Lögnerna om pälsindustrin

Svenska minkfarmer - en månad senare from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Igår gick Djurrättsalliansen ut med nytt filmmaterial från Sveriges minkfarmer. Det har filmats under den senaste månaden, efter det mycket uppmärksammade avslöjandet om minkarnas situation i augusti. Som tydligt framgår av bilderna har inget förändrats.

Efter det förra avslöjandet gick jordbruksminister Eskil Erlandsson och Jordbruksverket snart ut med det lugnande beskedet att Sveriges minkar har det bra. I en artikel i Svenska Dagbladet har dock Jesús Alcalá kunnat visa att myndigheternas undersökning visar på raka motsatsen. Mer än 28 procent av de undersökta farmerna saknade tillstånd för sin verksamhet. Flera farmare använda otillåtna avlivningssätt. 41 procent av farmerna förde ingen journal över döda djur. Många farmer bryter mot Miljöbalken när det gäller att ta hand om de döda minkkropparna. Och så vidare. Allt detta är åtalbart, men länsstyrelserna som utförde kontrollerna har inte anmält brotten.

Så Eskil och Jordbruksverket ljög helt enkelt för att mörka den verkliga situationen och för att snabbt återställa förtroendet för industrin. Aktivisterna hade överdrivit - det var den bild folk skulle få. Och man lyckades för en tid. Journalisterna svalde myndighetsbilden, lade ner grävandet och försökte hitta något annat scoop till morgondagens tidning eller tv-sändning.

Det här avslöjandet är därför viktigt. Inte minst för att det drar ner brallorna på den lögnaktiga jordbruksministern. Dessutom visar det hur korrumperad myndighetsutövningen kan vara. Jordbruksverket sitter helt enkelt i knät på djurindustrierna.

Samtidigt vore det fel om diskussionen fortsätter föras enbart i termer av hur många som brutit mot djurskyddslagen och hur ofta de gjort det. Den diskussionen vilar på utgångspunkten att om djurskyddslagen bara följs, så är våra skyldigheter gentemot andra djur uppfyllda. Men det är just här det stora problemet finns.

Djurskyddslagens huvudsyfte har aldrig varit att ta hänsyn till djurs intressen. Djurskyddslagens främsta samhälleliga funktion är tvärtom att normalisera djurutnyttjandet och göra det okontroversiellt. Den framhåller en dröm om att ett oproblematiskt utnyttjande av djur faktiskt kan finnas, även om det tyvärr finns några små problem på vägen dit. Och när vi hela tiden diskuterar dessa små problem på vägen så försvinner de frågor vi borde ställa oss:

Varför tror vi att vi har rätt att utnyttja och döda miljarder och åter miljarder djur?
Varför är systematiska övergrepp på miljarder försvarslösa och oskyldiga individer helt accepterade i samhället?
Vilken sorts varelser har vi formats till som inte talar om detta?
Vilket samhälle lever vi i när dessa frågor nästan aldrig diskuteras på allvar?
Och vem tjänar egentligen på att vi inte tänker och pratar om saken?

Det handlar inte om miljön, Monbiot!

Det händer ganska ofta att människor som är aktiva i djurrättsrörelsen blir uppgivna över möjligheterna att påverka människor med moraliska argument. Vi borde inte fokusera så mycket på att det är fel att äta kött, mjölk och ägg, heter det. Människor bryr sig inte. De tycker bara att det verkar för svårt att ändra vanor.

Istället borde vi använda andra argument som indirekt hjälper djuren, säger man. Människor bryr sig mer om sin egen hälsa och om miljön. Därför bör vi främst använda dessa argument för att få folk att ställa om sin kost.

