Gramsci, symboliska mervärden och djurrättskampen

En artikel av Lee Hall om människoapors rättigheter i Dissident Voice, väckte några spridda tankar hos mig om djurs rättigheter och villkoren för vår kamp.

Vad händer med begreppet "rättigheter" när det tillämpas på andra djur? Sker inte en mystisk devalvering av dess värde? Och vad kan göras åt detta?

Som Lee Hall noterar angående människoaporna i Spanien som är på väg att tilldelas "mänskliga rättigheter", så ser rättigheterna plötsligt inte alls ut som vi minns dem, utan är förkrympta till något annat - de blir ungefär som förtorkade russin efter en gång saftiga rättighetsdruvor.

Som jag ser det följer detta av våra inlärda ideologiska associationskedjor. Om något har med andra djur att göra så anses det per definition inte vara av speciellt stor vikt. Även ett begrepp som mänskliga rättigheter, som annars hålls mycket högt, drabbas av en sorts djurisk utspädningseffekt när det tillämpas på andra apor än oss själva.

"Djurets" metaforiska mervärde som det låga, det fula, det annorlunda, det äcklande, det avvikande, det dumma, det mindre-än-mänskliga, flödar liksom över på allt det kommer i kontakt med. (Det är just därför som rasistiska och sexistiska ideologier och retoriska figurer så ofta har byggts upp kring jämförelser med djur - eftersom det möjliggör en "överdeterminering", som Freud skulle ha sagt, där offren kan förminskas genom att göras symboliskt likvärdiga med andra djur.)

Begreppet "rättigheter" är inget undantag. Vilket förstås medför ett stort problem för varje försök till en "djur-rätts-rörelse". Det går liksom inte att säga "rättigheter för djur" utan att en rad kulturella och diskursiva associationer aktiveras som genast gröper ur rättighetsbegreppet. "Inte kan man väl mena att andra djur ska ha rättigheter fullt ut?" "Okej att de ska behandlas schysst, men inte behöver vi väl lämna dem helt i fred?" Och så vidare. Det hela brukar koka ner till att "rättigheter för djur" inte betyder mer än att behandlas lite bättre i fångenskap och dödas under mer raffinerade former.

Den slutsats vi borde dra av detta är att djurrättskampen måste tas mer på allvar. Om det är rättigheter för andra djur vi vill ha, så måste vi säga det. Vi måste göra den ideologiska positionen tillgänglig för människor att identifiera sig med, och koppla den till en insikt att kamp för mänskliga rättigheter och kamp för andra djurs rättigheter är samma sak.

En del läsare har redan insett att jag pratar neogramsciansk postmarxistiska här. Antonio Gramscis poäng var ju att arbetarklassen endast kunde bli den ledande kraften i samhället genom att etablera en "hegemoni" som inte bara omfattade makten över politiska institutioner och produktionsmedel - utan också över samtidens ideologiska, kulturella och moraliska liv.

Centralt i den kampen för hegemoni var arbetarklassens ansträngningar att artikulera samman olika demokratiska kamper inom det borgerliga samhället till en gemensam front mot detsamma - en gemensam front inom vilken deltagarnas politiska medvetande och solidaritet kan utvidgas så att de förstår att framgång för deras egna krav kräver framgång även för andra gruppers krav.

Filosofen Ernesto Laclau sammanfattar Gramscis tanke utmärkt när han säger: "In the end, whoever wanted to say ’justice’ would also say ’communism’. This formation of a common collective will is Gramsci’s concept of hegemony." (Se Hearts, Minds and Radical Democracy, en intervju med Ernesto Laclau och Chantal Mouffe.)

Är inte detta precis vad som borde vara djurrättsrörelens målsättning? Att när någon säger "rättvisa", så ska det per automatik innebära även en full uppsättning rättigheter för andra djur? Att när någon säger "jämlikhet" så ska det innebära lika hänsyn till allas intressen och upplevelser, oavsett deras art? Att när någon säger "frihet" så ska det innebära rätten för alla varelser att få leva sitt eget liv?

Men mycket av djurrättsrörelsens praktik talar emot byggandet av denna hegemoni.

För det första är rörelsen allt för benägen att fastna i djurskyddsparadigmet och därmed förminska sina egna frågor till oigenkännelighet. Genom att lägga ner enorma mängder pengar och aktivistisk energi på olika "förbättringar" av djurhållningen sänder vi kontinuerligt ut den felaktiga signalen att det bara är ett trevligare slaveri som rörelsen strävar efter. (En lång rad tidigare texter på den här bloggen tar upp just denna problematik.)

För det andra är många aktivister i djurrörelsen ofta politiskt omedvetna, eller till och med rädda för att förknippas med ett vänsterprojekt i vidare mening (omfattande bland annat konsekvent kamp mot kapitalism, rasism, heterosexism och miljöförstöring). Ur den bredare vänsterns synvinkel, å andra sidan, verkar djurrättskampen ofta bli någon sorts degenererad identitetspolitisk avart som hotar sammanhållningen. Dessa tendenser samverkar ofta för att driva djurrättskampen till effektiv politisk isolering.

För det tredje inbillar vi oss ofta att djurrättskampens mål på något sätt skulle få plats inom det existerande samhällets institutioner - att de rådande politiska och juridiska arrangemangen skulle kunna vara effektiva kanaler för att avskaffa djurutnyttjandet. Detta föder ofta en legalistisk attityd som kräver en anpassning av de djurrättsliga kraven till institutioner som i grunden är speciesistiska och antropocentriska - dvs. anpassade för att främja människors intressen. Följden blir (som Matthew Calarco påpekat), att rörelsen måste agera ännu mer identitetspolitiskt:

... in order to gain a voice in the political and legal spheres, [the animal rights movement] is constrained to adopt the language and strategies of identity politics, which in turn further constrain the discourse to establish a concept of animality and animal interests that must be somewhat distinct from the focus and concerns of other forms of identity politics. This situation creates divisions among progressive causes and leads to a kind of isolationist approach to animal rights politics, where animal rights are seen as floating in an empty space distinct from political concerns about, for example, women's rights, environmental justice, or worker's rights (all of which are, on my understanding of the question of the animal, intimately related to animal rights, if only for contingent historical reasons).

Dessa faktorer samverkar för att etablera en ond cirkel, en politisk logik för fortsatt isolering av djurrättsrörelsen. Istället för att bygga en ideologisk hegemoni där likhetstecken sätts mellan rättvisa, jämlikhet, frihet och djurrätt ger allt för många av våra aktiviteter ett motsatt intryck - att det handlar om ett udda särintresse utan anknytning till andra politiska frågor. Återigen spelar djurskyddsfokuset en avgörande reaktionär roll genom att förminska våra ideal och få dem att framstå som någon sorts "rättvisa light", helt utan släktskap med vad som skulle krävas av rättvisa mellan människor.

