En köttätares bekännelser, ideologiska fantasier och Mat-Tina

Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.

Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion:

Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.

Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.

Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.

Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.

Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.

Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.

Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.

Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.

I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.

Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.

Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.

Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!

tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.

Ett liv som gris

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Undersökningsmaterialet består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har aktivisterna med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott de har sett.

Filmen ovan är en del av resultatet. Mera finns på kampanjsajten www.ettlivsomgris.se

Världens bästa djurskydd? + Tom Regan

Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.

Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.

Aftonbladet.se idag: "Djurplågeriet ett systemfel"

Aftonbladet.se publicerar idag en artikel om djurförtrycket, undertecknad av Alexander Chamberland, Lisa Gålmark, Jens Holm och jag själv.

Så här skriver vi:

Det handlar om följande: Media kommer med en skräckrapport om exempelvis långa och trånga transporter, där djur ofta saknar tillgång till vatten. Folkmassorna upprörs rättmätigt. Politiker och ansvariga på företaget i fråga säger att det här självklart inte ska få förekomma. Utredningar ska tillsättas och reformer genomföras. Debatten dör efter någon vecka och allt verkar vara frid och fröjd. Ett par månader senare avslöjas dock en ny skandal inom djurhållningen och mönstret upprepas. Så har det sett ut i årtionden.

Frågan är hur många gånger det här måste upprepas innan vi inser att det handlar om ett systemfel. Det är jättebra att media avslöjar djurplågeri, men om vi ska kunna uppnå en verklig förändring av situationen får inte debatten röra sig på den här ytliga, populistiska nivån.

Vad som behövs är istället en debatt om speciesismen - inklusive dess relation till andra system av makt och förtryck.

Det är dags att djurdebatten utvecklas bort från får det ytliga, populistiska, massmediala sättet och blir mer systemkritisk och bred. Övergrepp mot djur är ett direkt resultat av samverkan mellan vinstmaximering och speciesism. Dagens kapitalism förvandlar såväl människor som djur och natur till förbrukningsvaror. Speciesismen legitimerar denna verksamhet, samtidigt som den ideologiska hierarkin mellan människor och djur lånar sig till vulgär biologism och försvar av hierarkier mellan människor. Båda systemen måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där alla djur får finnas till för sin egen skull och inte enbart för vinstintressets skull.

Läs hela artikeln på Aftonbladet.se.

Svinfluensan och köttnormen

Ingen har väl kunnat missa nyheterna om svininfluensan och risken för en pandemi. Liksom den beryktade fågelinfluensan för några år sedan har det nya viruset sitt ursprung i den mänskliga djurhållningen.

De två infektionsexperterna Björn Olsen och Christian Ehrenborg skriver om viruset i Dagens Nyheter:

Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Förtjänsten med Olsens och Ehrenbergs inlägg är att det klart och tydligt lyfter fram att H1N1-virusets utveckling har att göra med produktionen av djurprodukter.

Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden.

Svininfluensan skulle faktiskt kunna kallas för "svinfluensa", eftersom dess uppkomst är direkt sammanflätad med människors utnyttjande av grisar.

Dessvärre vinner köttnormen i slutändan även i denna artikel. En återkommande tendens i dagens speciesistiska diskurs är nämligen ett ensidigt fokus på produktionen när det gäller att identifiera problem med djurhållningen. Konsumtionen nämns nästan aldrig. Det är en ideologisk förskjutning som flyttar ansvaret från konsumenterna av djurprodukter till företag, stat och myndigheter.

I artikeln kommer detta till uttryck genom att författarna helt ignorerar orsakerna till grisarnas och kycklingarnas populationsökning - dvs. köttätandets ökning i västvärlden och dess ständiga spridning i fattigare delar av världen. Istället kräver man, i nästa mening, lösningar i form av fler kontroller och övervakningssystem.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Köttnormen erbjuder oss helt enkelt en riktigt usel deal. Men i slutändan bygger den på en ganska skör grund, nämligen att vi inte ifrågasätter om vi behöver alla dessa djurprodukter. När den frågan väl ställs är svaret uppenbart. Vi behöver dem inte. Det är i det ljuset som vi borde betrakta frågor som den om svinfluensan. Köttnormen dömer oss bara att genomleva samma problematik om och om igen.

Snille - och smak!