Logiken i de argumenten är förstås inte helt dum. Jag blev själv vegetarian av främst ekologiska skäl för drygt 15 år sedan. Jag hade läst i Frances Moore Lappés bok Mat för en liten planet om hur djurhållningen fungerade som en omvänd proteinfabrik där vi matar in mängder av växtprotein i djur och bara får en bråkdel i animaliskt protein tillbaka. Kort sagt ett slöseri med enorma odlingsarealer och naturresurser som skulle kunna användas för att odla mat till människor direkt. Min slutsats blev att jag borde dra ner på köttkonsumtionen och så småningom sluta äta kött.

När jag sedan började leta vegetariska recept på biblioteket stötte jag också på den djurrättsliga litteraturen. (Man får komma ihåg att det här var innan Internet slog igenom på allvar, och både "googla" och "matblogg" var okända ord på den tiden.) På Uppsala stadsbibliotek hittade jag Svenska vegetariska föreningens medlemstidning och dåvarande Nordiska samundets mot plågsamma djurförsök tidning Djurens Rätt.

I Djurens Rätt fanns det en annons för Peter Singers bok Djurens frigörelse som hade översatts till svenska i början av 1990-talet. Jag beställde den, läste den och bestämde mig över en natt för att bli vegan.

Och på den vägen är det. Jag är alltså själv ett argument för att information om djurhållningens miljökonsekvenser kan leda till ett djurrättsligt medvetande. Och jag har själv ofta försökt använda miljöargumenten för att främja djurrätten.

Förminskning, förskjutning, förtätning

Ändå tror jag numera att det är en tveksam strategi. De senaste åren har jag här på bloggen ofta upprepat att speciesismen idag fungerar genom förminskning, förtätning och förskjutning av det moraliska problemet med djurexploatering.

Förminskning är när det massiva plågandet och dödandet av miljarder och åter miljarder djur reduceras till något som kan åtgärdas genom mindre djurskyddsliga reformer i lantbruket eller inom andra områden. Förminskandet av problemet går framför allt ut på att göra veganismen - en etisk bojkott av alla djurprodukter - till något överflödigt eller onödigt. Vad det handlar om är att formulera om problemet till något mindre viktigt, något som inte kräver en förändring av ditt sätt att leva och ditt sätt att förhålla dig till andra varelser.

Förskjutning är när ansvaret för djurexploateringen förs över från den grupp som ständigt matar ut det största lidandet - det vill säga de vardagliga konsumenterna av kött, mjölk och ägg - till någon "annan". Denna "andre" är ofta en avvikande figur som inte är som "vi": den psykiskt sjuke djurplågaren, de enstaka "rötäggen" bland minkfarmarna eller grisuppfödarna. Eller så är problemet en utlänning (sydeuropéer, asiater, judar och muslimer tillhör de mest populära syndabockarna). I vilket fall som helst är den vanlige, genomsnittlige svenske köttätaren aldrig ett problem. Det är alltid någon annan som plågar djur, inte vi själva.

I denna annorlunda djurplågare förtätas också som regel en rad icke önskvärda egenskaper. Djurplågaren tycks drivas av ett perverst begär att skada. Han (det är oftast en han, med undantag för den sterotypa "minkkärringen" och kvinnliga konsumenter av djurtestade kosmetikaprodukter som ibland pekas ut) tycks finna en speciell njutning i att åsamka djur lidande. Djurplågaren är en asocial och obehaglig typ som är ute efter att förstöra vårt eget fina förhållningssätt till djur. Men i själva verket säger denna bild av djurplågaren bara sanningen om vårt eget samhälle. I djurplågaren ser vi ju faktiskt inget annat än det vi själva gör mot andra djur, men genom att förvisa denna individ till moralens utsida kan vi själva framstå som "normala" och "djurvänliga". Likt de getabockar som i en del antika samhällen drevs ut eller offrades för ta med sig stadens synder, absorberar djurplågaren samhällets speciesism och befriar oss från ansvar.

