på instinkt.

Instinkternas urartning

Instinkten, den naturliga impulsen till handling, var av central betydelse i den nazistiska föreställningsvärlden. De föreställde sig ofta det borgerliga samhället som en flock av tämjda djur, som för var dag förlorade mer av sina naturliga instinkter. Civilisationen gav människan ett liv i trygg fångenskap där det naturliga urvalet slutat verka. Den germanska rasen hade därför börjat degenerera, precis som de feta tamgrisarna påstods ha degenererat från de stolta vildsvinen. Det bästa medlet att motverka den kulturella dekadansen (dit även den borgerliga demokratin räknades) antogs vara det militära livet, som fostrade till mod, aggressivitet och disciplin.

Dessa militära ideal projicerades på rovdjuren, och särskilt på vargen och hunden som antogs förkroppsliga sådana nazistiska "dygder" som blind lojalitet, hierarki, aggressivitet, mod, lydnad, och ibland ren grymhet. Hitlers eget kodnamn var talande nog "Vargen" och hans högkvarter kallades "vargens håla". Även hästen - så växtätare den är - bar av tradition med sig kraftfulla militära och heroiska associationer. Många naziledare lät också avbilda sig på ryggen av sina fyrfota krigskamrater. (Hästar offrades för övrigt i miljontal i kriget där de tjänstgjorde som transportdjur i oländig terräng. En stor del av dem slutade förmodligen sina dagar i de utsvultna soldaternas soppkök.)

Nazisterna strävade efter att övervinna den förklenande civilisationens negativa inverkan på rasen. Här tog man på ett tydligt sätt inspiration från djurvärlden. Schäfern, en hundras som avlats fram kring sekelskiftet 1900 i syfte att återskapa den "germanska urhunden", blev en förebild till nazisternas försök att genom rashygien återskapa den "ursprungliga" ariska rasen. "Rasrena" hundar associerades med den stolta nazistiska aristokratin, medan blandrashundar sågs som degenererade produkter av "fri kärlek" (ett utpräglat "bolsjevikiskt" beteende enligt en av Ernst Haeckels lärljungar!).

Djuravel och utrotningspolitik

Judar och icke-vita betraktades som genetiskt undermåliga varelser. De associerades regelbundet med apor, enligt föreställningen om att de stod flera trappsteg längre ner på den evolutionära skalan. Homosexuella och psykiskt sjuka utpekades också som genetiskt defekta och därmed oönskade. En påstådd ökning av brottslighet och ärftliga sjukdomar användes också som "bevis" för rasens pågående utarmning. Man kunde dock inte vänta sig att alla dessa odugliga individer skulle dö ut av sig själva. Genom utrotningspolitiken avsåg man alltså att påskynda naturens egen gång.

Paralleller drogs ofta mellan statskonst och boskapsskötsel. Heinrich Himmler hade själv varit kycklingfarmare och drömde om överföra sina avelserfarenheter på människor. Att styra samhället handlade huvudsakligen om att skapa en livskraftig människoras, eller för den delen en helt ny art. (Liksom idag, påpekar Sax, var det de rasrena exemplaren som vann utställningspriserna, medan de med sämre stamtavlor övergavs eller avlivades.)

De nazistiska biologerna såg naturen och samhället som en organisk hierarki, där arten eller rasen betydde allt och individen ingenting. Denna föreställning ledde med tiden till en radikal "medikalisering" av alla sociala, etiska och politiska frågor. Om alla varelser egentligen var delar av en större organism - vad skulle man då göra om den organismen blev sjuk?

Den medicinska erfarenheten visade att sjukdomar orsakades av oönskade mikroorganismer, ofta betecknade som parasiter. Samma sak antogs gälla för samhället, där mänskliga "parasiter" pekades ut efter kriterier som ras och religion. Precis som läkarna bekämpade infektioner i människokroppen ville nazisterna bekämpa sjukdomar i den kollektiva organismen. Nazisten och läkaren Fritz Klein uttryckte det hela så här: "Visst är jag en läkare och vill skydda liv, och av respekt för människolivet är jag villig att amputera en lem med kallbrand från den sjuka kroppen. Juden är en lem med kallbrand på människosläktets kropp." Vetenskapens retorik ställdes på detta sätt i tjänst hos nazismens mystiska teknokrati.

Djurskydd och teknokrati

De teknokratiska motiven var också vägledande när det gällde djurskyddets utformning. Även om djurskyddslagen från 1933 hade en radikal yta - den byggde till exempel på tanken att djuren skulle skyddas för sin egen skull och inte för människans - menar Sax att lagen främst var ett kontrollverktyg för den totalitära staten. Lagen, som översatts i sin helhet i Sax' bok, var besvärande glädjelös. Den krävde förvisso att djur i möjligaste mån skulle besparas smärta, men gav knappast några rekommendationer om djurens tillvaro och välbefinnande i övrigt. Enligt Sax bör detta ses i ljuset av att den nazistiska regimen motarbetade alla känslosamma band mellan individer. Den enda lojalitet folk skulle känna var den mot staten och nationen. Djurskyddslagen avslöjar samma tendens i sin ovilja att individualisera djuren.

Nazismens biologistiska sensibiliteter undergrävde förmodligen också lagens bokstav. Den starka betoningen av evolutionär kontinuitet mellan djur och människor ledde till exempel till ett ökat utnyttjande av djur i försök, menar Sax. Lagen var också ett sätt att suga upp de hundratals tyska djurskyddsföreningarna och ställa dem under direkt statlig kontroll. Inrikesministern fick rätt att upplösa alla djurskyddsorganisationer som inte underkastade sig statens Reichstierschutzbund - ungefär "Statliga djurskyddsförbundet".

