Humorsatsning i SVT

Djurens Rätts blogg kommenterar Agenda i SVT om förtroendet för grisköttsbranschen.

Krishanteringen i grishanteringen (eller, Till krisens och grisens försvar)

'Krishantering' är det moderna ordet för att återställa skenet när någon ertappas med byxorna nere. För jordbruksminister Eskil Erlandsson har nog en stor del av den senaste arbetsveckan gått åt till att 'återställa förtroendet' för fläskköttsindustrin efter Djurrättsalliansens avslöjande.

I dagens Aftonbladet kan vi se hur industrin försöker slå tillbaka med en klassisk krishanteringsstrategi: tvivel. Man ifrågasätter vilka kunskaper aktivisterna har för att bedöma grisarnas tillstånd. Till exempel påstås att en galts testiklar har kallats för en böld på en av bilderna. Andra bilder påstås vara manipulerade, missvisande eller till och med tagna utomlands. (Djurrättsalliansen svarar på dessa anklagelser här.)

Tvivlets strategi

Jag har tidigare skrivit om hur djurindustrierna jobbar som tobaksindustrin i detta avseende. Tobaksbolagen insåg att de inte rakt av kunde förneka sambanden mellan rökning och cancer. Däremot kunde de agera för att skapa tvivel. I ett strategidokument från 1969 fastslogs till exempel:

Mål nr 1: Att skjuta åt sidan i miljoners medvetanden den falska övertygelsen att cigarettrökning orsakar lungcancer och andra sjukdomar; en övertygelse grundad på fanatiska antaganden, falska rykten, icke underbyggda påståenden, och ovetenskapliga utsagor och gissningar från publicitetssökande opportunister.

Målsättningen var alltså lägga bevisbördan på kritikerna. De som kritiserade tobaksindustrin skulle framställas som att de var okunniga, sensationslystna och drivna av dunkla motiv. På det sättet skulle förtroendet för den egna produkten återställas och kraven på reglering av industrin skulle kunna skjutas åt sidan.

Tobaksbolagen har förstås den fördelen att de säljer en beroendeframkallande produkt. Kraften i beroendet underlättar för tvivlet att få fäste hos konsumenten. Köttindustrin har kanske inte en lika stark fysiologisk beroendefaktor att förlita sig på, men den har kanske ännu starkare sociala faktorer att finna stöd i. Nästan alla äter kött, och att bryta mot den normen är något de flesta uppfattar som svårt - om tanken ens är möjlig att tänka. Det finns helt enkelt en rädsla för att uppfattas som avvikande - för att inte säga 'tokig' och 'fanatisk'.

Krishanteringen i grishanteringen

Djurindustriernas krishantering bygger idag på att utnyttja samma mänskliga svagheter som tobaksindustrin en gång gjorde:

1. Förminska problemet från ett systemproblem (att vi använder miljarder djur till mat, trots att vi inte behöver göra det), till något som går att hantera med legitimerande reformer (ge anmärkningar på ventilationen hos några bönder, inför tätare veterinärkontroller, peka ut några rötägg som inte sköter sig). Problemen är tillfälliga och kan åtgärdas, det finns inget djupare etiskt problem i konsumtionen av djurprodukter. Det är onödigt att ens ställa frågan om djur kanske borde ha rätt till liv och frihet. Målsättningen här är att snabbt återställa ett förtroende för industrin, eller som målsättningen bakom tobakspropagandan formulerades: "Att lyfta cigaretten från canceridentifikationen så snart som möjligt och återställa den till dess rätta plats av värdighet och acceptans i medvetandena hos kvinnor och män på den fria amerikanska företagsamhetens marknad. (PDF)"
   
   
2. Skapa tvivel kring kritikernas påståenden (bilderna är inte representativa, kritikerna är okunniga, de gör en felaktig bedömning). I tobaksstrategin hette det så här:

   Mål nr 3: Att avslöja den icke-trovärdiga, tidigare ej förekommande och illasinnade attacken mot cigaretten, som utgörande förtal och ärekränkning i den största omfattning som någonsin begåtts mot någon produkt i den fria företagsamhetens historia." (PDF)

   
   
3. Framställ kritikerna som drivna av ohederliga motiv (de vill manipulera oss för sina egna syften, de vill att du ska bli en sån där konstig vegan.) Eller som det hette i tobaksstrategins mål nr 5: "Att bevisa att cigaretten har ställts inför rätta av en lynchningslag, skapad och utvecklad av dåligt informerade och oansvariga människor och organisationer för att frambringa och uppvigla rädsla." (PDF).

