"Språket är ett kraftfullt verktyg som kan normalisera maktutövande, dölja lidande och till och med förmedla idéer om att djur samtycker till sin egen exploatering. Människan talar om de ickemänskliga djuren i kategorier som 'slaktsvin', 'cirkuselefanter' och 'försöksdjur', ibland även som 'köttproducenter', 'kapital' och 'biomassa'. Helena Pedersen, fil dr i pedagogik, synliggör här en del av skolans språkliga strategier som bidrar till att återskapa och befästa djurs status som tillgängliga för utnyttjande för olika syften."
Läs hela texten här:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21105
söndag, mars 16, 2008
måndag, mars 10, 2008
Språk, feminism och speciesism
Serien om språk och speciesism - där jag hade ett inlägg i förra veckan - fortsätter i veckans nummer av Stockholms Fria Tidning, med följande innehåll:
Lisa Gålmark: Språket, feminismen och de ickemänskliga djuren
Joan Dunayer: Kvinnor, kossor och hönor:
"Kvinnospecifika djurmetaforer uttrycker olika grader av nedvärdering, som gammal skata, apa, katta, kossa, höna. Sedda ur ett speciesistiskt perspektiv betyder bilden av djuren något negativt. En metafor som använder den associativa djurbilden på kvinnor innebär att kvinnor och djur kommer att dela det negativa."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21050
Carol J. Adams: Styckade texter, styckade djur
Lisa Gålmark: Språket, feminismen och de ickemänskliga djuren
"Få kvinnor har funderat över hur mycket de påminner om patriarkala förtryckare när de nedvärderar ickemänskliga djur eller deltar i utnyttjandet av dem", skriver den amerikanska litteraturvetaren Joan Dunayer. SFT uppmärksammar Internationella kvinnodagen genom att presentera henne och den feministiska djurrättaren Carol J. Adams. Båda för första gången på svenska."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu
Joan Dunayer: Kvinnor, kossor och hönor:
"Kvinnospecifika djurmetaforer uttrycker olika grader av nedvärdering, som gammal skata, apa, katta, kossa, höna. Sedda ur ett speciesistiskt perspektiv betyder bilden av djuren något negativt. En metafor som använder den associativa djurbilden på kvinnor innebär att kvinnor och djur kommer att dela det negativa."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu
Carol J. Adams: Styckade texter, styckade djur
"I romaner återfinns feministiska och vegetariska budskap ofta tillsammans men det är sällan någon utreder betydelsen av detta. Men bruket av vegetariska huvudpersoner hos kvinnliga skönlitterära författare är en tradition, och den visar hur tankar om vegetarianism kan förvaltas och föras vidare."
Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21051
lördag, mars 01, 2008
Djurförtryck utövas i djurskyddets namn
Följande artikel publicerades i Stockholms Fria Tidning 1 mars 2008 (PDF), och publicerades även i Djurens Rätt, nr 4/2008 (PDF).
Finns djurskyddsideologin till för djuren? Eller är dess främsta funktion att ge oss människor gott samvete trots det förtryck vi utövar mot miljarder försvarslösa individer? Djurskyddets språk ger intrycket att vårt samhälle är djurvänligt, men legitimerar i själva verket djurförtrycket, hävdar Per-Anders Svärd, djurrättsaktivist och doktorand i statsvetenskap.
Varje år utnyttjas och dödas miljarder och åter miljarder ickemänskliga djur av människor. De pressas in i trånga burar på pälsdjursfarmer och i äggindustrin, smittas med dödliga sjukdomar på laboratorier, kvävs i fiskebåtarnas nät och slaktas på löpande band i köttindustrins dödsfabriker. Varje gång ditt hjärta slår dödas tusentals försvarslösa individer. Dygnet runt. Året om.
Under tusentals år har människans överhöghet över andra djur stått nästan helt oemotsagd. Men under de senaste fyrtio åren har en omsvängning börjat ske. Djurrättsfilosofin och djurrättsrörelsen har ifrågasatt de blinda fläckarna i västerländskt moraliskt tänkande som gjort massdödandet av ickemänniskor till något ”naturligt” och okontroversiellt. Djurrättsrörelsen har till och med givit denna blinda fläck i samhällsmoralen ett namn: ”speciesism” (efter engelskans och latinets ”species” som betyder ”art”).