Makt över liv och död

Sax' slutsatser är inspirerade av den franske filosofen Michel Foucaults idéer om makt. Enligt Foucault handlar makt på samhällets ideologiska nivå om möjligheten att formulera problemen och bestämma villkoren för hur de ska diskuteras. I sin berömda studie av sexualmoralens historia hävdade han till exempel att det viktorianska 1800-talet inte alls var en tid av undertryckt sexualitet. Däremot var det en tid när eliter som läkare, biologer, politiker, socialarbetare m. fl. grupper utsträckte sitt inflytande över kroppen och sexualiteten genom att omge dessa med mystifierande vokabulärer och tekniska ritualer. Detta teknokratiska herravälde ledde till ett uppmärksammande av sexualiteten som aldrig förr - paradoxalt nog samtidigt som det kraftigt begränsade all oreglerad diskussion av sexualiteten.

Ett likartat förhållande gällde nazisternas förhållande till djuren, menar Sax. Precis som herraväldet över sexualiteten administrerades av samhälls- och naturvetenskapsmännen, så var nazismens herravälde över djuren och naturen beroende av ekologernas, zoologernas och andra specialisters medverkan. Den nazistiska fixeringen vid makt drev den teknokratiska kontrollen till extrema proportioner. Det yttersta uttrycket för denna besatthet var den totalitära statens anspråk på att ha all makt över födelse, liv och död under sin jurisdiktion. Denna allmakt hade nästan uppnåtts i fallet med tamdjuren, en centraliserad kontroll som - trots att den gick under humanitär flagg - utsträcktes ytterligare genom 1933 års djurskyddslagstiftning. Samtidigt upplöstes gränserna mellan människor och djur av den nazistiska biologin, vilket öppnade för ett utvidgande av samma kontrolltekniker till människor.

Nazisternas brutalitet var ett sätt att efterlikna naturen - eller snarare det de själva tolkade som "naturligt". De identifierade sig med naturkrafterna och trodde att de skyndade på evolutionen genom sina utrotningsprogram och dödsläger. Nazisterna hyllade de vilda instinkterna och de såg de stora rovdjuren som kraftfulla symboler för detta ideal. De jämförde sig själva med rovdjur och sina offer med bytesdjuren i naturen. På så sätt kunde de försvara att de dödade utan ånger. Med samma hänvisning till naturens lagar försökte nazisterna utsträcka sin makt till att omfatta en medveten styrning av själva evolutionen, genom en total kontroll av både människor och djur.

Inget isolerat fenomen

Bakom Sax' bok ligger uppenbarligen en mycket stor beläsenhet och den är fullspäckad av kreativa infall och lärda associationer. Ibland tänjer författarens historiska associationsförmåga dock kanske lite väl mycket på gränserna. När Sax exempelvis utan egentlig problematisering försöker överföra forntida judiska föreställningar om blodsoffrets betydelse till det europeiska trettiotalets verklighet känns resonemanget tämligen ansträngt.

På det hela taget presterar dock Sax en spännande analys av ett ämne som annars kan vara oerhört förvirrande. Den viktigaste och mest provokativa lärdomen som boken ger är dock följande. Den mentalitet som gjorde det möjligt för nazisterna att vara barmhärtiga mot djur och samtidigt outsägligt grymma mot människor, var enligt Sax bara ett extremt uttryck för tendenser som funnits i västvärldens kultur sedan den moderna tidens början.

Nazismen är inget isolerat fenomen utan bör ses som uttryck för en bredare tidsanda där modernitet och upplysning utmanades av en ström av pastorala och romantiska ideal med starkt reaktionära förtecken. Som vi vet återfanns liknande attityder över hela Europa vid denna tid (inte minst i Sveriges omtalade steriliseringsprogram). Det unika med nazismen var enligt Sax helt enkelt att "kombinationen av romanticism och teknokratisk brutalitet där [...] upphöjdes till karikatyrens nivå".

Ekofascism idag

Det mest skrämmande i detta sammanhang är de idémässiga likheter som kan skönjas mellan Hitlers rasrena biokrati och många av de rörelser som idag gärna uppträder med en "grön" patina. Flera nyfascistiska grupper har under 1990-talet börjat betona miljö- och djurfrågor och de talar allt oftare i ekologiska termer. Dessutom finns det både inom den traditionella miljörörelsen och inom den blomstrande New Age-rörelsen klara antihumanistiska strömningar. Det som förenar dessa grupper är att ekologiska teman - medvetet eller ej - används som alibin för socialt reaktionära syften. Samma biocentriska, malthusianska och intuitionistiska idéer som betraktas som harmlösa New Age-påfund i större delen av västvärlden håller i dagens Tyskland på att flätas samman till en ideologisk plattform för en ny ekofascistisk rörelse.

Erfarenheterna av nazismen ger oss skarpa varningar för missbruk av det ekologiska tänkandet. För att dess politik inte ska urarta i reaktion eller i värsta fall ren fascism måste den ekologiska rörelsen sätta de sociala problemen i fokus för sin analys. Med andra ord måste man anstränga sig för att sätta in den ekologiska krisen i dess sociala sammanhang. Det är genom att studera samhällets institutioner, dess grundläggande organisering och inte minst dess maktfördelning som man kan börja skönja den verkliga bakgrunden till denna kris.

De ekologiska problemen beror nämligen inte i första hand på teknologin, vetenskapen eller den "mänskliga naturen". De har i själva verket sina rötter i ett irrationellt och antihumanistiskt sätt att organisera samhället. Framför allt handlar det om ett ekonomiskt system baserat på profitbehov och ständig tillväxt, där människorna oundvikligen tvingas i konflikt med varandra som härskare, undersåtar och ständiga konkurrenter.

Mysticistiska och biologistiska förklaringsmodeller fördunklar bara de verkliga sociala orsakerna till miljöförstöring och djurplågeri, och öppnar på så sätt vägen för irrationella och politiskt reaktionära stämningar.

Tolkningen av naturliga fenomen måste alltid göras med förstånd, eftersom de kan komma att tjäna mycket onda syften. Utvecklingen av ett rationellt och humanistiskt förhållningssätt till naturen är därför av högsta prioritet för miljö- och alternativrörelserna, inklusive djurrättsrörelsen. Ty historien lär oss entydigt att där förnuftet sover, där vaknar odjuren.