Problemet med miljöargumenten mot djurhållningen är att de så väl harmonierar med dessa processer. De förminskar våra skyldigheter gentemot andra djur till en fråga om resurshushållning. De förskjuter problemet från våra egna matvanor och förtätar vårt speciesistiska samhälles inkonsekvenser i miljöförstörande företag. Miljöargumenten erbjuder kort sagt inget som helst skydd mot speciesismens återkomst.

George Monbiot och miljöveganismen

Ett aktuellt exempel är den engelska författaren och journalisten George Monbiot. Monbiot har länge bedrivit en aktiv vänster- och miljöjournalistik, och på sistone har han skrivit mycket om klimatfrågan. Under en period tog Monbiot också ställning för veganism, av just miljöskyddande skäl. (Vilket inte innebar att han själv blev vegan, men ändå.)

Denna vecka gjorde dock Monbiot en helomvändning i matfrågan i sin kolumn i The Guardian.

Efter att ha läst en artikel av Simon Fairlie har Monbiot nämligen blivit övertygad om att djurhållningens miljökonsekvenser inte alls är så negativa. Om djuruppfödningen bara sköts på rätt sätt kan den till och med vara miljöeffektiv, menar Fairlie och får medhåll av Monbiot. Från att ha varit ett stort miljöhot förvandlas köttätandet i denna berättelse till sin motsats. Kött skulle kunna bli en harmlös lyx som dessutom erbjuder "ett rent samvete":

The meat-producing system Fairlie advocates differs sharply from the one now practised in the rich world: low energy, low waste, just, diverse, small-scale. But if we were to adopt it, we could eat meat, milk and eggs (albeit much less) with a clean conscience. (George Monbiot, The Guardian 6/9 2010)

Problemet med miljöveganismen framstår här hur klart som helst. När våra skyldigheter gentemot andra djur förminskas till att bara vara en miljöfråga så försvinner också det moraliska problemet om miljödilemmat plötsligt kan lösas.

(Nu menar jag förstås inte att klimatfrågan och de övriga miljöproblemen är småfrågor. Inte alls. Min poäng är bara att djurens rättigheter aldrig har tagits på fullt allvar i miljödiskursen, eller den "gröna speciesismen" för att bruka en beteckning jag använt annorstädes.)

Vad hände med djurens rättigheter?

Begränsningen i Monbiots tänkande är att han antar att om veganism inte behövs för att rädda miljön, så behövs den inte heller för att uppfylla våra moraliska skyldigheter gentemot djuren. Men frågorna är förstås helt orelaterade.

Det spelar ingen roll om Fairlie har rätt i sin miljöbedömning. Det spelar ingen roll att vi skulle kunna fortsätta producera djurprodukter på ett ekologiskt hållbart sätt. Människor behöver fortfarande inte konsumera kött, mjölk och ägg, och en fortsatt produktion av dessa varor kommer alltid att medföra lidande och död.

Som djurrättsförespråkaren Gary L. Francione skriver i en kommentar till Monbiots artikel är detta fortfarande oförsvarligt:

We all agree that inflicting unnecessary suffering and death on sentient beings is morally wrong. We can argue about what “necessity” means, but if it means anything at all, it must mean that we cannot inflict suffering and death for reasons of pleasure, amusement, or convenience. But those are the only arguments that exist in favor of consuming animal products. No one maintains that eating animal products is necessary for human health (quite the contrary) and animal agriculture is still a significant ecological problem even if Fairlie is right. The only justification that we have for inflicting pain, suffering, and death on 56 billion animals (not counting fish) is that they taste good and we enjoy eating them.

If that constitutes a moral justification, then animals have no moral value and we should just acknowledge that they are outside the moral community altogether rather than hypocritically maintaining a moral principle about unnecessary suffering and death that is wholly without meaning.

Vad Monbiot i praktiken gör är att han hoppar på trenden med "happy/sustainable meat". Men resultatet av detta är bara ett förevigande av speciesismen. Att bibehålla drömmen om ett etiskt okontroversiellt djurutnyttjande - som idag främst uttrycker sig just i sådant djurskydds- och miljötänkande som Monbiot hänger sig åt - är det säkraste sättet att underminera alla meningsfulla förändringar i samhällets attityder till djur.