Lösningen kan aldrig vara att ytterligare anpassa våra krav till det tillgängliga politiska och normativa språket - och därmed förminska dem radikalt. Istället måste vi synliggöra att det språket är i grunden speciesistiskt. Vi kan inte nöja oss med identitetspolitisk isolering där vi försöker hitta en egen "nisch" genom att skilja oss från andra rörelser. Vi måste istället visa att den inneboende orättvisan i förtrycket av andra djur är av precis samma skrot och korn som de orättvisor som drabbar människor.

Den här kampen är inte över förrän det inte längre går att säga "rättigheter" utan att mena även (fullständiga, icke-devalverade) rättigheter för andra djur. Därför är det också mot byggandet av denna hegemoni som våra aktiviteter och ansträngningar måste inriktas med full kraft redan nu.

Vi förtrycker alltid bättre än dom

Jag känner mig tvungen att kommentera ett djurskyddsligt utspel ifrån förra veckan. Det är journalisten Jeanette Thelander och muséeintendenten/fåruppfödaren Katarina Lindehag-Ekholm som skriver på DN Debatt om hur vissa muslimska och judiska lobbygrupper försöker få slakt utan bedövning tillåten i Sverige.

Genom omfattande vetenskaplig forskning vet man i dag att vid smärta och ångest aktiveras samma funktioner i hjärnan hos får, kor och andra primater som hos människor. Det betyder att slakt utan bedövning är synnerligen plågsamt för högre däggdjur. Det är heller inte tillåtet enligt svensk djurskyddslag. Men den lagen angrips av Judiska centralrådet och Muslimska rådet med stöd från socialdemokraternas kristna Broderskapskaprörelse och delar av folkpartiet. Att slakt utan bedövning innebär djurplågeri har de valt att ignorera. Djurskyddslagen måste upprätthållas, skriver journalisten Jeanette Thelander och Katarina Lingehag-Ekholm, intendent på Malmö Museer.

Känns det inte bara så typiskt att när en djurfråga för en gångs skull får utrymme på DN Debatt, så är det med en vinkling som handlar om att skydda "våra" djur från de där "ociviliserade" djurplågarnas övergrepp? För det är ju precis den sortens berättelse som aktiveras av den här artikeln, alldeles oavsett författarnas försök att förekomma eventuell kritik mot deras (kultur)rasism genom att skjuta in en rad förbehåll.

Istället för att lyfta frågan om djurens rättigheter så normaliserar artikeln istället slakt med bedövning som det acceptabla, normala, icke-kontroversiella förhållningssättet till andra djur. (Och ska man äta vegetariskt så ska det vara för... *trumvirvel* ... miljön!)

Den genomsnittlige köttätaren som läser detta kan knappast få någon annan uppfattning än att hänsyn till andra djur, det handlar om att se till att djuren skärs sönder först efter en rejäl klubba i huvudet - det säger ju till och med djurvännerna själva i Dagens Nyheter. Att det vardagliga äktsvenska köttätandet i termer av lidande säkerligen vida överträffar de judiska och muslimska gruppernas köttkonsumtion många gånger blir också helt osynliggjort.

Ingen förtryckande norm blir det minsta utmanad i den här artikeln. Men däremot fungerar den säkert bra som bränsle för den vardagliga rasismen och speciesismen.

En avslutad bojkott är en död bojkott

Med anledning av det förra inlägget om hur djurrättsorganisationer ofta riskerar att koopteras av det djurindustriella komplexet, så kan en nyhet från tidigare i sommar tjäna som ett tydligt exempel.

Världens största "djurrätts"-organisation, PETA, har länge bedrivit en bojkottkampanj mot snabbmatsgiganten Kentucky Fried Chicken (KFC), under parollen "Kentucky Fried Cruelty". I Kanada har dock bojkottkraven nyligen lagts ner efter vissa djurskyddsliga eftergifter från KFC:s sida. Seger för PETA och djuren! Hurrarop och fyrverkerier! Eller?

Jag tror att det är betydligt mer problematiskt än så. En artikel i den kandensiska tidningen The Star ger en klar illustration av vilken sorts budskap som sänds till allmänheten som en följd av PETA:s kollaborationsstrategi.

Artikeln börjar med att klargöra att PETA avslutar sin femåriga kampanj i Kanada sedan KFC Canada gått med på att bland annat införa en vegansk "kyckling"-rätt på menyn, samt att börja köpa kycklingkött från slakterier som dödar fåglarna genom gasning. Men strax kommer det första problemet:

Among other things, the deal obliges KFC Canada to begin buying from suppliers who use gas to kill their chickens painlessly, considered to be the least cruel method of slaughter.

Budskapet här är inte på något sätt det radikala "animals are not ours to eat" som PETA annars stoltserar med. Tvärtom blir ätandet av fåglar en fråga om att välja det minst grymma sättet att massmörda dem på. I ögonen på en speciesistisk allmänhet tolkas detta naturligtvis som ett godkännande från PETA:s sida av gasmetoden som lämplig och acceptabel för att tillverka nuggets. Och om till och med PETA, som sannolikt är de mest radikala djurvänner som många kanadensare hört talas om, accepterar gasning som slaktmetod, så måste det ju vara okej?

Vad är det som händer här? Jo, KFC Canada förvandlas i en snabb ideologisk vändning från grymma djurplågare, till ett djurvänligt företag godkänt av världens största kampanjorganisation för djurs rättigheter.

Genom sitt avtal med KFC Canada undergräver PETA också andra organisationers, gruppers och individers insatser för att främja veganism. För varför skulle någon behöva lyssna på deras argument eller ta deras krav på allvar när KFC Canada kan stoltsera med att ha tillmötesgått PETA? Det företagsliknande PETA begår helt enkelt högförräderi mot djurrättsrörelsen i stort.

Inte undra på att KFC Canada-direktören Steve Langford är nöjd med avtalet:

"It will be nice to put this behind us," Langford said. "Our preference is to have nothing negative attached to our brand."

Snäll kille. Snällt företag. Vad skönt att de äntligen kan lägga de jobbiga protesterna bakom sig. Troligen var det bara mindre problem eller tillfälligheter som gjorde att fåglarna behandlades illa, men nu kan vi andas ut eftersom problemen håller på att lösas och alla inblandade parter är nöjda. Det är vad texten i The Star signalerar.

Men det blir faktiskt ännu värre när direktören helt lägger beslag på PETA:s rykte om radikal djurvänlighet för att främja KFC:s image:

"Once I got involved and we actually met face to face, we found out that we had no differences of opinion about how animals should be treated," Langford said. "We landed in a very good place."

En direktör på Kentucky Fried Chicken har "inga åsiktsskillnader" jämfört med PETA om hur djur ska behandlas!? Häpnadsväckande. Och förhoppningsvis en bluff av direktören. Men det överraskande fenomenet är inte att han försöker bluffa - det har han bra betalt för att göra - utan att PETA så villigt spelar med (eller kanske snarare låter sig spelas med), som när Matt Prescott på PETA säger:

"It appears as though our campaign affected the bottom line to the point where the company finally had enough," Prescott said. "That said, I also believe that KFC in Canada is genuinely concerned about animal welfare."

