Sidor

lördag, juni 30, 2007

Tracing the Insuperable Line: How to Study the Reproduction of Speciesist Hegemony in Politics

This text is offered here as a draft of a research design for my dissertation project in political science concerning the political dynamics of speciesism. Comments and suggestions on all parts are welcome! Email me at: per-anders.svard@statsvet.su.se

1. Introduction


In this paper I intend to develop a theoretical and methodological framework for studying the political articulation of the human-animal-relationship. The aim of the paper locks into my dissertation project, which is an effort to theorize the political dynamics of speciesism—that is, how the normative divide between species that allow humans to exploit nonhumans is upheld by way of political thought and action. This dynamic, I believe, can be studied as discourse in official documentation of the policy making area of animal protection, such as laws, propositions, official government reports, parliamentary debates and party statements/programs.

The argument proceeds as follows:

In sections 2 and 3, I introduce and defend basic tenets of animal rights philosophy. This serves as an introduction for the unfamiliar reader as well as a rationale for claiming that this issue is important and legitimate to study from a political theoretical point of view.

In section 4, I argue for the urgency of developing a critical theory of speciesism, and present my theoretical assumptions and over-arching research question accordingly. In this chapter I also recapitulate the Marxist theory of speciesism developed by David Nibert (2002), and argue that it needs to be ameliorated by a more complex understanding of those cultural and ideological elements of social life which can not simply be reduced to the material basis.

Section 5 provides an overview of how discourse theory can clarify the role of language in constructing and facilitating social and political power relations.

In section 6, I introduce the notion of the welfare paradigm as the hegemonic discourse in animal politics. Here, I will also make the controversial argument that one of the main vehicles for legitimating nonhuman oppression and exploitation today is the discursive practice of animal protection politics.

In section 7, I discuss how policy areas can be conceived of as discourses, and how further research questions can be generated by the theoretical framework developed so far. In this part I will draw heavily on the approaches to policy studies developed by Ulf Mörkenstam (1999) and Carol Lee Bacchi (1999). Finally, I will try to show how critical discourse analysis (CDA), as developed by Norman Fairclough (1992, 1995), may be helpful in the study of this policy area.


2. Animal Rights: The Rise of a Post-Humanist Ethics

The French have already discovered that the blackness of skin is no reason why a human being should be abandoned without redress to the caprice of a tormentor. It may come one day to be recognized, that the number of legs, the villosity of the skin, or the termination of the os sacrum, are reasons equally insufficient for abandoning a sensitive being to the same fate. What else is it that should trace the insuperable line? Is it the faculty of reason, or perhaps, the faculty for discourse? (...) the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?
– Jeremy Bentham, An Introduction to the Principles of Morals and Legislation, 1789 (1996)


Every year, humans use billions of other animals for a wide range of purposes—mainly for food, clothing, experiments and entertainment. The social legitimacy of this routine commodification, exploitation and killing of nonhuman individuals rests on widely disseminated beliefs defining a certain conception of the human-animal relationship in our society. These beliefs are generally speciesist—that is, they are structurally analogous to racism and sexism in their explicit exclusion of certain individuals or groups from full access to the sphere of moral concern.

Following Joan Dunayer, I define speciesism as the “failure, in attitude or practice, to accord any nonhuman being equal consideration and respect” (2004 p. 5). Over the last 35 years, speciesism has come under heavy fire from moral philosophers, and a new social movement—the animal rights movement—has spawned. (For introductory reading confer (DeGrazia 2002, Francione 2000, Gålmark 1997, Gålmark 1998, Jasper & Nelkin 1992, Singer 1999, Regan 1999). Philosophers and activists alike have strongly questioned the assumption that other animals can be reduced to resources and property for humans to use and dispose of as they see fit. As did Bentham in 1789, they have asked what it is that should trace “the insuperable line” between human and nonhuman, and they have found the answers acutely lacking. In fact, when scrutinized from up close, the normative human-animal divide turns out to be not nearly as clear-cut as we are historically and socially conditioned to assume.

First, we now know beyond any doubt that many other animals than humans are conscious, sentient beings. Far from being the unfeeling organic automatons once envisioned by the mechanist Descartes, nonhuman animals are products of a natural evolution which has endowed them with sharp senses, strong biological needs and capacities for complex social interaction (on Descartes’ views cf. Marshall 1992 p. 187-190, Singer 1999 p. 219-221). They do not only exist in the world, but are acutely aware of the world. They can experience pain and suffering as well as pleasure and joy, and the quality of their individual lives can, from their own subjective standpoint, turn out better or worse.

Second, given these capacities, we are hard pressed not to conclude with philosopher Peter Singer that animals have individual interests worthy of moral consideration—and not only that, but equal consideration. If other animals have interests, argued Singer in his seminal 1975 work Animal Liberation, these interests must be fully accounted for in our moral calculus, so that the suffering of any individual is accorded equal weight to the like suffering of any other (1999 ch. 1).

However, as we know, equal consideration for nonhuman interests is not the norm in any present-day society—rather the opposite. Traditional ethics still clings to the notion that there is an unbridgeable moral chasm between humans and nonhumans that allow the former to routinely make use of the latter for their own ends. Still, animal liberationists believe we can no longer overlook that a very strong case can be made for a species neutral ethic. In then next section, I will present the contours of this argument briefly, in a manner that places the burden of proof where I believe it belongs—on the adherents of speciesism.

3. The Argument for Species Neutrality

There may have been a time when our behaviour to the nonhuman creation was a debatable matter. This time has long past. … The war is simply an obscenity, a depraved act by weak and miserable men, including all of us, who have allowed it to go on and on with endless fury and destruction.
– Stephen R. L. Clark (1977 p. 2)


Any morality with a claim to consistency will have to conform to the logic principle of uniformity. That is, like cases should be treated alike. If two individuals possess the same morally relevant property, they ought to be treated alike with regard to the property in question. For example, if two individuals, A and B, have an equal capacity for suffering, the principle of uniformity demands that their equal suffering be accorded the same moral consideration. The same goes for causing death. If A and B have an equal interest in continued life, it follows that premature death is an equal harm to both. Ceteris paribus, we are not justified in valuing the suffering or death of A any higher or lower than the suffering or death of B.

To defend speciesist practice then, its proponents have to show that the fact of us being human, rather than belonging to some other species, can justify human exploitation and killing of nonhumans. No one, of course, would deny that there are differences between human and nonhuman animals. Even at first glance, we look and behave markedly different. But the issue is not whether there are any differences, but if these differences are morally relevant.

The first line of defence for speciesism is usually the argument from species belonging. It is simply held that humans are humans, while nonhumans are nonhumans, and this is taken to justify different moral standards for the two groups. This argument, characterized by philosopher James Rachels as “unqualified speciesism”, obviously is a non sequitur (Rachels 1991). It simply does not follow from humans having certain rights that nonhumans can not have these rights as well. Moreover, simply designating an individual to a certain species—that is, to a group defined by its common biological characteristics—carries no more moral weight than categorizing people by race, gender, eye colour or age. These biological traits are, in and of themselves, just that—biological traits, not moral ones. It does not follow from the simple biological fact that someone has a darker skin tone than me, that he or she is morally superior or inferior. Making such an assumption would be blatantly racist. Stating that someone has a certain skin tone may be useful for purposes of communication—such as when describing someone’s appearance—but the colour of an person’s skin in itself says nothing of how we ought to treat that individual. The same, obviously, goes for gender, eye colour and age. But if we can not infer moral worth directly from biological categorizations such as these, neither can we do it directly from the fact that someone is, let us say, a pig, a salmon or a moose. Doing so would be as morally arbitrary as racism or sexism.

Thus, the second line of defence for speciesism is necessarily to qualify it in some way. More specifically, the adherent of speciesism must show that there is something special about humans that imply that a certain set of rights are only applicable to members of the species Homo sapiens.

For any given right to be reserved for humans only, the speciesist needs to show that the following syllogism is consistently held to:

  1. Holding property P is a necessary and sufficient condition for someone to possess the moral right R.
  2. All humans and no nonhumans hold P.
  3. Therefore, only humans and no nonhumans possess the moral right R.

Take, for instance, the very common argument that human rights are grounded in some aspect of their rationality, a property (P) which is held to be unmatched by nonhumans (cf. Ferry 1997, Kant 1997, Nordin 1997, Svensson 2001). While it is undoubtedly true that humans, on average, can be considered more rational than nonhuman animals, it is certainly not true that all humans are more rational than all other animals. Quite to the contrary, many humans—such as all infants and some severely brain damaged individuals—are manifestly less rational than at least some adult animals (great apes and dolphins being two examples beyond dispute). Thus, if rationality is held to be a necessary property (P) for having a given right, condition (2) above is clearly violated, since quite a few humans are not rational while some animals exhibit at least some form of rationality.

Furthermore, it is clear that we can substitute rationality for other common properties that are often claimed to “trace the insuperable line” line between species. Take language, for instance. Not all humans have a language, but some animals have, if only in rudimentary form. Hence, condition (2) does not hold. How about the capacity for moral reciprocity—that is, the ability to honour one’s commitment to contractual agreement? Again, not all humans can do this, while some animals—such as chimpanzees—seem to be able to handle some concepts of reciprocal obligations (Goodall 1986). Once again, condition (2) is violated.

The terrible consequence of trying to qualify speciesism in this way is of course that it also effectively strips many humans from their rights. If an individual’s rights claims are to be determined solely by that individual’s capacity for rationality, then no coherent moral argument could be made against eating or experimenting on human infants or the mentally dysfunctional humans. (For a thorough exploration of this so called “argument from marginal cases” cf. Dombrowski 1997.)

Apparently, the originally perceived divide between humans and nonhumans has now been narrowed considerably. We can only conclude that unqualified speciesism appears as deplorable as racism or sexism, while qualified speciesism in its clamor for something uniquely human unavoidably excludes many humans from our universe of moral obligation. None of these positions are acceptable. Instead, the principle of uniformity suggests that individuals should be treated alike in as much as they are alike, and different in as much as that they are different. In moral terms, this translates into a principle of according equal consideration to like interests, regardless of who the bearer of the interest is.

In practice, of course, this conclusion dramatically undermines the legitimacy of human exploitation of other animals. As the opening quote by philosopher Stephen R. L. Clark illustrates, much is at stake here. If the moral status of nonhuman animals is to be radically reappraised, as suggested here, then society’s current treatment of nonhuman animals is “simply an obscenity” going on with “endless fury and destruction”. Indeed, what has just been a said amount to nothing less than taking the exploitation of nonhuman animals just as serious as we would similar exploitation of children or other defenceless humans. Animal liberationists thus call for comprehensive social change, including the abolition of age-old practices such as eating meat and other animal products, and the dismantling of the massive industrial complexes predicated on breeding and using nonhumans for food, clothing and experimentation.


4. Towards a Critical Theory of Speciesism

Big bucks from the carnage, and traditions to uphold.
– Universal Poplab, Vampire in You, 2006


4.1. What is critical theory?

When we talk about the human-animal-relationship, we talk about a socio-historical construction. Over time and over different societies, human attitudes towards other animals have differed quite remarkably. Normative conceptions of the human-animal-relationship span widely, from cultures worshipping (some) animals as deities, to the complete commodification of nonhumans in Western systems of factory farming. Hence, we have not much reason to assume that the relationship between humans and animals is a natural, pre-social one. On the contrary, this relation—like so many relations between humans—is a product of social history. It has changed over time, and it will change again. Indeed, it is morally imperative that it does.

Today, however, speciesist social traditions and relations prevail, and they do so with the considerable authority of that which is taken for granted. To paraphrase Max Horkheimer: “The whole perceptible world as present to a member of [speciesist] society and as interpreted within a traditional world-view which is in continuous interaction with that given world, is seen by the perceiver as a sum-total of facts; it is there and must be accepted.” (Horkheimer 1972 p. 199. Of course, instead of "speciesist", Horkheimer wrote "bourgeois") Rarely do we venture outside the speciesist paradigm as it is given by tradition and constantly reproduced in our own thoughts and actions. Still, I believe, what has been said so far makes it clear that we need to make that effort.

Speciesist words and practices abound. Thus, what is needed is a critical theory of speciesism, not only to make sense of the origins, reproductive processes and developmental trajectories of this quite remarkable and often contradictory tangle of human thought and activity, but also to further an explicitly emancipatory anti-speciesist agenda. Radical pedagogue and animal rights advocate Helena Pedersen (following Joe Kincheloe and Peter McLaren), lists seven basic assumptions of critical social theory that I find useful as a starting point:

1. All thought is fundamentally mediated by power relations that are socially and historically constituted.
2. Facts can never be isolated from the domain of values.
3. The relationship between concept and object is never stable or fixed and is often mediated by the social relations of capitalist production and consumption
4. Language is central to the formation of subjectivity.
5. Certain groups in society are privileged over others.
6. Focusing on only one form of oppression at the expense of the others often elides the interconnections among them.
7. Mainstream research practices are generally implicated in the reproduction of systems of oppression.

Critical researchers are also guided by questions about whose interests are served by particular institutional arrangements and forms of knowledge production, and where our frames of references come from. There is often also an emancipatory intent (understood as emancipation from various forms of domination). (Pedersen 2007 p. 27)


Critical theory, obviously, makes no claim to political neutrality (for the simple reason that there is none to be found). Tracing its intellectual roots to Marxism and the Ideologiekritik of the Frankfurt School, it is explicitly normative—and ultimately activist—in its ambition to confront oppressive social relations. “By examining the interplay between structure and social practices”, says Pedersen, “critical theory attempts to explain the ways in which dominant ideologies permeate everyday interpretative frameworks.” (Pedersen 2007 p. 27)

It follows from this understanding that a critical theory of speciesism would aspire to account for the interests, actions, power relations and historical processes that serve to naturalize, institutionalize and reify the human-animal-relationship in its present exploitative form—as well as identify real historical possibilities for progressive change.

4.2. David Nibert on human and nonhuman oppression

So far, the most comprehensive enunciation of a critical theory of speciesism can be found in sociologist David Nibert’s Animal Rights/Human Rights: Entanglements of Oppression and Liberation (2002). From within a framework of historical materialism (drawing on Donald L. Noel’s analysis of racism), Nibert explores the intersectionalities of human and nonhuman exploitation throughout history. The core of this theory can briefly be summed up as follows:

1. Since there are limited resources in this world, humans may come into conflict with each other, and other animals, over these resources.

2. Controlling resources—including other people’s labour and nonhuman bodies—grants economic privilege and social power. Basically, you can manipulate and coerce others to work for you, since you have privately monopolized some of the society’s vital means of production. This gives you economic leverage on the “have-nots”, since they have no other choice but to work for the owning class, under conditions that this class decides. Best of all, since there is an asymmetry of power, you don’t have to pay them the full value of what they produce, and hence you can skim of the surplus value and make profit.

3. Since hierarchical stratification of society in terms or class, gender, race or even species, is not by any means a “natural” or “necessary” state of affairs, but rather a function of historically established power relations and institutions, there is always the possibility that the balance of power could change.