Vegan Göteborg rapporterar att Svenska Akademien (inte hiphopbandet, som ju redan har en viss djurrättslig prägel, utan den gamla finkulturella sammanslutningen) efter att ha utsett sin första veganska nobelpristagare (J. M. Coetzee) nu också har fått sin första vegan som ledamot: Lotta Lotass. Lotass intar - som sig bör för någon med så mycket snille och smak - stol nr 1 bland de aderton.

Djurskyddslagen, köttnationalismen och rasismen

Jag tror att det var journalisten Magnus Linton som myntade begreppet "köttnationalism" som beteckning på vår svenska självbild som ytterst djurvänliga. Detta drag i den svenska diskursen om djur-människa-relationen är ständigt närvarande, inte minst i tjatet om att Sverige har "världens bästa djurskydd".

Och det är kanske inte så konstigt. Nationella symboler verkar ju kunna användas till att legitimera det mesta - från idrottsevenemang till folkmord. Det skulle snarast vara förvånande om ett politikområde som djurskyddet uppvisade fullständig immunitet mot intrång av nationella diskurser och symboler.

Ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv finns det förstås alla skäl att ifrågasätta bilden av svenskt djurskydd som något unikt och högtstående. Så här har jag skrivit om saken annorstädes:

It is in fact curiously common for politicians and corporations to make out their own country’s animal protection regulations and welfare inspection systems as being among the best – if not the best – in the world. By this move, the problem of animal "abuse" tends to be discursively located outside our own field of responsibility. "We" are not cruel to animals – "They" (the foreigners) are.

As argued by discourse theorist Teun van Dijk, elevating the good qualities of one’s own group is a typical functional move "in the overall strategy of ideological self-interest, which appear in most social conflicts and actions (e.g. in racist, sexist etc. discourse)" (1998 p. 33).

The recurring episodes of public and mass-media panic over the treatment of nonhumans in other parts of the world may be seen as symptoms of such ideological displacement. I believe animal rights advocates have yet to realize the extent to which the reproduction of speciesist relations is dependent on such discursive processes of "othering". The persona of the abnormal, cruel, foreign “animal-abuser” often seems to be a crucial condition of possibility for the normality of the everyday oppression of nonhuman animals in our own backyard.

Here, we could well speak with [Slavoj] Žižek and say that the common displacement of cruelty onto a foreign Other functions as a fantasy scenario that suppresses the political and ethical significance of our own speciesist practices. For the welfarist outlook to maintain its hegemony, ideological fantasy has to fill out the "the empty space of [its own] fundamental impossibility” (Žižek 1989:126). The fantasy of the Other’s deviant and cruel nature provides precisely the kind of lacking element that can allow the Self to reconstitute its identity as “normal” and “animal-friendly".

(Svärd, P. 2008. "Protecting the Animals? An Abolitionist Critique of Animal Welfarism and Green Ideology", i Sollund, R. (red.) Global Harms: Ecological Crime and Speciesism. New York: Nova Science Publishers.)

Köttnationalismen fyller med andra ord den viktiga funktionen att förskjuta problematiken med behandlingen av djur någon annanstans, ofta långt bort. Det är ett ideologiskt grepp som fritar den egna gruppen från skuld, eller till och med helt osynliggör den egna gruppens handlingar.

Framför allt skyms frågan om de egna matvanorna under ett täcke av veklagan över "de andras" okänslighet för djur. Det är de långa djurtransporterna inom EU som pekas ut som ett problem, inte den svenska konsumtionen av djurprodukter. Det är judars och muslimers koscher- och halalritualer som gör att djur lider, inte Svenssons köttätande. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om detta, och jag hoppas kunna ge en bredare bild av den svenska köttnationalismen i min avhandling. Här kommer bara två exempel från tillkomsten av den nu gällande djurskyddslagen.