Precis Matt, de är "genuint intresserade av djurskydd" - av den enkla anledningen att speciesismens ideologiska form idag är just djurskydd. Det är i djurskyddandets namn som nästan alla ickemänskliga djur utnyttjas och dödas. Det finns inget avstånd mellan speciesism och djurskydd i vår tid.

Däremot är KFC förstås inte genuint intresserade av rättigheter för ickemänskliga djur. Men vad spelar det för roll när de kan jämställa sin speciesistiska djurskyddshållning med djurrätt med PETA:s hjälp. Återigen sker en dramatisk förskjutning av symboliskt mervärde som KFC Canada kan dra nytta av. De laddar helt enkelt ner en massiv dos av djurvänlighet i sitt varumärke genom sin "eftergift" till PETA, samtidigt som de gör sig immuna från andra djurrättsaktivisters kritik.

Filosofen och kritikern Roland Barthes kallade en gång den här sortens strategi för en sorts moralisk homeopati - man erkänner öppet ett mindre ont (att KFC Canada ibland behandlat djur illa) för att förhindra ett större ont (en meningsfull diskussion om vad rättigheter för djur egentligen innebär).

Hur försvarar sig då PETA? Jo, djuren har fått det bättre säger man:

"It's going to drastically reduce the suffering of chickens in slaughterhouses and also . . . improve the living conditions for animals while they're on the farm," Matt Prescott, PETA's assistant director of corporate affairs, said from Norfolk, Va.

Stämmer det? Ja, vem vet egentligen? Krav på bättre "levnadsförhållanden" och bättre "tillsyn" av ickemänskliga djur i mänskligt slaveri är som regel bara nonsens. Det konsumeras alldeles för många djur för att inspektioner av myndigheter eller andra organ ska kunna ske mer än med många års mellanrum. Ingen vet alltså hur djuren kommer att behandlas.

Men det finns ett annat problem med PETA:s försvar, och det är den bakomliggande problemformuleringen som återigen bidrar till att undergräva djurrättsrörelsens styrka. Den som inte ställer upp på PETA:s krav kan nämligen utmålas som en svikare mot djuren. Titta här, säger PETA, här har vi gjort ett framsteg för djur som ändå skulle ha dödats genom att se till att de dödas lite mindre smärtsamt. Vad har ni gjort? Knappast samhället veganskt över en natt va? Nä, tänkte väl det. Alltså är ni verklighetsfrämmande drömmare medan vi är driftiga och klarsynta realister som får saker gjorda i den verkliga världen där djur lider och dör här och nu!

Invändningar om att PETA sålt sin djurrättsliga trovärdighet för en spottstyver och gjort KFC Canada en stor tjänst kan därmed slås till marken genom skuldbeläggning. Den som inte är med på strategin gör helt enkelt djuren illa och blir alltså legitima måltavlor för emotionell utpressning.

Intressant nog faller detta agerande perfekt in i vad som ligger i KFC:s och andra djurexploaterande företags intresse - nämligen att "realisterna" i djurrättsrörelsen själva gör deras dirty work med att splittra och passivisera "idealisterna". Precis som James LaVeck uppmärksammar i sin artikel.

Och vad har PETA gjort för att åstadkomma detta? Enligt The Star har insatserna varit minst sagt omfattande:

PETA's campaign, which garnered international attention, has included more than 12,000 protests at KFC restaurants and outside the homes of company senior executives.

Demonstrators, who have included former Playboy pinup Lauren Anderson, have burned effigies of company icon, Col. Sanders. Other notables such as Paul McCartney, the Dalai Lama, and Chrissie Hynde have participated in the campaign.

12 000 protesttillfällen och mobilisering av massor av kändisar (med ett imponerande spektrum - allt från den vanliga köttsliga porrbranschen till den tibetanska new age-porren)? För vad?

För att kycklingar ska gasas till döds istället för att halshuggas.

Det är just detta som kampanjen slutligen kondenseras till, när PETA väljer att avsluta den efter förhandlingarna med KFC Canada. En avslutad bojkott är nämligen en död bojkott, och närmast omöjlig att återuppta igen. Dessutom undergrävs möjligheterna för någon annan att återuppta en sådan kampanj, eftersom PETA redan låtit KFC Canada positionera sig som djurvänliga och därmed marginaliserat kritik mot företaget som onödig, eller till och med "extremistisk".

Skulle man inte kunna leka med tanken att dessa 12 000 protesttillfällen istället kunde ha handlat om djurrättslig folkbildning och främjande av veganism? Skulle inte alla ord och handlingar i den här ihjälgasningskampanjen istället kunnat ha varit abolitionistiska ord och handlingar?

Minns nu återigen James LaVecks artikel om strategier för kooptering: Fixa en deal med "realisterna" - de stora organisationer som har en bred medlemsbas, ett känt namn och framför allt är beroende av "framgångar" för att legitimera sitt arbete för sina finansiärer/medlemmar. Använd sedan realisterna för att marginalisera "idealisterna" som "extrema", och splittra dem inbördes genom att så tvivel kring om de kan åstadkomma något själva utan att haka på de stora organisationernas djurskyddskampanjer.

Djurrättsorganisationer avslutar helt enkelt inte bojkotter av djurprodukter. Deras enda existensberättigande är just att de ska främja etiska bojkotter av produkter som orsakar död och lidande. Att avsluta en sådan bojkott borde vara fullkomligt otänkbart för en djurrättsorganisation. Det finns nämligen inget att förhandla om. Animals are not ours to eat, remember?

Ändå är det helt typiskt för den logik som formar stora organisationer som PETA. För att behålla sin legitimitet och för att attrahera medlemmar och gåvogivare, måste organisationen producera ständiga "segrar" och "framgångar". (Jag har själv suttit och försökt krysta fram ständiga "segrar" som förbundsordförande för Djurens Rätt, så jag vet hur det funkar. Man skryter upp sig helt enkelt, för att verka mer betydelsefull än man är. Det är förstås det marknadsföring i allmänhet handlar om, men det är också typiska livsnödvändiga åtgärder som stora organisationer tvingas till för att överleva i en föränderlig verklighet.)

Vad det hela kokar ner till är att föremålet för den djurrättsliga kampen förminskas dramatiskt. Istället för att handla om en ständigt pågående massaker på miljarder kännande varelser som vi alla på något sätt är delaktiga i, så blir ställningstagandet för djuren reducerat till att se till att de dödas lite försiktigare, med lite bättre kontroll, under lite bättre förhållanden. Ur djurrättens aska återuppstår ett blekt speciesistiskt spöke.

Inget är mer talande för hela denna problematik än det avslutande citatet från PETA:s Matt Prescott:

"All we want is for KFC worldwide to do what KFC Canada has done."