Thus, to preserve power and privilege, those who have it will be prone to emanate ideologies that serve their own interests. Such ideologies might include religion (preaching the subjugation of the masses under the clergy, church, king, capital and state), racism (devaluing people of another ethnic/cultural origin when this is convenient for using them as slaves, serfs or cheap labour in general), sexism (to preserve the notion of male superiority and the benefits men get from women’s unpaid labour), statism (promoting centralization of power into the hands of the few, and establishing property rights ultimately protected by police and military) and speciesism (to defend the profitable practice of mass murdering individuals of other species).

These ideologies are interlocking and feed into each other to establish a hierarchical understanding of the world, much resembling the kind of “Great Chain of Being” from “lower” to “higher” life-forms we find in ancient Greek and Christian philosophy, and reproduced in vulgar socio-biology.

4. These ideologies disseminate throughout society by such means as schools and education, by laws, churches, political propaganda, commercials and mass media. Ideologies then become, over time, “naturalized”—simply taken for granted. Essentially they become invisible to us, because they often are to close to us—even imprinted in our very identities—to obtain a critical perspective on them.

5. Naturalized ideologies in turn serve to reinforce the current power relations in society, most notably the structure of ownership and control of the means of production. This brings us around to square 1 again, only to repeat the cycle of domination, oppression and extraction of surplus value.

As Nibert points out, speciesism did not start with capitalism—but it has always developed in tandem with the organization of society and the enslavement of nonhuman animals has often served as a blueprint for other relations of domination. For example in the case of slavery, where subjugation and abduction of Africans by Europeans and (non-indigenous) North Americans were motivated with branding them “mere animals” (cf. Gålmark 2005, Spiegel 1996). Also, degrading comparisons between women and animals abound, and serve the purpose of marking women as less rational than men in order to preserve existing gender power relations (cf. Adams 1994, Adams 2000, Donovan, Adams 2000).

To a large extent, I agree with Nibert’s materialist account for the history of animal and human oppression. However, I am inclined to assign more weight to the independent workings of culture and discourse, which I believe play important parts and cannot wholly be reduced to material factors.

A central part of my critical endeavour, then, would be to analyze how speciesist attitudes and practices are made possible and reproduced in and through political discourse. Indeed, this is one area where I hope to my dissertation project can make a contribution.

The over-arching research question suggested as a starting point for this enquiry would then be:

  • How is speciesist hegemony articulated and reproduced in political processes in the field of “animal protection”?

In the following section, I will argue that discourse theory adds important insights into how language games constitute identities and knowable objects, and facilitate power relations in society. After that, I go on to discuss how political and policy-making processes are fundamentally informed by, and dialectically intertwined with, a broader speciesist discourse. Throughout this discussion, the theoretical framework will be used to generate further research questions by means of which speciesist discourse may be interrogated.

Before we go on, a brief note on methodology: It goes with the territory that in discourse analysis the line between theory and method is a bit blurred. Doing discourse analysis is neither a clear-cut inductive nor a deductive research strategy, with an easily defined set of methods. Rather, its method consists of asking critical questions to the material in search for discursive structure, “documenting many possible consequences of its existence, and then arguing for the plausibility of the connection between the evidence and the theory”. In the end, I willingly submit, the scientific credibility of this mode of research boils down to a matter of “persuasion and contention” (Blaikie 2000 p. 180).

5. Discourse Theory

Defined in very general terms, discourse theory occupies itself with the study of language both as a social practice in its own right, and as constitutive for social practice in general. The increased interest in the analysis of language in the social sciences derives in great part from the so called “linguistic turn” in twentieth-century Western philosophy, a turn “which has changed language from being thought of as a medium for expressing meanings that pre-exist linguistic formulation to a system that constitutes meaningfulness in its own terms” (Locke 2004 p. 11).

As stated by Marianne Winther Jørgensen and Louise Phillips, language is no longer conceived of only as “neutrally mirroring our world, our identities and social relations, but [as] playing an active role in the creation and changing of them” (Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 7).

Similarly, Norman Fairclough, drawing on Foucault, claims that “discourse is in an active relation to reality, that language signifies reality in the sense of constructing meanings for it, rather than that discourse is in a passive relation to reality, with language merely referring to objects which are taken to be given in reality” (Fairclough 1992 p. 42). Discourse, then, is fundamentally about the sense-making formation of meaning in and through the practice of language.

But not any meaning is conceivable at any time within a given discourse. Rather a discourse is a “system of lingual statements held together and delimited by statements within the same system” (Mörkenstam 1999 p. 52). In other words, the meaning of a statement is always contingent on the meaning ascribed to other statements within the discourse. According to structural linguistics, “there are no positive terms in language, only differences”(Laclau 1993 p. 432). In isolation from discourse, individual statements would be nothing but unintelligible, dead sounds and empty symbols devoid of meaning. Within discourse, on the other hand, individual statements acquire their meaning from being positioned in relation to, and as different from, other statements. Thus, the identity of any given word or statement must be conceived as a relational identity—that is, as a property not given a priori or as an essential nature, but emergent from the interrelation and differentiation of meanings.

In classical Sausseurian linguistics this understanding of the relational character of language takes on a strongly structuralist quality, in the sense that the signs are placed in a permanently fixed relation to each other, much like the knots evenly dispersed throughout a fishing net (Howarth 1995 p. 120-121, Laclau 1993 p. 431-432, Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 16-18). In more post-structuralist approaches, this cemented fixity of meaning is dissolved in favour of a view of discourse where the signs are still defined by their relational difference positions, but where it remains an open question which other signs each sign should be considered different from. For instance, the word “man” can in some situations be conceived as the opposite of “woman”, but in other situations it may as well be thought of as primarily defined in relation to, for example, “boy”, “god”, “animal” or “machine”. Hence, post-structuralist approaches do not deny structure as such, but emphasizes its temporal, open and contingent character. Instead of the sewn-shut fixity of the fishing net analogy of language, a more applicable post-structuralist analogy would be that of the Internet, where each webpage is connected to others but where hyperlinks between pages over time can be added, removed or redirected (Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 17-18).

However, this does not mean that discourse should be interpreted as the free-flowing and open communication of ideas, as in the ideal speech situation of Habermasian communicative ethics (Best, Kellner 1991 p. 240-246). Rather, “poststructuralists are concerned with the closure exerted by language, and more specifically by discourse” (Bacchi 1999 p. 40, my emphasis). In this sense, discourses can be said to “frame” bodies of thought and knowledge, emphasizing certain aspects and hiding others from view, setting limits to what can be expressed (and by whom), and thus institutionalizing the terrain of possible thought and action.

This, of course, brings us to the fundamentally political character of discourse. If the meanings of terms and objects are constituted in and through discourse, it follows that also social identities, social relations and modes of knowledge are constituted in and through discourse (Fairclough 1992 p. 64-65). Discourse thus sets the stage for politics in several ways. “Discourse as a political practice establishes, sustains and changes power relations, and the collective entities (classes, blocs, communities) between which power relations obtain. Discourse as an ideological practice constitutes, naturalizes, sustains and changes significations of the world from diverse positions in power relations” (Fairclough 1992 p. 67).

Furthermore, discourse frames and delimits the political in the sense that it defines what is to be considered an appropriate political argument, and what is seen as a proper or legitimate political issue, while effectively shutting other possibilities out (Bacchi 1999 p. 32-41, Mörkenstam 1999 p. 52-53).

In Foucault, discourses are indeed defined as quite sinister “practices that systematically form the objects of which they speak; they do not identify objects, they constitute them and in the practice of doing so conceal them” (Foucault 2002 p. 54). From this point of view, discourse is intimately bound up with a conception of power as the foreclosure and shaping of strategic possibilities. In line with this reasoning, both Fairclough and Foucault state in a similar manner that discourse is “not only a site of power struggle, but also a stake in power struggle” (Fairclough 1992 p. 67), and that “discourse is (…) that for which, through which one fights—the power one tries to conquer” (Foucault 1993 p. 8).

If the identities of individuals, social relations and knowable objects are fixed through discursive language games, then language is indeed a potent apparatus for shaping the political agenda and the conditions of possible political action. Political struggle then, is to a great extent waged on discursive territory, in order to establish rule over discursive territory. But since a given discourse can never be anything but the articulation of one of many possible webs of meaning, complete victory will never be achieved. All that can be established is a tentatively sutured structure of relational meaning—what Laclau and Mouffe calls “hegemony” (Laclau & Mouffe 2001 ch. 3). For such hegemony to sustain itself on the inherently unstable and undecidable ground of discourse, it needs to be constantly reiterated and rearticulated.



6. The Welfare Paradigm

Nonhumans are political prisoners. The politics is speciesism.
– Joan Dunayer (2004:xiii)


Speciesist discourse can well be considered hegemonic in the sense recently discussed above. By discursively fixing the meaning of the human and the nonhuman “other” in a strictly hierarchical relationship, mass exploitation of other animals becomes thinkable, legitimate and doable. As convincingly shown by Joan Dunayer (2001), speciesist language is in effect set up so that the “insuperable line” is constantly retraced and reinforced in everyday utterances.

Importantly, in our society, nonhuman oppression commonly dresses in the discursive garb of “animal protection”. Most human actions taken against captive nonhumans are formally covered and regulated by the Animal Protection Act (Djurskyddslagen, SFS 1988:534) and the Animal Welfare Ordinance (Djurskyddsförordningen, SFS 1988:539). Within these broader legal frameworks there are further detailed regulations of nonhuman use issued by other state authorities, such as the Animal Protection Agency (Djurskyddsmyndigheten) and the Board of Agriculture (Jordbruksverket).

The general assumption is that these laws and regulations are primarily established to protect the interests of other animals and promote their welfare. This view, I will refer to as “the welfare paradigm” or “welfarism” for short. Lately, welfarism—both as an institutionalised practice and as a reformist strategy for animal liberation—has been heavily criticized. Prominent critics like lawyer Gary L. Francione and feminist theorist Joan Dunayer, hold that most present legislation on nonhuman use primarily serves to perpetuate the property status of other animals while at the same time legitimating this status by conveying to the general public that animals are well cared for (Francione 1995, Francione 1996, Dunayer 2004). Rather than securing any meaningful protection of nonhuman interests, the language of “animal welfare” and “animal protection” has been co-opted by the state and the animal industries to further their own national protectionist and profit-driven agendas, and to make nonhuman exploitation more palatable from the perspective of the consumers.

I concur with this criticism. Indeed, it is no exaggeration to say that after nearly 200 years of organized efforts for promoting “animal protection” in the West—including the explicit adoption of welfarism as official state and corporate ideology—far more nonhuman animals are routinely subject to more intensive exploitation than ever before in history. The speciesist character of the welfare paradigm is straightforwardly summed up by philosopher Steven Best: “Whatever barbarism you try to imagine, you will find it in today’s animal factories and laboratories—and it is almost always perpetrated in the name of ‘animal protection’.” (Quote in Svärd 2006 p. 29)

Still, the welfare paradigm holds a strong position in society, and constitutes an important framework for animal politics and policy-making. From a critical perspective though, the paradigm is all-out speciesist. It is therefore important to investigate its extraordinary capacity for reproducing the social norms that allow nonhuman exploitation to continue largely unquestioned. To this end, I will below suggest how official animal policy and policy making can be studied as discourse.

7. Animal Policy Making as Discourse

The bureaucratic and disciplinary diffusion of sovereign power produces a terrain of discursive power that operates without a subject, but that constitutes the subject in the course if its operation. This does not mean that there are no individuals who write and distribute the forms. It means only that they are not the originators of the discourse they convey and that their intentions, however strong, are not finally what control the meaning of the discourse.
– Judith Butler (1997 p. 34)


The discursive showground I aim to study is official Swedish policy on animal issues. The material under study would primarily include printed sources, such as laws, propositions, proposals, official government reports, parliamentary debates and party statements/programs. Of course, a limitation on the material has to be set, either in terms of a specific kind of material or in terms of a time span. This remains to be determined. However, since most material would be in the form of printed text, the chosen limitation of the material would not be very relevant for the choice of methodological approach.

In this section, I will go on to show how the framework consisting of critical theory and discourse theory can be used to generate further research questions which aim at identifying structural speciesism at work in policy-making. The argument will draw mainly from the work of Ulf Mörkenstam and Carol Lee Bacchi in the area of policy studies.

In his study of perceptions of the Saami minority in Swedish Saami policy, Ulf Mörkenstam (1999) argues that policy areas can be fruitfully explored as discourses, and discusses three important areas of interconnection between social belief systems and political policy-making. I will briefly go over the areas Mörkenstam analyzes, and show how they are not only relevant to understanding policy development in the area of human minority rights, but also for understanding the reproduction of speciesist hegemony in politics. For each area considered, further research questions will be generated.


7.1. Political legitimacy and world-view coherence

First, the institutional order prescribed and implemented by political policy must correspond to commonly held beliefs among the population, if it is to be considered legitimate in the long run (Mörkenstam 1999 p. 42-45). If a certain group—like the Saami—systematically is to be treated different from the rest of the population, this can gain legitimacy only by the placing the differential treatment within a coherent and meaningful whole. This “whole” is here conceived as a discourse. When it comes to nonhuman animals, the idea that they are resources for humans to use finds legitimacy in the discursively constituted notions of other animals’ vastly inferior status and radical “otherness” in relation to humans. This order of things is institutionalized into taken-for-granted convention, and is constantly reiterated in discursive practice. Hence, the political status of other animals is constituted by, and contingent on, a certain articulation of the human-animal relationship. When support is given to suggested policy in this area, it is on the basis of such a specific articulation of meaning.

Mörkenstam argues that the socially constructed conception of the Saami legitimated a certain institutional order in two ways: First, the order was explained by making statements about reality, from which, in turn, certain political problems and policy proposals were formulated. How the Saami group was described was of paramount importance for motivating and legitimating policy proposals (p. 45). In fact, it was largely through this description of the Saami, that the perceived political problems in Saami-Swedish relations were brought into existence. This is reminiscent of Judith Butlers approach to language: “The mark interpellation makes is not descriptive, but inaugurative. It seeks to introduce a reality rather than report on an existing one.” (Butler 1997 p. 33, my emphasis.) The same is true when it comes to policy on other animals, I would argue. Since the human-animal-relationship is not naturally given in its speciesist form, it must be inaugurated from within discourse, or else the reinvention of the “insuperable line” between human and non human would be impossible.

Second, Mörkenstam points out that legitimacy for a policy proposal is often won by according “practical circumstances” a normative value, such as when autonomy for the Saami was excluded as a political possibility in a discourse where the Saami were considered incapable of handling their own affairs (Mörkenstam 1999 p. 45). Similar claims may be encountered in the discourse legitimating certain policies on how to treat other animals. For example, Joan Dunayer has pointed to numerous examples of how nonhumans are subject to a “blaming the victim” strategy of subordination—such as when hunting and killing nonhumans in the wild is said to be for their own good (allegedly saving them from self-caused starvation), or when young male pigs in captivity are castrated without anaesthesia (putatively saving them from the future aggression that male pigs—in captivity—may exhibit towards one another) (Dunayer 2001). Since “descriptive ‘facts’ and normative judgement are conditioned by each other” (Mörkenstam 1999 p. 45), we need to study the overarching symbolic universe which accommodates for speciesist attitudes and practices in the formulation of policy.