Tårttricket och djurens rättigheter

Recension av Mark Rowlands, Animals Like Us. London & New York: Verso Books, 2002. Tidigare publicerad i tidningen Djurens Rätt 2003.

En teori om rättvisa

Ett av de äldsta knepen inom barnuppfostran måste vara tårttricket. Ni vet när man låter det barn som skär upp tårtan på kalaset välja bit sist. Det är då nästan bombsäkert att barnet kommer att skära tårtan i precis lika stora bitar, eftersom hon eller han inte vill bli missgynnad i fördelningen.

Tanken med tårttricket är förstås att barnet ska lära sig förstå vikten av att dela med sig, och att dessutom behandla andra som hon eller han själv vill bli behandlad. Pedagogiken är enkel men effektiv.

Vad har nu detta med moralfilosofi och djurs rättigheter att göra? Jo, ganska mycket faktiskt. Detta framgår om vi lämnar barnkalasen bakom oss och tar oss an en mycket större rättvisefråga, nämligen frågan om vad som är ett rättvist samhälle. Att svara på den frågan känns kanske som en enorm och övermäktig uppgift. Men tro det eller ej – tårttricket kan hjälpa oss en bra bit på väg mot lösningen även här!

Detta är åtminstone den slutsats man kan dra om man tillåter sig en lite vanvördig tolkning av den kände filosofen John Rawls lika berömda bok En teori om rättvisa från 1971. Rawls bok handlar förstås inte om tårtkalas, men hans tankar om vad som är rättvis fördelning är ungefär densamma som i vårt experiment med barnuppfostran.

Bakom okunnighetens slöja

Poängen med tårttricket är att barnet som skär upp tårtan, låt oss kalla henne Marta, inte vet vilken tårtbit hon kommer att få. Alla andra barn på kalaset får ju välja bit först. Om Marta väljer att fördela tårtan väldigt ojämnt är risken stor att hon får den minsta biten när alla andra har tagit för sig. Därför ligger det i Martas eget intresse att tårtfördelningen på kalaset är någorlunda jämn. Okunnigheten om vilken bit hon kommer att få gör att Marta agerar opartiskt – hon tar i sitt tårtskärande inte parti för någon av kalasets deltagare, inte ens sig själv.

När vi frågar oss vad som är ett rättvist samhälle bör vi enligt John Rawls försätta oss i en situation som liknar Martas. Vi kan ju inte bara dra till med vilka samhälleliga rättviseregler som helst, bara för att vi själva råkar gilla dem. Nej, vi måste vara opartiska om vårt filosoferande ska bli trovärdigt. Och för att opartiskt kunna utvärdera samhällets ordning och ta ställning till vilka moraliska regler som är de mest rättvisa, bör vi låtsas att vi är okunniga – och då inte bara om vilken tårtbit vi kommer att få, utan om allt som rör vår position i samhället.

Vi kan förtydliga vad det handlar om: Tänk dig att du får i uppgift att bestämma de grundläggande reglerna för ett framtida samhälle. Du får fritt utforma de principer efter vilka rikedom, makt och resurser ska fördelas. Du får också bestämma vilka grundläggande moraliska värderingar som ska styra samhället.

Vad du däremot inte får veta är vem du själv kommer att vara i det samhälle du utformar. Du har ingen aning om ditt namn, din klasstillhörighet, ditt kön, din hudfärg, din utbildning eller din ålder i det nya samhället. Allt detta döljs bakom en ”slöja av okunnighet”. Det enda du vet är att du kommer att bli någon av samhällets invånare.

Här befinner du dig plötsligt i en situation där du, i likhet med Marta, riskerar att dra det kortaste strået. Du får välja hur fördelningen i samhället ska se ut, men du vet inte på förhand vilken lott som blir din. Rawls grundidé är att rationella val som fattas bakom i denna ”ursprungsposition” blir mer rättvisa än om vi skulle välja utifrån våra verkliga egenskaper.

Om du till exempel vet att du kommer att bli väldigt rik i det framtida samhället så skulle du kunna välja regler och värderingar som gynnar väldigt rika personer. Men bakom ”okunnighetens slöja” vore det oklokt av dig att välja en sådan ordning, eftersom chansen finns att du istället blir helt utblottad och tvingas framleva dina dagar som ett mänskligt vrak på gatan i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor.

Okunnighet ger jämlikhet

Det troliga är, enligt Rawls, att de principer du skulle välja bakom okunnighetens slöja skulle vara sådana som gör samhället relativt jämlikt. Vissa avvikelser från jämlikheten skulle kunna accepteras, till exempel sådana som gör samhällsekonomin mer effektiv. Men sådana ojämlikheter måste ändå begränsas, menar Rawls, och de kan bara accepteras om de tydligt förbättrar förhållandena för de sämst ställda i samhället. Många uttolkare av Rawls filosofi har därför betecknat honom som anhängare av någon sorts socialliberal ”välfärdsstat”.

Kritik mot Rawls teori har också kommit från många håll. Men i de flesta fall har kritiken inte gällt själva grundprincipen, utan snarare Rawls tillämpning av den. Till exempel har många kvinnoforskare och feministiska filosofer anmärkt på att Rawls tar dagens familjestrukturer för givna och inte ifrågasätter varför kvinnor ofta tvingas leva i ett beroendeförhållande till män. Om Rawls verkligen menade allvar med sin opartiskhet skulle hans rättviseargument även förlägga de framtida familjestrukturerna bakom okunnighetens slöja, har det sagts. Och det verkar ju rimligt. (I själva verket kanske denna kritik mest visar på styrkan i Rawls argument – om Rawls själv misslyckats med att se hur han gynnats av att vara en vit man och firad akademiker, då finns det väl bara ännu större anledning att stärka kraven på självkritik och opartiskhet i moralfilosofin?)

Vilken art skulle du helst bli?