Kritiken mot speciesismen lyfter fram att de djur som utnyttjas av människor också är medvetna och kännande varelser, och att de därför måste räknas moraliskt. Lidande och död är alltid något negativt för den som drabbas, oavsett vilken art individen tillhör. Vi människor har därför en skyldighet att utsträcka vår hänsyn till alla varelser som påverkas av våra handlingar. Speciesismen – underlåtandet att ta full hänsyn till andra djurs intressen – framstår allt mer som en parallell till andra former av diskriminering och förtryck, som rasism och sexism.
Givet den enorma omfattningen och intensiteten i förtrycket av andra djur är det svårt att undvika slutsatsen att djurrättstanken representerar en av de största etiska utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Om djur har rättigheter så står vi inför ett moraliskt problem av ohyggliga dimensioner – ett dagligt blodbad med miljarder offer.
Men i vår vardagliga värld möter vi inte djurförtrycket som ett problem. Tvärtom förminskas och trivialiseras allvaret i frågan systematiskt i vår kultur. Den speciesistiska blindheten för förtrycket återskapas hela tiden i våra handlingar och vårt språk. Varje dag erbjuder exempel på hur speciesismen normaliseras och den djurrättsliga kritiken marginaliseras. Se bara på de massiva reklamkampanjer för djurprodukter som möter oss överallt. Eller se på tidningarnas receptsidor där likdelar och kroppsvätskor från djur framställs som eftersträvansvärda delikatesser. Ständigt matas vi med budskapet att det är naturligt och normalt att utnyttja djur.
Graden av speciesistisk indoktrinering är ofta rent förbluffande. Eller vad ska man kalla det när man möter fullvuxna människor som är övertygade om att de måste dricka bröstmjölk från en annan art varje dag? Eller människor som kallar sina fjuttiga hörngaddar för mäktiga rovdjurständer och anför detta som bevis för att de måste äta djurkött?
Men speciesismen är ändå som farligast på ett annat plan, nämligen när den framställer sig som sin egen motsats. I vår tid lever vi mitt i denna häpnadsväckande speciesistiska paradox:
Å ena sidan utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin tidigare.
Å andra sidan hävdar vi att samhället är mer djurvänligt än någonsin.
Hur ska vi förstå denna motsättning? I mina ögon är huvudproblemet den dominerande djurskyddsideologin och dess märkvärdiga förmåga att marginalisera djurrättsliga tankar. Djurskydd och djurrätt är nämligen inte alls samma sak. Tvärtom står de i skarp motsättning till varandra, både vad gäller etiska utgångspunkter och strategiska vägval för förändring.
Djurskyddstänkandet har sina rötter i Upplysningstidens utilitaristiska nyttofilosofi och kristna ideal om medkänsla. Dessa perspektiv var till en början progressiva eftersom de erkände andra djurs kapacitet för lidande och påtalade att djur förtjänar moralisk hänsyn. Under 1800-talet bildades också en lång rad djurskyddsföreningar med sådana ideal i botten.
Problemet var dock att djurskyddsideologins kritiska tanke förblev halvtänkt. Den ifrågasatte inte i grunden människors rätt att utnyttja djur, utan vände sig bara mot djurhållningens överdrifter – som förekomsten av ”onödig” grymhet och exceptionellt dåliga djurmiljöer.
Många människor som värnat om djurens rättigheter har ändå dragits till djurskyddsideologin för att den verkar erbjuda en pragmatisk väg till förändring. Genom att arbeta för ständiga reformer av djurhållningen sägs vi både kunna hjälpa djur som lider i nuet, och lägga grunden för ett framtida avskaffande av djurindustrierna.