This leads to another research question, which I borrow with no modification from Mörkenstam:

  • How are statements about reality and normative arguments connected?


7.2. Institutionalization, categorization and constitution of identities

Furthermore, Mörkenstam argues that the content of political policy is heavily dependent on the right to define the world—the privilege to interpret reality (1999 p. 46). Political action always takes place within a framework of “distinctions, categorizations and definitions from which reality is ordered” (Ibid.). Discursively created categories and classifications pre-determine which issues belong to a certain political field, and which do not. Some aspects of the world are included as relevant to the field, and others are excluded as irrelevant. Here, it is quite obvious that the discourse of animal rights is excluded from the policy-making process. While nonhuman animals are surely recognized as sentient beings within the welfarist paradigm, their sentience is not taken to imply any rights that go beyond the speciesist assumption that animals can be reduced to property for humans to use (cf. Francione 1995, Francione 1996).

We can also clearly see that different categories of animals are created to legitimate different treatment. For instance, “laboratory animals” is a category of beings which can be excluded from the protection of the Animal Protection Act (SFS1988:534, 19§) altogether, and thus be subject to unlimited pain (Persson 2006). Such treatment, of course, would not be considered remotely legitimate if it was applied to the category of “pets”—even though we may be talking about individuals of the same species, with similar capacity for sentience. The categorical differentiation between “laboratory animals” and “pets”, thus carry heavy normative meaning, which in turn authorize different treatment.

Mörkenstam also urges us to consider the importance of state action as a legitimating force (p. 46). By accepting one representation of reality and discarding others, the state authorizes this representation and imbues it with a special status of official wisdom, putatively resting on a legitimate foundation of scientific knowledge and a process of democratic deliberation (cf. Nibert 2002). Also, in doing this, state action performs the function of reiterating, conventionalizing and reifying a specific set of meaningful relations—a discourse—which will serve as the conditions of possibility for future speech acts and statements. Furthermore, since “the power to define and the capacity to uphold these definitions by legislation resides with the state, it follows that collective identities are forced onto individuals and groups” (Mörkenstam 1999 p. 48). From the viewpoint of discourse theory, this means that categorizations and identities authorized by the state serve to delimit the discursive field and suture shut the openness of possible meaning. State policy is legitimated by discourse, and discourse is legitimated by state policy.

The research questions spawned from this theoretical framework are thus:

  • How is the “animal” defined?
  • Which categories are established to trace a normative difference between humans and nonhumans, as well as between different animals?



7.3. The manoeuvrability of political actors

As we have seen, discourse sets the limits of acceptable speech. This is especially important in politics, where the “actors must relate to the frames created by each specific world of beliefs, if they do not want to risk their proposals being overlooked, or not being taken seriously themselves by appearing to be completely mad, incoherent, or unreliable” (Mörkenstam 1999 p. 49). Citing B. F. Skinner, Mörkenstam claims that the political actor faces the dual problem of having his/her actions seen as legitimate while also pursuing a set goal. This is not only an “instrumental problem of tailoring his normative language in order to fit his projects. It must in part be the problem of tailoring his projects in order to fit the available normative language.” (Skinner in Mörkenstam 1999 p. 49) Obviously, this observation has vast implications for the possibility to effect political change for nonhuman animals. Claims made from animal rights philosophy are simply not recognized in the “available normative language” of speciesist politics. Take for instance philosopher Tom Regan’s definition of the goal of the animal rights movement in the opening words of his classic essay “The Case for Animal Rights”:

I consider myself as an advocate of animal rights—as a part of the animal rights movement. That movement, as I conceive it, is committed to a number of goals, including:

• the total abolition of the use of animals in science;
• the total dissolution of commercial animal agriculture;
• the total elimination of commercial and sport hunting and trapping (Regan 1985 p. 13)


From Regan’s normative position—a rights view in the Kantian tradition inspired by G. E. Moore and rendered neutral with regard to species—these conclusions make perfect sense. (And had the victims been human children and not nonhuman animals, who wouldn’t agree?) Still, in the context of mainstream political discourse today, Regan’s abolitionist claims would very likely appear outrageous. To be recognized as making valid political claims, Regan would no doubt have to “tailor his project” to fit “available normative language”. In practice this would mean forfeiting his radical rights claims and going along with the only political option that legitimately fits into present speciesist discourse—i. e. the reformist welfare paradigm, which precludes questioning the property status of animals.

This is speciesist discursive hegemony at work. Again, this is not to say that hegemony can never be challenged—quite on the contrary, it always is. Instead, the example is intended to illustrate that careful and coherent ethical argument may often be of far less import in the shaping of politics, than discursively constituted political language is in shaping the ethics of the argument.

Now, if this is how the meticulously thought-out argument of a professor of philosophy might fare in the mainstream of political discourse, surely the rest of us making similar radical claims for nonhuman rights are likely to start out from even less advantageous subject positions. Mörkenstam’s argument about the manoeuvrability of political activists in a discursively sedimented policy field tends to leave us only two possibilities—being included by adopting the “appropriate normative language” (in this case the language of inherently speciesist welfarism), or being excluded as “extremist” by promulgating a straightforward animal rights message (cf. Francione 1996, Mathiesen 1989).

In connection to this issue of inclusionary/exclusionary processes, we also need to acknowledge broader social frameworks affecting the constitution of legitimate political action and activism. Steven Best reflects on the “neo-McCarthyite” period presently conditioning radical political activism in the U.S. after the Patriot Act:

As liberty was being attacked in the name of ‘security’, activists in the post-9/11 world confronted a threatening new terrain where political action against the state and corporations decimating animals and despoiling the earth was suppressed and conflated with ‘terrorism’ in order to legitimate severe political oppression. (Nocella & Best 2004 p. 10)


What is going on here is of course a conscious political effort to recode subordination to the state and corporate capitalism in terms of “security”, and—in the most classic of propaganda moves ever invented—the freedom fighter in terms of the “terrorist”. From a Swedish horizon we have become accustomed to similar exclusionary, “othering” language, like that inaugurating the personae of the “militant vegan” and the “animal rights terrorist”—terms conveniently designed to render invisible the very real militancy of meat-eating and the daily corporate terror on millions of nonhuman animals.

While speciesist hegemony in politics can surely be fought and subverted, exclusionary mechanisms such as these greatly help to explain the slowness of change, since change in this context necessarily entails fundamental re-arrangement of vast terrains of established meaning.

The research questions emerging from this analysis would then be:

  • How is political action in the policy area justified?
  • What kinds of arguments are used, and what kinds are not?
  • Which other—related or unrelated—discourses are drawn upon to authorize political action?
  • What kind of normative language appears in discourse—rights claims or welfare arguments?
  • Which actors and which actor behaviour is considered appropriate/not appropriate?



7.4. What’s the Problem?

Mörkenstam (1999 p. 56-57) adopts an approach to analyzing policy that lies close to what Carol Lee Bacchi calls the “What’s the Problem?” approach (Bacchi 1999). Both argue that problem representation in policy-making contribute to the construction of both the political problem and the range of available solutions. By looking at the way problems are discussed and represented in the policy area we can gain an understanding of how reality is conceived—that is, the discursively constructed reality in which speciesist attitudes and practices gain legitimacy. When a specific representation of the problem is established as dominant, other representations of the problem are marginalized. The answers and solutions to the problems, in turn, serve to constitute a specific set of status relations and identities (for instance, expanding cage sizes for “battery hens” may be touted as a welfare measure, while at the same time confirming that hens are beings rightly positioned for captivity). In problem representation “both knowable objects and subject positions” are constructed (Mörkenstam 1999 p. 57).

Furthermore, any area of politics has it own codes for what can be said and by whom. Often, the words of certain experts or specialists weigh in heavy. In animal politics, for instance, ethologists and biologists—including the vivisectors themselves—are often referred to as authorities, and thus they get a privileged position in shaping the problems at hand (Fairclough 1992 p. 155-158. For a discussion of “expert” influence in animal experimentation, cf. LaFollette & Shanks 1996).

Bacchi states as the goal of her “What’s the Problem?” approach “to understand how policy decisions close off the space for normative debate because of the impression that indeed they are the best solution to a problem. The focus then is on the closure effected on a model of policy making as decision making, or policy making as solutions to problems or, even more specifically, of policy making as working towards making improvements in situations.” (Bacchi 1999 p. 20, emphasis in original)

The approach emphasizes the “inability to separate ‘solution’ from ‘problem definition’”, and enables us to “see just what is at stake in postulated solutions”. The aim is to highlight “the interests and commitments at stake in postulated solutions, and suggest that analysts as well as other political actors have interests and commitments here which cannot be denied” (p. 21). Hence, Bacchi suggest a series of critical questions to be asked to the material:

• What is the problem of [human treatment of animals] represented to be either in a specific policy debate or in a specific policy proposal?
• What presuppositions or assumptions underlie this representation?
• What effects are produced by this representation? How are subjects constituted within it? What is likely to change? What is likely to stay the same? Who is likely to benefit from this representation?
• What is left unproblematic in this representation?
• How would “responses” differ if the “problem” were thought about or represented differently?
(Modified after Bacchi 1999 p. 13)


Obviously, these suggested questions lay very close to some of the research questions I have already generated from the discussion of Mörkenstam’s theoretical and empirical inquiry. Bacchis questions, I believe, helps strengthening the groundwork of my study, but further work will be needed to tailor these questions to the policy area at hand.


7.5. Critical Discourse Analysis (CDA)

So far, I have mainly discussed research questions adapted to studying political problem representation, and the connection between the construction of problems and normative/political bias. In critical discourse analysis (CDA), as outlined by Norman Fairclough, several methods for studying discourses at a more detailed, textual level are suggested (Fairclough 1995, Fairclough 1992). Terry Locke has conveniently summed up some of Fairclough’s analytical tools as a checklist for text analysis (table 1).

Table 1. Fairclough: text analysis (in Locke 2004 p. 46)

Text analysis

Vocabulary

Grammar

Cohesion

Text structure

Deals mainly with individual words.

  • word meaning
  • wording
  • metaphors

Deals with words combined into clauses and sentences.

  • modality
  • transitivity and theme

Deals with how clauses and sentences are linked together.

  • connectives and argumentation

Deals with large-scale organizational properties.

  • interactional control


As already mentioned, a lot of work on revealing the normative investment in word meaning, wording and metaphor when it comes to animal issues has been done by Joan Dunayer in her book Animal Equality: Language and Liberation (2001). I will need to get back to her extraordinary analysis in my dissertation project, but for the moment I will leave these issues aside. I just want to note that vocabulary in CDA is often seen to offer important clues to interdiscursivity—that is, how different discourses may draw upon each other’s pools of meaning. Terry Locke argues that “the more frequently a particular wording is taken up across a range of texts in a range of situations, the more likely it is that a particular discourse is enlarging its subscription base” (Locke 2004 p. 51). (Here, again, the quick adoption of the term “militant vegan” in Swedish media in the mid-nineties would be an excellent case in point.) I will also leave aside the discussion of cohesion and text structure for now. Here I will only concentrate on the three concepts of grammar in CDA, since I believe they may be of use in my study.

First, modality refers to the degree to which a text expresses affinity with or endorsement of the propositions and statements made in it (Fairclough 2003 p. 158-62, 236, Locke 2004 p. 47). For instance, when arguing that animals are entitled to some kind of moral consideration, this claim can be made more or less forcefully: “Animals are entitled to rights”, “Animals are probably entitled to rights” or “Animals may be entitled to rights”.

Key features of modalization are modal auxiliary verbs such as “must”, “may”, “can” and “should”, modal adverbs such as “probably”, “possibly”, “obviously” and “clearly”, along with tense, such as in categorical assertions that something “is” in a certain way. Modality may further be subjective, as when one says “I think humans are morally allowed to kill animals for food”, or objective, as in “Humans are morally allowed to kill animals for food”.

In the objective modality, claims may easily appear universalized, thus hiding the agency or perspective of the speaker or writer. In this sense, modality covertly calls for a preferred reading of the text, and, in doing so positions the reader to subscribe to the statements made. Hence, argues Fairclough, “the use of objective modality often implies some form of power” (Fairclough 1992). Categorical modalities are very commonly used in mass media reporting, but I would hypothesize that similar assertions are also common in the political discourse on animal issues. Especially in parliamentary debates or in argumentation for specific proposals, I would expect to find objective modalities, “which allow partial perspectives to be universalized” (Fairclough 1992 p. 161). In short, modality of language contributes to establishing categories of reality, rendering partiality invisible, and positioning subjects according to the image of reality propounded in a statement.

Second, transitivity is a central concept in CDA. Transitivity refers to “whether particular process types and participants are favoured in the text, what choices are made in voice (active or passive) and how significant is the nominalization of processes. A major concern is agency, the expression of causality, and the attribution of responsibility.” (Fairclough 1992 p. 236) Summed up by Locke (2004 p. 49), transitivity comes in four main forms:

a. Relational: the verb marks a relationship (being, having, becoming, and so on) between participants, e.g. ‘100 demonstrators are dead’ (Fairclough’s example).
b. Action: an agent acts upon a goal. This is usually shown in a transitive (subject-verb-object [SVO]) clause, e.g. ‘The police shot 100 demonstrators’. The latter is an action process in the active voice. In passive voice, the goal becomes the subject and the agent is either passive (named in a phrase beginning with ‘by’ or omitted, e.g. ‘100 demonstrators were shot (by the police)’. As Fairclough (1992) points out, ‘an issue which is always important is whether agency, causality and responsibility are made explicit or left vague in media accounts of important events. (p. 181).
c. Event: this involves an event and a goal and is usually conveyed in intransitive (subject-verb [SV]) clauses, e.g. ‘100 demonstrators died’.
d. Mental: these processes include verbs of knowing (e.g. ‘think’), perceiving (e.g. ‘hear’) and feeling (‘enjoy’) and are usually realized as transitive clauses, e.g. ‘The demonstrators feared the police’.


In connection to transitivity, Fairclough also discusses the concepts of theme and nominalization. Theme refers to the initial part of a clause, which often privileges the information contained in it. “The theme is the text producer’s point of departure in a clause, and generally corresponds to what is taken to be (which does not mean it actually is) ‘given’ information, that is, information already known or established for text producers and interpreters.” (Fairclough 1992 p. 183) In CDA, the theme is often taken to reveal rhetorical strategies, or to indicate that which is taken for granted in a statement.