Jag tror dig Matt. Det verkar faktiskt vara allt ni vill.

Doktrinen om det nödvändiga onda

If abolition of exploitation is our ultimate goal, as is so often claimed, and if veganism is the single most powerful personal expression of opposition to animal exploitation, why on earth would any animal organization participate in making the job of vegan activists and educators so much harder? Already, sanctuary workers, educators and frontline vegan activists are reporting that members of the public, when confronted with the reality of farmed animal exploitation, increasingly indicate that they will express their concern for farmed animals, not by boycotting or reducing their consumption of animal products, but by purchasing animal products marketed as “humane.” - James LaVeck

Vad har egentligen hänt med djurrättsrörelsen? Varför läggs så mycket av vår tid på att förvränga det vi egentligen vill säga?

Hur blev det egentligen "realistiskt" att tro att djurförtrycket kan upphävas genom djurskyddsliga reformer? Hur blev det "pragmatiskt" att tro att man tar steg mot en vegansk värld genom att framställa veganism som ytterligare ett konsumentval, istället för ett moraliskt imperativ att inte döda eller skada andra varelser? Varför uppfattar vi det inte som ett dramatiskt problem att en stor del av rörelsen ständigt undergräver kampen för djurs rättigheter genom att marginalisera djurrättstanken och veganismen till förmån för en mer "respektabel" hållning som går ut på att samarbeta med djurindustrier och djurförtryckande myndigheter?

James LaVeck, grundare av organisationen Tribe of Heart och producent av filmerna The Witness och Peacable Kingdom, har skrivit en tänkvärd artikel med titeln Invasion of the Movement Snatchers: A Social Justice Cause Falls Prey to the Doctrine of "Necessary Evil" (Satya, oktober 2006).

LaVeck menar att stora delar av rörelsen fallit offer för en "doktrin om det nödvändiga onda", det vill säga ett tänkesätt som får oss att rationalisera bort vår delaktighet i våld och orättvisor mot andra djur genom att hänvisa till att avsteg från våra principer är absolut nödvändiga för att uppnå våra mål. I korthet: Vi måste vara delaktiga i djurförtrycket för att kunna avskaffa det.

Rörelsen för djurs rättigheter, som ännu är relativt liten och isolerad, är förstås extra sårbar för den sortens ideologisk manipulation. Detta vet naturligtvis djurindustriernas marknadsstrateger, och de har dessutom råd att betala för de PR-konster som krävs för att forma opinionen. LaVeck diskuterar utförligt de PR-råd för att bemöta djurrättstanken som gavs till amerikanska Cattlemen's Association av en konsult 1991. Råden för att bemästra djurrättsrörelsens kritik var följande:

1) Isolate the radicals

2) “Cultivate” the idealists and “educate” them into becoming “realists”

3) Co-opt the opportunists into agreeing with industry.

Duchin acknowledged in his speech that idealists were hard to work with, and that because of their inherent altruism and the fact that they gain nothing personally from holding their views, the public tends to believe in them. He then offered the cattlemen a clever strategy. He said that if idealists can somehow be convinced that their opposition to a product or an industry inadvertently caused harm to someone, they could not live with the contradiction and would be forced to change their views, to adopt a more “realistic” position.

Duchin next told the cattlemen about how to work with movement “opportunists,” people he described as engaging in activism for “visibility, power, followers, and perhaps, employment... The key to dealing with opportunists is to provide them with at least the perception of a partial victory.”

The widespread adoption of “cage-free” eggs? A few seats at the table with the group developing standards for producing “Animal Compassionate” lamb? Uncrated “pink” veal? Today, these and similar developments are being widely characterized as victories by organizations with reputations for staunchly opposing animal exploitation.

De sociologer som länge har talat om den byråkratiska "järnbur" som organisationer och insitutioner fastnar i till följd av sina legitimitetsbehov och behovet av fasta inkomster skulle utan tvivel nicka instämmande till denna analys. Det finns kusligt många exempel på hur det "nödvändiga ondas" logik har kommit att styra djurrättsrörelsens agerande. Förutom de många amerikanska exempel som LaVeck nämner är det lätt att hitta exempel från Sverige. Ta till exempel Djurens Rätts representation i de djurförsöksetiska nämnderna, organisationens medlemskap i Eurogroup for Animal Welfare eller den fäbless för att (direkt eller indirekt) rekommendera KRAV-produkter som organisationen har så svårt att släppa. För att inte tala om nationalspeciesisterna i Djurskyddet Sverige, som aktivt undergräver kampen för ickemänskliga rättigheter med sitt främjande av köttätande och sitt reducerande av veganism till en livsstilsfråga.

Detta är helt enkelt inte hållbart för en rörelse som vill angripa tusentals år av speciesistisk indoktrinering. Speciellt inte när vi tydligt kan se att allmänhetens repsons på avslöjat djurförtryck allt mer sällan är att bojkotta djurprodukter eller gå mot veganism, utan snarare att att välja produkter med bättre "djurskyddslig" image. Vi måste börja se vilken roll vår egen rörelse har spelat, och fortfarande spelar i den här utvecklingen, genom vår envisa tendens att förminska problemet med djurförtrycket till något som kan åtgärdas genom reformer snarare än etisk veganism. Som LaVeck konstaterar:

Let us not forget, there is a reason why human rights groups do not develop or endorse “humane” methods of torturing and executing political prisoners, and why children’s rights advocates do not collaborate with the international pornography industry to develop standards and special labeling for films that make “compassionate” use of runaway teens. To do such things is to introduce moral ambiguity into situations where the boundaries between right and wrong must never be allowed to blur. To be the agent of such blurring is to become complicit oneself in the violence and abuse.

Jadå, livet är svårt. Samhället är komplext. Kampen är hård. Men varför måste våra principer alltid vara det första vi ger upp? Djurrättsfilosofin står trots allt för den minst kontroversiella av alla moraliska idéer: att vi bör undvika att döda och orsaka lidande. Att anta att andra människor inte kan förstå den tanken är inte bara elitistiskt, det är också ett underkännande på förhand av vår egen förmåga att kommunicera den. LaVecks artikel är en viktig dos av intellektuellt motgift mot den sjukan. Läs den.

Singer om människoapors rättigheter i Spanien och Österrike

Peter Singer skriver idag i The Guardian om den historiska utvecklingen i Spanien, där parlamentet nyligen har röstat för att tillskriva människoapor omfattande rättigheter.

If we regard human rights as something possessed by all human beings, no matter how limited their intellectual or emotional capacities may be, how can we deny similar rights to great apes? To do so would be to display a prejudice against other beings merely because they are not members of our species - a prejudice we call speciesism, to highlight its resemblance to racism. The Spanish resolution marks the first official acceptance of that view. The use of the term "slavery" in relation to animals is especially significant, for it has been assumed that animals are rightly our slaves, to use as we wish, whether to pull our carts, be models of human diseases for research, or produce eggs, milk, or flesh for us to eat. Recognition by a government that it can be wrong to enslave animals is a significant breach in the wall of exclusive moral significance we have built around our own species.