Vad kan vi göra för att förvärra krisen?

Den tanke som industrin ytterst måste undanröja ur folks medvetanden är idén om ett etiskt avståndstagande från djurprodukter. En debatt om grishanteringen är förstås jobbig för industrin, men helt okej så länge den sker på reformernas planhalva och tvivlen om aktivisternas motiv kan upprätthållas. För i en sådan debatt har den etablerade ordningen - köttnormativiteten - de flesta sociala faktorer på sin sida. Människor kommer att bli upprörda, men de ser inte identifikation med en vegansk livsstil som ett möjligt alternativ.

Den totala krisen för industrin vore en debatt om djurens rättigheter i termer av frihet, jämlikhet och rättvisa - en debatt som djurindustrierna vet att de inte kan vinna. Mardrömmen för industrin är därför inte den situation vi har idag, eftersom en sådan debatt ännu inte kommit till stånd. Mardrömmen är den situation vi hade i mitten av 1990-talet, när den så kallade "veganrörelsen" faktiskt tillhandahöll en möjlig alternativ, kontrahegemonisk, identitet för tusentals unga människor. Ytterst är det den situationen som tvivlets strategi nu sätts i verket för att förebygga.

Lämplighetslogiken

Samhällsvetarna Johan P. Olsen och James G. March presenterar en enkel modell för hur människor agerar i institutionella sammanhang. De menar att människor ständigt frågar sig 'Vad är jag för person? Vad är detta för sorts situation? Vad gör en person som jag i en situation som denna?'

Människors agerande följer med det här synsättet en 'lämplighetslogik' - vi gör helt enkelt vad som verkar lämpligt (i det givna sammanhaget) utifrån de svar vi kan ge på dessa frågor. En första nyckel till förändring ligger därför i att påverka de identiteter eller subjektpositioner som finns tillgängliga för människor. Vilka svar kan de egentligen ge på frågan 'vad är jag för person?' Är det till exempel möjligt för dem att svara 'jag är vegan'? Mycket sällan, eftersom denna identitet för de flesta människor inte framstår som ett alternativ. Djurrättsrörelsens jobb blir därför att främja möjligheten till en sådan identifikation.

Först och främst kräver det att vi slutar ängslas inför risken att bli avfärdade som radikala, och börjar ta det för självklart att (1) människor kan förstå argument, och (2) i allmänhet motsätter sig våld och förtryck. (Ett annat sätt att uttrycka det är att vi måste ge upp smygelitismen: om vi kunde bli veganer så kan andra också bli det. Vi är inte smartare eller godare än andra, vi hade bara lämpliga förutsättningar att ändra oss. Så hur kan vi skapa förutsättningar för andra att göra samma sak?) Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.

Och hur är det med frågan 'vad är det här för sorts situation?' Vad kan människor egentligen svara på detta i relation till grisskandalen? Ett svar som direkt erbjuder sig som en lämplig tolkning är just att det handlar om isolerade incidenter och saker som kan åtgärdas genom reformer. Det är också det svar som industrin och ansvariga politiker helst vill se. Här måste djurrättsrörelsen aktivt problematisera den vanliga tolkningen, inklusive de många godhjärtade men missriktade försöken att förbättra djurskyddet.

Vad vi måste anstränga oss för att visa är att det var just djurskyddsideologin som försatte oss i den här situationen från början. Det är inte några enskilda producenter som fört de djurskyddsälskande konsumenterna bakom ljuset - det är konsumenterna själva som låtit sig bli förda bakom ljuset av sin egen djurskyddsideologi.

Vad vi måste eftersträva är därför en förskjutning från den första av nedanstående situationer till den andra:

Djurskydd:

Vad är jag för person?
Jag är en person som inte vill att djur ska lida och tar djurskydd på allvar.
Vad är det här för situation?
Grisarna plågas för att lagar och regler inte tas på allvar av alla grisuppfödare. Det behövs hårdare regler och bättre kontroller.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag uttrycker min upprördhet hemma och vid fikabordet på jobbet. Eventuellt skriver jag ett brev till jordbruksministern och kräver att tillsynen av grisarna blir bättre. Jag är inte så sugen på julskinkan i år, men förhoppningsvis blir det bättre till nästa år.