Det finns ytterligare en sådan blind fläck i Rawls filosofi som förtjänar kritik. Det gäller de andra djuren på den här planeten. Rawls själv har bara halvhjärtat tagit sig an frågan om djurens moraliska värde, men faktum är att hans egen rättviseteori borde ge djuren ett oerhört starkt moraliskt skydd om den bara tillämpades konsekvent.

Detta ämne har diskuterats av djurrättsligt lagda tänkare förut, men aldrig så systematiskt som filosofen Mark Rowlands gör i boken Animals Like Us. Rowlands ställer helt enkelt frågan huruvida vi skulle acceptera dagens behandling av djur eller inte, om vi såg den ur ett opartiskt rättviseperspektiv.

Hur skulle då det gå till? Jo, tänk dig att du återigen befinner dig bakom den där slöjan av okunnighet. Precis som i exemplet ovan vet du inget om dina framtida egenskaper. Men du vet heller inget om din framtida arttillhörighet. Du kanske blir en kvinna eller en man i det nya samhället, men du kan också bli en råtta eller en ko eller något annat djur. Detta är ingen orimlig tanke. Även många andra djur är medvetna varelser med starka behov och intressen, så varför skulle inte deras upplevelser vägas in i vår strävan efter rättvisa?

Bakom okunnighetens slöja måste du ta ställning till denna fråga. Skulle du välja att utforma en värld som den vi har idag, där ofattbara femtio miljarder djur dödas för mat varje år, och där över hundra miljoner djur varje år dödas i olika typer av experiment? Chansen skulle ju vara mycket stor att du kommer att bli något av dessa djur i det framtida samhället.

Som Rowlands skriver: ”Det rationella valet är att maximera dina potentiella vinster och minimera dina potentiella förluster oavsett vem du skulle råka bli.” Om du inte råkar vara komplett galen och gillar idén om att bli uppfödd och dödad på det sätt som vi människor idag föder upp och dödar djur, så skulle det vara högst irrationellt av dig att välja en sådan ordning. Av detta följer att våra moraliska regler inte borde tillåta en sådan behandling av djur.

Köttätande och rättvisa

Vi kan ta människors köttätande som ett mer konkret exempel. Kan det vara försvarbart att döda djur för att äta dem? I den opartiska ursprungspositionen måste vi fråga oss vilka värden det är som står på spel och utifrån detta fatta ett rationellt val – utan att veta vem vi kommer att bli i det kommande samhället.

Vad står då på spel?

Ja, om du blir människa kan du förstås dra viss nytta av köttätandet. Ingen kan förneka att kött från djur (i måttliga mängder) är näringsrik föda, och många finner det också välsmakande. Å andra sidan är det inte nödvändigt för dig att äta kött. Det bevisas om inte annat så av de många miljoner vegetarianer som lever i högönsklig välmåga över hela världen, och som funnit helt andra favoriträtter att kittla sina smaklökar med. Ditt intresse av att äta kött kan med andra ord inte anses vara livsviktigt på något sätt.

Men om du istället skulle råka bli ett av de djur som människor äter? Ja, då blir situationen en helt annan.

Låt oss säga att du blir en av de cirka åttio miljoner kycklingar som varje år föds upp och dödas i Sverige. Då kan du se fram emot ett liv på ungefär trettiofem dagar, som regel i hård trängsel bland tusentals andra kycklingar i en stinkande hangar utan dagsljus. Din sönderavlade kropp kommer att växa så snabbt att dina ben blir deformerade och till slut knappt orkar bära din egen tyngd. När du försöker vila har du inget annat val än att lägga dig i din och dina artfränders egen avföring, en frätande ammoniakbemängd sörja som ger dig blåsor och sår på kroppen. När denna tillvaro lider mot sitt slut fångas du in av en gummihandsförsedd maskin som sveper fram över golvet och packar dig i en transportlåda tillsammans med dussintals andra vettskrämda fåglar. I denna hantering bryter flera miljoner fåglar sina vingar eller ben varje år, och många krossas helt och hållet av maskinerna. Sedan bär det av till slakteriet, där du levande hängs upp i fötterna på ett löpande band. I bästa fall förlorar du medvetandet när ditt huvud släpas genom en strömförande vattenbalja. Om inte möts din hals av den roterande maskinkniven medan du är fullt medveten, och du får förblöda till döds.

Så ser den bistra verkligheten ut för miljontals medvetna, kännande, upplevande individer. Närmare tre kycklingar i sekunden ”processas” på detta sätt i Sverige, dygnet runt, året om.

I den opartiska ursprungspositionen är du tvungen att välja om du vill ha en värld där kycklingar och andra djur behandlas på detta sätt. Är det ett särskilt svårt val? Om du avvisar djurfabrikerna och köttätandet är ju det mesta du kan förlora vissa smakupplevelser (om du blir en människa). Om du å andra sidan skulle råka bli en kyckling kan du verkligen skatta dig lycklig för att du slipper denna behandling.

Hur många stekar är livet värt?

Egentligen är det inte brydsammare än idén att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad. ”När allt kommer omkring – hur många ’medium rare’-stekar skulle du byta mot ditt liv och din frihet?”, frågar Rowlands.

Om Gud eller någon annan kom fram till dig och sade: ’Jag ger dig vilka njutbara smakupplevelser som helst, bara du går med på att bli dödad på det sätt som människor idag dödar kor, eller grisar, eller får, eller kycklingar.’ Skulle du gå med på det? Jag trodde väl inte det. Smakupplevelser i all ära, men de är inte värda att dö på det sättet.

Kanske verkar detta perspektiv oväntat radikalt för många läsare. Måste vi verkligen bli veganer för att vara rättvisa? Men logiken i resonemanget är stark, och Rowlands gör ett grundligt jobb med att bemöta tänkbara invändningar. Den som känner sig provocerad av påståendet bör betänka att vanans makt är stor, och den förblindar ofta genom att inympa oss med fördomsfulla antaganden. Den som vill tänka fritt borde kanske tacka för de tankevändningar som Rowlands erbjuder, snarare än att reflexmässigt slå bakut.