Det föredömliga beslutet står dock i bjärt kontrast till de absurda övergreppen mot djurrättsrörelsen i Österrike, där tio aktivister fortfarande sitter fängslade sedan 21 maj i år - troligen på initiativ av konservativa krafter i regeringen och deras allierade i djurindustrierna.

One, Martin Balluch, has been given a 1,500-page police file to justify his arrest. In the file his name is mentioned only three times, all in connection with media interviews or articles. Ironically Balluch, a brilliant man with doctorates in both physics and philosophy, is one of the foremost spokesmen in the worldwide animal rights movement for pursuing the nonviolent, democratic road to reform.

Läs hela artikeln här.

Ny bok av Gary L. Francione

Gary L. Francione har precis utkommit med en ny bok - Animals as Persons: Essays on the Abolition of Animal Exploitation.

Se intervju med Francione om boken på Columbia University Press hemsida.

AR 2008 International Gathering

Årets internationella djurrättsläger skulle ha ägt rum i Österrike, men efter den senaste tidens dramatiska repression mot djurrättsrörelsen där är lägret flyttat till Sverige och äger rum i Jönköping 21-24 augusti.

Mer information på www.ar2008.info.

Har fiskar känslor?

Ja. Otvetydigt.

En ny rapport om fiskar släpps idag av Djurens Rätt. I rapporten kan man bland annat kan läsa om fiskars kapacitet för lidande och den brutala behandling som de utsätts för i matproduktionen.

Beställ eller ladda ner rapporten från Djurens Rätts hemsida.

"Only some have been hit, but we're all being targeted!"

Sedan 21 maj sitter tio österrikiska djurrättsaktivister fängslade efter att ha arresterats under vapenhot. Flera djurrättsgruppers lokaler har genomsökts och deras datorer och material har konfiskerats. Ledaren för den österrikiska djurrättsorganisationen Verein Gegen Tierfabriken, Martin Balluch, har nu hungerstrejkat i en och en halv månad och tvångsmatas på ett sjukhus för att överleva.

Djurrättsalliansen har antagit ett protestuttalande som återges i sin helhet här:

“Only some have been hit, but we’re all being targeted!”

Statement in support of Dr Martin Balluch and the Austrian animal rights movement

Since late May, Dr Martin Balluch, chairman of the Austrian animal rights organization Verein Gegen Tierfabriken (VGT) is on hunger strike in prison, following a police operation arguably of unprecedented proportions in the history of the European animal rights movement.

At gunpoint, Dr Balluch and ten other activists in the social movement for nonhuman rights were apprehended in their homes, while their offices and warehouses were raided on the morning of May 21st. Today, in the fourth week of Dr Balluch’s political hunger strike, no concrete evidence of criminal activity has been produced by the state.

Since its inception in 1992, the VGT has been in the forefront of the Austrian movement for nonhuman rights. Operating under a strict policy of non-violence, the organization has greatly contributed to raising the awareness of the issue of speciesism, an ideological sibling to racism and sexism which serves as the legitimating basis of today’s routine discrimination, oppression and killing of billions of nonhumans. After a series of successful campaigns on behalf of nonhuman animals, the VGT and other associated animal rights advocates has over a very short time span come to be discerned as a potential long-time threat to the profitability of nonhuman exploitation.

As emphasized in the official protest by Amnesty International Austria, freedom of expression through social and political activism is a human right protected by international conventions. [1] However, the rash actions of the Austrian state do not seem to reflect its wholehearted commitment to rule of law and democratic constitutionalism. Rather, the recent intervention seems to betray another crucial interest – the interest in protecting the commercial viability of animal exploiting businesses in the face of growing radical opposition. As pointed out by the Austrian Social Democrat Speaker of Justice, Mr Hannes Jarolim, the event clearly speaks of an “attempt to make an example” [2] – arguably to deter activism for social justice in general, and animal rights advocacy in specific.

The deployment of a piece of legislation (§ 278a StGB, 2002) aimed at countering terrorism and Mafia activity, as a tool for pacifying and marginalizing a social justice movement is scandalous, but all too predictable. It is highly unbecoming of a democratic state to take such dramatic action, infringing basic human rights, while at the same time leaving so many questions of evidence, judicial transparency and due process unanswered.

We wish to express our solidarity with the Austrian animal rights movement facing intensified state repression. The police operation can hardly be interpreted as anything else than a strategic effort to undermine the strength of the animal rights movement in general. As an Austrian protest banner recently read: “Only some have been hit, but we’re all being targeted.” Furthermore, since no concrete evidence of criminal offence has been produced before a court of law, we demand that the Austrian authorities without delay release Dr Martin Balluch and the other animal rights advocates apprehended in late May.

Djurrättsalliansen (Animal Rights Alliance)
Sweden


[1] Amnesty International Österreich: Stellungnahme zur Festnahme von zehn Tierschützern am 21. Mai 2008, 4 June 2008.

[2] Press release: Animal protectionists: Jarolim concerned about the appropriateness of the measures taken, 27 May 2008.

Läs mer och skicka protester via Verein Gegen Tierfabrikens hemsida!

"Djur konstrueras genom skolans språkbruk"

"Språket är ett kraftfullt verktyg som kan normalisera maktutövande, dölja lidande och till och med förmedla idéer om att djur samtycker till sin egen exploatering. Människan talar om de ickemänskliga djuren i kategorier som 'slaktsvin', 'cirkuselefanter' och 'försöksdjur', ibland även som 'köttproducenter', 'kapital' och 'biomassa'. Helena Pedersen, fil dr i pedagogik, synliggör här en del av skolans språkliga strategier som bidrar till att återskapa och befästa djurs status som tillgängliga för utnyttjande för olika syften."

Läs hela texten här:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21105

Språk, feminism och speciesism

Serien om språk och speciesism - där jag hade ett inlägg i förra veckan - fortsätter i veckans nummer av Stockholms Fria Tidning, med följande innehåll:

Lisa Gålmark: Språket, feminismen och de ickemänskliga djuren

"Få kvinnor har funderat över hur mycket de påminner om patriarkala förtryckare när de nedvärderar ickemänskliga djur eller deltar i utnyttjandet av dem", skriver den amerikanska litteraturvetaren Joan Dunayer. SFT uppmärksammar Internationella kvinnodagen genom att presentera henne och den feministiska djurrättaren Carol J. Adams. Båda för första gången på svenska."

Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21049

Joan Dunayer: Kvinnor, kossor och hönor:

"Kvinnospecifika djurmetaforer uttrycker olika grader av nedvärdering, som gammal skata, apa, katta, kossa, höna. Sedda ur ett speciesistiskt perspektiv betyder bilden av djuren något negativt. En metafor som använder den associativa djurbilden på kvinnor innebär att kvinnor och djur kommer att dela det negativa."

Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21050


Carol J. Adams: Styckade texter, styckade djur

"I romaner återfinns feministiska och vegetariska budskap ofta tillsammans men det är sällan någon utreder betydelsen av detta. Men bruket av vegetariska huvudpersoner hos kvinnliga skönlitterära författare är en tradition, och den visar hur tankar om vegetarianism kan förvaltas och föras vidare."

Hela texten:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/21051

Djurförtryck utövas i djurskyddets namn

Följande artikel publicerades i Stockholms Fria Tidning 1 mars 2008 (PDF), och publicerades även i Djurens Rätt, nr 4/2008 (PDF).

Finns djurskyddsideologin till för djuren? Eller är dess främsta funktion att ge oss människor gott samvete trots det förtryck vi utövar mot miljarder försvarslösa individer? Djurskyddets språk ger intrycket att vårt samhälle är djurvänligt, men legitimerar i själva verket djurförtrycket, hävdar Per-Anders Svärd, djurrättsaktivist och doktorand i statsvetenskap.

Varje år utnyttjas och dödas miljarder och åter miljarder ickemänskliga djur av människor. De pressas in i trånga burar på pälsdjursfarmer och i äggindustrin, smittas med dödliga sjukdomar på laboratorier, kvävs i fiskebåtarnas nät och slaktas på löpande band i köttindustrins dödsfabriker. Varje gång ditt hjärta slår dödas tusentals försvarslösa individer. Dygnet runt. Året om.

Under tusentals år har människans överhöghet över andra djur stått nästan helt oemotsagd. Men under de senaste fyrtio åren har en omsvängning börjat ske. Djurrättsfilosofin och djurrättsrörelsen har ifrågasatt de blinda fläckarna i västerländskt moraliskt tänkande som gjort massdödandet av ickemänniskor till något ”naturligt” och okontroversiellt. Djurrättsrörelsen har till och med givit denna blinda fläck i samhällsmoralen ett namn: ”speciesism” (efter engelskans och latinets ”species” som betyder ”art”).

Kritiken mot speciesismen lyfter fram att de djur som utnyttjas av människor också är medvetna och kännande varelser, och att de därför måste räknas moraliskt. Lidande och död är alltid något negativt för den som drabbas, oavsett vilken art individen tillhör. Vi människor har därför en skyldighet att utsträcka vår hänsyn till alla varelser som påverkas av våra handlingar. Speciesismen – underlåtandet att ta full hänsyn till andra djurs intressen – framstår allt mer som en parallell till andra former av diskriminering och förtryck, som rasism och sexism.

Givet den enorma omfattningen och intensiteten i förtrycket av andra djur är det svårt att undvika slutsatsen att djurrättstanken representerar en av de största etiska utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Om djur har rättigheter så står vi inför ett moraliskt problem av ohyggliga dimensioner – ett dagligt blodbad med miljarder offer.

Men i vår vardagliga värld möter vi inte djurförtrycket som ett problem. Tvärtom förminskas och trivialiseras allvaret i frågan systematiskt i vår kultur. Den speciesistiska blindheten för förtrycket återskapas hela tiden i våra handlingar och vårt språk. Varje dag erbjuder exempel på hur speciesismen normaliseras och den djurrättsliga kritiken marginaliseras. Se bara på de massiva reklamkampanjer för djurprodukter som möter oss överallt. Eller se på tidningarnas receptsidor där likdelar och kroppsvätskor från djur framställs som eftersträvansvärda delikatesser. Ständigt matas vi med budskapet att det är naturligt och normalt att utnyttja djur.

Graden av speciesistisk indoktrinering är ofta rent förbluffande. Eller vad ska man kalla det när man möter fullvuxna människor som är övertygade om att de måste dricka bröstmjölk från en annan art varje dag? Eller människor som kallar sina fjuttiga hörngaddar för mäktiga rovdjurständer och anför detta som bevis för att de måste äta djurkött?

Men speciesismen är ändå som farligast på ett annat plan, nämligen när den framställer sig som sin egen motsats. I vår tid lever vi mitt i denna häpnadsväckande speciesistiska paradox:
Å ena sidan utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin tidigare.
Å andra sidan hävdar vi att samhället är mer djurvänligt än någonsin.

Hur ska vi förstå denna motsättning? I mina ögon är huvudproblemet den dominerande djurskyddsideologin och dess märkvärdiga förmåga att marginalisera djurrättsliga tankar. Djurskydd och djurrätt är nämligen inte alls samma sak. Tvärtom står de i skarp motsättning till varandra, både vad gäller etiska utgångspunkter och strategiska vägval för förändring.

Djurskyddstänkandet har sina rötter i Upplysningstidens utilitaristiska nyttofilosofi och kristna ideal om medkänsla. Dessa perspektiv var till en början progressiva eftersom de erkände andra djurs kapacitet för lidande och påtalade att djur förtjänar moralisk hänsyn. Under 1800-talet bildades också en lång rad djurskyddsföreningar med sådana ideal i botten.

Problemet var dock att djurskyddsideologins kritiska tanke förblev halvtänkt. Den ifrågasatte inte i grunden människors rätt att utnyttja djur, utan vände sig bara mot djurhållningens överdrifter – som förekomsten av ”onödig” grymhet och exceptionellt dåliga djurmiljöer.

Många människor som värnat om djurens rättigheter har ändå dragits till djurskyddsideologin för att den verkar erbjuda en pragmatisk väg till förändring. Genom att arbeta för ständiga reformer av djurhållningen sägs vi både kunna hjälpa djur som lider i nuet, och lägga grunden för ett framtida avskaffande av djurindustrierna.

Men detta tänkande kräver att vi bortser från att djurskyddsideologin är central för speciesismens reproduktion i vårt samhälle. Faktum är att nästan allt djurförtryck idag utövas i djurskyddets namn. Statliga lagar och företagens egna regler för djurhantering talar alla djurskyddets språk, samtidigt som de tillåter, möjliggör och legitimerar massivt förtryck. Under samma tid som djurskyddsideologin befästs i samhället har konsumtionen av djurprodukter ökat dramatiskt. Istället för att se djurskyddsideologin som potentiellt antispeciesistisk, vill jag hävda att speciesismen i vår tid oftare än något annat tar sig formen av djurskyddsideologi. Djurskyddet är speciesismens högsta och mest utvecklade stadium.

Den centrala poängen är att djurskyddstänkandet tillhandahåller precis de språkliga och ideologiska element som behövs för att desarmera den mer radikala djurrättskritiken. Framför allt framställer sig djurskyddet som en lockande helhetslösning på de problem som finns i djur-människa-relationen: Vi behöver inte alla bli veganer, utan det räcker med att vi motverkar ”onödigt lidande”. Vi är inte personligen skyldiga till andra djurs lidande, sådant beror bara på ”brister i tillsynen”. Vi behöver inte uppfatta kött som mord, utan det räcker med att arbeta för ”human slakt”. Vi behöver inte sjunka till rasisters och sexisters nivå när vi förtrycker djur, tvärtom kan vi dunka oss själva i ryggen och känna att vi är ”djurvänner”. Vi dödar inte oskyldiga, vi visar ”omsorg” mot de djur som är i ”människans tjänst” och ”vård”. Vi i Sverige har dessutom ”världens bästa djurskydd” – det är i andra länder och hos vissa invandrargrupper som problemet med ”djurplågeriet” ligger.