I förarbetena till den svenska djurskyddslagen från 1988 konstateras att svenskarna är särskilt djurvänliga:

I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd. (Prop. 1987/88:93, s. 14)

Här lyfts den egna gruppens positiva egenskaper fram på ett direkt sätt och placeras tydligt i förgrunden. Vårt folk bryr sig verkligen om ickemänskliga djur. När det däremot gäller problem på hemmaplan är formuleringarna mer försiktiga och vi:et skjuts i bakgrunden:

Den svenska djurhållningen har dock i allmänhet präglats av goda förhållanden för djuren och en god djurskötsel. Detta allmänna förhållande utesluter emellertid inte att det även inom vårt land förekommer missförhållanden, t. ex. att djur vanvårdas för att deras ägare av olika skäl inte kan sköta om djuren på ett tillfredsställande sätt. Det finns också all anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. (Prop. 1987/88:93, s. 15)

Här är det de enskilda djurägarna som är problemet. Speciellt de ägare som lider av något personligt problem. På andra ställen i förarbetena exemplifieras detta med psykiska problem och alkholism. Det är alltså psykiskt sjuka och alkoholiserade djurägare som utgör ett problem - alltså ett litet fåtal dårar och suputer som avviker från normen. De människor som står för det största lidandet - alla helt vanliga konsumenter av djurprodukter - syns däremot inte i texten.

Ett annat problem i texten är den abstrakta teknologiska utvecklingen som förändrat djurens miljö. Återigen blir de verkliga aktörerna osynliga - de bönder och jordbruksföretag som har fattat högst konkreta beslut om att rationalisera produktionen, bedriva hårdare avel, införa minimala bursystem och så vidare. Teknologin framstår i förarbetena till djurskyddslagen som en opersonlig, abstrakt kraft som bara har drabbat samhället, människorna och djuren som en blixt från klar himmel. Kapitalistiska och speciesistiska motiv nämns inte. Kött-, mjölk- och äggkonsumenterna som betalar för produkterna, och därmed för de teknologiska förändringarna, syns inte heller.

Ett annat, djupt obehagligt, exempel står Föreningarna djurens vänners riksorganisation för. I sitt remissvar om djurskyddslagen gav de ett helt oförtäckt exempel på den djurskyddsliga rasismen:

Det är även viktigt att bestämmelserna om bedövning av slaktdjur inrangeras i djurskyddslagen, då det till Sverige inflyttar allt fler och fler människor från sådana länder där humanitet mot djur är fullständigt okända begrepp. (Prop. 1987/88:93, bilaga 2, s. 107)

Återigen förskjuts skuldbördan bort från den svenske konsumenten av djurprodukter. Det är människor inflyttade från andra länder som är problemet. I dessa länder bryr sig ingen om ickemänskliga djur, och därför måste vi som har djurvänligheten i vår folksjäl uppfostra de invandrade grupperna och skydda "våra" djur från hotet av deras seder.

Sådana direkt rasistiska och obeskrivligt korkade uttalanden är förstås inte helt vanliga att stöta på. Men de måste ändå förstås i ett sammanhang. De blir möjliga just för att det redan finns en stark nationalistiskt och rasistiskt laddad symbolvärld i djurskyddsdiskursen.

Allt språk är baserat på skillnader. För att "vi" ska kunna vara "djurvänliga" måste någon "annan" utpekas som "djurplågare". För att vårt köttätande ska förbli acceptabelt och stå bortom all kritik, måste någon annans agerande mot djuren brännmärkas. Dessvärre står nationalistiska och rasistiska stereotyper alltid till hands som användbara verktyg för att genomföra denna symboliska förskjutning.

Den kontintentala djurfilosofins misslyckande - och löfte

När filosofen Peter Singer för några år sedan konstaterade att den kontinentala filosofins bidrag till det kritiska tänkandet kring djur-människa-relationen kunde summeras med "ingenting", hade han både rätt och fel.

Rätt, för att den kontinentala traditionen, med dess fokus på identitets- och subjektsfilosofi under lång tid misslyckats med att integrera djuret i sina kategorier. Detta trots att tänkare som Nietzsche, Heidegger, Levinas och Derrida på olika sätt berört frågan om djur-människa-relationen, dock alltid utan att föra resonemangen så långt som gjorts av Singer och andra inom den analytiska filosofiska traditionen.

Men också fel, för att den kontinentala filosofin utvecklat ojämförligt kraftfulla verktyg för att analysera de ideologiska dimensionerna av speciesismen. Även om klassikerna inte tänkte ända fram i denna fråga finns det många lovande tankespår för en ny kritisk teori om djur-människa-relationen att ta fasta på.