Om djurrättsrörelsen vill sprida en djurrättslig medvetenhet så måste den göra just det - genom folkbildning och information om veganism. Att ta genvägen via miljöargumenten ser ofta lockande ut. Men som exemplet med Monbiot visar är denna genväg en senväg. Monbiots läsare har bara förts tillbaka till ruta ett. Eller ännu värre. Troligen kommer många att känna sig styrkta i sitt köttätande och anta att det där med veganism bara var strunt.

Och det kanske det var. För miljön. Men inte för djuren. Och det var ju det som var själva poängen som blev bortglömd någonstans på vägen.

Allting hänger ihop

Lättsamt djurförtryck i Svenska Dagbladet (plus liten historielektion)

Min före detta kollega och nuvarande granne Peter Nilsson skriver idag om på Djurens Rätts blogg om den pinsamma vegofobin på Svenska Dagbladets ledarblogg.

"Easygoing speciesism" brukar sociologen Roger Yates kalla detta. På svenska kanske vi skulle kunna kalla det "lättsamt djurförtryck". Alltså när människor systematiskt utsätter djur för lidande och död, men formulerar det som något lustigt som vi ska skratta åt.

Nå, Peter säger väl egentligen allt som behöver sägas om den intellektuella slappheten i SvD-inlägget. Men för att inte borgarbloggarna helt ska få brallorna nerdragna av Högdalens Finest så tänkte jag att de skulle få lite hjälp med några argument hämtade från högsta politiska ort, nämligen från riksdagsdebatterna på 1880-talet där man drabbade samman om främst djurförsöksfrågan.

Nedanstående är ett utdrag ur min kommande avhandling om djurförtryckspolitiken i Sverige. Citaten är betydligt roligare att läsa på gammelsvenska, men det får bli nästa bok. För tillfället får ni hålla till godo med mina preliminära engelska översättningar. Vegofobin kommer starkt mot slutet.

Nature red in tooth and claw: Human dominion and nature’s own vivisection

Man...
Who trusted God was love indeed
And love Creation’s final law —
Tho’ Nature, red in tooth and claw
With ravine, shrieked against his creed.
— Alfred Lord Tennyson,
In Memorium A.H.H., canto LVI (1850)

We have already seen how the theme of human dominion over the natural creation influenced the animal protection debates in the 1840s and 1850s. This theme recurred in the vivisection debates, and was often expressed by vivisection’s defenders as well as its critics. The difference was that the defenders more often articulated the dominion of man as the outcome of natural struggle for existence, an articulation which easily lent itself to the legitimation of vivisection. The critics on the other hand, often clung to the Biblical idea that there was a divine covenant between humans and the natural world which placed moral restraints on human action. Typically, on the latter account, humans were allowed to use animals for food and labor, but not to hurt them unnecessarily. As John Berg in the first chamber put it in 1881, the message of holy writ was that 'slaughter and eat—you may, but not torment' (Berg FC 1881:28, p. 12).*

The defenders of vivisection did not reject traditional morality, but they often interpreted it in a naturalistic fashion where competition and survival of the strongest were foregrounded. Professor Axel Key, for example, stated in 1884 that

life is hard and the struggle for existence is tough. One animal lives off the other. We humans too, are forced to this. We take the right to use animals for our own individual benefit, for utility, for pleasure, yes, to satisfy our fancies [through wearing furs, for instance], and how much pain do we not inflict on them, in so many varying ways. But above the right to use them for the sake of the individual must be the right to use them for a great majority, yes in the interest of the whole society, for all humanity.
(Key SC 1884:42, p. 37)