Mycket annat talar för övrigt för Rowlands bok. Den är pedagogiskt skriven, snyggt formgiven, och innehåller en för filosofiska verk ovanligt hög grad av humor. Boken förtjänar därför att åtminstone bli lika uppmärksammad som föregångaren Rawls arbeten.

Men det viktiga är givetvis inte Rowlands akademiska berömmelse. Det viktigaste är att alla vi som ständigt plågas av tanken på hur de andra djuren behandlas i djurfabriker och laboratorier får förnyat hopp om att rättviseidén kan utsträckas även till de mest röstlösa i samhället.

Rättvisa är nämligen ingen trivial fråga. Den kräver reflektion och vilja att ta ansvar för sina val. Säger man A får man också säga B. Har människor rättigheter måste också djur ha rättigheter. De som tvivlar på detta har all anledning att titta närmare på Rowlands resonemang. Jag tror att många kommer att finna argumentationen oväntat stark. För kära läsare, handen på hjärtat – hur skulle du skära upp tårtan om du själv fick välja bit sist?

Förtryckens enhet - och motståndets splittring

Recension av David Nibert (2002): Animal Rights/Human Rights: Entanglements of Oppression and Liberation. Oxford: Rowman & Littlefield. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, 2005.

Det första man måste göra, i varje strävan efter förändring, är att se vilka former av förtryck som förekommer.
– Noam Chomsky

Människornas frigörelse … från grymhet och orättvisor kommer med tiden att föra med sig även djurens frigörelse. De två reformerna är oupplösligt sammanlänkade och ingen av dem kan fullt ut förverkligas ensam.
– Henry Salt

Vad är förtryck?

Vid första anblicken kan det tyckas lätt att svara på den frågan. Vi kan alla ge exempel på olika sorters förtryck. Den mänskliga historien är från pärm till pärm inpyrd av slaveri, kvinnoförtryck, rasism, diktaturer, folkmord, krig och andra övergrepp. Varje dag läser vi i tidningarna om människors brutala utnyttjande av andra människor – och andra djur.

Exempel på förtryck finns det gott om. Men för den som engagerar sig för en bättre och mer rättvis värld – för alla djur – är det flera frågor som tränger sig på: vad beror förtrycket på? Och ännu viktigare: vad kan vi göra åt det?

Ofta tas svaren på dessa frågor för givna. Många folkrörelser antar att förtryck i första hand beror på okunskap och fördomar. Lösningarna heter följaktligen upplysning och utbildning. Därför förlitar sig många organisationer helt på informationsspridning för att förändra samhället. Så även stora delar av djurrättsrörelsen.

Men detta synsätt har många brister. Det mest uppenbara är förstås att förtrycket fortsätter år efter år, trots att de allra flesta människor redan vet vad som händer. Så vad beror detta på?

I boken Human Rights/Animal Rights: Entanglements of Oppression and Liberation (2002) hävdar sociologen och aktivisten David Nibert att folkrörelserna för samhällsförändring ofta misslyckas för att de har en felaktig syn på vad förtryck beror på. Enligt Nibert är rörelsernas huvudproblem att de är för opolitiska och inte uppmärksammar de samhällsstrukturer som skapar och underbygger förtrycken.

Nibert kritiserar flera av djurrättsrörelsen mest kända namn (bland andra Peter Singer, Tom Regan och Richard Ryder) för att de ser artförtrycket – artismen – enbart som ett uttryck för människors fördomsfullhet. På ett plan har dessa tänkare förstås rätt i att artismen är en ideologi som kan jämföras med rasism och sexism. Men sociologen Nibert ser saken ur ett annat perspektiv och menar att sådana ”-ismer” och ideologier aldrig uppstår ur tomma intet.

Vem tjänar på förtrycket?

De förtryckande ideologierna bör istället ses som uttryck för mer djupgående konflikter i samhället, menar Nibert. Han utgår från en tradition av kritisk sociologisk forskning som sedan 1960-talet kraftigt ifrågasatt den psykologiska ”okunskapsförklaringen” bakom rasismen och sexismen. Istället betonar han att fördomarna kommit till som ett sätt försvara redan etablerade former av utnyttjande och förtryck. ”Intresset ljuger inte”, sade en klok filosof en gång. Det kunde också ha varit valspråket för Niberts bok. Vill man veta varför ett förtryck består bör man först och främst fråga sig vem eller vilka som tjänar på det.

Detta synsätt vänder upp och ner på de gamla folkrörelsestrategierna. Plötsligt är det inte fördomarna som skapar förtrycket. Tvärtom är det de förtryckande samhällsinstitutionerna som skapar fördomarna för att rädda sin egen existens.

På detta sätt delar alla förtrycksformer en gemensam bakgrund: de uppstår ur de privilegierades behov av att försvara sina egna fördelar i samhället. Det betyder också att det ligger betydligt mäktigare intressen bakom förtrycken än enskilda människors fördomar. Framför allt handlar det om starka ekonomiska intressen.

Ta rasismen som exempel. Var det bara ”fördomar” och ”okunskap” hos de vita i Sydafrika som gjorde att apartheidsystemet kunde bestå så länge? Eller var det viktigaste kanske att exploateringen av Sydafrikas naturtillgångar krävde billig och underordnad arbetskraft, och att rasismen var ett effektivt verktyg för att åstadkomma detta?

Och hur är det med kvinnoförtrycket? Består det bara för att vi män är ”okunniga” om diskrimineringen av kvinnor? Eller är det i själva verket så att män i allmänhet grupp är ganska nöjda med sakernas tillstånd och gärna konstruerar ideologiska undanflykter om kvinnors ”vårdande” och ”omhändertagande” natur för att slippa skitjobben i hemmet och i offentliga sektorn?