Djurrätt:

Vad är jag för person?
Jag är en person som tar djurs intressen och rättigheter på allvar. Jag är därmed en del av en rörelse som vill utmana tusentals år av speciesism.
Vad är det här för situation?
Grisskandalen är bara ännu ett uttryck för speciesismen, det allmänt utbredda men oförsvarbara artförtrycket. Det som nu pågår är bara ett försök att återställa speciesismens normalitet.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag ifrågasätter förtrycket, slutar konsumera djurprodukter och försöker uppmuntra andra att göra samma sak.

Ofta tror vi att vi nått framgång när vi ser att människor uttrycker den första identiteten - att de bryr sig om djurskydd och tycker att det är fruktansvärt att djur lider. Men det är inget framsteg alls. Så gott som alla har redan den identifikationen och den är fullt förenlig med fortsatt djurutnyttjande.

Framgång för djurrättsrörelsen ligger just i förskjutningen till en annan identifikation, bortom djurskyddstänkandet, där ickemänskliga djur inte längre reduceras till objekt och resurser. Vägen framåt går därför gå via följande frågor som måste ställas i all vår aktivism: Hur undviker vi att fångas i den debattlogik som industrierna föredrar? Vilka alternativa tolkningar erbjuder vi? Vilka alternativa identifikationspunkter tillhandahåller vi i vår kommunikation?

Reflektion över dessa frågor är den första öppningen för oss att fördjupa den pågående krisen.

En köttätares bekännelser, ideologiska fantasier och Mat-Tina

Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.

Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion:

Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.

Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.

Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.

Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.

Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.

Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.

Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.

Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.

I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.

Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.

Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.

Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!

tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.

Ett liv som gris

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Undersökningsmaterialet består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har aktivisterna med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott de har sett.

Filmen ovan är en del av resultatet. Mera finns på kampanjsajten www.ettlivsomgris.se

Världens bästa djurskydd? + Tom Regan

Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.

Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.

Aftonbladet.se idag: "Djurplågeriet ett systemfel"

Aftonbladet.se publicerar idag en artikel om djurförtrycket, undertecknad av Alexander Chamberland, Lisa Gålmark, Jens Holm och jag själv.

Så här skriver vi:

Det handlar om följande: Media kommer med en skräckrapport om exempelvis långa och trånga transporter, där djur ofta saknar tillgång till vatten. Folkmassorna upprörs rättmätigt. Politiker och ansvariga på företaget i fråga säger att det här självklart inte ska få förekomma. Utredningar ska tillsättas och reformer genomföras. Debatten dör efter någon vecka och allt verkar vara frid och fröjd. Ett par månader senare avslöjas dock en ny skandal inom djurhållningen och mönstret upprepas. Så har det sett ut i årtionden.

Frågan är hur många gånger det här måste upprepas innan vi inser att det handlar om ett systemfel. Det är jättebra att media avslöjar djurplågeri, men om vi ska kunna uppnå en verklig förändring av situationen får inte debatten röra sig på den här ytliga, populistiska nivån.

Vad som behövs är istället en debatt om speciesismen - inklusive dess relation till andra system av makt och förtryck.

Det är dags att djurdebatten utvecklas bort från får det ytliga, populistiska, massmediala sättet och blir mer systemkritisk och bred. Övergrepp mot djur är ett direkt resultat av samverkan mellan vinstmaximering och speciesism. Dagens kapitalism förvandlar såväl människor som djur och natur till förbrukningsvaror. Speciesismen legitimerar denna verksamhet, samtidigt som den ideologiska hierarkin mellan människor och djur lånar sig till vulgär biologism och försvar av hierarkier mellan människor. Båda systemen måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där alla djur får finnas till för sin egen skull och inte enbart för vinstintressets skull.

Läs hela artikeln på Aftonbladet.se.