I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver Anette Kristensson, fil. kand i filosofi vid Södertörns högskola, om översättningen av Derridas analys av djur-människa-relationen som en "carnophallogocentrisk" "offerstruktur" som måste genomskådas för att en fullständig kritik ska kunna genomföras:

Till skillnad från de flesta andra i den kontinentala filosofiska traditionen reagerar Derrida på det faktiska våld som utövas inom djurindustrierna. Han påpekar hur det under de senaste 200 åren i och med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen skett en förändring i vårt förhållande till djuren. Dagens industriella uppfödning och slaktning sker på ett sätt och i en omfattning tidigare generationer inte ens kunnat drömma om. De skulle se det som monstruöst. Derrida påpekar i en intervju att vi inte endast äter animaliskt kött för att få i oss protein – protein kan vi få i oss på annat sett. Vad som ligger bakom konsumtionen av kött är, precis som när det gäller dödsstraff, en offerstruktur, ett kulturellt fenomen länkat till arkaiska strukturer som enligt Derrida måste analyseras.

Läs hela texten här.

En gås oplockad med djurindustrin

Helena Pedersen, pedagog vid Centrum för Genusvetenskap i Uppsala och djurrättare, skriver idag om kapitalism, djurindustri och speciesistisk ideologi i Svenska Dagbladets understreckare:

Om man ser animalieproduktionen som en form av kapitaltillväxt, innebär det att plötsligt uppmärksammade djurskyddsproblem, som i fallet med dunavslöjandet, knappast kan betraktas som tillfälliga avvikelser i ett i övrigt välvilligt, tillförlitligt och etiskt system för djurhållning. De måste snarare ses som logiska följder av en globaliserad animalieindustri styrd av marknadsekonomiska krav på volym och kostnadseffektiv avkastning. Man kan till och med föra resonemanget ytterligare ett steg vidare och se det som att enstaka avslöjanden om djurplågeri utgör en förutsättning för att upprätthålla det systematiska djurutnyttjandet: när industrin (liksom politikerna) kan visa att de åtgärdat ett problem, får den möjlighet att stärka sin legitimitet inför allmänheten/konsumenterna och kan därigenom befästa sin ställning på marknaden.

Läs hela texten här.

Tre år ung?

Hur gammal är djurrättsrörelsen? Det beror lite på vem du frågar. Vissa skulle peka på att det fanns olika moraliska eller religiösa skolbildningar som tog djurens liv och intressen på stort allvar redan för flera tusen år sedan. Som romaren Plutarkos till exempel, som förespråkade vegetarism för djurens skull och redan på 200-talet e. Kr. formulerade en variant av det som idag kallas "marginalfallsargumentet" (dvs. insikten att det inte finns en enda moraliskt relevant egenskap som skiljer alla människor från alla djur).

Så djurrättsidéerna har utan tvivel djupa historiska rötter. Men en djurrättsrörelse är en annan sak. Och kan vi verkligen tala om en djurrättsrörelse med en allvarligt menad rättighetsinriktning förrän alldeles nyligen? Det finns skäl att diskutera den saken.

Faktum är att det mesta av den aktivism som utförts i djurens namn genom tiderna inte alls haft rättigheter som mål eller ens som ett huvudfokus. Istället har ett djurskyddsligt paradigm dominerat. Målet har varit reformer av den befintliga djurhållningen. Större burar och längre kedjor, har varit kärnan i de krav som de flesta kampanjer och aktioner har kommunicerat utåt (något som ofta skilt sig, speciellt på senare tid, från aktivisternas egna veganska ideal).

Det är först på senare tid – faktiskt bara de senaste två-tre åren – som "djurrättsrörelsen" fått en egen, uttalat abolitionistisk gren, inriktad på djurrättslig folkbildning och propaganda för veganism. Sociologen och djurrättsaktivisten Roger Yates skriver på sin blogg om den nya djurrättsrörelsen, och hur den skiljer sig från den gamla rörelse som fortfarande klär sig i en rättighetsretorik, men som i praktiken oftast jobbar efter en nyspeciesistisk, djurskyddslig linje.

This is the crazy reality of the animal protection movement: its ‘leadership’ and many members are ‘suspicious and even hostile’ to rights-based philosophy BUT insist, regardless of their subsequent substantial claims, on ownership of the rhetorical label in the face of all those who dearly wish to invoke animal rights as 'a heartfelt, morally justified demand to rectify all sorts of injustice'. In the meantime, of course, they describe the rightists as ‘divisive’.

Läs hela texten här.