Men detta tänkande kräver att vi bortser från att djurskyddsideologin är central för speciesismens reproduktion i vårt samhälle. Faktum är att nästan allt djurförtryck idag utövas i djurskyddets namn. Statliga lagar och företagens egna regler för djurhantering talar alla djurskyddets språk, samtidigt som de tillåter, möjliggör och legitimerar massivt förtryck. Under samma tid som djurskyddsideologin befästs i samhället har konsumtionen av djurprodukter ökat dramatiskt. Istället för att se djurskyddsideologin som potentiellt antispeciesistisk, vill jag hävda att speciesismen i vår tid oftare än något annat tar sig formen av djurskyddsideologi. Djurskyddet är speciesismens högsta och mest utvecklade stadium.
Den centrala poängen är att djurskyddstänkandet tillhandahåller precis de språkliga och ideologiska element som behövs för att desarmera den mer radikala djurrättskritiken. Framför allt framställer sig djurskyddet som en lockande helhetslösning på de problem som finns i djur-människa-relationen: Vi behöver inte alla bli veganer, utan det räcker med att vi motverkar ”onödigt lidande”. Vi är inte personligen skyldiga till andra djurs lidande, sådant beror bara på ”brister i tillsynen”. Vi behöver inte uppfatta kött som mord, utan det räcker med att arbeta för ”human slakt”. Vi behöver inte sjunka till rasisters och sexisters nivå när vi förtrycker djur, tvärtom kan vi dunka oss själva i ryggen och känna att vi är ”djurvänner”. Vi dödar inte oskyldiga, vi visar ”omsorg” mot de djur som är i ”människans tjänst” och ”vård”. Vi i Sverige har dessutom ”världens bästa djurskydd” – det är i andra länder och hos vissa invandrargrupper som problemet med ”djurplågeriet” ligger.
Vad kan vara mer tilltalande för en befolkning som socialiserats in i en speciesistisk mentalitet än att ständigt få höra att de inte gör något grundläggande fel, utan på sin höjd bara behöver ändra på detaljer i sin livsföring (alternativt skylla problemen på djurplågande judar, muslimer, spanjorer och kineser)?
Den kanske mest absurda konsekvensen av djurskyddsideologin är att den får konsumtionen av ”djurvänliga” produkter (KRAV-märkt kött till exempel) att framstå som en sorts ”aktivism” för ickemänskliga djur. Människor bibringas med andra ord uppfattningen att de gör en insats för att hjälpa djuren genom att betala för deras fångenskap och slakt!
Djurskyddsideologin ger alltså intrycket att den är uttömmande för människors skyldigheter gentemot andra djur. Vi behöver inte göra mer än att sträva efter förbättringar av djurens situation. En konsekvens av det tänkandet är att alla radikala djurrättsliga krav marginaliseras och stämplas som ”överdrivna”, ”extrema” och ”fanatiska”.
Med tanke på djurskyddsdiskursens dominans i samhället ställs vi djurrättsförespråkare inför ett strategiskt problem. Ska vi spela enligt spelets regler och bidra till fortsatt förminskning av djurförtryckets problem till detaljer som kan reformeras med djurskyddsåtgärder? Eller ska vi hålla fast vid våra krav på att djurutnyttjandet måste avskaffas helt och hållet, trots att vi riskerar att marginaliseras?
Om vi ser till historien så är det inte mycket som talar för att djurskyddsarbete erbjuder en fortsatt väg framåt. Snarare tvärtom. Ju fler djurskyddsbestämmelser vi har fått, desto större har den samhälleliga legitimiteten blivit för djurförtrycket. De första djurskyddslagarna kom för flera hundra år sedan, men konsumtionen av djurprodukter har ändå exploderat.
Om vi istället ser till framtiden är det nästan omöjligt att tänka sig att djurens frigörelse kan åstadkommas utan att det organiseras en rörelse som direkt konfronterar speciesismen – vilket i vår tid närmast är synonymt med djurskyddsideologin – och tydligt uttalar sina krav på avskaffande av allt djurförtryck.
