Djur ska inte utsättas för onödigt lidande.
Jag tror att alla som läser detta kan skriva under på den meningen. Men om vi menar vad vi säger bör vi också göra vad vi kan för att inte utsätta djur för onödigt lidande.
Vilket lidande är då egentligen "onödigt"? I vårt samhälle verkar vi ha en ganska snäv definition av vad som är "onödigt" lidande när det drabbar andra djur än människor.
Låt oss se på det område där flest djur utnyttjas. Nämligen livsmedelsproduktionen. Det är ett obestridligt faktum att oräkneliga djur utsätt för svårt lidande i produktionen av djurprodukter.
Några exempel:
- Kor berövas regelbundet sina kalvar i mjölkproduktionen, vilket leder till saknad och förtvivlan för båda djuren. Både kor och kalvar dödas i förtid.
- Fem miljoner tuppkycklingar mals ner levande varje år, bara i Sverige.
- I Sverige och i många andra länder kastreras hangrisar utan bedövning (i Sverige upp till sju dagars ålder).
- Miljarder fiskar dras upp ur haven varje år, bara för att kvävas till döds eller krossas av sina artfränders tyngd i fiskebåtarnas lastutrymmen. Den plötsliga tryckförändringen när fiskarna dras upp ur djupen kan spränga deras ögon och inre organ.
- Många djur lider, skadas och dödas under långa djurtransporter. Bara under år 2001 dog 1 400 grisar under svenska djurtransporter. Över 28 000 grisar blev samma år så skadade under transporterna att deras kött ansågs otjänligt som människoföda.
Allt detta är fakta. Det här händer med ett ofattbart antal djur. I verkligheten. Varje dag. Året om.
Ingen av oss skulle vilja byta plats med något av dessa lidande djur. Vi skulle inte själva vilja uppleva de plågor vi varje dag tvingar dem att uppleva. Det är därför frestande att redan här säga att allt detta lidande är onödigt.
Men kanske finns det goda skäl för att utsätta djur för detta lidande?
Låt oss se på varför djuren som vi just nämnt lider, och fråga oss om det är nödvändigt lidande de utsätts för.
Korna och kalvarna: Anledningen till att korna skiljs från sina kalvar är att människor vill sälja kornas mjölk och tjäna pengar på den. Precis som hos alla andra däggdjur produceras ingen mjölk hos honan förrän hon får ett barn. Därför befruktas kon på konstgjord väg varje år för hon ska få en kalv. Kalvar av hankön används ofta till köttproduktion. Kon själv anses utsliten efter 4-5 år, när hon börjar producera mindre mjölk. Då dödas hon.
Nödvändigt lidande? Bara så länge vi hävdar att vi måste dricka mjölk varje dag. Men det behöver vi inte. Det går utmärkt för människor att leva helt vegetariskt och byta ut komjölken mot ris-, soja-, eller havremjölk. (Och nej, det går inte åt mer växter till det - det krävs betydligt mindre växtmängder för att tillverka vegetabiliska drycker än att mata korna med kraftfoder.)
Tuppkycklingarna: Fåglar av värphönsras har avlats för att vara så små som möjligt. Anledningen är att de ska få plats i små burar och kräva mindre foder. Samtidigt ska de lägga så stora ägg som möjligt, vilket gör att många hönor bokstavligt talat värper sönder sig. Tuppkycklingarna av de här raserna är så små att det inte är lönsamt att döda dem för köttets skull. För produktion av kycklingkött används istället extremt snabbväxande broilerraser. Så tuppkycklingarna av värphönsras mals helt enkelt ner levande strax efter kläckningen.
Nödvändigt lidande? Bara om vi påstår att vi måste äta ägg. Och det behöver vi ju inte heller.
Grisarna: Grisarna kastreras utan bedövning för att det går snabbt och är enkelt. Självklart gör det fruktansvärt ont. Skälet till kastreringen är att könsmogna hangrisar har vissa ämnen i kroppen som kan få köttet att lukta illa när det tillagas. Så därför skär man testiklarna av dem redan när de är små för att de inte ska bli könsmogna. De flesta av de 3 miljoner grisar som varje år dödas i Sverige lever också i helt stimulansfattiga betongfabriker. De får se solljus för första gången när slaktbilen kommer och för bort dem till ett skrämmande och bloddoftande slakteri.
Nödvändigt lidande? Bara om man anser att ens egna smakupplevelser av att äta kött är viktigare än någon annans svåra lidande och död. Skulle du vilja vara gris för en stund och uppleva det grisen upplever under kastrering och på djurfabrikerna? Inte? Varför ska då grisen behöva utsättas för det?