Vad kan vara mer tilltalande för en befolkning som socialiserats in i en speciesistisk mentalitet än att ständigt få höra att de inte gör något grundläggande fel, utan på sin höjd bara behöver ändra på detaljer i sin livsföring (alternativt skylla problemen på djurplågande judar, muslimer, spanjorer och kineser)?

Den kanske mest absurda konsekvensen av djurskyddsideologin är att den får konsumtionen av ”djurvänliga” produkter (KRAV-märkt kött till exempel) att framstå som en sorts ”aktivism” för ickemänskliga djur. Människor bibringas med andra ord uppfattningen att de gör en insats för att hjälpa djuren genom att betala för deras fångenskap och slakt!

Djurskyddsideologin ger alltså intrycket att den är uttömmande för människors skyldigheter gentemot andra djur. Vi behöver inte göra mer än att sträva efter förbättringar av djurens situation. En konsekvens av det tänkandet är att alla radikala djurrättsliga krav marginaliseras och stämplas som ”överdrivna”, ”extrema” och ”fanatiska”.

Med tanke på djurskyddsdiskursens dominans i samhället ställs vi djurrättsförespråkare inför ett strategiskt problem. Ska vi spela enligt spelets regler och bidra till fortsatt förminskning av djurförtryckets problem till detaljer som kan reformeras med djurskyddsåtgärder? Eller ska vi hålla fast vid våra krav på att djurutnyttjandet måste avskaffas helt och hållet, trots att vi riskerar att marginaliseras?

Om vi ser till historien så är det inte mycket som talar för att djurskyddsarbete erbjuder en fortsatt väg framåt. Snarare tvärtom. Ju fler djurskyddsbestämmelser vi har fått, desto större har den samhälleliga legitimiteten blivit för djurförtrycket. De första djurskyddslagarna kom för flera hundra år sedan, men konsumtionen av djurprodukter har ändå exploderat.

Om vi istället ser till framtiden är det nästan omöjligt att tänka sig att djurens frigörelse kan åstadkommas utan att det organiseras en rörelse som direkt konfronterar speciesismen – vilket i vår tid närmast är synonymt med djurskyddsideologin – och tydligt uttalar sina krav på avskaffande av allt djurförtryck.

Det betyder inte att vi kan vara likgiltiga inför det lidande som djur utsätts för idag. Men det är ett falskt påstående att de djurskyddsliga åtgärder som djurorganisationer idag driver kampanjer för hjälper några djur idag. Förändrad lagstiftning tar åratal att uppnå, och även då återstår ofta mängder av kryphål. Tänk bara på hur arbetet mot kosmetikatester på djur eller förbud mot hönsburar tagit flera decennier – utan att ännu vara slutfört.

Tänk vidare på hur mycket av djurrättsrörelsens energier som lagts på att kampanja för reformer av djurhållningen genom åren. Hur mycket annat kunde inte ha uppnåtts om tid, kraft och pengar istället lagts på djurrättslig upplysning och fokusering på djurförtryckets kärna – våra matvanor? Ett samhälle där ickemänskliga djur inte förtrycks är per definition ett veganskt samhälle, och ett sådant samhälle kan bara byggas via aktiv folkbildning och förändring av en persons matvanor i taget. Det arbetet är helt nödvändigt, men det har knappt påbörjats i någon större skala. Om inte vår generations djurrättsaktiva tar tag i det arbetet, så kommer vi bara att lämna över stafettpinnen till nästa generation utan någon märkbar förändring. Fler veganer kommer också att medföra att många av de reformer som idag slukar tid och energi automatiskt kommer att genomföras av de industrier som ser sina profiter hotade av en ökad djurrättslig medvetenhet i samhället.

Det mänskliga slaveriet avskaffades inte genom reformer, utan genom att en rörelse organiserades som krävde just avskaffande. ”Slavskydd” var aldrig ett alternativ för den tidens abolitionister. Ingen tror idag att kvinnors rättigheter kan nå full respekt genom lagar som säger att män inte får slå dem så hårt. Så varför tror vi att andra djurs intressen kan respekteras fullt ut så länge de förblir djurexploatörernas egendom och köttätarnormen upprätthålls?

Så länge lösningen stöps i termer av ”skydd” och inte rättigheter kommer vi att missa hela poängen. Och poängen är väldigt enkel: Om det är avskaffande vi vill ha, så måste vi arbeta för avskaffande och bygga en andra abolitionistisk rörelse – denna gång för de ickemänskliga djurens frigörelse. Ingen annan rörelse kommer att kunna åstadkomma det som måste göras.

Djurskyddsideologin däremot, drar ständigt åt motsatt håll. Som den abolitionistiska djurrättsfilosofen Joan Dunayer skriver:

”’Djurskyddare’ som kallar sig själva djurrätt försvagar konceptet med ickemänskliga rättigheter. De förleder allmänheten att tro att fängslande, slakt och andra övergrepp på ickemänniskor är förenligt med rättigheter. Men den som inte har rätt till liv och frihet har inga rättigheter alls. ’Djurskyddare’ krymper ner ickemänskliga rättigheter till rätten att röra sig, rätten att bli matad av sina fängelsevakter, och rätten att bli mördad med mindre grymhet. … Riktlinjer och lagar för ’djurskydd’ förevigar den speciesistiska exploateringen genom att återlegitimera den, ge exploatörerna positiv publicitet, få kritikerna att framstå som oresonliga, hålla abolitionismen marginaliserad, uppmuntra människor som bryr sig om djur att fortsätta köpa djurprodukter, och lämna ickemänniskor i sina plågoandars våld.”

Kampen för djurens frigörelse är i slutändan en kamp om vad djur-människa-relationen ska ha för betydelse. Vilken innebörd kommer att läggas i förhållandet mellan oss själva och andra medvetna varelser på den här planeten? Ska vi behålla den djurskyddsliga problemformuleringen – som leder speciesism lika bra som koppar leder ström – eller ska vi försöka artikulera nya möjliga förhållningssätt som kan kortsluta den kretsen?

Vi kan inte fortsätta tro att frigörelsekampen kan vinnas genom att vi lär oss spela det djurskyddsliga spelet lite bättre. Djurrättsrörelsens uppgift är istället att skriva om spelets regler och erbjuda andra sätt att förstå vår relation till andra varelser. Och det kan vi bara göra genom att ta våra egna krav och mål på allvar.

Per-Anders Svärd

Earthlings - del 1 av 3

Julen är röd som blod.