Nominalization is a term for how processes and activities in the world are linguistically turned into nouns or noun phrases, often to the effect of eliding who the agent in the process is, thus obfuscating causality and responsibility. (A parallel Marxist notion is “reification”, referring to how social relations are ideologically turned into “things”.) Nominalization serves to establish new categories of abstract entities which may be of great cultural, political and ideological importance. An example from my area of study could be “animal experimentation” as a noun phrase which nominalizes or “entifies” a diverse set of human activities directed at nonhumans into an object which in turn can take on the role of a goal or even an agent in discourse (Fairclough 1992 p. 183), as when one says “Animal experimentation furthers medical advancement”.


7.6. An example of CDA

The following is an excerpt from the party programme of the Liberal Party of Sweden (Folkpartiet Liberalerna), under the heading “animal protection” (sentence numbers added):

(1) Djur har rätt till hänsyn och respekt utifrån sina egna förutsättningar. (2) Att värna djurens väl och ve är en moralisk skyldighet för oss människor, inte minst på grund av att vi, till skillnad från djuren, har förmåga att göra etiska överväganden. (3) Onödigt lidande måste minimeras. (4) Ett samhälle som inte värnar djurens välbefinnande riskerar också att bli ett samhälle där utsatta människors värde förtrampas. (5) Grundläggande för svensk djurskyddslagstiftning är att djur som förekommer i diverse djurindustrier skall hållas väl och få sina arttypiska behov och beteenden tillgodosedda. (6) Detta stadgas tydligt i svenska djurskyddslagens portalparagrafer: ”att djuren inte ska utsättas för onödigt lidande” (2§) och ”att djuren ska kunna leva [sic] ett arttypiskt beteende” (4§).

(1) Animals have the right to consideration and respect on their own conditions. (2) To protect the joys and woes of animals is a moral duty for us humans, not the least because we, unlike animals, have the ability for ethical consideration. (3) Unnecessary suffering must be minimized. (4) A society which does not protect the animals' well-being risks also to become a society where the value of vulnerable (utsatta) humans is trampled on. (5) Basic for Swedish animal protection legislation is that animals present i different animal industries should be kept well and have their species-specific needs provided for. (6) This is stated clearly in the opening paragraphs of the Swedish animal protection act: "that animals are not to be subject to unnecessary suffering" (§2) and "that the animals' should be able to live [sic] a species-specific behaviour" (§4).


Applying some of the tools of CDA to each sentence in turn, the following may be noted:

Sentence (1, 2): The party programme clearly states that humans owe nonhumans moral concern and respect. This, not surprisingly, reflects the almost universal recognition of nonhumans as sentient beings with very diverse needs, as well as the unease humans feel about their hierarchical relation to other animals. (Similar statements can be found in all political parties’ programmes. However, we need to note that statements like these, while expressing that nonhumans have moral worth, also work to pre-empt more radical critique.) The processes described are relational, and the use of present tense verbs generate categorical claims like “Animals have the right to…”, and “…it is a moral duty for humans…”. The modality expresses a high affinity to the statements made, and is genre-marking for political programmes, which are all about endorsing the party’s opinions.

The clause "to protect the animals' joys and woes" offers a very strange wording. Surely the author(s) never meant to suggest we are obliged to protect the animals' woes. This may most easily be explained as a simple misuse of the expression. We should note, however, that it is highly unlikely that such a mishandled phrase would have made its way through proof-reading if this had been a paragraph on human rights.


Sentence (3) also contains a categorical modal auxiliary verb: “Unnecessary suffering must be minimized.” However, the sentence is intransitive and set in objective modality, omitting whoever it is that may be causing any unnecessary suffering. Omitted is also any definition of what might constitute necessary suffering. In fact, in Fairclough’s terminology the word “unnecessary” serves the function of “hedging” or toning down of the claim made. While the earlier sentences indicate that humans have responsibility for respecting animals, we learn nothing of the mysterious agent(s) causing unnecessary suffering. This elides the fact that, by and large, the unnecessary suffering is caused by the very same people who were just assigned the duty to treat animals well. Individual and collective human culpability is erased.

“Suffering”, in turn, is a nominalization (or reification) of the process by which someone is made to suffer—by someone. Also, the wording “must be minimized” suggests that while the party programme endorses the very reasonable moral intuition that less suffering is always better than more suffering, there is no ambition to end suffering, since this would entail the abolition of animal industry. Instead, the reader is called upon to subscribe to the idea that human obligations to nonhumans can be fulfilled to satisfaction by minimizing, rather than ending, their suffering. This notion, by the way, lies at the core of the welfare paradigm discussed earlier.

Sentence (4) echoes an argument once made by Kant, to the effect that the only reason for fighting abuse of animals is that such practices may be brutalizing for the humans involved in them. This sentence is interdiscursive, in that it draws on the well-respected discourse of human rights to support the argument for animal protection. (It might also be read as the outcome of a compromise with orthodox Kantian liberals, who would deny animals all inherent value. Alternatively, it could be read as a residue of a progressive liberal stance, acknowledging the intersectionalities between human and nonhuman oppression. Any of these claims would of course have to be backed up by more information about the internal party struggles leading up to the present programme.)

In sentence (5) the theme is that Swedish legislation on animal protection is based on welfare concerns for the nonhuman animals (backed up by quotes from the Animal Protection Act in sentence 6). This assumption is framed as ‘given’ information, and further strengthened by the categorical assertion of the word “is”. (As we have seen, an alternative account could be that animal protection legislation exists primarily to promote the economic welfare of the animal industries, in an age where animal sentience is universally acknowledged and religious arguments for human superiority have lost their credibility.) We can also identify what Fairclough calls an “event process” in sentence 5. The animals in the “animal industries” are simply “present” there (förekommer). They were not put there by someone with some interest in doing so.

Summing up, one could argue that there is a preferred reading of this short text which would go something like this: “The Liberal Party of Sweden cares about animals—as should all of us, for concern of the animals themselves and for our own well-being. Sweden has high welfare standards for animals, which is a good thing. Surely not everything is perfect, but efforts towards minimizing animal suffering will likely solve these problems.”

A CDA reading on the other hand, suggests that there are numerous facts and values taken for granted, and that the text either evades some very important ethical issues or renders them invisible. This, however, does not in any way mean that the text is deliberatively constructed to deceive the reader about the true motives of the author. First of all, we can assume that the programme is an outcome of an internal struggle in the party, where several people and groups have been involved (including external stake-holders, like animal rights organizations and animal industries, with an interest in the outcome). Second, and more importantly, in discourse theory the whole idea of a unified “author” is contested. The focus lies instead on asking which possible meanings can even be articulated within the confines of a given discourse—in this case, the discourse of animal protection—and how much closure of the web of meaning that may be imposed by the historically established hegemonic standard.

My short analysis of this section of the Liberal Party’s programme can of course be contested. It is but one possible interpretation of the text, and over-interpreting is an ever-present pitfall. Ultimately, the validity and reliability claims—if these terms may apply in this type of analysis—of my interpretation would rely on connecting my findings in this text to many other texts and argue persuasively for the presence of various over-arching rules of formation, which systematically excrete some discursive meanings, rather than any of the other alternative meanings innate in language. This attempt at CDA can only serve as a small piece of supporting evidence in that ongoing trial of the culpability of the “conditions of possibility”.

Still, I hope, this brief expose goes to show how some tools of CDA can help reveal some aspects of meaning-making at grammar level, which are not readily available at a swift read-through of this segment of the party’s programme. The main purpose of CDA, as I see it, is to help the analyst to move beyond the preferred reading of the text that a given discourse is interpellating us to perform. As Terry Locke puts it, tracing discursive constructs “makes it easier to engage in acts of dissent—to take issue with these constructions and to resist the storied meanings any text is positioning one to subscribe to” (Locke 2004 p. 6, emphasis in original).


References

ADAMS, C.J., 2003. The pornography of meat. New York: Continuum.
ADAMS, C.J., 2000. The sexual politics of meat : a feminist-vegetarian critical theory. 10th anniversary edn. New York; London: Continuum; Cassell.
ADAMS, C.J., 1994. Neither man nor beast : feminism and the defense of animals. New York: Continuum.
BACCHI, C.L., 1999. Women, policy and politics : the construction of policy problems. London: Sage.
BAUMAN, Z., 1994. Auschwitz och det moderna samhället. 2. uppl edn. Göteborg: Daidalos.
BENTHAM, J., 1996. An introduction to the principles of morals and legislation. Oxford; New York: Clarendon Press; Oxford University Press.
BEST, S. and KELLNER, D., 1991. Postmodern theory : critical interrogations. New York: Guilford Press.
BLAIKIE, N.W.H., 2000. Designing social research : the logic of anticipation. Cambridge: Polity.
BUTLER, J., 1997. Excitable speech : a politics of the performative. New York: Routledge.
CLARK, S.R.L., 1977. The moral status of animals. Oxford: Clarendon Press.
DEGRAZIA, D., 2002. Animal rights : a very short introduction. Oxford: Oxford University Press.
DOMBROWSKI, D.A., 1997. Babies and beasts : the argument from marginal cases. Urbana: University of Illinois Press.
DONOVAN, J. and ADAMS, C.J., 2000. Beyond animal rights : a feminist caring ethic for the treatment of animals. New York; London: Continuum; Cassell.
DUNAYER, J., 2004. Speciesism. Derwood, Md.: Ryce Pub.
DUNAYER, J., 2001. Animal equality : language and liberation. Derwood, Md.: Ryce Pub.
FAIRCLOUGH, N., 1995. Critical discourse analysis : the critical study of language. London: Longman.
FAIRCLOUGH, N., 1992. Discourse and social change. Cambridge: Polity.
FERRY, L., 1997. Den nya ekologiska ordningen. Göteborg: Daidalos.
FOUCAULT, M., 2002. The archaeology of knowledge. London: Routledge.
FOUCAULT, M., 1993. Diskursens ordning : installationsföreläsning vid Collège de France den 2 december 1970. Stockholm ; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion.
FRANCIONE, G.L., 2000. Introduction to animal rights : your child or the dog? Philadelphia: Temple University Press.
FRANCIONE, G.L., 1996. Rain without thunder : the ideology of the animal rights movement. Philadelphia, Pa.: Temple University Press.
FRANCIONE, G.L., 1995. Animals, property, and the law. Philadelphia: Temple University Press.
GÅLMARK, L., 2005. Skönheter och odjur : en feministisk kritik av djur-människa-relationen. Göteborg: Makadam.
GÅLMARK, L., 1997. Djur och människor : en antologi i djuretik. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
GÅLMARK, L., 1998. Djurrätt : en fråga om frihet, jämlikhet, solidaritet. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
GOODALL, J., 1986. The chimpanzees of Gombe : patterns of behavior. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press.
HORKHEIMER, M., 1972. Critical theory : selected essays. New York: Continuum.
HOWARTH, D., 1995. Discourse Theory. In: D. MARSH and G. STOKER, eds, Theory and Methos in Political Science. 1 edn. London: Macmillan, pp. 115-133.
JASPER, J.M. and NELKIN, D., 1992. The animal rights crusade : the growth of a moral protest. New York :$bFree Press ; Toronto; New York: Maxwell Macmillan Canada; Maxwell Macmillan International.
JOKKALA, T. and STRINDLUND, P., 2003. Djurrätt och socialism. Göteborg: Lindelöw.
JONES, P., 2004. Mothers with Monkeywrenches: Feminist Imperatives and the ALF. In: S. BEST and A.J. NOCELLA, eds, Terrorists or freedom fighters : reflections on the liberation of animals. 1 edn. New York: Lantern Books, pp. 137-156.
KANT, I., 1997. Grundläggning av sedernas metafysik. Göteborg: Daidalos.
LACLAU, E., 1993. Discourse. In: R.E. GOODIN and P. PETTIT, eds, A Companion to Contemporary Political Philosophy. Oxford: Blackwell, pp. 431-437.
LACLAU, E. and MOUFFE, C., 2001. Hegemony and socialist strategy : towards a radical democratic politics. 2. edn. London: Verso.
LAFOLLETTE, H. and SHANKS, N., 1996. Brute science : dilemmas of animal experimentation. London: Routledge.
LOCKE, T., 2004. Critical discourse analysis. New York ; London: Continuum.
MARSHALL, P.H., 1992. Nature's web : an exploration of ecological thinking. London: Simon & Schuster.
MATHIESEN, T., 1989. Den dolda disciplineringen : Makt och motmakt. Göteborg: Korpen.
MÖRKENSTAM, U., 1999. Om "Lapparnes privilegier" : föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883-1997. Stockholm: Univ.
NIBERT, D.A., 2002. Animal rights/human rights : entanglements of oppression and liberation. Lanham, Md.: Rowman & Littlefield.
NOCELLA, A.J. and BEST, S., 2004. Terrorists or freedom fighters? : reflections on the liberation of animals. New York, N.Y.: Lantern Books.
NORDIN, I., 1997. Djur är inte människor : en filosofisk granskning av veganismen. Stockholm: Timbro.
PATTERSON, C., 2002. Eternal Treblinka : our treatment of animals and the Holocaust. New York: Lantern Books.
PEDERSEN, H., 2007. The school and the animal other : an ethnography of human-animal relations in education. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
PERSSON, S., 2006. Djurförsök i Sverige. Stockholm: Djurens Rätt.
RACHELS, J., 1991. Created from animals : the moral implications of Darwinism. Oxford England : New York: Oxford University Press.
REGAN, T., 1985. The Case for Animal Rights. In: P. SINGER, ed, In defence of animals. Oxford: Blackwell, pp. 13-26.
REGAN, T., 1999. Djurens rättigheter : en filosofisk argumentation. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
SAX, B., 2000. Animals in the Third Reich : pets, scapegoats, and the Holocaust. New York: Continuum.
SINGER, P., 1999. Djurens frigörelse. 2. uppl edn. Nora: Nya Doxa.
SPIEGEL, M., 1996. The dreaded comparison : human and animal slavery. Rev. and expand edn. New York, NY: Mirror Books.
SVÄRD, P., 2006. Den tredje etappen: agitation. En intervju med professor Steven Best. Djuretik. En tidning från Djurens Rätt. (Bilaga till Djurens Rätt, nr 6, 2006), , pp. 29-30.
SVENSSON, P., 2001. Musse är ingen mus : en essä om människan, djuren och friheten. Stockholm: Ekerlid i samarbete med Bertil Ohlin-institutet.
WINTHER JØRGENSEN, M. and PHILLIPS, L., 2000. Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.
WOLFE, C., 2003. Animal rites : American culture, the discourse of species, and posthumanist theory. Chicago: University of Chicago Press.

söndag, juni 17, 2007

Thank you for Killing Animals! Om tvivlets propagandistiska psykologi

Jag såg just filmen "Thank you for Smoking". Den handlar om en cynisk lobbyist för tobaksindustrin som har en fantastisk talang för att förvränga sanningen om rökningens skadeverkningar.

Filmen - som jag rekommenderar - fick mig att tänka på... tja, gissa en gång. Djurförtrycksaktivisterna. Alltså de företag, politiker och reklammakare som gör sitt yttersta för att få djurprodukter att framstå som etiskt neutral och okontroversiell "mat".

