Prokrustessängar och ontologiskt våld: om att titta på andra djur.

Sydsvenskan publicerar idag en bildserie av fotografen Julia Lindemalm. Hennes bilder föreställer djur på djurparker i fyra länder och är lika vackra som de är hemsökta av alienation och tristess.

Critical Theory and Animal Liberation,
John Sanbonmatsu (red.), 2011.

Bilderna får mig att tänka på en text av djurrättsaktivisten Karen Davis som jag läste nyligen. Den heter "Procrustean Solutions to Animal Identity and Welfare Problems" och finns i boken Critical Theory and Animal Liberation, redigerad av John Sanbonmatsu (och som ni alla måste läsa!).

I artikeln använder sig Davis av den mytologiska figuren Prokrustes, eller "Utsträckaren". Denne var en grym bandit i grekisk mytologi som torterade sina offer i en säng som kunde ändra storlek. När Prokrustes såg sina offer närma sig justerade han sängen så att den annalkande personen antingen skulle vara för lång eller för kort. När offret sedan lade sig för att vila i sängen var Prokrustes framme och "anpassade" sin fånge till sängen. Långa människor högg han benen av, och korta människor sträckte han ut tills de passade i sängen. I båda fallen innebar behandlingen en säker död.

För Davis är Prokrustes agerande en lämplig metafor för vad som rutinmässigt händer inom djurindustrierna, det vill säga att ickemänskliga djur med våld (både symboliskt och fysiskt) "anpassas" för att tillfredsställa företagens krav på maximal lönsamhet. "Animals", skriver Davis, "are physically altered, rhetorically disfigured, and ontologically obliterated to mirror and model the goals of their exploiters" (s. 35).

Davis ger många ohyggliga exempel på hur djur omformas och stympas på industrins prokrustessängar. De mest uppenbara exemplen kommer förstås från livsmedelsindustrin och djurförsökslaboratorierna. Men hon tar också upp djurparker som ett exempel på prokrustisk behandling av djur. Här gäller det den påtvingade anpassningen till en miljö som är djuren helt och hållet främmande, och som förvägrar dem att existera, att finnas i världen på deras egna evolutionära villkor. Det handlar om ett våld som närmast kunde kallas ontologiskt och som angriper djurens på nivån av deras identitet eller Vara: 

In "Why Look at Animals?" John Berger presents the environment of the zoo as a paradigm of extinction by incarceration, a form of genocidal anthropomorphism, in which a wild animal, with all of that animal's defining traits and activities, is reduced to a mere object in a fabricated, deadening setting. [---]

Animals on display are the objects of blind, and blinding, encounters between a human audience and the animals' human-imposed personas. Zoo-goers do not really see the animals they are looking at, and the animals being looked at have been "immunized to encounter" since "nothing can anymore occupy a central place in their attention," Berger writes. Animals who break out of their phony images are punished (further punished, that is, since the condition of spectacular captivity – captivity for the sake of spectacle – is, of itself, the fundamental punishment) by being beaten, starved, isolated, sold, killed, or all of the above. Zoo animals, so-called, are imprisoned in a world that expresses elements in human nature that no normal animals would voluntarily consent to enter or live in. Animals on display are manikins of their true selves in varying conditions of athropy, apathy, "hysteria," or extinction. Defenders call zoos the "Noah's Ark" of the modern world. Philosopher Dale Jamieson responds that if zoos are "arks" protecting animals from extinction, then these animals are like "passengers on a voyage of the damned, never to find a port that will let them dock or a land in which they can live in peace." (s. 35–36.)

På sin hemsida förklarar Julia Lindemalm själv vad syftet med hennes fotoprojekt är. Även hon understryker hur djurparkerna, där vi tror oss komma "nära" djuren, i själva verket är platser för separation, misskännande och alienation:

[W]e are forever separated. The very premise of our existence is that we do not meet. We are the subjects and we make the animals into objects, things to watch, while the world that they really belong to is reduced, bit by bit. 

So we keep looking. And they try to accept the artificial world in which we have placed them.