Svinfluensan och köttnormen

Ingen har väl kunnat missa nyheterna om svininfluensan och risken för en pandemi. Liksom den beryktade fågelinfluensan för några år sedan har det nya viruset sitt ursprung i den mänskliga djurhållningen.

De två infektionsexperterna Björn Olsen och Christian Ehrenborg skriver om viruset i Dagens Nyheter:

Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Förtjänsten med Olsens och Ehrenbergs inlägg är att det klart och tydligt lyfter fram att H1N1-virusets utveckling har att göra med produktionen av djurprodukter.

Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden.

Svininfluensan skulle faktiskt kunna kallas för "svinfluensa", eftersom dess uppkomst är direkt sammanflätad med människors utnyttjande av grisar.

Dessvärre vinner köttnormen i slutändan även i denna artikel. En återkommande tendens i dagens speciesistiska diskurs är nämligen ett ensidigt fokus på produktionen när det gäller att identifiera problem med djurhållningen. Konsumtionen nämns nästan aldrig. Det är en ideologisk förskjutning som flyttar ansvaret från konsumenterna av djurprodukter till företag, stat och myndigheter.

I artikeln kommer detta till uttryck genom att författarna helt ignorerar orsakerna till grisarnas och kycklingarnas populationsökning - dvs. köttätandets ökning i västvärlden och dess ständiga spridning i fattigare delar av världen. Istället kräver man, i nästa mening, lösningar i form av fler kontroller och övervakningssystem.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Köttnormen erbjuder oss helt enkelt en riktigt usel deal. Men i slutändan bygger den på en ganska skör grund, nämligen att vi inte ifrågasätter om vi behöver alla dessa djurprodukter. När den frågan väl ställs är svaret uppenbart. Vi behöver dem inte. Det är i det ljuset som vi borde betrakta frågor som den om svinfluensan. Köttnormen dömer oss bara att genomleva samma problematik om och om igen.

Snille - och smak!

Vegan Göteborg rapporterar att Svenska Akademien (inte hiphopbandet, som ju redan har en viss djurrättslig prägel, utan den gamla finkulturella sammanslutningen) efter att ha utsett sin första veganska nobelpristagare (J. M. Coetzee) nu också har fått sin första vegan som ledamot: Lotta Lotass. Lotass intar - som sig bör för någon med så mycket snille och smak - stol nr 1 bland de aderton.

Djurskyddslagen, köttnationalismen och rasismen

Jag tror att det var journalisten Magnus Linton som myntade begreppet "köttnationalism" som beteckning på vår svenska självbild som ytterst djurvänliga. Detta drag i den svenska diskursen om djur-människa-relationen är ständigt närvarande, inte minst i tjatet om att Sverige har "världens bästa djurskydd".

Och det är kanske inte så konstigt. Nationella symboler verkar ju kunna användas till att legitimera det mesta - från idrottsevenemang till folkmord. Det skulle snarast vara förvånande om ett politikområde som djurskyddet uppvisade fullständig immunitet mot intrång av nationella diskurser och symboler.

Ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv finns det förstås alla skäl att ifrågasätta bilden av svenskt djurskydd som något unikt och högtstående. Så här har jag skrivit om saken annorstädes:

It is in fact curiously common for politicians and corporations to make out their own country’s animal protection regulations and welfare inspection systems as being among the best – if not the best – in the world. By this move, the problem of animal "abuse" tends to be discursively located outside our own field of responsibility. "We" are not cruel to animals – "They" (the foreigners) are.

As argued by discourse theorist Teun van Dijk, elevating the good qualities of one’s own group is a typical functional move "in the overall strategy of ideological self-interest, which appear in most social conflicts and actions (e.g. in racist, sexist etc. discourse)" (1998 p. 33).

The recurring episodes of public and mass-media panic over the treatment of nonhumans in other parts of the world may be seen as symptoms of such ideological displacement. I believe animal rights advocates have yet to realize the extent to which the reproduction of speciesist relations is dependent on such discursive processes of "othering". The persona of the abnormal, cruel, foreign “animal-abuser” often seems to be a crucial condition of possibility for the normality of the everyday oppression of nonhuman animals in our own backyard.