Det finns flera paralleller mellan med tobaksindustrins PR-ansträngningar och djurförtrycksaktivismens retoriska knep.

Precis som tobaksbolagen varit pressade att få rökning att framstå som ofarligt, så måste djurindustrierna och deras politiska försvarare idag konstruera en bild av att deras verksamhet är acceptabel.

Det finns ett klassiskt internt dokument från tobaksindustrin från 1969 om hur kritiken mot cigarettföretagen skulle kunna hanteras.

Där föreslås följande strategi (min översättning):

Vår konsument har jag definierat som den breda allmänheten, vår produkt som tvivel, vårt budskap som sanning - väl formulerad, och vår konkurrent som de ansamlade anti-cigarettfakta som existerar i allmänhetens medvetande.
(...)
Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att tävla med de ansamlade fakta [som kopplar rökning till sjukdomar, min anm.] som finns i allmänhetens medvetande. Det är också medlet för att skapa en kontrovers ... om vi lyckas med att etablera en kontrovers på allmänhetens nivå, så finns det en möjlighet att föra fram korrekta fakta om rökning och hälsa.


Likheten med djurindustriernas agerande behöver knappast pekas ut. Även om livsmedelsindustrierna är mycket större än tobaksindustrin och köttätandet är en mycket stark norm i samhället, så finns det idag en ansamlad medvetenhet bland många människor om att djur utsätts för lidande, och att vegetarism är ett möjligt alternativ.

Djurförtrycksaktivisternas strategi för att tränga undan denna hotande medvetenhet är, liksom tobaksindustrin har gjort, att sprida tvivel. De vet att så länge djurrättsmedvetenheten inte helt tagit över så kommer få människor att ändra sina vanor så länge det finns ett litet tvivel.

I ett relaterat dokument från tobaksindustrin nämns olika delmål i skapandet av tvivel hos allmänheten. Här kommenterar jag likheterna med djurindustriernas agerande, punkt för punkt.




Mål nr 1: Att skjuta åt sidan i miljoners medvetanden den falska övertygelsen att cigarettrökning orsakar lungcancer och andra sjukdomar; en övertygelse grundad på fanatiska antaganden, falska rykten, icke underbyggda påståenden, och ovetenskapliga utsagor och gissningar från publicitetssökande opportunister. (PDF)


Som bekant angrips djurrättsförespråkare ofta som "fanatiska", i syfte att underminera vår trovärdighet i allmänhetens ögon. Nästan all kritik mot djurindustrierna bemöts med svaret att det inte finns tillräckligt med forskning för att avgöra om djuren har en tillfredsställande tillvaro. (Särskilt aktuell har denna strategi varit i de senaste årens debatter om pälsindustrin, där minkars behov av vatten att simma i har ifrågasatts.)




Mål nr 2: Att lyfta cigaretten från canceridentifikationen så snart som möjligt och återställa den till dess rätta plats av värdighet och acceptans i medvetandena hos kvinnor och män på den fria amerikanska företagsamhetens marknad. (PDF)


Genom allehanda reklam och propaganda försöker djurförtrycksaktivisterna tränga undan alla bilder av övergrepp på icke-mänskliga djur som ibland tränger igenom mediafiltret.

Istället för att tänka "fångenskap", "trängsel", "stress", "transporter" och "slakt", när vi ser Scans varumärke, så ska vi se att "Det är något speciellt med riktig mat".

Istället för att se att kor tvångsinsemineras och kalvar dödas för att vi ska få mjölk och smör så ska vi se den idylliska "Bregottfabriken".

Istället för att se att miljoner tuppkycklingar mals ner levande för att vi ska få ägg, så ska vi se hönor som lyckligt sprätter runt på en bondgård från 1800-talet.

Djurrättsaktivister utmålas också ofta som om vi vore emot valfrihet. Vilket förstås är ett allvarligt brott i en kapitalistisk värld, där allt förtryck regelmässigt legitimeras med att det är självvalt av den som blir utnyttjad.

Rent propagandistiskt är det dock ett kraftfullt verktyg. Signalerna som skickas ut är att vi djurrättsaktivister är ute efter att tvinga på andra människor en uppoffrande, asketisk, tråkig, avvikande och ansträngande livsstil genom att beröva dem deras fria val.

(I själva verket sätter vi valfriheten mycket högt. Till exempel tycker vi att det är oerhört viktigt att icke-mänskliga djur får välja. Att inte bli instängda och transporterade till exempel. Eller att inte gå in hus där någon tänker skära halsen av dem. Eller att slippa simma in i nät som kommer att dra upp dem i en atmosfär där de inte kan andas. Men vad spelar det för roll när vi positioneras som några som tänker trycka ner broccoli i halsen på dig mot din vilja?)

Istället för cigaretten på den amerikanska marknaden har vi förstås här Det Svenska Köttet. Den nationella anknytningen är mycket viktig för produktens trovärdighet. Det reflekterar en känsla av äkthet och identifikation som ska ge konsumenten trygghet. Samtidigt gynnar detta den inhemska industrin, vilket erbjuder sysselsättningstillfällen. Och om en industri skapar jobb är det få politiker som kommer att försöka påtvinga den industrin några restriktioner eller undergräva dess konsumentbas.

Tobaksindustrin spelade hårt på hur rökningsmotståndarna hotade den amerikanske tobaksbondens levebröd. Vi hör samma sak här när det gäller djuruppfödande bönder i allmänhet - och pälsdjursuppfödare och "spetskompetenta" djurförsökare i synnerhet.




Mål nr 3: Att avslöja den icke-trovärdiga, tidigare ej förekommande och illasinnade attacken mot cigaretten, som utgörande förtal och ärekränkning i den största omfattning som någonsin begåtts mot någon produkt i den fria företagsamhetens historia.

Mål nr 4: Att avtäcka det bedrägliga och framväxande mönster av attacker mot det amerikanska systemet av fri företagsamhet, en ond plan som långsamt underminerar den amerikanska affärsverksamheten med cigaretten uppenbart utvald som ett av sina testobjekt. (PDF)

Djurprodukter framställs också regelbundet som vilka produkter som helst. Att engagera sig mot djurförtrycket positioneras som icke-trovärdigt, som ytterst motiverat av någon illasinnad impuls. Varje försök att inskränka utnyttjandet av djur framställs som ett hot mot den fria marknaden.




Mål nr 5: Att bevisa att cigaretten har ställts inför rätta av en lynchningslag, skapad och utvecklad av dåligt informerade och oansvariga människor och organisationer för att frambringa och uppvigla rädsla. (PDF)


Kritik mot djurförtrycket avfärdas regelmässigt som ett resultat av falsk information från djurrättsaktivister och de stackars lättlurade människor som lyssnar på deras ogrundade pladder. Information om de verkliga förhållandena för djuren brännmärks som skräckpropaganda från människor som saknar kunskap om verkligheten.

Särskilt dåligt informerade människor är förstås veganer och djurrättsaktivister från storstäderna, som saknar aknytning till lantbrukets realiteter. Detta betyder förstås inte att dessa veganer och djurrättsaktivister är välkomna att filma eller fotografera dessa idylliska realiteter i djurfabriker och slakterier.




Mål nr 6: Att etablera - en gång för alla - att inga vetenskapliga bevis, någonsin har producerats, presenterats eller framlagts som slutgiltigt avgör om cigarettrökning orsakar cancer. (PDF)


Återigen en hänvisning till vetenskapen som auktoritet. Poängen med detta är förstås bara att det alltid finns en studie att hänvisa till som bevisar det man själv vill. Och eftersom syftet aldrig har varit att med hederliga medel bidra till vetenskapens utveckling, utan att så tvivel i människors medvetanden, så räcker några få forskares resultat långt. Speciellt om man har pengar att sprida just de resultat som smickrar den egna ståndpunkten.

Tobaksindustrin har gått till PR-historien för sin "krishantering" från 1950-talet och framåt. Vi har sett de kraftfulla strategier som de utvecklade då återanvändas i oräkneliga sammanhang: för att sälja produkter, för att vinna val, för att osynliggöra förtryck - till och med för att starta krig. Så länge tvivlet kan upprätthållas hos allmänheten kommer bara en begränsad skara människor att mobilisera ett motstånd mot företagen, och dessa människor är som regel så få att de lätt kan avfärdas som avvikande på ett eller annat sätt.

För djurrättsrörelsen utgör förstås dessa strategier ett enormt problem. Å andra sidan kan vi finna mycket förtröstan i att ingen längre har något förtroende för tobaksbolagen.

I tobaksindustrins öde ser vi också djurutnyttjandets framtid.

lördag, juni 02, 2007

Vego-succé!

Dagens jättekram går ut till kamraterna i Djurrättsalliansen för deras fantastiska arrangemang Vegomässan i Stockholm! :)

Över 1500 besökare kom för att ta del av information om vegetarism och djurrätt - och för att smaka en massa häftiga vegoprodukter så klart.

Peppnivå max, kort sagt! Allra bäst var den tydliga kopplingen mellan djurrättstankarna och matfrågan. Som jag brukar tjata om - veganism är inte en kost, utan en ideologi.

Vill du hjälpa Djurrättsalliansen att täcka en del av kostnaderna, och bidra till att arrangemanget kan upprepas i ännu större format, så släng in en solidarisk peng på deras postgiro: 42 54 11-6.

PS. Dagens film är "Smaken av hund", om den norska köttnationalismen. Vem har modet att göra en svensk motsvarighet?

torsdag, maj 24, 2007

Vegan Freak Radio!

Är du vegan? Är du ett freak? Självklart är du det!

Då måste du spana in Vegan Freak Radio. Bob och Jenna Torres veganska och politiska podcast i min mp3-spelare har räddat min mentala hälsa på många långa resor på sistone. Du kan också lyssna direkt från sajten i din dator.

Kolla också in Vegan Freaks-forumet där några av de mest intressanta diskussionerna i rörelsen pågår just nu.

Bloggen tillbaka (plus Roger Yates om resursmobiliseringsteori)

Sedan jag slutat som förbundsordförande i Djurens Rätt är min privata blogg tillbaka här. Tidigare inlägg i ordförandebloggen hittar du via länken i förra inlägget.

Dagens bloggtips: Sociologen Roger Yates bloggar mycket intressant om djurrätt, abolitionism och samhällsteori. Läs hans senaste observationer om djurrättsorganisationernas dilemman här.

fredag, maj 18, 2007

Inledningsanförande på Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007

Kära vänner,

När Djurens Rätt nu inleder denna riksstämma i Borlänge är vi inne på vårt 125:e år som organisation. Bakom oss ligger en lång och fascinerande historia av flera generationers kamp för att förändra samhället och utvidga den mänskliga moralen. Det är en historia som vi under detta jubileumsår kommer att uppmärksamma på många olika sätt.

Varför är den historien viktig? Jo, utan den historien hade ingen av oss suttit här idag. Utan våra föregångare, inget Djurens Rätt idag. Utan deras kamp, ingen grund för oss att stå på idag. Utan deras inspirerande glöd, ingen eld i våra hjärtan idag.

Om pionjärerna inom vår rörelse kom tillbaka idag de skulle säkerligen förfäras över att så mycket återstår att göra efter 125 år. Men de skulle säkerligen också glädjas över att se vad som händer idag, när djurrättsrörelsen är en av de livaktigaste systemkritiska sociala rörelserna, inte bara här, utan i hela världen. De skulle säkerligen rysa av stolthet över allt det fantastiska arbete som ni, deras andliga barn och arvtagare, utför i kampen för ett samhälle som inte förtrycker djur.

Så sträcker sig över seklerna en djupt känd samhörighet mellan motståndsrörelsens alla frivilliga soldater. Som Margaret Atwood skriver kan vi välja att se tiden, inte som en utsträckt linje med enskilda händelser, årtal och milstolpar, utan som en serie bilder som läggs ovanpå varandra, som en serie genomskinliga diabilder möjliga att se tillbaka genom, som genom en vattenyta, och som skapar en rikare och med komplicerad bild för varje lager som läggs till.

Generationer har redan arbetat på det magnifika konstverk som idag är djurrättsrörelsen. Och för varje erfarenhet som gjorts i kampen har ett ytterligare penseldrag berikat bilden, ytterligare ett mejselhugg förfinat skulpturens detaljer, ytterligare en stämma satts till frihetssymfonin.

Och liksom våra föregångare har lagt grunden för den rörelse som vi utgör idag, så kommer vi att lägga grunden för framtidens djurrättsrörelse. Vi släpar fördomarna som stenar från den bördiga marken och sår för att våra efterkommande ska kunna skörda jämlikhet. Vi borrar och bryter speciesismens urberg idag, för att de ska nå den gyllene ådern av rättvisa. Vi river artförtryckets fängelser och murar för att de ska kunna andas frihet.

Mellan oss och djurens frigörelse, ligger en ännu okänd epok. Men det är en epok som vi är med och formar. I varje dag, i varje aktivitet, lever vi den dröm som vi ärvt från våra föregångare, så att våra arvtagare en dag kan vakna och finna att drömmen är verklighet. Varje gång vi delar ut ett flygblad, blir det ett mindre flygblad för framtidens aktivister att dela ut. För varje affisch vi sätter upp, blir det en mindre för våra systrar och bröder i framtiden. För varje aktion, en mindre för dem.

När historien om djurens frigörelse en dag skrivs kommer det att bli ett omfattande verk. Den historien kommer att handla om segrar och nederlag, om glädje och sorg, om lite tur och mycket skicklighet.

Men framför allt kommer den historien att handla om den tid, då ett beslutsamt fåtal slöt sig samman för att hävda sin arts högsta ideal. Den kommer att handla om dem som, mot överväldigande odds, vågade ta strid för alla de andra varelser som inte kan tala eller strida för sin egen sak. Den kommer att handla om deras kamp för djurens rätt och människans värdighet.

Den historien kommer att handla om er.

Ni är de levande bokstäverna som en dag kommer att sammanfogas till historien om djurens frigörelse. Genom våra handlingar formar våra bokstäver ord. Genom vårt samarbete bildar vi meningar som för handlingen framåt. I kampen för våra mål skriver vi stycken och kapitel.

Tillsammans stavar vi oss mödosamt fram genom det monumentala verk som en gång ska symbolisera mänsklighetens övervinnande av sig själv, och förverkligandet av vår potential för förnuft och medkänsla.

Här, på vår riksstämma, kommer vi att diskutera hur nästa stycke i denna historia ska utformas. Det är här vi tillsammans kommer att fråga oss vad vi kan göra för rusta framtidens aktivister för de kamper de kommer att behöva föra. Det är här vi tillsammans tillverkar de vapen som deras strider måste utkämpas med. Och det är här vi tillsammans anstränger oss för att se till Djurens Rätt aldrig ska behöva fira sitt 175-årsjubileum.

Det är här det börjar: Det sista kapitlet i djurförtryckets historia.