Den oblodiga revolutionen – veganism på BBC 1976

Den mångårige djurrättsförespråkaren Kim Stallwood skriver på sin blogg om ett tv-program om veganer som BBC sände 1976. Programmet hette "Open Door" och hade som idé att låta olika föreningar göra program om sig själva. En av dessa föreningar var Vegan Society som erbjöds möjlighet att presentera veganismen ur sin synvinkel. Stallwood såg programmet tillsammans med sin mor – de var då båda vegetarianer – och de tyckte att veganerna hade en del poänger men att de också var "ganska udda". Ändå måste programmet ha gjort visst intryck, då både mor och son snart blev veganer själva.

Nu, över 35 år senare, finns veganavsnittet av "Open Door" på Youtube. Det är en halvtimme långt och det är väl värt att se. Med senare tiders djurrättsdebatter i åtanke är det fascinerande att se dessa älskvärda kufar få utrymme att argumentera för sin "oblodiga revolution" på ett så vältaligt och uttömmande sätt. Särskilt intressant är kanske deras tidiga insikter i djurproduktionens miljöpåverkan, en fråga som blivit föremål för större debatt först i samband med vår tids klimathot.

Samtidigt är det nedslående att det motstånd som dessa pionjärer mötte fortfarande ofta ser likadant ut. En stor del av programmet fick till exempel ägnas åt att bemöta det köttnormativa samhällets övertygelse att det är omöjligt att leva utan att konsumera djurprodukter – en ideologisk fördom som även dagens veganer ständigt måste tampas med.

Hos mig väcker programmet också intresset för den svenska vegetariska rörelsens historia, ett fält som mig veterligt är ganska dåligt utforskat. Har du tips i det ämnet så meddela mig gärna i en kommentar här nedan!

Del 1

Del 2

Del 3

Vegetariskt, vegetabiliskt, veganskt – några ord om ord som spelar roll

För några veckor sedan rapporterade flera tidningar att Quorn-tillverkaren Marlow Foods har fått en tillrättavisning av Reklamombudsmannen för att produkten felaktigt marknadsförs som "vegetarisk". Personen som anmälde Quorn klagade på att produkten kallas "vegetarisk" trots att den innehåller äggvita av animaliskt ursprung.

Det finns inga lagar som reglerar detta, men enligt Livsmedelsverkets rekommendationer får en produkt bara kallas "vegetarisk" om den är helt fri från animaliska ingredienser. Anmälaren har tagit fasta på detta när hen skriver: 

I vardagsspråk är det många som likställer lakto-ovo-vegetarian med vegetarian, samt använder benämningen vegan för någon som intar en (hel-)vegetarisk kost. Att dessa felaktiga förenklingar blivit vanliga är olyckligt, men urskuldar inte felaktig marknadsföring. Den som är vegetarian (oavsett variant) har med största sannolikhet koll på terminologin och förväntar sig därmed att det som anges vara vegetariskt inte innehåller animaliska livsmedel, såsom äggvita. 

Reklamombudsmannen – reklambranschens eget "etikråd" – tycks ha hållit med om detta och prickade reklamen som missvisande. 

I artiklarna verkar Quorns företrädare nästan lite förvånade över kritiken – märkligt nog, då Livsmedelsverkets normer länge har sett likadana ut. Ännu märkligare framstår detta då massor av veganer i åratal har tjatat, bönat och bett Quorn om att byta ut äggen i sina produkter. Och konstighetens kulmen når vi om vi betänker att en äggfri Quorn-burgare redan har lanserats i USA, delvis för att möta de veganska kraven. Det är kort sagt lögn att företaget först nu har insett att många konsumenter har en annan definition av vad "vegetarisk" innebär.

Vad ska orden betyda?

Hur som helst. På internet ledde nyheten i alla fall till viss debatt om vad orden betyder och vad de borde betyda. En del veganer, frustrerade över alla missförstånd kring vad de äter, ansåg att det var på tiden att "vegetarisk" återfick sin riktiga betydelse som syftande på en kost utan djurprodukter. En del lakto-ovo-vegetarianer å andra sidan ansåg att "vegetarisk" borde behålla sin vardagsspråkliga betydelse där kosthållningen innefattar mjölk och ägg från djur. Helt vegetabiliska produkter kunde med fördel betecknas som "veganska", menade de.