Niberts förtrycksteori utgår från Donald Noels teori om rasismens uppkomst. Där finns visserligen utrymme för psykologiska förklaringar, men tonvikten ligger på de strukturella krafter i samhället som ger upphov till rasistisk diskriminering. Nibert har uppdaterat teorin så att den även omfattar andra former av förtryck, inklusive förtrycket av andra djur än människor. Teorin lyfter fram tre huvudfaktorer bakom alla förtrycksformer:

1. Ekonomisk exploatering/konkurrens. Människor kämpar med varandra och med andra djur om materiella resurser, inklusive användningen av mark. Människor tenderar att utnyttja grupper som de ser som ”annorlunda” när det ligger i deras ekonomiska intresse att göra detta. Utnyttjandet av djur är något som uppenbart är av stort ekonomiskt intresse för människor. Dock visar Nibert tydligt att det inte är alla människor som tjänar på djurförtrycket – det är främst en liten elit som drar in de stora vinsterna på djurindustrierna.

2. Ojämlik maktfördelning. Makt handlar om att kunna tvinga på andra sin egen vilja. Med hjälp av vapen och tekniska hjälpmedel har människor genom historien kunnat förslava och utnyttja varandra – och andra djur – i stor skala. Det viktigaste verktyget för att samla och bevara makten i fåtalets händer har historiskt sett varit staten. Genom att kontrollera statens lagar och våldsmakt har den styrande eliten kunnat behålla makten även under perioder av folkligt motstånd. Samtidigt görs statens förtryckande makt osynlig genom ständig propaganda. När vi i skolan undervisas om staten och lagarna får vi till exempel bara läsa om våra medborgerliga rättigheter, men det talas aldrig om den stora juridiska apparat som bara finns till för att bevara dagens makt- och rikedomsförhållanden.

För de andra djuren har de statliga lagarna inte medfört någon respekt för deras rättigheter. Inte ens de mest radikala lagarna om ”djurskydd” har givit djuren någon annan rätt än den att förslavas och mördas på löpande band. Djurskyddslagarna fyller däremot en annan mycket viktig funktion: de gör djurindustriernas barbariska behandling av levande varelser till en fullt laglig verksamhet och skyddar därmed producenterna från kritik.

3. Ideologisk kontroll. Förtryck kräver rationalisering och legitimering. Det måste med andra ord framstå som ”naturligt” och ”rätt”, både för dem som själva utövar förtrycket och för alla andra. Ideologier som nedvärderar andra grupper – som rasism, sexism och artism – är därför socialt konstruerade. De förtryckande ideologierna ger motivering och stöd till de samhällsinstitutioner som är uppbyggda kring utnyttjandet av nedvärderade samhällsgrupper. Med tiden börjar de idéer som den förtryckande gruppen för fram att ses som ”sanna” och ”eviga”, och de förtryckta gruppernas underordning framstår för alla inblandade som en ”naturlig ordning” som inte kan ifrågasättas. Dessa auktoritära idéer formar tillsammans en föreställning om en ”hierarki av allt levande” som i sin tur förstärker de maktförhållanden som gör förtrycket möjligt.

Niberts bok är fylld av exempel på hur förtryckande ideologier genom historien skapats för att försvara de mäktigas intressen på de maktlösas bekostnad. Han visar också hur förtryck av människor förbluffande ofta gått hand i hand med förtryck av djur.

Nibert spekulerar om hur det hela började under stenåldern när ökad jakt på stora djur och överskottet från den begynnande djurhållningen gjorde det möjligt för några i samhället att samla rikedomar och upprätta särskilda privilegier. I takt med denna ekonomiska utveckling följde två typer av social och kulturell skiktning: dels mellan män och kvinnor, och dels mellan män och ”stora män”. De rikedomar och den sociala status som djurutnyttjandet förde med sig gynnade enligt Nibert män på kvinnors bekostnad. Men allra mest befrämjades de högst uppsatta männen – hövdingarna, kungarna och de religiösa ledarna – som tog makten och ledningen i samhället.

Och på den vägen är det. Genom historien har oräkneliga människor och andra djur reducerats till slavar, trälar, underhållning och till och med ”mat” för de grupper som varit mer privilegierade i ”hierarkin av allt levande”. Slavar och krigsfångar har tvingats slåss mot varandra och andra djur för att underhålla överklassen på de romerska arenorna. Djur och människor har spänts framför plogar och vagnar och utnyttjats i fabriker för att skapa överflöd åt eliterna. Grupper som djur, kvinnor och judar har utpekats som syndabockar och bränts på bål eller slaktats i koncentrationsläger (de sistnämnda tydligt inspirerade av köttindustrins löpande-band-principer) när samhället varit i kris. I Nya världen massutrotades både djur och människor för att ge plats åt betesmarker för köttindustrins rövarbaroner. Irland ockuperades och avfolkades av britterna för att användas som betesmark för kor – vilkas kroppar sedan skickades tillbaka till England för att konsumeras av överklassen.

Djurförtrycket och kapitalismen

Denna tiotusenåriga tradition av förtryck fortsatte i och med kapitalismens framväxt. Industrialiseringen av jordbruket har dömt miljarder djur till en ohygglig tillvaro som ”produktionsenheter” i en plågsam fabriksmiljö. Den ”gröna revolutionen” har trängt undan de småskaliga jordbruken och ersatt dem med kemikalieberoende stordriftsjordbruk. Efter påtryckningar från inhemska eliter och institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken har många fattiga länder tvingats lägga om sin produktion av livsmedel för att tillgodose efterfrågan på ”kött” och ”hamburgare” i de rika länderna – allt medan stora delar av den egna befolkningen fått leva i svält och armod. I brist på livets nödtorft har många av dessa människor i sin tur tvingats ta till jakt eller tjuvjakt på elefanter, gorillor, schimpanser och andra djur för att ha en chans att själva överleva i den ”nya ekonomiska världsordningen”.