Så,

Det är med förhoppning om att ni ska få en trevlig och givande riksstämma,
Det är med förhoppning om att vårt arbete ska ge framtidens djurrättsaktivister många lata dagar,
Det är med förhoppning om att ni, som jag, känner en brinnande stolthet i vår kämpande gemenskap,
Och det är med den djupaste tacksamhet för det stora personliga äventyr som jag fått uppleva under mina år som förbundets ordförande,

Som jag har privilegiet att förklara Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007 för öppnad.

torsdag, maj 10, 2007

Veganer svälte sitt barn till döds?

"Veganer svälte sitt barn till döds", skriver Expressen idag. Det handlar om en sex veckor gammal pojke i Georgia, USA, som bara fått sojamjölk och äppeljuice att dricka. Följaktligen dog pojken av undernäring. Föräldrarna har nu dömts till livstids fängelse.

Självklart är det en tragedi när ett barn plågas ihjäl på ett sådant utstuderat sätt. Samtidigt är det extremt irriterande - men typiskt - att nyheten får en så tydligt veganfientlig vinkel.

1. Ey, vadå "veganer"?

Bara så att det är klart från början. Föräldrarna är inte alls veganer. De är kriminella tokskallar. Veganer svälter inte någon till döds. Punkt.

2. Veganism är en ideologi, inte en kost.

Expressen-journalisten behandlar veganism som om det i första hand handlade om en kost. Men i själva verket är veganism en ideologi baserad på ickevåld och respekt för andra varelser.
Detta var en självklar grundtanke för grundarna av Vegan Society år 1944. Donald Watson (1910-2005), som myntade ordet vegan - "början och slutet av vegetarian" som han själv mångtydigt uttryckte det - uppfattade veganismen så här:

"Om det veganska idealet om icke-exploatering når allmänt erkännande, skulle det medföra den största fredliga revolutionen någonsin."

Veganer vill med andra ord inte förtrycka andra - varken människor eller andra djur.

Veganer bojkottar därför produkter som innebär att djur utnyttjas, skadas och dödas - så som kött, mjölk, ägg, läder, med mera.

Men eftersom de djurförtryckande vanorna är en så stark norm i samhället finns det ingen förståelse för att detta är veganismens grund. Istället uppfattas valet att leva på en helt vegetabilisk kost som något avvikande och udda.

Dessutom är veganismen ofta provocerande för människor som äter kött. Bara det faktum att någon i närheten är vegan gör att ett dåligt samvete väcks hos köttätaren. Och ett bättre motiv för att marginalisera och utdefiniera veganer som konstiga och knasiga får man ju leta efter.
Istället för att få tillfälle att diskutera det viktiga - att valet av mat är en politisk och ideologisk rättvisekamp för miljarder förtryckta och röstlösa individer - så får vi veganer därför ofta finna oss i att definieras som ett gäng knäppisar som är ovanligt petiga med maten.

3. Renhetsmyten

Följden blir att veganism kommer att uppfattas som ett konstigt, halvreligiöst renhetsideal, där huvudpoängen är att inte få i sig minsta molekyl av animaliskt ursprung.

Det är väl här någonstans som Expressens reporter - eller hennes källor på någon internationell nyhetsbyrå - blandar ihop koncepten rejält. Det framställs i artikeln som om det skulle vara den yttersta konsekvensen av veganism att barn inte skulle få dricka bröstmjölk!

Det känns nästan lite löjligt att behöva påpeka detta, men mänskliga mödrar brukar som regel frivilligt mata sina barn med sin egen bröstmjölk. Elementet av exploatering i denna relation är obefintligt. (Till skillnad från situationen när kor stängs in, tvångsinsemineras, får sina kalvar skickade till slakt och sedan själv dödas i förtid när de efter fyra år inte producerar tillräckligt med mjölk för att vara lönsamma för Milko och Arla - en situation som veganer naturligtvis bestämt tar avstånd ifrån. Tyvärr har animaliekonsumtionsnormen fortfarande en sådan styrka att människor är benägna att uppfatta komjölk - en körtelutsöndring som är evolutionärt anpassad för att få en kalv att växa ett par hundra kilo på ett par år - som en sorts "naturlig" föda för människor. Hallå, eller!? Inga andra djur lider av vanföreställningen att de bör dricka en annan arts bröstmjölk ända upp i vuxen ålder. Men det kanske beror på att djuren inte är lika mottagliga för Bregott- och Arla-reklamen.)

Det är också vid det här laget väl belagt att människobarn klarar sig alldeles utmärkt på vegetabilisk föda efter amningen. Med andra ord: Det finns inte längre något tungt vägande argument för att människor ska utnyttja och döda andra djur till mat. Miljarder djur lider och dör helt i onödan, men var och en av oss kan göra något åt det genom att sluta betala djurindustrierna för vår mat.

Busenkelt. Om det inte vore för att medierna fortsätter att pumpa ut dumheter som misstänkliggör veganismen.

Redan för ca tio år sedan hade Aftonbladet en löpsedel med orden "VEGANER LÄT SITT BARN SVÄLTA". Senare beklagade chefredaktören för Aftonbladet detta och konstaterade att det troligen är den mest misslyckade löpsedeln som tidningen har producerat. (Fast det avståndstagandet stod förstås inte på en löpsedel utan i en liten notis i någon årsrapport som knappt någon såg. Skadan var redan gjord.)

Och nu upprepas misstaget av Expressen. Kanske av en journalist vars fördomar om veganer grundlades genom läsandet av Aftonbladets löpsedel eller liknande för tio år sedan - vad vet jag?

4. Stigmatisering av veganer

Expressens rapportering om dråpet på den sex veckor unga pojken har alltså ingenting alls med veganism att göra. Människor som är veganer svälter inte barn till döds. Detta är motsatsen till veganism. Get it?

Ändå passerar denna stigmatiserande nyhetsvinkel det pressetiska filtret, sannolikt för att vi veganer ännu är ganska få och eftersom köttnormen är så stark.

Min gissning är att det finns ganska många barn som skadas av sina föräldras sinnesförvirring eller okunnighet om lämplig kost. Men det leder inte till några kategoriserande löpsedlar där det står

"KÖTTÄTARE LÄT SITT BARN SVÄLTA",

"DIREKTÖRSSON DOG AV UNDERNÄRING",

eller

"KRISTNA GAV SINA BARN KÖTT - ORSAKADE DIABETES".

Naturligtvis ser vi inga sådana löpsedlar. Av det enkla skälet att det att vara köttätare, direktör eller kristen inte i sig är en orsak till att någon låter ett barn svälta eller bli sjuk av dålig mat. Vem som helst fattar att den verkliga orsaken måste ligga någon annanstans - det vill säga i psykisk sjukdom eller extrem okunnighet.

Veganer är däremot lovligt villebråd för vilda spekulationer om konstigt och avvikande leverne.

Vi och Paris Hilton liksom.

Wow.

5. Man ska inte tvinga på sina barn sina egna uppfattningar

I kommentarerna till Expressen-artikeln dyker den här gamla slitna klyschan upp igen. Trots att detta är ungefär det enda som föräldrar gör, hela tiden. (Om någon minns hur det var att vara tonåring så förstår ni vad jag menar...)

Let's face it: Föräldrar tvingar på sina barn en massa saker: Att bära det namn de själva väljer, att lära sig föräldrarnas språk, att städa sina rum, att lägga sig i tid, att inte se hemska filmer på tv, att gå till skolan, att åka på husvagnssemester, och så vidare.

Då kallas det dock "uppfostran" och anses vara ett fullt rimligt agerande för att socialisera in barnet till att fungera i samhället.

Att lära sig äta kött, mjölk och ägg är en central del av denna uppfostran för nästan alla i vårt samhälle. Många barn reagerar med avsky mot köttätande när de först får reda på att köttbullarna i själva verket är levande djur som de identifierar sig med och känner empati för. Men föräldrarna får genom lirkande, lögner eller rent tvång snart ungarna att vänja sig vid detta också.

Av någon underlig anledning uppfattas det alltså som tvång att uppfostra sina barn till att inte skada eller döda någon genom sina matvanor, medan det inte uppfattas tvång att uppfostra sina barn till att göra just detta. (Hmm, var det någon som sa "köttnormens osynlighet"?)

I själva verket borde det väl vara rimligare att uppfostra alla barn veganskt, och sedan i vuxen ålder låta dem välja om det verkar vara klokt att tiotusentals djur ska dö helt i onödan för hamna på deras tallrikar.

Men det är klart, då skulle de ju inte välja det.

torsdag, april 26, 2007

Världen går under, men ingen jävel ska röra min biff!

Igår kväll sändes ett program på SVT om klimatneutralitet. Bland annat togs det upp hur försöken med utsläppsrätter har misslyckats. Häpnadsväckande nog har det i själva verket blivit billigare att släppa ut koldioxid med det nya systemet!

Dessutom riktades kritik mot de företag som säljer klimatneutrala flygresor och liknande tjänster. Det visade sig att pengarna sällan används som det var tänkt, och att fattiga människor fortsätter att bära kostnaderna för miljöförstöringen.

En miljöaktivist uttryckte det bäst: "Koldioxidutjämning ger bara människor gott samvete över sina utsläpp, men det minskar inte utsläppen."

Det fick mig att tänka på två saker.

För det första att resonemanget är slående likt djurskyddstanken. Djurskyddsideologin går ut på att ge människor gott samvete över sitt djurutnyttjande. Men djurskyddskampanjer får inte konsumtionen av djurprodukter att minska.

Tvärtom har köttkonsumtionen i Sverige ökat med en tredjedel sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga under det årtionde som djuretiska frågor har debatterats mer än någonsin.

Fler djur än någonsin lider och dör för att svenskarna ska få mat, men djurskyddsparadigmet har samtidigt stärkts så mycket att få känner någon anledning att sluta betala för att få djurkroppar på tallriken. Djuren behandlas ju bra, liksom. Det här är ju Sverige. Och vi svenskar är snälla mot djur. Det är de hemska utlänningarna som plågar djur.

Köttnationalismen - Förnuftet: 1-0.

Den andra poängen är att matfrågan fortfarande är tabu i miljödebatten. Trots att djuruppfödningen står för 18 procent av växthusgaserna talar vi fortfarande inte om veganism som en viktig del av klimatlösningen.

"Världen går under, men ingen jävel ska komma och röra min biff!" - det är fortfarande inställningen, även inom stora delar av miljörörelsen.

Vill du se vilken betydelse dina matvanor har för klimatet? Klicka här för att kolla ditt ekologiska fotavtryck och upptäck hur stor skillnad det gör att byta till djuretiskt hållbar mat!

lördag, juli 29, 2006

Djur har rättigheter - ett svar till Jönköpings-Posten

”Att hävda att djur har rättigheter, på samma sätt som människor, är fel”, hävdar ledarskribenten i JP (17/6).

I dagens läge, när djurrättsrörelsen växer över hela världen, och får massivt stöd av ledande filosofer, så blir man som djurrättsförespråkare förstås nyfiken på vilka nya argument som ledarskribenten ska föra fram.

Det vi får veta är följande: Djur kan inte ha rättigheter för att det leder till nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Djur kan inte heller ha rättigheter eftersom de inte kan ha skyldigheter, antyds det.

Ledaren tar med andra ord slut precis där varje djurrättsfilosofisk skrift börjar, med de argument som är de allra lättaste att tillbakavisa.

Att rättigheter förutsätter skyldigheter är uppenbart osant. Eller anser JP verkligen att små barn eller svårt hjärnskadade människor – som uppenbarligen saknar skyldigheter – också saknar rättigheter? Där kan vi verkligen börja tala om ett människofientligt resonemang!

Djurrättsidén leder däremot inte till att mänskliga rättigheter försvinner, lika lite som kvinnors rättigheter lett till att mäns rättigheter försvunnit, eller slaveriets avskaffande lett till att vita människors rättigheter upplösts. Rättigheter är inget nollsummespel som försvinner för en grupp när de vinns för en annan.

Det djurrättsrörelsen kräver är bara att alla medvetna, kännande varelsers intressen ska respekteras, oavsett deras intelligens eller utseende. Även många andra djur än människor är kännande varelser. Vi har alla det gemensamt att vi kan uppleva lycka och lidande, att våra liv är viktiga för oss själva, och att döden innebär slutet på allt som är betydelsefullt för oss. Det är av dessa skäl vi inte får skada eller döda människor – och det är av samma skäl som vi inte får skada eller döda andra djur.

Så några grundläggande mänskliga rättigheter hotas inte av djurens rättigheter.

Däremot hotas så klart de privilegier som vi tagit oss på våra försvarslösa medvarelsers bekostnad.

Precis som kvinnokampen hotar mäns makt över kvinnor, så innebär rättigheter för djur att människor måste ge upp sitt brutala utnyttjande av djur till mat, kläder, experiment och underhållning. Det är enbart att välkomna. Det är därför ohederligt av JP:s ledare att blanda ihop förlusten av makten att exploatera med förlusten av mänskliga rättigheter.

Om det nu är hotet mot djurfabrikernas vinster och hotet mot smaklökarnas vana vid smaken av likdelar som skrämmer, så skriv det rakt ut istället. Vi tillstår gärna att vi förespråkar veganism som det självklara alternativet till miljarder djurs lidande och död. Vi tar gärna den debatten, för den är enkel att vinna. Människor behöver inte längre utnyttja och döda djur för att leva goda liv. Alltså bör vi låta bli.

Vi vet redan att det är fel att döda och äta grannens hund eller katt. Nu behöver vi bara inse det självklara: att det inte finns någon skillnad mellan Karo och Misse och de miljarder namnlösa djur som varje år faller offer för vårt traditions- och profitdrivna artförtryck.

Man får glädja sig åt att det är uppenbart att ledaren inte tror på sina egna ord. För om djur saknar rättigheter – varför ska vi då över huvud taget bry oss om att ”de har det bra”? Tydligen anser JP att djur har vissa rättigheter trots allt. Jag hoppas att tidningen snart låter den tanken utvecklas till sin fullbordan. Djuren har väntat länge nog.

måndag, maj 15, 2006

Radiodebatt om köttätandet

Äntligen gjorde Mamma Scan ett försök att ta debatten!

I går var jag med i ett diskussionsprogram om köttätande i SR P4:s "Efter tolv". Deltog gjorde förutom jag Åke Rutegård, vd för branschorganisationen Kött- och charkföretagen, och näringsexperten Irene Mattisson. Ett bandat inslag med filosofen Torbjörn Tännsjö sändes också under programmet. (Tännsjös åsikter om köttätande har jag förresten tidigare kommenterat här.)

Programmet kan avlyssnas på Internet om du klickar här.

torsdag, maj 11, 2006

Jordens pepp!

... är när det ringer en över 80 år gammal kvinna och berättar att hon är vegan sedan 19 års ålder. Redan som barn slutade hon att äta kött, efter att hon hittat de kalvar hon brukade leka med slaktade och upphängda i ladugården.

Vilken människa! Jag tror inte på någon gud, men jag finner ändå en oerhörd förtröstan i att veta att det någonstans där ute finns en äldre dam som alltid avslutar sin kvällsbön med orden "jämna slakterierna med marken".