Jag lägger upp Earthlings, världens hittills bästa djurrättsfilm, som en liten motåtgärd. "Ett litet plåster på ett stort sår", som McDonalds brukar säga.

För bråttom inför jul för att se Earthlings? Okej, snabbversionen av varför djurrätt är rätt och våld mot försvarslösa är fel (vilket förstås borde vara en no-brainer) hittar du i Tom Regans tal om djurrätt på 10 minuter.

Earthlings - del 2 av 3

Earthlings - del 3 av 3

Nationalspeciesismen

Nationalspeciesismens världsbild skulle kunna sammanfattas så här: Det är VI som är snälla mot djuren. Det är UTLÄNNINGARNA som är dumma mot djuren.

Det fiffiga med nationalspeciesismen är att den funkar lika bra i alla länder. Det betyder att VI aldrig behöver ändra på vår inställning till de andra djur vi utnyttjar och dödar. VI har inget ansvar. Problemet ligger någon annanstans, det orsakas av några ANDRA, inte av OSS.

Här kommer några exempel på att det alltid är bäst hemma, oavsett var hemma är, och oavsett hur många individer som massmördas helt i onödan av oss själva. Listan kan göras hur lång som helst. Se dig bara omkring, så lovar jag att du hittar ett element av nationalspeciesism i nästan varenda sammanhang där behandlingen av andra djur diskuteras.

Världens mest ambitiösa djurskydd
Sverige har världens mest ambitiösa djurskyddslagstiftning. Det innebär att svensk äggproduktion tillgodoser hönsens naturliga beteende.
- Branschorganisationen Svenska Äggs hemsida, 2007-10-12

Köp svenskt kött
Kött från svenska djur innebär större möjligheter att veta hur djuren haft det. Svensk ursprungsmärkning betyder att djuret fötts upp, slaktats och styckats i Sverige. I Sverige har vi relativt bra djurskyddslagar och det kontrolleras bättre här än det görs i många andra länder.
- Djurskyddet Sveriges hemsida, 2007-10-12

This strategy sits alongside our Strategy for Sustainable Food and Farming and provides a route map for regaining public and consumer confidence in the food we produce and the restoration of our international reputation for the highest standards of animal health and welfare.
- Margaret Beckett, minister för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor 2001-2006, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 5.

It recognises the benefits which enhanced animal health and welfare can bring in supporting industry profitability, promoting Scotland’s reputation for quality and for improving the welfare of animals themselves.
- Ross Finnie, parlamentsledamot, Skottland, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 6.

Before the 2002 elections we promised a nationwide uniform Animal Protection Act to the Austrians. After a general consensus of all parliamentary parties has been reached, we are now able to present it. I explicitly thank all negotiators of the People’s Party, the Freedom Party, the Social Democrats and the Greens for agreeing on a balanced set of measures meeting the demands of both farmers and animal protectors”, said Schüssel. This Act had been prepared by involving experts and practitioners and will be a model for other countries. “Austria will have Europe’s most modern Animal Protection Act“, underlined the Chancellor.
- Pressmeddelande från Österrikes kanslerämbete, 2004-05-24

Föredrag på Vegomässan 8 december

Jag håller föredrag om djurrätt på Vegomässan i Malmö, lördag den 8 december kl. 12.30. Titta gärna förbi då!

Vegomässan, som arrangeras av Djurrättsalliansen med stöd av en rad organisationer och vegoföretag, kommer att bli riktigt häftig. Passa på att spana in ny god mat, få information från djurrättsorganisationer och träffa en massa gamla, nya och blivande vegosar.

(Och jo, jag vet. 8 december är årets stora seriekrock för alla medvetna aktivister. Om du inte ska på Vegomässan så rekommenderar jag att du krossar fascismen eller räddar klimatet istället.)

R.I.P. Yoda (199?-2007)

Sista gången jag såg dig var jag förfärligt bakfull. Men det visste ju inte du, när du lapade i dig vattnet som jag ställt bredvid sängen.

Och inte hörde du väl mina förbannelser när jag schasade iväg dig därifrån heller. Så döv verkade du ha blivit. Men om jag sa något elakt så hoppas jag att du förstår att jag inte menade det.

Så märkligt det nu känns att det skulle vara samma gammelkattstörst som drev dig ner till ån på dina ostadiga små ben.

Önskar jag hade varit där för att säga till valkyriorna att det inte var dags att hämta dig än. "Åttahundra enhärjare kan gå skuldra vid skuldra genom Valhalls portar", skulle jag ha sagt. "Men Yoda är större än så."

Samtidigt är det på något sätt passande att du försvann som du kom. Oväntat. Egensinnigt. Svartkattslikt. Från en container i Göteborg till det sista spåret i snön vid stranden av en liten å i Hälsingland.

Jag är glad att jag hann lära känna dig lite däremellan.

Må Kraften vara med dig.

Missa inte vinterns Vegomässa!

Idag består bloggen av ett viktigt meddelande från Djurrättsalliansen.

/Per-Anders


-- ATT SPRIDA SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT --

Missa inte vinterns Vegomässa!

Den 8/12 slår Djurrättsalliansen upp portarna till Chokladfabriken i Malmö och presenterar årets andra Vegomässa. Den här gången går den i julens tecken. Det blir julkakor, bakelser, frukttårtor, saffransbröd och choklad av alla möjliga slag. Det blir provsmakningar av den nyaste gröna maten, föredrag, näringslära och matlagning inför publik.

Dessutom underhållning, musik, konstutställning och massor av djurrättsinformation. Vi har bjudit in organisationer, grupper och företag som arbetar med djurrätt och vegetarisk mat och programmet fylls på helatiden, håll utkik på http://www.vegomassan.org/ och kontakta info@vegomassan.org om du har några frågor eller idéer.

På mässan finns även kockar från Köksbrigaden som serverar sin förstklassiga, superpopulära veganska jultallrik! Ta med alla dinasläktingar, vänner och bekanta, bjud dem på en smakupplevelse.

Kom själv och fynda skor från Vegetarian Shoes, snacka med andra djurrättsengagerade, få tips på recept och hemsidor, utbyt aktionsidéer, lyssna på föredrag ochmusik, kolla in konsten, ät massor av mat och ta det lugnt.

Du är så välkommen!

/Djurrättsalliansen

Ur Speciesistiska Akademiens Ordbok

"Skyddsjakt."

Syftar på att döda vissa ickemänniskor för att människor ska kunna fortsätta tjäna pengar på att förtrycka andra ickemänniskor. Till exempel när man skjuter vargar för att vargarna ibland dödar får som människor hade tänkt döda själva.

"Skyddsjakt" är alltså en speciell sorts jakt som inte ska blandas ihop med den vanliga "viltvården". Den senare går som regel ut på att döda ickemänniskor som inte tänker döda djur som människor hade tänkt döda själva.

Relaterade begrepp:

Fred är krig
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka