Vad är vegetariskt med att plåga och döda djur?

Idag skriver jag i Fria Tidningen om vad begrepp som "vegetariskt" och "vegetarian" borde betyda. Texten är en version av mitt tidigare blogginlägg om saken. Så här mitt i debatten om  Way Out Wests köttfria policy kan det också vara av intresse att diskutera vad som ska räknas som "veggie", vad som bör synliggöras som djurprodukter, liksom vad kärnan i den vegetariska etiken bör vara:

Lakto-ovo-vegetarismen innebär ... inte ett slut på djurexploateringen. På sin höjd riktar den om utnyttjandet mot djurens reproduktiva kroppsdelar. Som feministiska djurrättsteoretiker har uppmärksammat är det främst hondjurens förmågor att producera och nära nytt liv som djurindustrierna utnyttjar. Konsumtionen av mjölk och ägg trappar upp exploateringen av dessa kroppsfunktioner, ”kasserar” de individer som slits ut, samt massdödar ”överskottet” av barn som måste komma till för att hålla igång flödet av mjölk, ost och ägg till butikshyllorna. Att konsumera ägg och mjölk är alltså inte ett sätt att ”hjälpa” djur, tvärtom handlar det om att aktivt skapa efterfrågan på ofrihet, lidande och död.

Läs hela artikeln i Fria Tidningen här: "Vad är vegetariskt med att plåga och döda djur?"

* * *

Och medan vi ändå är inne på mina pet peeves här och har diskuterat hur lakto-, ovo-, och miljövegetarism samverkar med speciesistiska normer så tänkte jag tipsa om en bra kritik av hälsoargumenten för veganism av dietisten Ginny Messina: "How the Health Argument fails Veganism." För det är ju precis som författaren konstaterar: "Det finns inget hälsoargument för veganism." Visst går det utmärkt att leva hälsosamt som vegan, men det är långt ifrån ett måste för optimal hälsa för alla människor.

The counter-argument to all of this, of course, is that getting people to go vegan for any reason is a good thing. It reduces animal use and it helps shift paradigms about food choices—which can eventually open minds to the issue of animal liberation. I’m in favor of most efforts and campaigns that do those things. But here is the problem with using the health argument in this way—it’s that there isn’t any health argument for veganism.

There is, of course, a pretty good argument for eating more plants (lots more plants) and less animal food, but no one has shown that you must eat a 100 percent plant diet in order to be healthy. So to make an argument for a 100% vegan diet based on health benefits alone, we have no choice but to stretch the truth. We have to overstate the benefits of vegan diets, and sometimes minimize or dismiss the risks. And as soon as we stray from the actual facts, our advocacy is on shaky ground.

Veganism är bara universellt förpliktigande på ett enda sätt, och det är som etiskt påbud: det är oförenligt med respekt för andra medvetna varelser att ringakta deras intressen, åsamka dem lidande, reducera dem till egendom, beröva dem friheten och ta deras liv. På det sättet är veganism "baslinjen" för moralisk respekt för andra djur – det är det absoluta minimum vi måste uppfylla för att inte medverka till ett illegitimt förtryck. Det må låta hårt och krävande, speciellt i ett samhälle som vårt där deltagande i animaliekonsumtionen närmast är obligatorisk, men det är i själva verket motsatsen till allt vad elitism heter.

Köttfria festivaler, kränkt maskulinitet och grön speciesism

Igår meddelade musikfestivalen Way Out West i Göteborg att inget kött kommer att serveras under den kommande helgens evenemang. Arrangörerna kallar det att festivalen "goes Veggie", men det vore nog bättre att kalla festivalen "köttfri" då det inte kommit några signaler om att andra djurprodukter kommer att stoppas. (Jag anser som bekant att ordet "vegetarisk" bör reserveras för föda från växtriket.)