Tack för att du finns, kära syster!

tisdag, maj 02, 2006

Kött som alternativ!

Idag har Dagens Nyheters matsidor ett recept på morötter med citron och mynta. Inte så värst dramatiskt kanske. Men den lilla roliga detaljen är slutmeningen:

Skivad kokt skinka eller kycklingfilé är alternativ för köttätaren.

Varför är nu detta så roligt? Jo, för att köttätandet framställs som ett "alternativ". Annars är ju köttätandet den starka normen i vårt samhälle. Det är normalt att äta kött. Lika normalt som att prata svenska.

Äter man inte kött är man avvikande från det som är normalt. Att inte äta kött vid en gemensam måltid gör att man sticker ut nästan lika mycket som om man bara pratar ungerska i ett svensktalande sällskap.

Att äta vegetariskt eller veganskt framställs därför nästan alltid som ett "alternativ" till det vanliga och normala - det vill säga att äta kött.

"Alternativ."

Smaka på ordet. Det är inte neutralt. Tvärtom är det laddat med värderingar och betydelser. Vad signalerar ordet "alternativ" egentligen?

Jo, framför allt anses alternativet inte vara lika bra som det normala.

Om jag behöver en reservdel till min bil så väljer jag en billig piratkopia när jag inte har råd med originaldelen. Den billiga kopian är sämre, det vet alla, men den får duga. Som alternativ.

Ibland pratar man om ett "fullgott alternativ". Det vill säga något som inte är själva originalet, men precis lika bra till sin funktion. Men även där är originalet normen, och alternativet är det man väljer bara när man inte kan få det normala - alltså det som anses bäst, rätt och riktigt.

Ta återigen ett bilexempel: Det finns massor av familjebilar som är lika bra till sin praktiska funktion att säkert frakta omkring familjer och deras inköp. Men det finns ändå vissa bilmärken som av hävd har en högre status - som anses vara "riktiga" familjebilar.

Precis så är det med kött. Vegetabilisk mat är precis lika bra - eller bättre - för att ge människor näring och hälsa. Men lik förbaskat är köttätandet fortfarande normen och vegetarismen "alternativet".

Massor av restauranger lyfter numera fram att de har "vegetariska alternativ". Vilket förstås är finfint, så att några hundra tusen av oss svenskar som inte vill göra våra magar till kyrkogårdar slipper gå hungriga på stan! Men vad är det restaurangerna säger om vi börjar värdera orden? Jo, följande: "Här har vi den riktiga maten - men vi kan också ordna alternativ för er som inte vill ha den riktiga maten."

Alternativ-föreställningen spelar en stor roll för att misstänkliggöra hela vegetarismen som livsstil. Om det finns en norm som de flesta håller sig till - varför bryta den i onödan? "Det måste vara något underligt med vegetarismen", tänker Svensson, mer eller mindre medvetet. Bara det faktum att vegetarismen hela tiden stämplas som "alternativ" ger ju intrycket att matvalet måste vara något sämre, något svårt, och något som bara "alternativa" människor sysslar med. (Och allvarligt talat - vem vill vara en sådan där "alternativ" och jobbig jävel?)

Det här kanske låter som trivialt märkande av ord. Och det är förstås inte på långa vägar en analys av hela relationen mellan människor och djur. Men orden beskriver och definierar världen åt oss. De ger oss riktning i tillvaron: Detta är bra - detta är dåligt. Det ligger med andra ord makt i orden - makten att skilja rätt från fel. Och när det gäller val av mat är makten över orden i förlängningen en fråga om liv och död.

DN:s recept på morötter med citron och mynta är förstås en bagatell i sammanhanget, men ordvalen i slutklämmen är omedvetet framåtsyftande. En dag kommer nämligen köttätandet att ses som ett udda och ytterst bisarrt "alternativ" till riktig mat. Kött kommer att framstå som något en människa endast skulle välja att äta på en öde ö där det inte finns annan mat än djur att jaga.

Våra barnbarn kommer att häpna över våra historier om hur tidningarna varje dag publicerade recept på mördade djur, och de kommer att besöka muséer som dokumenterar tiden då människor fortfarande förslavade dem som såg lite annorlunda ut och var lite mindre intelligenta.

Den övertygelsen ger många av oss kraft att fortsätta arbeta för ett samhälle som inte förtrycker djur. Glöm bara inte att äta ordentligt under tiden. Riktig mat alltså. Tillsammans kan vi äta upp hela jävla normen! Nu ska jag laga morötter med citron och mynta!

onsdag, april 26, 2006

"Argument" nr 4. Men djuren äter ju varandra - därför är det rätt att äta djur!

Nej, inte alls.

Naturligtvis finns det djur som äter andra djur. Men det är bara en faktautsaga, och inget som kan fungera som rättesnöre för hur vi människor bör bete oss.

Det är lika sant att det finns rovdjur som att det finns bilar, rockband och små gröna äpplen. Men bara för att bilar, rockband och äpplen finns, så är vi väl inte tvungna att härma dem, eller hur?

Allra minst kan vi använda bilar, rockband och äpplen som argument för att någonting vi gör är rätt eller fel.

Prova till exempel att springa mitt på motorvägen och hävda sedan halsstarrigt att det är rätt sak att göra eftersom bilarna faktiskt åker på vägen.

Eller sätt dig uppe i ett träd hela veckan och förklara sedan - när skallgångskedjan av poliser och oroliga grannar slutligen hittar dig - att det var rätt och riktigt för att små gröna äpplen faktiskt håller till i träd hela tiden.

Eller varför inte ställa dig utanför grannens sovrumsfönster mitt i natten och låt som ett rockband. Försvara dig sedan med att rockband faktiskt låter väldigt högt och därför är det rätt av dig att också göra det.

Om en människa faktiskt skulle bete sig på något av de sätten skulle nog de flesta av oss släppa lite på liberalismen och tänka att det nog finns goda skäl för tvångsvård. Men när någon säger att det är rätt att döda djur för att rovdjuren gör det - då är det få som ens höjer på ögonbrynen. Trots att det är exakt samma typ av påstående: "Detta finns - alltså är det rätt att göra så."

Faktum är att inget faktapåstående om verkligheten i sig själv kan tjäna som vägledning i moraliska frågor. Vi kan inte härleda hur vi bör agera bara utifrån hur saker och ting är. (Detta kallas ibland "Humes lag", efter filosofen David Hume, och accepteras idag av de flesta filosofer.)

Naturen är dessutom en extremt inkonsekvent lärare i moral. Man kan nämligen peka på naturen och hitta försvar för precis vad som helst.

Vissa djur dödar andra djur, ja. Men djur dödar också ibland djur av samma art - och till och med människor. Gör det att vi också ibland får döda andra människor?

Djur parar sig ibland med sina nära släktingar. Är det ett försvar för mänsklig incest?

Vissa djur lever i flockar med en extrem hierarki. Ska vi också införa diktatur av den anledningen?

Natur(!)ligtvis inte. Vi kan helt enkelt inte dra några moraliska lärdomar alls av naturen. Etik handlar inte om att försöka härma något förhållande i naturen, utan om att föra förnuftiga och sammanhängande resonemang utifrån grundläggande värden och värderingar.

Vi människor skiljer oss från rovdjuren i den bemärkelsen att vi kan reflektera över våra handlingar och moraliskt värdera hur vi beter oss. Tigrar och järvar funderar aldrig över om det är rätt att skada eller döda andra djur. De bara gör det, för att... tja... för att det är sånt som tigrar och järvar gör.

Vuxna människor däremot, kan resonera moraliskt och förstå hur andra drabbas av våra handlingar. Det belägger oss med ett moraliskt ansvar för hur vi faktiskt agerar. Vi har med andra ord en skyldighet - som tigrar och järvar inte kan leva upp till - att ta hänsyn till andra efter bästa förmåga.

Framför allt verkar det rimligt att anta att vi har en skyldighet att så gott vi kan undvika att orsaka lidande och död, eftersom detta alltid är något negativt för de individer som drabbas.

För våra matvanor följer alltså logiskt att vi bör sluta äta kött och andra djurprodukter, eftersom detta orsakar lidande och död, samtidigt som det är fullt möjligt för oss människor att leva på vegetabilisk föda.

Eller med andra ord: Det duger inte att skylla på tigrarna för det lidande som vi själva väljer att tillfoga andra varelser. Det är vårt eget individuella ansvar att sluta med det.

måndag, april 10, 2006

Mamma Scan - kom och ta debatten!

Hej igen!

Jag glömde säga en sak om Faktum.

Efter att programmet utannonserats i förra veckan ringde det från programmet Debatt i SVT. De ville gärna göra en debatt om köttätandet och moralen, med anledning av Faktums program.

"Visst", sa jag, "jag ställer upp."

"Bra", sa Debatt-redaktionen, "vi ska bara hitta någon som vill debattera mot dig."

Men idag återkom de och sade att de inte kunde hitta någon motdebattör. Ella Nilsson, vd för Svensk Köttinformation - numera känd även från Faktum - ville inte debattera i tv den här gången heller. Och redaktionen hade inte heller hittat någon annan på ledande position inom köttbranschen som ville ta debatten.

Lite märkligt va? Jag menar, ska man inte kunna skaka fram en enda debattsugen meningsmotståndare i ett land med 97 procent köttätare (enligt Svensk köttinformation)?

Nu beror ju inte detta på att jag är en sådan livsfarlig debattör eller så. Det beror på att djurindustrierna vet att de inte kan vinna en saklig debatt om köttätandet så länge den förs på den djurrättsliga planhalvan.

De är förstås mer än villiga att diskutera begränsade djurskyddsåtgärder, men bara så länge diskussionen rör sig inom djurskyddstänkandet - det vill säga uppfattningen att djur finns till för oss människor att använda som vi vill, bara det görs på ett "humant" sätt.

De vet att sådana debatter stärker deras image som välmenande och samtidigt smickrar allmänhetens uppfattning om sig själva som "djurvänliga", trots att de fortsätter utnyttja djur.

Men om debatten flyttas en millimeter utanför den säkerhetszonen och vi börjar diskutera djurens egenvärde och individuella rättigheter, eller ännu värre - det faktum att allt lidande som djuren utsätts i för köttindustrin är onödigt eftersom vi inte behöver äta kött - ja, då vill de inte vara med längre.

Då tar argumenten nämligen slut. Då handlar det inte längre om "enskilda problem" med djurhållningen - som alltid kan pratas bort genom att skylla på enskilda bönder eller genom hänvisning till branschen (ständigt) pågående "åtgärdsprogram" - utan om en moralisk generalkritik mot hela den artförtryckande kulturen.

Egentligen borde det ju ligga i djurindustriernas intresse att ta debatten med djurrättsrörelsen direkt, för att äntligen få tyst på oss en gång för alla. Men det gör de aldrig. Tvärtom undviker de den debatten så mycket de bara kan.

Kan det möjligen säga något om vilken sida som sitter på de hållbara argumenten?

Faktum om köttätandets dubbelmoral

Samhällsprogrammet Faktum i SVT2 sänder ikväll kl. 20.00 ett program om dubbelmoralen i köttätandet.

Dubbelmoralen i köttätandet? Ja, ni vet den där motsägelsefulla samhällsmoralen som säger att det är fel att äta hundar och katter, medan det är okej att slå ihjäl miljoner grisar och kor.

Om jag kommer hem till dig och säger att jag tänker äta upp din hund, så framstår jag som ett monster. Men om jag går till ICA och betalar för delar av en dödad gris, så anses det helt okej.

Hur går det ihop? Det gör det förstås inte. Därför struntar de flesta bara i att tänka på det. Och eftersom ingen annan heller vill bli påmind om saken så är de flesta tysta om var maten kommer ifrån. Det är samhällets tysta köttpakt: "Om du inte kritiserar mig så kritiserar jag inte dig".

Därför är det spännande att SVT äntligen lyfter fram den här frågan för öppen diskussion. Det förlorar ingen på. Allra minst djuren.

Faktum, SVT2, måndag 10 april, kl. 20.00.

Repriser:

SVT24, tisdag 11 april, kl. 21.00
SVT2, lördag 15 april, kl. 12.25
SVT2, söndag 16 april, kl. 23.40

Se programmet direkt på Internet - klicka här!

onsdag, mars 29, 2006

Djurförsöksdebatt i TV8 ikväll

Ojoj. Jag har inte varit så aktiv med bloggandet på sistone, som ni ser.

Den stora fördelen med att arbeta åt en djurrättsorganisation är förstås att det är världens bästa jobb. Den stora nackdelen är att det är världens bästa jobb precis hela tiden...

Anyway - här behövs i alla fall något nytt! Det får bli ett tv-tips inför kvällen till alla som har TV8 hemma i tuben. I kväll ska jag nämligen debattera djurförsöksfrågan med Karin Forsberg-Nilsson, från Vetenskapsrådets ämnesgrupp för medicin, i programmet Studio 8, kl. 22.00.

Upplägget är enkelt: Karin tycker att djurförsöksverksamheten är bra. Jag tycker den är dålig. Du dömer själv vem som har rätt.

Mer information om debatten finns på Studio 8:s hemsida.

torsdag, mars 16, 2006

Moraltestad!

Igår blev jag "moraltestad" i Sveriges Radios program "Christer", döpt efter programledaren Christer Lundborg.

Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.

Har jag då någon moral att tala om?

Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.

Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)

måndag, mars 13, 2006

24, Zizek och djurförsöken

Jag måste erkänna en sak. Jag är en 24-slav. Ni vet, tv-serien om Jack Bauer (Kiefer Sutherland) och de andra terroristbekämparna på Counter-Terrorist Unit i Los Angeles. Jag har inte missat ett enda avsnitt på snart fem säsonger.

Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.

Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.

En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.

”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”

Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.

Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.

Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:

När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte ”Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!”, utan i stället ”Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!” På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.


För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.

Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.

Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.

För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.

I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"

Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.

På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.

Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.

Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.

måndag, mars 06, 2006

"Argument" nr 3: Djuren är mindre intelligenta än oss...

... därför får vi använda dem till mat, kläder, experiment, underhållning osv!

Nej, inte alls.

För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?

I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.

För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?

Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.

Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.

Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.

(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)

tisdag, februari 28, 2006

"Argument" nr 2: Om vi inte åt upp djuren skulle de inte ens få finnas!

Detta är en rimlig följdfråga efter att det förra argumentet har vederlagts. Om alla människor blir vegetarianer kommer nästan inga djur att födas upp i fångenskap. Antalet djur på planeten kommer att bli tiotals miljarder färre.

Är detta då bra eller dåligt? Gör köttätaren i själva verket djuren en tjänst, eftersom hans/hennes matvanor ger djur en chans att existera åtminstone en kort tid istället för att inte finnas alls?

För det första bör vi naturligtvis konstatera att många av de djur som idag föds upp för att bli till mat troligen lever liv som det hade varit bäst för dem att inte alls behöva uppleva. Hönor som stängs in i burar hela livet, eller hårt avlade kycklingar som får benskador av sin egen tyngd till exempel.