Full fräs i svängdörrarna

Återger här ett avsnitt från europaparlamentarikern Jens Holms (v) blogg:

Rolf Eriksson, tidigare chef för LRFs lobbykontor i Bryssel blev efter de borgerligas seger 2006 jordbruksminister Eskil Erlandssons statssekreterare. Tidigare agrolobbyist ska alltså nu hjälpa ministern att bestämma över jordbrukspolitiken. På tal om jordbruksdepartementet. Magnus Därth, tidigare ansvarig på jordbruksdepartementet för de svenska delegationerna i EUs förvaltningskommittéer för animaliska produkter (där man bland annat beslutar om exportbidrag till för olika köttslag) arbetar idag för köttindustrin på Kött- och charkföretagen.

Full fräs i svängdörrarna, alltså. Så länge ingen gör något åt det...

Strategidebatt och neo-köttkonservatism

Gott Nytt År! Här kommer två läsvärda abolitionistiska texter att börja året med:

More Industry Reform... or the Vegan Paradigm?
Lee Hall svarar Martin Balluch om djurrättslig etik och strategi.

Although some communities understood the news sooner than others, the Copernican revolution wasn’t the result of people accepting change in increments. Astronomy charts didn’t show the Earth moving gradually outward as new editions were printed. A paradigm shift is an entirely new perspective, radical by definition. It will not happen overnight, and it will meet the full force of resistance; but it’s unstoppable once it’s presented and acknowledged. Relatively quickly in the scheme of human history, it can replace the previous perspective and become the new knowledge.

Project for a New American Carnivore. From Lyman to Niman in Ten Short Years.
Jenny Stein och James LaVeck frågar vad som hände med djurrättsrörelsen i det lyckliga köttets tidevarv. Har rörelsen tagits över av "Neo-Carns"?

Is it not strange that while the institutional animal movement has historically struggled to develop and sustain any significant collaborations with the peace, environmental, and human rights movements, it seems to have had no problem at all developing elaborate and rather intimate alliances with animal exploiting corporations such as Whole Foods, Niman Ranch, and Wolfgang Puck?

Pepparkaksmuffins

Okej, nu är det jullovsdags! Vilket betyder pepparkaksmuffins. Knasigt goda. Kolla in receptet på 146 mil vegan och gör egna!

Topp 10: Korkade saker veganer får höra varje dag

Djuren är inte vad de brukade vara

I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev virologiprofessorn Erling Norrby nyligen om att ny forskning visar det finns större genetiska skillnader mellan människor än vad vi tidigare trott. Det har till exempel hävdats att den genetiska skillnaden mellan två slumpmässigt utvalda människor på jorden i genomsnitt bara är 0,03 procent, men nu hävdar man att den siffran snarare bör vara 0,5 procent.

Också mellan människor och andra djur är de genetiska skillnaderna tydligen större än vad som tidigare hävdats. Påståendet att vi människor i genomsnitt bara skiljer oss till 1,25 procent från våra närmaste släktingar dvärgschimpanserna bör till exempel ändras. Skillnaden kan i det fallet vara ända upp till 5 procent.

Jag jobbar på en längre text om vilka problem detta medför när det gäller rasism och speciesism - och förhållandet dessa ideologier emellan. Men för tillfället vill jag bara ställa en fråga:

Vad innebär denna forskning för djurförsöken?

Som en blixt från klar himmel kommer här påståenden om att människors och andra djurs gener skiljer sig åt betydligt mer än vad vi tidigare trott. Djuren är inte vad de brukade vara.

Med andra ord måste tillförlitligheten hos snart sagt alla djurförsök - de som tidigare utförts, de som pågår, liksom de som bara befinner sig på planeringsstadiet - omvärderas radikalt.

Och om de genetiska skillnaderna mellan människor och dvärgschimpanser plötsligt ökat mer än tre gånger, hur stora måste inte skillnaderna mellan människor och de vanligaste djuren i försök, råttor och möss, antas vara?

På vilket sätt kommer djurförsökarna att plocka in denna nya förståelse i sina kalkyler över försökens tillförlitlighet? Hur kommer de djurförsöksetiska nämnderna att hantera denna information när de väger försökens förväntade nytta mot djurens lidande?

Jag är rädd att det inte kommer att blir så stora förändringar på dessa punkter. Av den enkla anledning att sådana bedömningar aldrig har kunnat göras. De djurförsöksetiska nämnderna har från början haft ett omöjligt uppdrag. Men de har fyllt sin funktion att skänka ideologisk legitimitet åt djurförsöken på ett alldeles enastående sätt.