Det är ett glädjande initiativ. Potentialen finns att evenemanget kan bli en stor medvetandehöjande övning där matvanor, miljö och etik kommer upp till diskussion bland tusentals festivalbesökare som annars inte skulle skänkt frågorna en tanke. Förhoppningsvis kommer många också att prova nya maträtter och upptäcka köttsubstitut som de inte visste fanns. På så sätt kan tröskeln sänkas för en permanent övergång till nya matvanor.

Kränkt maskulinitet

Det är också ett modigt initiativ. Få saker provocerar så mycket som att ifrågasätta köttätandet. Och mest provocerade blir som vanligt vissa män. Det finns en stark ideologisk koppling mellan maskulinitet och köttätande som får många män att uppfatta kritik av deras matvanor som en allvarlig identitet- och integritetskränkning. (Djurrättsteoretiker som Carol J. Adams, Lisa Gålmark och Brian Luke har skrivit mycket om hur sexism, speciesism, hegemonisk maskulinitet och köttnormativitet konstituerar och upprätthåller varandra.) Några av de kränkta reaktionerna över Way Out Wests hycklande, miljöfarliga och politiskt korrekta antikött-fascism har redan samlats på Devotion Magazines hemsida. Och fler lär det bli – inget tycks ju göra folk till experter på djuretik, näringslära, ekologi, evolution och rättviseteori som att (1) äta kött och (2) ha snopp.

De flesta av festivalens besökare – de som inte är livrädda för att intag av festivalens köttfria korvar, burgare och pizzor kommer att göra dem till bögar i grabbgängets ögon – lär dock snabbt anpassa sig. (Som Svenska Dagbladet noterar var det också tusentals som "gillade" nyheten.) Kanske finns till och med ett intresse för ett lite djupare resonemang kring festivalens ställningstagande. För ur djurrättslig synvinkel finns det fortfarande ett och annat att säga.

Det första som slår en är som sagt att begrepp som "veggie" och "vegetarisk" definieras i vardagsspråklig mening som "lakto-ovo-vegetarisk" – det vill säga som inkluderande av vissa djurprodukter. Jag har tidigare skrivit om problemen med denna definition. Det gäller framför allt hur konsumtion av ägg och mjölk direkt skapar efterfrågan på lidande och död, men det handlar också om en ideologisk förskjutning som "trollar bort" vissa former av djurexploatering eller till och med upphöjer dem till aktiv "djurvänlighet".

Det andra är festivalens fokus på att köttfrihet först och främst är en miljöfråga. Vi bör minska på köttätandet för att det spar på jordens resurser. Djur som används till mat har beskrivits som "omvända proteinmaskiner" där enorma mängder foder (som i sin tur krävt enorma mängder odlingsyta, vatten och bränsle) omvandlas till ytterst små mängder kött. Som festivalarrangörerna påpekar är köttätandet också en viktig klimatfråga – uppfödningen av djur till mat står för 18 procent av de klimatförändrande gasutsläppen.

Allt detta är förstås riktigt – och viktigt. Men samtidigt skjuts oerhört viktiga diskussioner i bakgrunden, nämligen frågorna om andra varelsers moraliska ställning, frågorna om djurs rättigheter. Om festivalbesökarna tar en bratwurst efter festivalen har Way Out West inte längre några synpunkter på det. Det moraliska ansvaret stannar vid festivalens egen miljöpåverkan – ja, det är nästan som att arrangörerna känner sig tvungna att markera att det självklart är okej att fortsätta äta kött. 

Självklart handlar detta delvis om att bemöta förutsägbara invändningar (från griniga män). Och naturligtvis menar jag inte att en musikfestival måste ta ansvar för all världens ondska. Poängen är bara att festivalen här spelar med i en ideologisk neutralisering och normalisering av köttätandet som sådant. Och det är synd eftersom det undergräver intentionen att "ifrågasätta normen om att kött är det normala och vegetariskt det onormala". 