Det betyder inte att vi kan vara likgiltiga inför det lidande som djur utsätts för idag. Men det är ett falskt påstående att de djurskyddsliga åtgärder som djurorganisationer idag driver kampanjer för hjälper några djur idag. Förändrad lagstiftning tar åratal att uppnå, och även då återstår ofta mängder av kryphål. Tänk bara på hur arbetet mot kosmetikatester på djur eller förbud mot hönsburar tagit flera decennier – utan att ännu vara slutfört.
Tänk vidare på hur mycket av djurrättsrörelsens energier som lagts på att kampanja för reformer av djurhållningen genom åren. Hur mycket annat kunde inte ha uppnåtts om tid, kraft och pengar istället lagts på djurrättslig upplysning och fokusering på djurförtryckets kärna – våra matvanor? Ett samhälle där ickemänskliga djur inte förtrycks är per definition ett veganskt samhälle, och ett sådant samhälle kan bara byggas via aktiv folkbildning och förändring av en persons matvanor i taget. Det arbetet är helt nödvändigt, men det har knappt påbörjats i någon större skala. Om inte vår generations djurrättsaktiva tar tag i det arbetet, så kommer vi bara att lämna över stafettpinnen till nästa generation utan någon märkbar förändring. Fler veganer kommer också att medföra att många av de reformer som idag slukar tid och energi automatiskt kommer att genomföras av de industrier som ser sina profiter hotade av en ökad djurrättslig medvetenhet i samhället.
Det mänskliga slaveriet avskaffades inte genom reformer, utan genom att en rörelse organiserades som krävde just avskaffande. ”Slavskydd” var aldrig ett alternativ för den tidens abolitionister. Ingen tror idag att kvinnors rättigheter kan nå full respekt genom lagar som säger att män inte får slå dem så hårt. Så varför tror vi att andra djurs intressen kan respekteras fullt ut så länge de förblir djurexploatörernas egendom och köttätarnormen upprätthålls?
Så länge lösningen stöps i termer av ”skydd” och inte rättigheter kommer vi att missa hela poängen. Och poängen är väldigt enkel: Om det är avskaffande vi vill ha, så måste vi arbeta för avskaffande och bygga en andra abolitionistisk rörelse – denna gång för de ickemänskliga djurens frigörelse. Ingen annan rörelse kommer att kunna åstadkomma det som måste göras.
Djurskyddsideologin däremot, drar ständigt åt motsatt håll. Som den abolitionistiska djurrättsfilosofen Joan Dunayer skriver:
Vi kan inte fortsätta tro att frigörelsekampen kan vinnas genom att vi lär oss spela det djurskyddsliga spelet lite bättre. Djurrättsrörelsens uppgift är istället att skriva om spelets regler och erbjuda andra sätt att förstå vår relation till andra varelser. Och det kan vi bara göra genom att ta våra egna krav och mål på allvar.
Per-Anders Svärd
Finns djurskyddsideologin till för djuren? Eller är dess främsta funktion att ge oss människor gott samvete trots det förtryck vi utövar mot miljarder försvarslösa individer? Djurskyddets språk ger intrycket att vårt samhälle är djurvänligt, men legitimerar i själva verket djurförtrycket, hävdar Per-Anders Svärd, djurrättsaktivist och doktorand i statsvetenskap.
Varje år utnyttjas och dödas miljarder och åter miljarder ickemänskliga djur av människor. De pressas in i trånga burar på pälsdjursfarmer och i äggindustrin, smittas med dödliga sjukdomar på laboratorier, kvävs i fiskebåtarnas nät och slaktas på löpande band i köttindustrins dödsfabriker. Varje gång ditt hjärta slår dödas tusentals försvarslösa individer. Dygnet runt. Året om.
Under tusentals år har människans överhöghet över andra djur stått nästan helt oemotsagd. Men under de senaste fyrtio åren har en omsvängning börjat ske. Djurrättsfilosofin och djurrättsrörelsen har ifrågasatt de blinda fläckarna i västerländskt moraliskt tänkande som gjort massdödandet av ickemänniskor till något ”naturligt” och okontroversiellt. Djurrättsrörelsen har till och med givit denna blinda fläck i samhällsmoralen ett namn: ”speciesism” (efter engelskans och latinets ”species” som betyder ”art”).