Here, we could well speak with [Slavoj] Žižek and say that the common displacement of cruelty onto a foreign Other functions as a fantasy scenario that suppresses the political and ethical significance of our own speciesist practices. For the welfarist outlook to maintain its hegemony, ideological fantasy has to fill out the "the empty space of [its own] fundamental impossibility” (Žižek 1989:126). The fantasy of the Other’s deviant and cruel nature provides precisely the kind of lacking element that can allow the Self to reconstitute its identity as “normal” and “animal-friendly".

(Svärd, P. 2008. "Protecting the Animals? An Abolitionist Critique of Animal Welfarism and Green Ideology", i Sollund, R. (red.) Global Harms: Ecological Crime and Speciesism. New York: Nova Science Publishers.)

Köttnationalismen fyller med andra ord den viktiga funktionen att förskjuta problematiken med behandlingen av djur någon annanstans, ofta långt bort. Det är ett ideologiskt grepp som fritar den egna gruppen från skuld, eller till och med helt osynliggör den egna gruppens handlingar.

Framför allt skyms frågan om de egna matvanorna under ett täcke av veklagan över "de andras" okänslighet för djur. Det är de långa djurtransporterna inom EU som pekas ut som ett problem, inte den svenska konsumtionen av djurprodukter. Det är judars och muslimers koscher- och halalritualer som gör att djur lider, inte Svenssons köttätande. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om detta, och jag hoppas kunna ge en bredare bild av den svenska köttnationalismen i min avhandling. Här kommer bara två exempel från tillkomsten av den nu gällande djurskyddslagen.

I förarbetena till den svenska djurskyddslagen från 1988 konstateras att svenskarna är särskilt djurvänliga:

I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd. (Prop. 1987/88:93, s. 14)

Här lyfts den egna gruppens positiva egenskaper fram på ett direkt sätt och placeras tydligt i förgrunden. Vårt folk bryr sig verkligen om ickemänskliga djur. När det däremot gäller problem på hemmaplan är formuleringarna mer försiktiga och vi:et skjuts i bakgrunden:

Den svenska djurhållningen har dock i allmänhet präglats av goda förhållanden för djuren och en god djurskötsel. Detta allmänna förhållande utesluter emellertid inte att det även inom vårt land förekommer missförhållanden, t. ex. att djur vanvårdas för att deras ägare av olika skäl inte kan sköta om djuren på ett tillfredsställande sätt. Det finns också all anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. (Prop. 1987/88:93, s. 15)

Här är det de enskilda djurägarna som är problemet. Speciellt de ägare som lider av något personligt problem. På andra ställen i förarbetena exemplifieras detta med psykiska problem och alkholism. Det är alltså psykiskt sjuka och alkoholiserade djurägare som utgör ett problem - alltså ett litet fåtal dårar och suputer som avviker från normen. De människor som står för det största lidandet - alla helt vanliga konsumenter av djurprodukter - syns däremot inte i texten.

Ett annat problem i texten är den abstrakta teknologiska utvecklingen som förändrat djurens miljö. Återigen blir de verkliga aktörerna osynliga - de bönder och jordbruksföretag som har fattat högst konkreta beslut om att rationalisera produktionen, bedriva hårdare avel, införa minimala bursystem och så vidare. Teknologin framstår i förarbetena till djurskyddslagen som en opersonlig, abstrakt kraft som bara har drabbat samhället, människorna och djuren som en blixt från klar himmel. Kapitalistiska och speciesistiska motiv nämns inte. Kött-, mjölk- och äggkonsumenterna som betalar för produkterna, och därmed för de teknologiska förändringarna, syns inte heller.

Ett annat, djupt obehagligt, exempel står Föreningarna djurens vänners riksorganisation för. I sitt remissvar om djurskyddslagen gav de ett helt oförtäckt exempel på den djurskyddsliga rasismen:

Det är även viktigt att bestämmelserna om bedövning av slaktdjur inrangeras i djurskyddslagen, då det till Sverige inflyttar allt fler och fler människor från sådana länder där humanitet mot djur är fullständigt okända begrepp. (Prop. 1987/88:93, bilaga 2, s. 107)

Återigen förskjuts skuldbördan bort från den svenske konsumenten av djurprodukter. Det är människor inflyttade från andra länder som är problemet. I dessa länder bryr sig ingen om ickemänskliga djur, och därför måste vi som har djurvänligheten i vår folksjäl uppfostra de invandrade grupperna och skydda "våra" djur från hotet av deras seder.