Interestingly, assertions like this were often intermingled and hedged by expressions of regret. This brutal state of things was not articulated as desirable, and human participation in it constituted a moral problem—especially from a Christian standpoint. If humans had merely chosen to act this way, there would be something reprehensible about it. So the problem had to be framed as somehow being beyond human control. One solution to this dilemma was to underscore that humans were in fact forced to exploit the natural world. As a member of the second chamber put it in 1888, it was ‘a necessity for humankind, as well as her right, to subordinate the creation. Do we not see daily, how man is compelled to cruelly destroy animals to protect his own life and his existence?’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33)

By this introduction of natural coercion humanity could be absolved from at least some of its sins: ‘It is no doubt saddening that our existence includes something called cruelty; but unfortunately it permeates the entire world we live in. I only need to mention the familiar scientific law of the struggle for existence.’ (Baron von Kræmer 1884:34, p. 29) Nature simply was what it was, and ultimately its iron laws had to be accepted: ‘We live in the world of suffering, and nature herself is the most terrifying surgeon of all, for with few exceptions every freely living animal is doomed to die either by starvation, or by the fangs and claws of the predator.’ (Nyström SC 1888:26, p. 17) On this account, predation was articulated as nature’s own vivisection (Ibid.). Comparisons like these attempted at the same time to naturalize the cultural phenomenon of vivisection, and to diminish the normative significance of human choice in relation to the overwhelming cruelty of the natural world order.

This articulation of the natural order also involved a clear notion of hierarchy between life-forms:

In all areas there are lower and higher interests which assert themselves. Throughout the entire world order we see as an all-pervading law that the lower must yield to the higher serve the higher and its purpose. … [M]an is placed on earth not only to be the highest creation and being, but also to cultivate the land, to make it obedient, to let the whole of creation serve her interests’
(Mr. Wretlind SC 1888:26, p. 33)

Even though the ‘lower organic creation’ held the capacities for ‘life, sensitivity and consciousness,’ it had been ‘placed on earth to be subservient to us and serve our interests’ (Ibid.) And this was so by necessity. If the ethical message of the Bible was interpreted as ‘thou shalt not cause the animals suffering,’ this would render hunting, fishing, slaughter, castration, etc. immoral, which in turn would ‘make man’s existence impossible’ (Nyström SC 1888:26, p. 48).

While ultimately regrettable from a moral standpoint, upsetting this natural order of things was not an option. Investing too much emotion in animals would lead to absurd conclusions, the defenders of vivisection held. As Ahlin in the second chamber argued in 1881, there was now a growing ‘fondness towards animals, which sometimes is in danger of turning into great sentimentality. I want to recall here the well-known vegetarianism.’ (Ahlin SC 1881:35, p. 40) Participating in the cruelties of nature was a necessity for anyone who wanted ‘game and fish or animal food in general, and would not restrict oneself to live only off vegetables, like a familiar sect in East India; one which—for this very reason, it is assumed—has degenerated both in terms of physical and mental powers.’ (Baron von Kræmer 1884:34, p. 29) Vegetarianism was thus known as a concept, but the term itself was only mentioned once in the vivisection debates. In fact, the idea of a vegetable diet was only mobilized in the debates by the defenders of vivisection, never by the critics. And when it was used it was framed as either the product of misplaced sentimentality or as an artifact of exotic religion. In both cases it was assumed that vegetarianism would lead to absurdities, like making humans defenseless against nature. For instance, one speaker claimed that in Buddhism, a righteous believer did not even ‘dare to kill the lizards crawling over him, even in his own bed’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33). Similarly, the Hindu set up ‘special food stations for vermin’ (Gustav von Düben quoted by Beck-Friis FC 1881:28, p. 10-11, emphasis original), and went ‘so far in misplaced compassion, that he establishes hospitals for aged cows … and work the oxen until they drop and get eaten alive by predators’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33). These foreign absurdities, some politicians warned, were now about to be imported into Sweden by the animal protection organizations.

*) Referenserna syftar på riksdagens första (FC) och andra kammare (SC).