Saken är den att levande djur är komplexa, ickelinjära system - de är mer än summan av sina delar. Det betyder att minimala skillnader på den genetiska nivån, skillnader i samspelet mellan organen, eller i skillnader livsmiljön, kan få stora återverkningar på hela organismens funktionssätt. (Se vetenskapsteoretikerna Hugh Lafollettes och Niall Shanks bok Brute Science: Dilemmas of Animal Experimentation. London: Routledge, 1995, för en utförligare diskussion av detta.)

Experiment på ickemänniskor ger oss utan tvivel kunskap om ickemänniskor. Men överförandet av försöksresultaten till människor är alltid en gissningslek där ett okänt antal dolda variabler kan vara aktiva och avgöra resultatet. Den forskning som redovisas av Erling Norrby ökar detta osäkerhetstal ytterligare.

Ett rimligt mått på intellektuell hederlighet bland djurförsökare borde därför vara i vilken mån de tar sina experiment under övervägande i ljuset av den nya genetiska kunskapen. Men det kommer knappast att hända. Den som läst Thomas Kuhn och Michel Foucault vet redan att "normalvetenskapliga paradigm" eller "kunskapsregimer" tenderar att låsa in sig i sig själva och bara kunna ställa frågor utifrån sina egna begränsade horisonter. Den som har pratat med ganska många djurförsökare genom åren - som jag har gjort - vet också att de allra flesta håller med om riktigheten i de metodologiska invändningarna, men de fortsätter med sina djurexperiment i alla fall. (Någon lacanian borde psykoanalysera den här fetischen!)

Hur som helst. Det ska bli intressant att se vilka återverkningar - om några - som dessa upptäckter får för djurförsöken.

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

En liten avstickare från bloggens vanliga tema kommer här. Sprid informationen på din blogg du också, och kom på demonstrationen mot den nazistiska marschen i Salem på lördag 6 december, kl. 12.00. Mer information om demonstrationen här.

Uttalande från Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC.

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkong på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Debatt i Djurens Rätt

I senaste numret av tidningen Djurens Rätt fortsätter debatten om abolitionismen. Fyra inlägg av Catharina Krångh (anställd av Djurens Rätt) Lena Lindström (anställd av Djurens Rätt), Arne Ohlsson (naturkrönikör i tidningen Djurens Rätt 1990-2004) och Gert Nilsson (andre vice förbundsordförande, Djurens Rätt) kommenterar min essä i förra numret. Jag svarar också på en halvsida.

Egentligen skrev jag kring tio sidors svar som sedan fick klippas ner drastiskt för att gå in i tidningen, så det var praktiskt omöjligt att bemöta alla punkter som jag skulle ha velat kommentera. I mån av tid ska jag försöka redigera texten och presentera längre svar på de olika inläggen i Djurens Rätt här i stället.

När jag hinner. Först ska jag leta rätt på allt som har sagts om andra djur i riksdagen sedan 1840-talet. Det är lika spännande att bläddra i som det är tråkigt att leta fram må ni tro. Tur man har tiotusen metallåtar i podden som kan bevara ens mentala hälsa.

Brev till Maria Haldesten

Hej Maria!

Jag läste din krönika om djur i GP idag. Som du kanske vet finns det både ett och annat att invända mot de slutsatser du drar.

Jag skulle vara mycket intresserad av att få veta vilken moraliskt relevant skillnad du ser mellan människor och andra djur som berättigar vårt användande och dödande av miljarder av ickemänniskor varje år.

Du anger nämligen inget sådant skäl i din artikel, och de flesta sådana försök som har utvecklats av filosofer har strandat på insikten att den som försvarar utnyttjande och dödande av djur för att de ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, saknar språk osv., i samma andetag också försvarar utnyttjande och dödande av vissa människor (som ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, små barn som inte kan tala osv.).

I avsaknad av skäl blir budskapet i din artikel, i klartext: "Jag är som människa överlägsen alla andra varelser och har rätt att bestämma när de ska leva, när de ska lida och när de ska dö. Så överlägsen är jag att jag behöver inte presentera något argument för den saken."

Makt ger rätt, med andra ord. Jag kan verkligen inte tro att det är den uppfattningen du har i grunden. Men det är det du skriver.