Fiskarna: Miljarder och åter miljarder fiskar dras upp ur haven varje år. Så många att några forskare nyligen gick ut med en debattartikel i Svenska Dagbladet och krävde att alla svenska fiskare snarast borde friställas eftersom de orsakar skador i haven som inte går att reparera. Fiskarna tillhör de mest bortglömda djuren. Till antalet är fiskarna en majoritet av de djur som utnyttjas av människor. Behandlingen av fiskarna är också något av det värsta man kan tänka sig: kvävning till döds, kross- och klämskador i nätet och på båtarna, och inre skador av tryckförändringen.
Om en enda katt skulle behandlas på det sättet skulle djurplågerifallet få en helsida i dagstidningarna. Men de miljarder fiskar som behandlas så hamnar på sin höjd på receptsidorna, där människor uppmuntras att betala för att fler fiskar ska misshandlas till döds.
Nödvändigt lidande? Bara om man anser att fiskpinnefabrikanternas vinster och gamla favoriträtter är viktigare än svår smärta och död.
Djurtransporterna: Långa djurtransporter är inte ett resultat av sadism. De är ett resultat av att djur i vårt samhälle betraktas som varor som det går att tjäna pengar på, istället för som levande, medvetna varelser vars liv är viktiga för dem själva. Om vinstmarginalerna blir större av att djur transporteras långa sträckor så gör företagen hellre det än de riskerar att slås ut i konkurrensen. Även om tusentals djur skadas eller plågas ihjäl i processen så är det ändå ett acceptabelt "spill" eftersom vinsterna i det stora hela blir större.
Nödvändigt lidande? Bara om vi ska envisas med att konsumera djurprodukter. Hela affärsidén med att föda upp, transportera och döda djur är beroende av konsumenternas efterfrågan. När en konsument betalar för kött i butiken betalar han eller hon också för att djur ska skadas och dödas i transporter. Om konsumenten å andra sidan väljer att inte köpa dessa produkter kommer inga djur att tranporteras och skadas.
Från onödigt lidande till nödvändig förändring
Det stämmer utan tvivel att djur inte ska utsättas för onödigt lidande. Frågan är om vi ska fortsätta ljuga för oss själva om att det inte förekommer onödigt lidande till följd av våra egna handlingar.
Om vi menar något över huvud taget när vi säger att "djur ska inte utsättas för onödigt lidande" måste vi själva bidra till att minska efterfrågan på lidande. Varje krona vi spenderar på djurprodukter är nämligen ett sätt att skapa ytterligare efterfrågan på smärta, lidande och död.
Det finns inget perfekt system som kan se till att inga djur utsätts för lidande. Inte heller ligger det någon större tyngd i de skäl vi människor har för att unyttja djur till mat. Våra invanda smakupplevelser kan inte på långa vägar uppväga djurens lidande. Det är inte livsnödvändigt för dig som läser detta att stödja de industrier som jag har nämnt ovan med pengar varje dag. Både du och jag klarar oss utmärkt på vegetarisk mat. Givet vad djuren utsätts för framstår det allt mer som att vegetarism måste anses som en moralisk miniminivå.
Tyvärr är det en utspridd illusion att det finns (eller borde kunna finnas) en "djurvänlig" produktion av kött. Men det är en omöjlighet så länge vi envisas med att göra mat av tiotals miljoner djur varje år. Bara själva hastigheten i produktionen är en garanti för att många djur kommer att drabbas av svårt lidande. Lidande som alltså är helt onödigt eftersom vi inte behöver produkterna till att börja med.
Jag låter filosofen Stephen R. L. Clark avsluta med en kraftfull kommentar mot detta moraliska självbedrägeri:
Let us then be vegetarians, at least. For those who have recognized flesh-eating for what it is, the merest addiction, and one, as Shelley saw, to "kindle all putrid humours in [our] frame" ("Queen Mab" 8.215)—for such moralists the step is easy. It is not necessary, rather it is incompetent, to kill and torture animals to eat. Those who retain the end of flesh-eating but admit the iniquity of factory-farming and the need to reduce the demand for flesh, are in practice in no better state. Where so many eat so much flesh, there is no "moderate amount of flesh" that the moralist can decently eat. Until all have reduced their demands to whatever "reasonable compromise" between the passion for flesh and the distress of the animals the moralist has fixed, he must reduce his demand to zero. Again, he cannot in practice declare that he will eat only decently reared flesh—for he cannot tell what flesh has been decently reared, and if by chance he did he would, by buying it, be putting pressure on the farmer in question to increase his output by increasingly intensive methods. The open iniquity of factory farming has this merit, that it makes self-deception about the horrors caused to animals more difficult. It has this demerit, that by contrast the old ways seem courteous and kind. So the existence of concentration camps acclimatises us to slums. (Ur The Moral Status of Animals. Oxford: Clarendon Press, 1977, ss. 42-45, 46-47.)
Djur ska inte utsättas för onödigt lidande. Alla håller med om det. Kanske borde vi börja agera därefter också?