Som vegan är jag förstås benägen att hävda den förstnämnda ståndpunkten. Det vore helt enkelt praktiskt för mig/oss om "vegetarisk" genomgående betydde "utan djurprodukter". Men även bortom detta är jag kritisk mot det rådande språkbruket. Jag tror nämligen att orden i fråga är ideologiproducerande i en bredare bemärkelse. Framför allt handlar det om att skyla över speciesistiska värderingar och normalisera djurutnyttjandet – ja, till och med att upphöja viss djurexploatering till en etiskt raffinerad ståndpunkt.

För sanningen är ju, som jag skrivit tidigare, att lakto-ovo-vegetarism både plågar och dödar ickemänskliga djur i stor skala. Det handlar till exempel om att kor och hankalvar systematiskt dödas i mjölkindustrin och att miljoner hankycklingar mals ner levande i äggproduktionen. Om du betalar för ägg- och mjölkprodukter så är det de facto detta du betalar för. Och om jag får gissa så var det inte för att fortsätta plåga och döda djur som du blev vegetarian, eller hur?

(Vis av erfarenheten från mitt förra inlägg i frågan kastar jag nu omedelbart in en disclaimer. Jag skriver inte detta för att jag, som vissa tolkade det, njuter av att vara nedlåtande mot människor som inte lever upp till mina "elitistiska" normer. Mitt syfte är bara att påpeka för en grupp – lakto-ovo-vegetarianerna – att jag tror att de omedvetet motarbetar vissa ideal som de själva tycker är mycket viktiga. När jag säger till er lakto-ovo-vegetarianer att ni borde blir veganer menar jag alltså inte "ni är usla människor och jag är bättre än ni", utan att jag faktiskt tror att ni inte vill delta i detta djurförtryck i utbyte mot något så futtigt som... en bit ost!? Jag tror att ni redan aspirerar på något mera, jag tror ni tycker detta är viktigt, och jag tror dessutom att övergången till veganism inte borde vara någon större svårighet för någon av er.)

Som en majoritet bland oss icke-köttätare (eller oss "anti-kreofager" som man ibland sade i den vegetariska rörelsens ungdom) äger ni lakto-ovo-vegetarianer också problemformuleringsföreträdet. "Vegetarisk" kommer, med tiden, att betyda det ni vill att det ska betyda. Och som jag ser det finns det goda skäl till att ordet borde betyda "helt vegetabilisk" eller "animaliefri". Här ska jag gå igenom dessa skäl:

1. Ordet syftar på växtätande

För det första är själva ordlikheten ett skäl. Vegetarisk och vegetabilisk har utan tvivel gemensamma etymologiska rötter. De syftar båda tydligt på vegetabilier eller grönsaker. Här finns ingen koppling till mjölk eller ägg.

(I förbigående kan nämnas att det finns en gammal myt om att ordet "vegetarian" skulle vara härlett från latinets "vegetus" som betyder ungefär "livlig", "vital" eller "aktiv" – med implikationen att den som äter vegetarisk kost blir frisk och livlig. Ännu idag återges denna definition på Wikipedia-sidan för "vegetarianism". Enligt Rod Preeces bok om den etiska vegetarismens historia finns det dock inga belägg för denna historia. Det verkar mest handla om en ursprungsmyt som hittades på av en kreativ ledamot i Vegetarian Societys styrelse på 1840-talet. Mer rimligt är att ordet vegetarian kan härledas från engelskans ord för grönsaker, "vegetables". Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en "vegetable diet" eller en "vegetable regimen". Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning. Men ordvalet var inte självklart. Tvärom var det en källa till klagomål under vegetarismens första tid som etablerat begrepp – många anhängare av växtföda ansåg nämligen att ordet gav fel intryck då de inte alls inskränkte sin kost till vegetables/grönsaker utan åt alla sorters växter. Länge diskuterades alternativ till ordet "vegetarian" som inte på något sätt var ett självklart val. Innan ordet uppfanns användes, här i västvärlden, ofta en hänvisning till livsstilens förmenta "grundare", nämligen den antike filosofen Pythagoras. Många historiska figurer som vi idag skulle kalla vegetarianer gick således länge under namnet "pythagoréer". Och ännu på 1900-talet kunde en vegetarian som George Bernard Shaw förespråka att livsstilen skulle döpas efter en av "grönsakskostens" förgrundsfigurer som poeten Percy Bysshe Shelley och kallas "shelleyanism".) 