Grön speciesism

Huvudproblemet här är att en grönare speciesism ändå förblir speciesism. Precis som i den allmänna miljödiskursen försvinner de individuella djuren till förmån för ett fokus på ekosystemens integritet. Istället för att se att andra djur är kännande, medvetna individer med intressen som förtjänar jämlik hänsyn får vi en problemformulering där massdödandet och masskonsumtionen av deras kroppar bara blir ett problem i den utsträckning som det slår emot gränserna för det ekologiska "hållbara". Detta förvandlar i sin tur frågan om animaliekonsumtionen från en djurrättslig fråga där grundläggande respekt för andra kräver ett absolut slut på fångenskap, våld och dödande, till en fråga om ett "balanserat" utnyttjande där det är okej att fortsätta exploatera djur så länge miljöpåverkan reduceras. (För att illustrera det absurda med en mänsklig parallell, tänk er att vi skulle acceptera "klimatkompenserad rasism" eller införa "utsläppsrätter" på sexism.)

Där en djurrättslig problemformulering i grunden ifrågasätter speciesismen lämnar alltså en miljöorienterad problemformulering i princip öppet för fortsatt djurförtryck. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) Och det är just detta vi måste hålla i minnet samtidigt som vi gläds över Way Out Wests köttfrihetsinitiativ: det är ingen slump att ett speciesistiskt samhälle "föredrar" ekologisk kritik framför djurrättslig dito. Den första är fullt förenlig med speciesistiska normer och praktiker, den andra är det inte – och det är just därför som miljödiskursen så ofta mobiliseras för att täcka över djurförtrycket och onödiggöra ett djurrättsligt perspektiv. I ett samhälle utan denna, vi kan kalla det "strukturella vilja", till fortsatt dominans över andra djur skulle animaliekonsumtionens miljöpåverkan inte på långa vägar uppfattas som det primära etiska och politiska problemet i människa/djur-relationen. En allvarligt menad antispeciesistisk ideologikritik bör inte tappa detta faktum ur sikte.

Ät lyckliga djur med Jonathan Safran Foer

Okej, jag ska erkänna att jag inte har hunnit läsa Jonathan Safran Foers bok "Äta djur" än. Men för varje artikel som skrivs om den blir jag mindre och mindre sugen och allt mer misstänksam mot boken. Hur kommer det sig egentligen att varenda artikel och krönika som skrivs om boken landar i det gamla vanliga djurskyddandet?

Man tycker ju att denna bok, så hyllad för sin utmaning av vår okunskap och våra fördomar, borde väcka frågan hos åtminstone någon läsare om det över huvud taget är acceptabelt att vi frihetsberövar, utnyttjar och dödar upp emot 60 miljarder landlevande och många gånger fler havslevande djur varje år – ja, kan det ens vara acceptabelt att begå sådana övergrepp mot en enda kännande, medveten varelse?

Men tydligen inte. Det tycks inte finnas något i denna värld som är så svårt att ifrågasätta som människans rätt att för all evig tid fortsätta använda andra djur för sina egna syften.

I dagens Svenska Dagbladet finns ännu en artikel om boken, och den börjar förvisso lovande. Skribenten, Anna Laestadius Larsson, redogör för lidandet i djurfabrikerna, det ökande köttätandet och lyfter konsumentens moraliska ansvar. Men kommer texten fram till slutsatsen att vi borde sluta exploatera ickemänskliga djur, att deras liv är deras egna, att makt inte ger rätt och att vi borde lämna dem i fred?

Nix. Slutsatsen blir den typiska, den som alltid dras, och den som det speciesistiska samhället allra mest hoppas på. Vi behöver inte sluta utnyttja djur, vi måste bara göra det lite mindre och på ett mer skonsamt sätt:

Vi borde äta mindre kött. Försäkra oss om att det vi äter är producerat på ett schyst sätt. Betala vad det kostar. Och avstå om vi inte har råd. För vårt och djurens bästa.