Sådana direkt rasistiska och obeskrivligt korkade uttalanden är förstås inte helt vanliga att stöta på. Men de måste ändå förstås i ett sammanhang. De blir möjliga just för att det redan finns en stark nationalistiskt och rasistiskt laddad symbolvärld i djurskyddsdiskursen.

Allt språk är baserat på skillnader. För att "vi" ska kunna vara "djurvänliga" måste någon "annan" utpekas som "djurplågare". För att vårt köttätande ska förbli acceptabelt och stå bortom all kritik, måste någon annans agerande mot djuren brännmärkas. Dessvärre står nationalistiska och rasistiska stereotyper alltid till hands som användbara verktyg för att genomföra denna symboliska förskjutning.

Den kontintentala djurfilosofins misslyckande - och löfte

När filosofen Peter Singer för några år sedan konstaterade att den kontinentala filosofins bidrag till det kritiska tänkandet kring djur-människa-relationen kunde summeras med "ingenting", hade han både rätt och fel.

Rätt, för att den kontinentala traditionen, med dess fokus på identitets- och subjektsfilosofi under lång tid misslyckats med att integrera djuret i sina kategorier. Detta trots att tänkare som Nietzsche, Heidegger, Levinas och Derrida på olika sätt berört frågan om djur-människa-relationen, dock alltid utan att föra resonemangen så långt som gjorts av Singer och andra inom den analytiska filosofiska traditionen.

Men också fel, för att den kontinentala filosofin utvecklat ojämförligt kraftfulla verktyg för att analysera de ideologiska dimensionerna av speciesismen. Även om klassikerna inte tänkte ända fram i denna fråga finns det många lovande tankespår för en ny kritisk teori om djur-människa-relationen att ta fasta på.

I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver Anette Kristensson, fil. kand i filosofi vid Södertörns högskola, om översättningen av Derridas analys av djur-människa-relationen som en "carnophallogocentrisk" "offerstruktur" som måste genomskådas för att en fullständig kritik ska kunna genomföras:

Till skillnad från de flesta andra i den kontinentala filosofiska traditionen reagerar Derrida på det faktiska våld som utövas inom djurindustrierna. Han påpekar hur det under de senaste 200 åren i och med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen skett en förändring i vårt förhållande till djuren. Dagens industriella uppfödning och slaktning sker på ett sätt och i en omfattning tidigare generationer inte ens kunnat drömma om. De skulle se det som monstruöst. Derrida påpekar i en intervju att vi inte endast äter animaliskt kött för att få i oss protein – protein kan vi få i oss på annat sett. Vad som ligger bakom konsumtionen av kött är, precis som när det gäller dödsstraff, en offerstruktur, ett kulturellt fenomen länkat till arkaiska strukturer som enligt Derrida måste analyseras.

Läs hela texten här.

En gås oplockad med djurindustrin

Helena Pedersen, pedagog vid Centrum för Genusvetenskap i Uppsala och djurrättare, skriver idag om kapitalism, djurindustri och speciesistisk ideologi i Svenska Dagbladets understreckare:

Om man ser animalieproduktionen som en form av kapitaltillväxt, innebär det att plötsligt uppmärksammade djurskyddsproblem, som i fallet med dunavslöjandet, knappast kan betraktas som tillfälliga avvikelser i ett i övrigt välvilligt, tillförlitligt och etiskt system för djurhållning. De måste snarare ses som logiska följder av en globaliserad animalieindustri styrd av marknadsekonomiska krav på volym och kostnadseffektiv avkastning. Man kan till och med föra resonemanget ytterligare ett steg vidare och se det som att enstaka avslöjanden om djurplågeri utgör en förutsättning för att upprätthålla det systematiska djurutnyttjandet: när industrin (liksom politikerna) kan visa att de åtgärdat ett problem, får den möjlighet att stärka sin legitimitet inför allmänheten/konsumenterna och kan därigenom befästa sin ställning på marknaden.

Läs hela texten här.

Tre år ung?