2. Den etiska innebörden skulle förtydligas

De flesta som blir vegetarianer blir det av etiska skäl. En ny definition av "vegetariskt" som "fritt från produkter från kännande varelser" skulle därför ligga mer i linje med idealen om att inte skada och döda, jämfört med den existerande definitionen som tillåter massiv djurexploatering.

3. "Lakto" och "ovo" är avsteg från det vegetariska

Prefixen "lakto" (mjölk) och "ovo" (ägg) finns till just för att markera avsteg från det i egentlig mening vegetariska. Lakto-ovo-vegetarisk mat är således vegetarisk mat plus några andra saker som inte är vegetariska. Men tyvärr leder den vanliga användningen av termerna i motsatt riktning. Istället för att definiera produkten eller rätten som "ovegetarisk", så kommmer det vegetariska att "färga av sig" på mjölken och äggen. Så kan till exempel en omelett eller en ostbricka presenteras som "vegetarisk" mat i denna mening trots att de är till hundra procent animaliska produkter.

4. "Vegetabilisk" och "vegansk" är inte samma sak

"Vegansk" är ingen klockren benämning på helt vegetabilisk kost, även om begreppet ofta används så. I själva verket myntades begreppen "vegan" och "veganism" i mitten på 1940-talet högst medvetet för att markera något mer än bara en kosthållning. Ur denna synvinkel räcker det inte med äta vegetabilisk mat för att vara vegan, det krävs också att valet av mat grundas i en medveten etisk livshållning. Brittiska Vegan Society definierar fortfarande veganism som ett helt "sätt att leva" i opposition mot exploatering och grymhet: "Veganism is a way of living that seeks to exclude, as far as possible and practicable, all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing and any other purpose." 

5. Rådande språkbruk marginaliserar veganism och djurrätt

Vidare leder det rådande språkbruket till en marginalisering av veganismen som en legitim etisk position. Så länge vi har utgångspunkten att djurs mjölk och ägg är "vegetariska" produkter framstår veganism närmast som något onödigt. Varför skulle någon vegetarian vägra att äta vegetarisk mat liksom? Vad blir veganism ur detta perspektiv annat än ett utstuderat sätt att krångla för krånglandets egen skull? Problemet bottnar i att lakto-ovo-vegetarism anses vara uttömmande för alla skyldigheter vi kan tänkas ha mot andra djur. Kort sagt uppfattas det som tillräckligt att sluta äta kött – det finns inget etiskt påbud att göra mer. Att förespråka veganism framstår i ljuset av detta i bästa fall som någon sorts självupptagen övning i renlevnad, och i sämsta fall som en besatthet vid att ge andra människor dåligt samvete.

6. Rådande språkbruk döljer djurförtryckets omfattning

Den rådande definitionen av ordet "vegetarisk" döljer hur starka och genomgripande de speciesistiska normerna och praktikerna faktiskt är i vårt samhälle. Följande bild från ett reguljärt storköp i Sverige idag kan vara illustrativ för detta:

På bilden ser vi den relativt välfyllda "vegetariska" delen av frysavdelningen. I förgrunden har jag dock placerat den enda verkligt vegetariska produkten i hela frysen. Allt annat på bilden innehåller djurprodukter. Samma poäng kunde göras med en snabb blick på vilken restaurangmeny som helst; med största sannolikhet innehåller de flesta rätter under rubriken "vegetariskt" animalier i större eller mindre utsträckning.

Det som händer är att den rådande definitionen av "vegetarisk" osynliggör den enorma omfattningen av vårt djurutnyttjande. Den systematiska förvandlingen av vissa djurprodukter till vegetabilier – en spegelomvändning av nattvardsmysteriets transsubstantiering av bröd och vin till kött och blod – gör helt enkelt att vi får färre tankeställare kring vår djuranvändning.