Att ekonomiskt stödja denna behandling av djur genom att köpa djurprodukter kan självklart inte vara att göra någon en tjänst.

Torbjörn Tännsjös argument

För det andra bör vi konstatera att "det-är-bättre-att-få-finnas-en-liten-tid-än-inte-alls"-tesen bara håller om man ansluter sig till en viss form av en lyckofilosofi som kallas utilitarismen. För utilitarister är nämligen det enda viktiga att åstadkomma största möjliga lycka i världen genom sina handlingar.

Denna totala lycka i världen kan ökas på två sätt: genom att göra existerande individer lyckligare, eller öka antalet individer som kan uppleva lycka.

En del utilitarister - i Sverige kanske främst filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö - har därför argumenterat för att vi kan göra världen till en lyckligare plats om vi äter kött. Om fler djur föds upp till mat finns det ju fler individer som kan känna lycka.

Utilitarister som Tännsjö anser inte att dödande (varken av människor eller djur) är ett etiskt problem i sig. Frågan är endast om handlingen att döda adderar eller subtraherar från den totala lyckan i världen. Eftersom andra djur, säger man, inte har någon uppfattning om en ”framtid” eller åtminstone inga utvecklade preferenser om denna, så har de inget att förlora på att dö – givet att döden kommer snabbt och smärtfritt.

Detta argument faller förstås på det faktum att döden sällan kommer snabbt och smärtfritt i den moderna djurindustrin. Tvärtom är dödandet nästan alltid förknippat med stressande transporter, trängsel med andra djur och skrämmande upplevelser på de bloddoftande slakterierna. För att inte tala om de fiskar som kvävs eller krossas till döds under sina artfränders tyngd när de kastas ner i fiskebåtarnas lastutrymmen.

Det är en rosenskimrande dröm att det skulle kunna se ut på något annat sätt, så länge efterfrågan på djurprodukter är så stor som den är idag. Så länge människor envisas med att konsumera miljarder djurs kroppar varje år, kommer det inte att finnas något annat praktiskt genomförbart sätt att föda upp och ta dem av daga i tillräckligt snabbt takt utan att det sker under genomindustrialiserade former.

Men tänk om det vore möjligt? Tänk om en gris eller en ko levde i högönsklig välmåga, och sedan – pang! – så tog livet plötsligt bara slut. Kan det finnas något att invända mot detta?

Ja. Den som accepterar en sådan behandling av andra djur måste nämligen acceptera motsvarande behandling av människor som inte har en uppfattning av framtiden. Små människobarn, till exempel, har heller ingen utvecklad uppfattning om framtiden och kan heller inte frukta döden som något ont.

Den som använder detta argument för att äta djur säger alltså samtidigt att vi skulle ha rätt att äta många människor. Jag vet inte vad du tänker, men jag accepterar inte det morbida resonemanget. Därför kan jag inte heller acceptera dödandet av djur för mat.

Att ersätta lyckliga djur

Dessutom är det en självmotsägelse att först säga att det är viktigt att varelser får leva bra liv, och i nästa andetag säga att det inte spelar någon roll att dessa liv tar slut. Om man i utilitaristisk anda hävdar att det är livets kvalitet i form av lycka som är viktigt, måste man samtidigt anse att det är en förlust om livet tar slut i förtid. Då tar ju lyckan också slut.

Därför måste det alltid vara bättre ur utilitaristisk synvinkel om ett icke-mänskligt djur lever ett gott liv i låt oss säga två år, istället för bara ett år. Den sammanlagda upplevda lyckan blir ju under de två åren dubbelt så stor som den skulle bli under ett år.

Tännsjö har dock hävdat att detta problem går att lösa om de dödade djuren ersätts med andra individer som föds och tar deras plats. På det sättet kan lyckonivån bibehållas totalt sett. Istället för att en gris lever ett lyckligt liv i två år, skulle vi alltså kunna ha två grisar som lever ett lyckligt år var. På det sättet skulle man så att säga både kunna äta skinkan och ha den kvar.

Felaktig slutsats

Men detta håller inte. Tännsjö – som själv mycket förtjänstfullt fördömt speciesismen som varande ”av samma skrot och korn som nazisternas raslära” (Dagens Nyheter 6/10 -96) – ger tyvärr uttryck för både speciesistiska och sexistiska attityder i sitt resonemang. Dessutom bryter han mot sina egna utilitaristiska premisser.

Enligt Tännsjös version av utilitarismen ska vi inte endast eftersträva större lycka och mindre lidande, vår uppgift är faktiskt att maximera lyckan minus lidandet i världen. Det finns med andra ord ett krav på optimalitet i teorin. Den handling som inte leder till detta mål är helt enkelt felaktig.

Vad Tännsjö förbiser är att detta krav på optimalitet gör att argumentet för utbytbarhet undergrävs. För det första finns det alltid risker med att döda andra kännande varelser – många saker kan gå fel som leder till smärta och lidande. För det andra medför ersättandet av de individer som dödas och äts upp att antalet födslar ökar. Tännsjös sexism ligger i att han helt ignorerar födslovåndorna hos mödrarna till de nya individerna.

Låt oss säga att tio grisar ska födas och dödas under samma period som annars skulle utgöra ett normallångt grisliv. Då krävs inte bara att vi dödar tio andra djur (med risk för att orsaka fysiskt och psykiskt lidande i processen) istället för att möjligen barmhärtighetsdöda ett djur som blivit gammalt och sjukt. Det krävs också nio ytterligare födslar som ofrånkomligen är förknippade med smärta, och som – allt annat lika – gör att Tännsjös lösning inte uppfyller sina egna krav på optimalitet.

Mer smärta och lidande kommer alltid att bli följden av Tännsjös lösning, än om vi låter varje djur leva ut en normal livstid. Därmed har vi uppenbarligen misslyckats med vad utilitarismen kräver - nämligen att maximera lyckan i världen.

Konsekvenser av Tännsjös argument

Jag ska inte ta ställning till om Tännsjös grundtes är ohållbar eller inte. Det kan mycket väl vara så att vi har en utilitaristisk skyldighet att sätta fler individer (eller lyckogeneratorer) till världen, för att detta ökar den totala lyckan i universum. Kanske borde vi därför upprätta stora skattefinansierade "lyckofarmer" där vi föder upp massor av djur som kan bidra till den totala lyckan.

Enligt Tännsjös resonemang borde dessa farmer kanske få tränga undan stora delar av mänskligheten. Man kan ju med den utgångspunkten anse att 1000 välmående marsvin sammanslaget faktiskt är lyckligare än en människa någonsin kan vara. Dessutom tar marsvinen mindre plats och äter betydligt mindre än människor. Så varför ska vi vara så många när marsvinen mer effektivt kan skapa lycka på samma resurser?

Nå, det får Tännsjö och hans vänner svara på. Huvudpoängen är att det inte är logiskt följdriktigt att säga att vi har rätt att döda vissa individer och ersätta dem med andra bara för att få fortsätta äta kött. Varje tillfälle av födsel och dödande innebär en oacceptabel risk för lyckomaximeringen. Teorin är uppfyller inte utilitarismens krav på att maximera lyckan minus lidandet i världen. Tännsjö talar kort sagt i sitt eget köttätande intresse, inte i den totala lyckans namn.

söndag, februari 26, 2006

"Argument" nr 1: Vad skulle hända med alla djuren?

Inspirerad av kompisen Görans erfarenheter (se förra inlägget) och några mindre-än-genomtänkta kommentarer här på bloggen på sistone tänkte jag nu ta itu med något jag tänkt roa mig med länge. Nämligen att lista de dummaste försvaren för djurutnyttjandet, och sedan svara på dem.

Jag vet inte riktigt om jag gör detta som egenterapi, eller bara som ren argumentatorisk hämnd för all tid jag har fått slösa på sinnesslöa diskussioner de senaste tio åren. Det får jag försöka lista ut senare. Här börjat det i alla fall - mitt chicken race mot fördumningen. Någon måste svänga undan, men det blir inte jag.

"Om alla blir vegetarianer - vad skulle hända med alla djuren?"

De som ställer denna fråga verkar anta att det är köttätarens civilisatoriska uppgift att äta sig igenom den kompakta köttmur som djuren skulle utgöra om ingen slog ihjäl dem på löpande band. Nej, jag skojar inte. Många människor tror faktiskt att vi skulle stå upp till armhålorna i kalvar och grisar om ingen gjorde uppoffringen att döda dem, steka dem, skära dem i små bitar och svälja dem. Vuxna människor, ska jag kanske tillägga.

Ändå verkar ingen av dessa personer tro att gatorna skulle översvämmas av blåbärspajer om nu konsumenterna skulle råka föredra hallonpaj istället. (Tack för exemplet Nasrin! ;-) Om ingen ville köpa blåbärspaj skulle ingen heller ägna hela dagarna åt att baka sådana. Ingen efterfrågan - inget utbud.

Samma sak med vegetarismen. Den måste förstås som en etisk bojkott. Ju färre som äter kött, desto mindre finns det att tjäna på djurfabriker och slakterier, och desto färre djur kommer att födas upp till de miserabla och förkortade liv som de flesta djur nu får genomlida.

I själva verket borde man fråga sig: "Om alla fortsätter att äta kött - vad händer med planeten?" Redan idag utgör det stora antal djur som föds upp för att dödas inom lantbruket, och som dras upp ur haven, en onaturlig ekologisk belastning. Djuren i lantbruket konsumerar redan idag större delen av världens spannmålsproduktion, och fiskeindustrin utrotar marina livsformer på löpande band. Samtidigt som människor svälter.

Samband? Någon? Tack tack, då är vi överens.

(Ja, jag vet. Det känns verkligen surt att frågans logik inte håller hela vägen. Att vada genom gator fyllda av blåbärspaj vore inte helt fel. Men man kan inte få allt.)

torsdag, februari 23, 2006

Får vegetarianer ha sex?

Så där ja. En riktig kvällstidningsrubrik som ingen kan låta bli att läsa!

Men till skillnad från många av löpsedelsnyheterna finns det en helt sann historia bakom den här rubriken.

Min gamle lekskolekamrat Göran Svender fick faktiskt den här frågan häromdagen. Hur den historien avlöpte kan ni läsa i hans roande - och oroande - krönika på Yelah.net.

Själv har jag en debattartikel om djurskyddsmytologin med i ETC.se idag. ”Djurskyddet” har blivit en av vår tids mest fundamentalistiska religioner, hävdar jag där. Läs hela artikeln här.

torsdag, februari 16, 2006

Chat på Aftonbladet/Ungt val

I går fick jag nöjet att chatta med läsarna på Aftonbladets och Lunarstorms valsajt för ungdomar, "Ungt val 2006". Veckans tema för valsajten är djurrätt.

Hela chatten kan idag läsas här.

Och medan jag ändå håller på och lästipsar slänger jag in en länk till en bra artikel om den moderna djurskyddsmytologin på Abolitionist Online också. Missa inte den!

Allt gott - var ni än är!

tisdag, februari 14, 2006

Det gäller djurens rättigheter

Den här artikeln skickades till tidningen Land Lantbruk 2005-10-10, efter att en ledarartikel där gått till hårt och osakligt angrepp på Djurens Rätt. Som av en händelse publicerades aldrig svaret. Läs själv och fundera gärna på varför.



Kycklinguppfödning i Skara, för Kronfågels räkning. Foto: Jens Holm/Djurens Rätt 2002.

Har djur rättigheter? Få frågor är idag så brännande aktuella. Desto tråkigare då att Kerstin Davidson försöker sopa den frågan under mattan i sin ledare den 7 oktober. Istället ägnar hon sig åt att misstänkliggöra den demokratiska organisation som gjort mest för att lyfta denna fråga, nämligen Djurens Rätt.

Jag ska inte kommentera Davidsons antydningar om olagliga djurrättsaktiviteter i Djurens Rätts skugga. Det är solklart att Djurens Rätt tar avstånd från allt vad våld heter och enbart arbetar med lagliga metoder. Så har vi gjort sedan 1882, och det fortsätter vi med. Det jag vill kommentera är istället det som Davidson helt utelämnar, men som borde vara kärnan i diskussionen – nämligen vårt samhälles blindhet för djurens rättigheter.

Ett ofantligt antal djurindivider plågas, skadas och dödas av människor varje år. De smittas med sjukdomar på laboratorier och pressas samman i djurfabriker. De kvävs i fiskenät och gasas ihjäl på pälsfarmer. De förtvinar i hönsburar och misshandlas på slakterier. Dagens djurindustrier bygger på en systematisk exploatering av miljarder röstlösa individer över hela världen. Om djur skulle befinnas ha rättigheter till liv och frihet kan ingen förneka att vi står inför ett moraliskt problem av gigantisk omfattning.

Djurens Rätt tvekar inte att ge svar på den frågan. Vi hävdar att djur har rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Nämligen av det skälet att vi alla är medvetna, kännande individer vars liv och upplevelser är viktiga för oss själva.

Förmågan att uppleva – till skillnad från andra egenskaper som till exempel ras, kön, intelligens eller kapacitet för moralisk tänkande – är den enda grund som behövs för att tillskriva en individ moraliska rättigheter. Alla upplevande individer har därför ett moraliskt värde. Som tänkande människor har vi en skyldighet att ta hänsyn till allas liv och upplevelser, oavsett om de går på två eller fyra ben.

Insikten att även andra djur bör tillskrivas grundläggande rättigheter är en moralisk revolution. Det är en minst lika omvälvande upptäckt som den att slaveriet var etiskt oförsvarbart. Och precis som det tog tid att avskaffa slaveriet, så har det tagit tid för djurrättstanken att få genomslag i vårt samhälle. Här betraktas andra djur fortfarande som ”saker” eller ”varor” som finns till för människor att använda efter eget godtycke. Ändå är det ett logiskt nästa steg i det mänskliga samhällets etiska utveckling att utsträcka moralens skydd även till många andra djur.

Men när vi svarar på frågan om djur har rättigheter ställs också mycket på spel. Framför allt utgör vårt svar ett direkt hot mot de oerhört starka ekonomiska intressen som finns i exploateringen av djur.

De djurfabrikskramare som vill förneka tyngden i djurrättsrörelsens argument har därför gjort det till rutin att baktala Djurens Rätt. Det är strategiskt smart. Våra argument är mycket riktigt det största hotet mot djurutnyttjandets framtid. Och kan man inte bemöta argumenten i sak är det förstås lockande att ta till smutskastning för att skydda profiterna och förhala utvecklingen av ett djuretiskt hållbart samhälle.

Det är synd att Kerstin Davidsons ledare närmar sig denna låga nivå. Den förnuftiga debatten borde inte få trängas undan av fördomar och pengaintressen. Land Lantbruk skulle kunna vara ett utmärkt organ för att lyfta den här glödheta frågan till den nivå den förtjänar. Vi tror att vi kan göra rätt bra ifrån oss i den debatten. Testa oss gärna.

Per-Anders Svärd
Förbundsordförande
Djurens Rätt