Hur gammal är djurrättsrörelsen? Det beror lite på vem du frågar. Vissa skulle peka på att det fanns olika moraliska eller religiösa skolbildningar som tog djurens liv och intressen på stort allvar redan för flera tusen år sedan. Som romaren Plutarkos till exempel, som förespråkade vegetarism för djurens skull och redan på 200-talet e. Kr. formulerade en variant av det som idag kallas "marginalfallsargumentet" (dvs. insikten att det inte finns en enda moraliskt relevant egenskap som skiljer alla människor från alla djur).

Så djurrättsidéerna har utan tvivel djupa historiska rötter. Men en djurrättsrörelse är en annan sak. Och kan vi verkligen tala om en djurrättsrörelse med en allvarligt menad rättighetsinriktning förrän alldeles nyligen? Det finns skäl att diskutera den saken.

Faktum är att det mesta av den aktivism som utförts i djurens namn genom tiderna inte alls haft rättigheter som mål eller ens som ett huvudfokus. Istället har ett djurskyddsligt paradigm dominerat. Målet har varit reformer av den befintliga djurhållningen. Större burar och längre kedjor, har varit kärnan i de krav som de flesta kampanjer och aktioner har kommunicerat utåt (något som ofta skilt sig, speciellt på senare tid, från aktivisternas egna veganska ideal).

Det är först på senare tid – faktiskt bara de senaste två-tre åren – som "djurrättsrörelsen" fått en egen, uttalat abolitionistisk gren, inriktad på djurrättslig folkbildning och propaganda för veganism. Sociologen och djurrättsaktivisten Roger Yates skriver på sin blogg om den nya djurrättsrörelsen, och hur den skiljer sig från den gamla rörelse som fortfarande klär sig i en rättighetsretorik, men som i praktiken oftast jobbar efter en nyspeciesistisk, djurskyddslig linje.

This is the crazy reality of the animal protection movement: its ‘leadership’ and many members are ‘suspicious and even hostile’ to rights-based philosophy BUT insist, regardless of their subsequent substantial claims, on ownership of the rhetorical label in the face of all those who dearly wish to invoke animal rights as 'a heartfelt, morally justified demand to rectify all sorts of injustice'. In the meantime, of course, they describe the rightists as ‘divisive’.

Läs hela texten här.

Full fräs i svängdörrarna

Återger här ett avsnitt från europaparlamentarikern Jens Holms (v) blogg:

Rolf Eriksson, tidigare chef för LRFs lobbykontor i Bryssel blev efter de borgerligas seger 2006 jordbruksminister Eskil Erlandssons statssekreterare. Tidigare agrolobbyist ska alltså nu hjälpa ministern att bestämma över jordbrukspolitiken. På tal om jordbruksdepartementet. Magnus Därth, tidigare ansvarig på jordbruksdepartementet för de svenska delegationerna i EUs förvaltningskommittéer för animaliska produkter (där man bland annat beslutar om exportbidrag till för olika köttslag) arbetar idag för köttindustrin på Kött- och charkföretagen.

Full fräs i svängdörrarna, alltså. Så länge ingen gör något åt det...

Strategidebatt och neo-köttkonservatism

Gott Nytt År! Här kommer två läsvärda abolitionistiska texter att börja året med:

More Industry Reform... or the Vegan Paradigm?
Lee Hall svarar Martin Balluch om djurrättslig etik och strategi.

Although some communities understood the news sooner than others, the Copernican revolution wasn’t the result of people accepting change in increments. Astronomy charts didn’t show the Earth moving gradually outward as new editions were printed. A paradigm shift is an entirely new perspective, radical by definition. It will not happen overnight, and it will meet the full force of resistance; but it’s unstoppable once it’s presented and acknowledged. Relatively quickly in the scheme of human history, it can replace the previous perspective and become the new knowledge.

Project for a New American Carnivore. From Lyman to Niman in Ten Short Years.
Jenny Stein och James LaVeck frågar vad som hände med djurrättsrörelsen i det lyckliga köttets tidevarv. Har rörelsen tagits över av "Neo-Carns"?

Is it not strange that while the institutional animal movement has historically struggled to develop and sustain any significant collaborations with the peace, environmental, and human rights movements, it seems to have had no problem at all developing elaborate and rather intimate alliances with animal exploiting corporations such as Whole Foods, Niman Ranch, and Wolfgang Puck?