Ojoj. Jag har inte varit så aktiv med bloggandet på sistone, som ni ser.
Den stora fördelen med att arbeta åt en djurrättsorganisation är förstås att det är världens bästa jobb. Den stora nackdelen är att det är världens bästa jobb precis hela tiden...
Anyway - här behövs i alla fall något nytt! Det får bli ett tv-tips inför kvällen till alla som har TV8 hemma i tuben. I kväll ska jag nämligen debattera djurförsöksfrågan med Karin Forsberg-Nilsson, från Vetenskapsrådets ämnesgrupp för medicin, i programmet Studio 8, kl. 22.00.
Upplägget är enkelt: Karin tycker att djurförsöksverksamheten är bra. Jag tycker den är dålig. Du dömer själv vem som har rätt.
Mer information om debatten finns på Studio 8:s hemsida.
onsdag, mars 29, 2006
torsdag, mars 16, 2006
Moraltestad!
Igår blev jag "moraltestad" i Sveriges Radios program "Christer", döpt efter programledaren Christer Lundborg.
Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.
Har jag då någon moral att tala om?
Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.
Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)
Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.
Har jag då någon moral att tala om?
Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.
Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)
måndag, mars 13, 2006
24, Zizek och djurförsöken
Jag måste erkänna en sak. Jag är en 24-slav. Ni vet, tv-serien om Jack Bauer (Kiefer Sutherland) och de andra terroristbekämparna på Counter-Terrorist Unit i Los Angeles. Jag har inte missat ett enda avsnitt på snart fem säsonger.
Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.
Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.
En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.
”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”
Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.
Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.
Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:
För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.
Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.
Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.
För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.
I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"
Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.
På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.
Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.
Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.
Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.
Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.
En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.
”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”
Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.
Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.
Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:
När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte ”Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!”, utan i stället ”Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!” På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.
För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.
Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.
Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.
För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.
I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"
Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.
På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.
Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.
Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.
måndag, mars 06, 2006
"Argument" nr 3: Djuren är mindre intelligenta än oss...
... därför får vi använda dem till mat, kläder, experiment, underhållning osv!
Nej, inte alls.
För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?
I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.
För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?
Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.
Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.
Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.
(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)
Nej, inte alls.
För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?
I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.
För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?
Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.
Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.
Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.
(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)