Kritiken mot speciesismen lyfter fram att de djur som utnyttjas av människor också är medvetna och kännande varelser, och att de därför måste räknas moraliskt. Lidande och död är alltid något negativt för den som drabbas, oavsett vilken art individen tillhör. Vi människor har därför en skyldighet att utsträcka vår hänsyn till alla varelser som påverkas av våra handlingar. Speciesismen – underlåtandet att ta full hänsyn till andra djurs intressen – framstår allt mer som en parallell till andra former av diskriminering och förtryck, som rasism och sexism.
Givet den enorma omfattningen och intensiteten i förtrycket av andra djur är det svårt att undvika slutsatsen att djurrättstanken representerar en av de största etiska utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Om djur har rättigheter så står vi inför ett moraliskt problem av ohyggliga dimensioner – ett dagligt blodbad med miljarder offer.
Men i vår vardagliga värld möter vi inte djurförtrycket som ett problem. Tvärtom förminskas och trivialiseras allvaret i frågan systematiskt i vår kultur. Den speciesistiska blindheten för förtrycket återskapas hela tiden i våra handlingar och vårt språk. Varje dag erbjuder exempel på hur speciesismen normaliseras och den djurrättsliga kritiken marginaliseras. Se bara på de massiva reklamkampanjer för djurprodukter som möter oss överallt. Eller se på tidningarnas receptsidor där likdelar och kroppsvätskor från djur framställs som eftersträvansvärda delikatesser. Ständigt matas vi med budskapet att det är naturligt och normalt att utnyttja djur.
Graden av speciesistisk indoktrinering är ofta rent förbluffande. Eller vad ska man kalla det när man möter fullvuxna människor som är övertygade om att de måste dricka bröstmjölk från en annan art varje dag? Eller människor som kallar sina fjuttiga hörngaddar för mäktiga rovdjurständer och anför detta som bevis för att de måste äta djurkött?
Men speciesismen är ändå som farligast på ett annat plan, nämligen när den framställer sig som sin egen motsats. I vår tid lever vi mitt i denna häpnadsväckande speciesistiska paradox:
Å ena sidan utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin tidigare.
Å andra sidan hävdar vi att samhället är mer djurvänligt än någonsin.
Hur ska vi förstå denna motsättning? I mina ögon är huvudproblemet den dominerande djurskyddsideologin och dess märkvärdiga förmåga att marginalisera djurrättsliga tankar. Djurskydd och djurrätt är nämligen inte alls samma sak. Tvärtom står de i skarp motsättning till varandra, både vad gäller etiska utgångspunkter och strategiska vägval för förändring.
Djurskyddstänkandet har sina rötter i Upplysningstidens utilitaristiska nyttofilosofi och kristna ideal om medkänsla. Dessa perspektiv var till en början progressiva eftersom de erkände andra djurs kapacitet för lidande och påtalade att djur förtjänar moralisk hänsyn. Under 1800-talet bildades också en lång rad djurskyddsföreningar med sådana ideal i botten.
Problemet var dock att djurskyddsideologins kritiska tanke förblev halvtänkt. Den ifrågasatte inte i grunden människors rätt att utnyttja djur, utan vände sig bara mot djurhållningens överdrifter – som förekomsten av ”onödig” grymhet och exceptionellt dåliga djurmiljöer.
Många människor som värnat om djurens rättigheter har ändå dragits till djurskyddsideologin för att den verkar erbjuda en pragmatisk väg till förändring. Genom att arbeta för ständiga reformer av djurhållningen sägs vi både kunna hjälpa djur som lider i nuet, och lägga grunden för ett framtida avskaffande av djurindustrierna.