När sedan hälsoproblemen som är förknippade med konsumtionen av andra djurs kroppar, utsöndringar och ägg har nått kritiska nivåer i Västvärlden har läkemedelsföretagen inte varit sena att utnyttja chansen att sälja mer av sina symptombehandlande mediciner. Denna industri försvarar benhårt sin rätt att utnyttja andra djur i fruktansvärda experiment, samtidigt som den visar total känslokyla för de miljoner fattiga människor som inte har råd att betala för företagens patenterade läkemedel.

David Nibert visar övertygande att förtryck av människor och förtryck av djur är sammantvinnade på tusen och ett sätt. Parallellt med utvecklingen av hierarkier och privilegier i samhället har nya förtryckande ideologier utformats för att försvara exploateringen genom att osynliggöra kopplingarna, nedvärdera offren och peka ut dem som ”annorlunda”.

Motståndets splittring

Samtidigt har motståndet mot förtrycket varit ohjälpligt splittrat i olika enfrågerörelser: arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen, rörelsen för de homosexuellas frigörelse, djurrättsrörelsen och så vidare. Nibert är mycket kritisk mot ”vänstern”, ett ord han använder i vid bemärkelse för att beteckna alla dessa frihetsrörelser, för att de regelmässigt blundat – och fortsätter blunda – för de djupgående politiska kopplingarna mellan de olika frågorna. I Sverige känner vi främst igen detta motstånd från miljörörelsens ovilja att se djur som individer med rättigheter, och från vänsterns fasthållande vid rigida klassdoktriner utan utrymme för moralisk hänsyn till djur.

Niberts uppmaning till dessa rörelser är att öppna ögonen för de politiska och ekonomiska sammanhangen. Om förtrycken har ett gemensamt ursprung är det nödvändigt med ett gemensamt motstånd. Nibert förespråkar därför en radikal demokratisk enhetsfront mot föreställningen om en ”hierarki av allt levande” och de institutioner som profiterar på denna auktoritära överideologi. Det är en bra idé. Mer demokrati och mer folkligt inflytande för människor innebär mindre inflytande för de mäktiga individer och företag som tjänar storkovan på majoritetens underordning och maktlöshet. David Niberts bok bör läsas av alla vars hjärtan är uppfyllda av frihetens och solidaritetens ideal. För det är en liten värld, och vem kan egentligen vara fri förrän alla är fria?

Blev du verkligen vegetarian för att fortsätta plåga och döda djur?

Veganism betyder att man inte konsumerar djurprodukter. Enkel tumregel: Inga delar av djur eller saker som kommer ut ur djur. Som hudar, kött, mjölk och ägg till exempel.

Veganism uppfattas ofta som en konstig idé. Många tycker att det är något tossigt och helt verklighetsfrämmande. Den här gruppen har som regel inte funderat så mycket på det här med rättigheter för djur. De lever istället precis som de lärt sig att leva i ett speciesistiskt samhälle och tänker väldigt sällan på den saken. Men vi lämnar dem åt sidan för tillfället. (Är du en av dem så finns det mycket annat att läsa på den här bloggen, eller så kan du klicka på till exempel den här länken till Animal Rights FAQ. Där finns svar på alla frågor om djurrätt som du kan komma på, och några till. Eller varför inte tjacka en bok om djuretik i Djurens Rätts webshop? Återkom gärna en annan gång så kan vi snacka om boken.)

Nu tänkte jag istället skriva om en annan grupp som inte nödvändigtvis tycker att veganism är något helt tossigt. Denna grupp är lakto-ovo-vegetarianerna. De vet redan att det ligger något i det där med att ickemänskliga djur är kännande varelser som har rätt till respekt. De vet också att de inte behöver äta kött. Men de fortsätter att dricka mjölk (lakto) och/eller äta ägg (ovo).

Varför då?

En del lakto-ovo-vegetarianer verkar tro att de slutar bidra till dödandet av ickemänskliga djur när de slutar äta deras kött. Men så är det inte. Tvärtom dödas djur som en direkt konsekvens av både ägg- och mjölkkonsumtionen. Så här går det till.

Så här lakto-plågas och lakto-dödas djur

Om du ska kunna köpa mjölkprodukter i affären måste det först komma mjölk ur en ko. Men kon får bara mjölk i juvren om hon får en kalv först. Det hela är en basic däggdjursgrej. Fråga din mamma om du inte tror mig.

Men redan här börjar övergreppen, genom att korna som regel tvångsinsemineras för att bli med kalv. Mjölkdrickare stöder alltså sexuella övergrepp på djur. De betalar för att det ska fortsätta.

Vidare: Efter att kon har levt i fyra-fem år så börjar hon producera mindre mjölk och blir mindre lönsam. Alltså slaktas hon för att ersättas av en ny ko som är yngre och kan producera mer mjölk per foderenhet som stoppas i henne.

En del av dessa ersättningskor är döttrar till de slaktade mjölkkorna. Men mjölkkorna föder också till hälften hankalvar. Dessa producerar ingen mjölk och ger alltså ingen vinst till mjölkindustrin. Därför föds de som regel upp för att dödas för sitt kött. Lakto-vegetarianer köper förvisso inte detta kött, men genom sitt mjölkdrickande subventionerar de ändå köttet och gör det billigare för andra att köpa.

Alltså: Fler djur dödas om du dricker mjölk än om du slutar med det. Dödandet av djur är en direkt effekt av mjölkdrickandet.

Så här ovo-plågas och ovo-dödas djur

Äggen då? Ungefär samma visa.

De hönor som används i dagens äggproduktion är stenhårt avlade för att lägga många ägg - över 300 per år. Och helst stora ägg också. Ni börjar fatta problemet va? Ibland följer faktiskt hönans insida med ägget ut.

Sedan är det allt det där med trånga burar förstås, som de flesta redan känner till. Däremot känner inte många till att så kallade "frigående" hönor som regel bara går "fritt" inomhus i grupper om tusentals med pyttelite yta per individuell höna. Som jämförelse ska nämnas att hönornas förmödrar och förfäder brukade leva i grupper om 20-30 individer. Trängseln i den moderna äggproduktionen leder lätt till stress och aggressivitet. Hönorna sliter fjädrarna av varandra eller börjar hacka på varandra. Beteendet sprids lätt och kan sluta i kannibalism.