Problemet är inte begränsat till en lek med ord. Det handlar om språk med högst materiella effekter. Således döljer den vanliga definitionen av  "vegetarisk" att vissa skolbarn aktivt förnekas animaliefri mat i skolan. Bakom restaurangmenyernas "vegetariska alternativ" finns inget alternativ till att stödja djurförtrycket. Sammantaget får vi intrycket att samhället är förhållandevis "vegovänligt" när det i själva verket insisterar på att alla måste delta i djurkonsumtionen.

7. Vem vinner på det rådande språkbruket?

Lustigt nog är det svårt att tänka sig motstånd från köttätarhåll till en ny definition av ordet "vegetarisk". Tvärtom skulle nog de flesta välkomna ett klargörande. Mat kan komma antingen från djurriket och vara animalisk eller från växtriket och vara vegetarisk. Check! Ingen mer förvirring inför middagsbjudningar eller på restauranger!

Faktum är att bara två grupper skulle förlora något på ett förändrat språkbruk, och det är också de som är mest kinkiga inför tanken på en förändring. Den första gruppen är lakto-ovo-vegetarianerna, som inte längre skulle kunna göra anspråk på det etiska raffinemang som är inneboende i beteckningen "vegetarian". Här är det intressant att notera att ett undvikande av djurprodukter anses etiskt högtstående även i vår djupt speciesistiska värld. Som Rod Preece skriver: 

Today, it is notable that many proudly proclaim they are vegetarians in part, even though they eat chicken or fish. This is an implicit acknowledgment of the vegetarian case. Such people want to proclaim they approximate what they feel implicitly is the virtuous path. (Sins of the Flesh: A History of Ethical Vegetarian Thought, 2008, s. 16) 

Jag tolkar detta som att bakom alla ideologier och allt struntprat är vår kultur faktiskt medveten om att det är något fel med att åsamka andra djur lidande och död. Och det är förstås bra. Samtidigt är ett viktigt skäl till att begreppet "vegetarisk" har urvattnats att människor gärna vill skylta med denna etiska status utan göra avkall på sina gamla matvanor. Det är därför vi har fått inte bara förleden "lakto" och "ovo", utan även företeelser som "fisk-vegetarianer", "kyckling-vegetarianer", "flexitarianer", "stockholmsvegetarianer" (någon som äter fiskar och kycklingar men inte rött kött), och så vidare. (En personlig favorit är Joel Kinnamans rollfigur som i tv-serien The Killing utger sig för att vara "lacto-ovo-vegan".) Men som sagt, för denna grupp finns ju alltid möjligheten att bli veganer.

Den andra gruppen som tjänar på att begreppet "vegetarisk" tänjs ut till att innefatta animaliska produkter är förstås det djurindustriella komplexet. För dessa industrier är det förstås bara tacksamt – för att inte tala om lönsamt – att så många "vegetarianer" fortsätter att konsumera djurprodukter. Djurkapitalet söker, och konstruerar, hela tiden nya marknadsnischer för att kunna göra profit. Hela trenden med "etiskt" kött, miljö- och djurskyddsmärkningar av djurprodukter, och så vidare, är ett exempel på detta, liksom introduktionen av nyord som "conscientious carnivore", "locavore" och "veggievore" – alla designade för att tillåta fortsatt konsumtion av djurprodukter, fast nu under förment "etisk" flagg. En tydlig gränsdragning mellan animaliska och vegetariska produkter skulle gå emot dessa industriers intresse eftersom det skulle bli tydligare vilka etiska värden som faktiskt står på spel, i produktionen såväl som i konsumtionen.

Det handlar inte om att tolka världen...

Detta blogginlägg kommer inte i sig att förändra det samhälleliga språkbruket. En sådan förändring kommer att ta lång tid, och kräva aktiva insatser av många människor. Kanske är det inte ens värt besväret. Det är mycket möjligt att det är enklare att bara använda ordet "veganskt" för "animaliefritt" och överge begreppet "vegetariskt" helt och hållet till animaliekonsumenterna.

Samtidigt tror jag att en djurrättslig kritik måste uppmärksamma den reellt existerande vegetarismens delaktighet i upprätthållandet av speciesistiska normer, praktiker och institutioner. Som en klok man formulerade det en gång kan vi inte nöja oss med att tolka hur begreppen används – vår uppgift är också att förändra dem.