Men detta tänkande kräver att vi bortser från att djurskyddsideologin är central för speciesismens reproduktion i vårt samhälle. Faktum är att nästan allt djurförtryck idag utövas i djurskyddets namn. Statliga lagar och företagens egna regler för djurhantering talar alla djurskyddets språk, samtidigt som de tillåter, möjliggör och legitimerar massivt förtryck. Under samma tid som djurskyddsideologin befästs i samhället har konsumtionen av djurprodukter ökat dramatiskt. Istället för att se djurskyddsideologin som potentiellt antispeciesistisk, vill jag hävda att speciesismen i vår tid oftare än något annat tar sig formen av djurskyddsideologi. Djurskyddet är speciesismens högsta och mest utvecklade stadium.
Den centrala poängen är att djurskyddstänkandet tillhandahåller precis de språkliga och ideologiska element som behövs för att desarmera den mer radikala djurrättskritiken. Framför allt framställer sig djurskyddet som en lockande helhetslösning på de problem som finns i djur-människa-relationen: Vi behöver inte alla bli veganer, utan det räcker med att vi motverkar ”onödigt lidande”. Vi är inte personligen skyldiga till andra djurs lidande, sådant beror bara på ”brister i tillsynen”. Vi behöver inte uppfatta kött som mord, utan det räcker med att arbeta för ”human slakt”. Vi behöver inte sjunka till rasisters och sexisters nivå när vi förtrycker djur, tvärtom kan vi dunka oss själva i ryggen och känna att vi är ”djurvänner”. Vi dödar inte oskyldiga, vi visar ”omsorg” mot de djur som är i ”människans tjänst” och ”vård”. Vi i Sverige har dessutom ”världens bästa djurskydd” – det är i andra länder och hos vissa invandrargrupper som problemet med ”djurplågeriet” ligger.
Vad kan vara mer tilltalande för en befolkning som socialiserats in i en speciesistisk mentalitet än att ständigt få höra att de inte gör något grundläggande fel, utan på sin höjd bara behöver ändra på detaljer i sin livsföring (alternativt skylla problemen på djurplågande judar, muslimer, spanjorer och kineser)?
Den kanske mest absurda konsekvensen av djurskyddsideologin är att den får konsumtionen av ”djurvänliga” produkter (KRAV-märkt kött till exempel) att framstå som en sorts ”aktivism” för ickemänskliga djur. Människor bibringas med andra ord uppfattningen att de gör en insats för att hjälpa djuren genom att betala för deras fångenskap och slakt!
Djurskyddsideologin ger alltså intrycket att den är uttömmande för människors skyldigheter gentemot andra djur. Vi behöver inte göra mer än att sträva efter förbättringar av djurens situation. En konsekvens av det tänkandet är att alla radikala djurrättsliga krav marginaliseras och stämplas som ”överdrivna”, ”extrema” och ”fanatiska”.
Med tanke på djurskyddsdiskursens dominans i samhället ställs vi djurrättsförespråkare inför ett strategiskt problem. Ska vi spela enligt spelets regler och bidra till fortsatt förminskning av djurförtryckets problem till detaljer som kan reformeras med djurskyddsåtgärder? Eller ska vi hålla fast vid våra krav på att djurutnyttjandet måste avskaffas helt och hållet, trots att vi riskerar att marginaliseras?
Om vi ser till historien så är det inte mycket som talar för att djurskyddsarbete erbjuder en fortsatt väg framåt. Snarare tvärtom. Ju fler djurskyddsbestämmelser vi har fått, desto större har den samhälleliga legitimiteten blivit för djurförtrycket. De första djurskyddslagarna kom för flera hundra år sedan, men konsumtionen av djurprodukter har ändå exploderat.
Om vi istället ser till framtiden är det nästan omöjligt att tänka sig att djurens frigörelse kan åstadkommas utan att det organiseras en rörelse som direkt konfronterar speciesismen – vilket i vår tid närmast är synonymt med djurskyddsideologin – och tydligt uttalar sina krav på avskaffande av allt djurförtryck.