En sak till som många inte känner till är vad som händer med tuppkycklingarna som kläcks. För varje befruktat ägg som det kommer en höna ur, så kommer det förstås en tupp ur ett annat. Och precis som hankalvar inte ger någon mjölk så ger tuppkycklingar inga ägg. De är således värdelösa för äggindustrin. Det skulle bara kosta att ge dem mat.

Så vad händer då med tuppkycklingarna? Kom ihåg att de tillhör samma hårt avlade ras som sina mammor. De skiljer sig dramatiskt i storlek från de kycklingar som avlats fram för köttindustrin (så kallade "broilerkycklingar") så det går inte att konkurrera genom att föda upp dem för köttets skull.

Lösningen är enkel. Den kallas "maceration", vilket är ett fint namn för att mala ner nykläckta kycklingar levande.

Strax efter kläckningen sorteras kycklingarna efter kön (vilket är svårt att se när de är så unga, så därför finns det specialtränad personal för sånt på kläckerierna) och sedan åker småtupparna i kvarnen. Ungefär 5 miljoner kycklingar per år dödas på detta sätt varje år. Bara i Sverige. (Uppdatering, april 2014: Idag är gasning den metod som används för att "kassera" hankycklingar i Sverige.)

Alltså: Massor av fåglar dödas som en direkt effekt av att du fortsätter konsumera ägg.

Blev du vegetarian för att plåga och döda djur?

Okej, nu vet alla hur det går till. Frågan är då följande: Blev du verkligen lakto-ovo-vegetarian för att du ville fortsätta att plåga och döda djur?
Jag tror inte det. Jag tror att du blev det till stor del för att du ville sluta delta i djurförtrycket.

Men så blev det alltså inte. Så därför hoppas och ber jag att du tar ett ögonblick till att återigen överväga veganism som alternativ.

En del svarar nu att lakto-ovo-vegetarism är bättre än ingenting. Att det i alla fall är ett steg i rätt riktning. Ja, det kan det vara - i den bemärkelsen att många först blir lakto-ovo-vegetarianer för att sedan gå över till veganism. Så gjorde jag själv, och så gjorde de flesta veganer jag känner.

Men det vore fel att på denna grund stanna upp och nöja sig med lakto-ovo-vegetarism som ett "okej" stadium.

För det första borde det vara uppenbart av det ovanstående att det direkta bidraget till djurens lidande förblir enormt även om man "bara" konsumerar mjölk och ägg. Det går inte att försvara ett övergrepp med att man i alla fall inte gör något ännu värre. (Det är inte okej att jag oprovocerat slår ner dig och sedan försvarar mig med att jag i alla fall inte sparkade på dig när du låg ner.)

För det andra bidrar lakto-ovo-vegetarismen till att upprätthålla idén att djur ytterst finns till för oss att använda som resurser. Samtidigt göder den fördomen att människor inte kan klara sig utan att äta åtminstone några produkter från andra djur.

För det tredje figurerar det ett lurigt feltänkande här som ofta får oss att blanda ihop matfrågan med andra moraliska och politiska frågor. I många andra fall går det nämligen att väga upp något ont man gör genom att också göra något gott.

Till exempel kanske jag slarvar med sopsorteringen ibland, men eftersom jag ytterst sällan kör bil så kan jag argumentera för att min totala negativa miljöpåverkan i alla fall inte ökar dramatiskt. Det gör förstås inte slarvet med återvinningen till en bra grej i sig, men sett i termer av ekosystemens integritet kanske jag inte gjort så mycket skada ändå. Eller om jag är sur och grinig och förolämpar dig idag (taskigt), så kanske du kan tycka att det uppvägs av att jag ber om ursäkt och bakar en kaka åt dig i morgon (snällt). Eller om du tvingar ditt ovilliga barn att gå till skolan idag, så kanske barnet ändå har anledning att känna tacksamhet om några år över att han/hon kan läsa och skriva.

I fall som dessa är gott och ont tämligen relativa ting. Ett större gott kan här ofta uppväga ett litet ont.

Döden är absolut

Med dödande förhåller det sig annorlunda. Döden är inte relativ, den är absolut. Det spelar ingen roll om du dör kött-döden, lakto-döden eller ovo-döden. Döden är oåterkallelig och innebär att den som dödas går miste om alla framtida upplevelser. På det sättet är döden alltid en förlust för alla individer som drabbas av den.

Där många andra dåliga saker vi gör mot varandra ofta kan kompenseras på något sätt, går det inte att kompensera för döden. Om jag dödar dig idag kan jag baka hur många kakor som helst åt dig i morgon, men det gör inte döden ogjord. Den förlust jag åsamkat dig kan inte kompenseras.

Detsamma gäller dödandet av ickemänskliga djur. Det spelar ingen roll att många av dem inte verkar ha några framtidsplaner eller att de inte har någon uppfattning om vad döden är. Döden är ändå en oåterkallelig förlust, ett berövande av något de annars skulle ha haft: en framtid.

Lakto-ovo-vegetarism bidrar otvivelaktigt till dödande av ickemänskliga djur, och därmed till oåterkalleliga förluster för de som drabbas. Dessa förluster är absoluta, inte relativa. De kan inte kompenseras med argumentet "visst, jag dödade några, men jag lät i alla fall blir att döda ännu fler".

Lakto-ovo-vegetarismen må vara normbrytande på en del sätt i dagens samhälle. Men den förblir ändå en del av själva problemet, en del av det systematiska djurförtrycket.

I själva verket kräver respekten för djurs rättigheter ett avståndstagande från allt våld och dödande. Veganism är inget "tillval" för ett litet fåtal som vill vara lite extra snälla mot djuren. Djurrätt börjar i själva verket med veganism. Allt dessförinnan är direkt deltagande i djurförtrycket.

Och det var väl inte därför du blev vegetarian?