Är det bara jag eller kan man nästan höra läsarna kring köksborden dra en lättnadens suck när slutsatsen presenteras? Inget behöver ändras i grunden trots allt. Köttet förblir ett "det" som inte dödas utan framställs på ett "schyst" sätt. Sedan kan det ätas med gott samvete av de borgerliga bohemer som "har råd" (och är lyckligt omedvetna om hur deras preferenser har formats av djurindustriernas riktade marknadsföring). Arbetarklassen däremot borde ge upp sina billiga industriköttbullarna och broilerkycklingar.

Trots de kritiska frågorna i artikeln ("hur mycket lidande får den där köttbiten du lägger på grillen kosta?") lyckas texten alltså bekräfta den köttnormativa föreställningen att kroppsdelar från djur är den mest upphöjda och eftersträvansvärda formen av mat – värt att "betala vad det kostar" att få äta. Samtidigt förskjuts ansvaret för djurplågeriet till de massor som inte kan kontrollera sina lustar utan, som en fårfarmare säger i artikeln, "hellre vill ha mycket och billigt kött vilket som helst, än att betala vad det kött som produceras med omtanke om djuren och naturen kostar".

Återigen, jag har inte läst Safran Foers bok. Och jag vet att den också har haft ett mer radikalt inflytande på många läsare som – till skillad från författaren själv – har konverterat till veganism. Jag kan alltså vara orättvis när jag nu misstänksamt sitter och blänger på bokhyllan och tycker den gröna ryggen på "Eating Animals" ser både uppblåst och korkad ut i sällskap med all seriös djurrättslig litteratur som omger den. För allvarligt, kan boken verkligen helt undgå att problematisera det som är mest utmärkande för den speciesistiska ideologin idag, nämligen att den verkar genom att framstå som sin egen motsats, som "djurskydd" och "djurvänlighet"? 

Mina fördomar mot boken mildras förstås inte heller av att Jonathan Safran Foer nyligen lånat ut sitt namn, sitt ansikte och sin credd som "djurvän" till www.buyingpoultry.com – en hemsida dedikerad till försäljningen av "high welfare poultry" (kyckling uppfödd med hög djurskyddsstandard).

Om denna insats för djurens bästa har jag inget mer att säga än bloggaren på Veganomaly, en av de som från början inspirerades starkt av Foers bok, redan har sagt:

Even the title of his video is nauseating. An appeal from Jonathan Safran Foer? An appeal? He is now appealing to us to eat “happy” chickens?

An appeal is worth celebrating when it promotes a just alternative. An appeal is not what happens when a burgeoning, elitist, niche market wants some hooky campaign to lure in well-intentioned eaters. Out of all the things to make an appeal on behalf of, it’s the “alternative” poultry producers who deserve the benefits of your endorsements, Safran-Foer? ... How about an appeal on behalf of the billions of farmed animals who die needlessly each year? How about an appeal to support the life-saving work of groups like Farm Sanctuary, Vegan Outreach or Igualdad Animal?

Och börja inte ens med "men det är väl bra att en känd person som många lyssnar på i alla fall gör något för att förbättra förhållandena inom den fruktansvärda kycklingindustrin". Det enda budskap som Safran Foer sänder ut med sin medverkan här är det redan hegemoniska, nyspeciesistiska "det är okej att fortsätta använda djur bara det sker på rätt sätt". Nej, det är till och med värre, för här kommer budskapet med tillägget: "Se! Till och med den eftertänksamme, välinformerade, intellektuelle djurvännen och succéförfattaren uppmanar dig att äta lyckliga djur!"

Kontrasten till nobelpristagaren och djurrättsförespråkaren J.M. Coetzees baksidestext till "Eating Animals" kunde inte vara större:

... the case against the people who run the system [is] presented so convincingly, that anyone who, after reading Foer's book, continues to consume the industry's products must be without a heart, or impervious to reason, or both.

Någon dag ska jag nog ändå läsa den där boken. Om inte annat för att försöka utröna vad problemet med författaren och hans speciesistiska läsare egentligen är. Är de hjärtlösa eller oemottagliga för förnuftiga resonemang – eller möjligen bådadera?