Det betyder inte att vi kan vara likgiltiga inför det lidande som djur utsätts för idag. Men det är ett falskt påstående att de djurskyddsliga åtgärder som djurorganisationer idag driver kampanjer för hjälper några djur idag. Förändrad lagstiftning tar åratal att uppnå, och även då återstår ofta mängder av kryphål. Tänk bara på hur arbetet mot kosmetikatester på djur eller förbud mot hönsburar tagit flera decennier – utan att ännu vara slutfört.
Tänk vidare på hur mycket av djurrättsrörelsens energier som lagts på att kampanja för reformer av djurhållningen genom åren. Hur mycket annat kunde inte ha uppnåtts om tid, kraft och pengar istället lagts på djurrättslig upplysning och fokusering på djurförtryckets kärna – våra matvanor? Ett samhälle där ickemänskliga djur inte förtrycks är per definition ett veganskt samhälle, och ett sådant samhälle kan bara byggas via aktiv folkbildning och förändring av en persons matvanor i taget. Det arbetet är helt nödvändigt, men det har knappt påbörjats i någon större skala. Om inte vår generations djurrättsaktiva tar tag i det arbetet, så kommer vi bara att lämna över stafettpinnen till nästa generation utan någon märkbar förändring. Fler veganer kommer också att medföra att många av de reformer som idag slukar tid och energi automatiskt kommer att genomföras av de industrier som ser sina profiter hotade av en ökad djurrättslig medvetenhet i samhället.
Det mänskliga slaveriet avskaffades inte genom reformer, utan genom att en rörelse organiserades som krävde just avskaffande. ”Slavskydd” var aldrig ett alternativ för den tidens abolitionister. Ingen tror idag att kvinnors rättigheter kan nå full respekt genom lagar som säger att män inte får slå dem så hårt. Så varför tror vi att andra djurs intressen kan respekteras fullt ut så länge de förblir djurexploatörernas egendom och köttätarnormen upprätthålls?
Så länge lösningen stöps i termer av ”skydd” och inte rättigheter kommer vi att missa hela poängen. Och poängen är väldigt enkel: Om det är avskaffande vi vill ha, så måste vi arbeta för avskaffande och bygga en andra abolitionistisk rörelse – denna gång för de ickemänskliga djurens frigörelse. Ingen annan rörelse kommer att kunna åstadkomma det som måste göras.
Djurskyddsideologin däremot, drar ständigt åt motsatt håll. Som den abolitionistiska djurrättsfilosofen Joan Dunayer skriver:
”’Djurskyddare’ som kallar sig själva djurrätt försvagar konceptet med ickemänskliga rättigheter. De förleder allmänheten att tro att fängslande, slakt och andra övergrepp på ickemänniskor är förenligt med rättigheter. Men den som inte har rätt till liv och frihet har inga rättigheter alls. ’Djurskyddare’ krymper ner ickemänskliga rättigheter till rätten att röra sig, rätten att bli matad av sina fängelsevakter, och rätten att bli mördad med mindre grymhet. … Riktlinjer och lagar för ’djurskydd’ förevigar den speciesistiska exploateringen genom att återlegitimera den, ge exploatörerna positiv publicitet, få kritikerna att framstå som oresonliga, hålla abolitionismen marginaliserad, uppmuntra människor som bryr sig om djur att fortsätta köpa djurprodukter, och lämna ickemänniskor i sina plågoandars våld.”Kampen för djurens frigörelse är i slutändan en kamp om vad djur-människa-relationen ska ha för betydelse. Vilken innebörd kommer att läggas i förhållandet mellan oss själva och andra medvetna varelser på den här planeten? Ska vi behålla den djurskyddsliga problemformuleringen – som leder speciesism lika bra som koppar leder ström – eller ska vi försöka artikulera nya möjliga förhållningssätt som kan kortsluta den kretsen?
Vi kan inte fortsätta tro att frigörelsekampen kan vinnas genom att vi lär oss spela det djurskyddsliga spelet lite bättre. Djurrättsrörelsens uppgift är istället att skriva om spelets regler och erbjuda andra sätt att förstå vår relation till andra varelser. Och det kan vi bara göra genom att ta våra egna krav och mål på allvar.
Per-Anders Svärd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)