En möjlighet är ju att du inte alls har tänkt på saken, utan bara reagerat på Djurens Rätts material som något konstigt, udda, knäppt - ja kanske till och med "extremistiskt". Men varför då? Återigen tycks det mig som det saknas en rationell grund för den reaktionen. Visst förstår jag att en sådan diss kan generera en och annan ryggdunk från liktänkande som tycker att Djurens Rätt är ute och cyklar, och som uppskattar varje uttalande som mildrar deras eget dåliga samvete. Men värmen som den gemenskapen erbjuder kan ju inte rimligtvis vara en ersättning för genomtänkta argument, eller hur?

Speciellt inte med tanke på att vad som står på spel är miljarder individers lidande och död.

Så, jag ser fram emot dina svar på dessa frågor. Detta brev publiceras på min blogg idag, och jag ber om din tillåtelse att även publicera ditt svar där.

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd

Uppdatering: Svar från Maria Haldesten

Hej Per-Anders!
Att hävda alla levande varelsers lika värde är ganska lätt: Det har ett antal djurrättsfilosofer, likt Singer, insett.
Och den vegan som tillskriver sig dessa uppfattningar, och som lever därefter: Det vill säga avstår från alla animaliska produkter, liksom all vård och medicin, skulle jag ha full respekt för.
Det betyder inte att jag delar denna uppfattning. Man kan naturligtvis hänvisa till människans makt och naturliga möjlighet att utnyttja djuren för sin egen nytta, samt det faktum att vi är födda till allätare.
Religiösa kan hänvisa till att människan, till skillnad från djuren, är skapade till Guds avbilder och att det ger oss en särställning.
Själv väljer jag hänvisa till det förnuft, som skiljer oss från djuren. Det som gör att vi överhuvudtaget kan resonera kring moraliska rättigheter och skyldigheter.
Det förnuftet säger mig att vi av nyttoskäl, för att understödja evolutionen och bidra till att minska lidade kan utnyttja djuren, exempelvis för att framställa mediciner.
Mvh
Maria

Kommentar:

Det är skönt att höra att Maria Haldesten avvisar religion och råstyrka som acceptabla skäl för djurförtrycket. Men vad blir kvar som motiveringsgrund?

En hänvisning till "förnuftet"?

Eller vänta nu, kapacitet att resonera kring "rättigheter och skyldigheter" verkar det vara?

Eller vänta nu, "nyttoskäl" och "minska lidande" verkar det vara?

Eller vänta nu, vi ska "understödja evolutionen"?

Vad gäller förnuftet som grund för rättigheter så var det ju just det som min fråga gällde, eftersom det ställer till ett av de allra största problemen för speciesismen. Den som säger att den som är mer intelligent kan utnyttja den som är mindre intelligent säger i samma andetag att mer intelligenta människor får utnyttja mindre intelligenta människor. Det finns helt enkelt inga genvägar runt den paradoxen.

Mina argument i det första brevet förblir alltså obesvarade, medan vi kan konstatera att intelligensaristokratismen fortfarande har sina anhängare, i alla fall på Göteborgs-Posten. Jag kan dock inte se att det håller, och jag förklarar detta mer utförligt här.

Något liknande gäller frågan om rättigheter och skyldigheter. Måste någon ha skyldigheter för att ha rättigheter? Jag har förstått att detta är en mycket vanlig trossats inom subkulturen borgerliga ledarskribenter - jag har redan svarat ledarskribenten i Jönköpings-Posten om den saken - men jag tvivlar på att ens någon av dessa innerst inne accepterar en sådan kamrersmoral. Det mest otäcka med den här argumentationslinjen är ju att den som inte kan sägas ha moraliska skyldigheter (ickemänskliga djur, små barn, svårt psykiskt funktionshindrade) inte får några rättigheter alls. Vi kan med andra ord behandla dessa varelser precis hur som helst. Det är i alla fall vad som följer av doktrinen.

Att sedan nyttoskälen och lidandeminskandet kommer fram visar väl att Haldesten inte alls har läst Singer, vilket inledningen vill ge sken av. Om något på allvar skulle öka nyttan/lyckan i världen så skulle det vara ett avskaffande av djurutnyttjandet.

Det där om att "understödja evolutionen" vet jag inte vad det betyder, så det hoppar jag över. Frågan om djurförsöken är dock mer intressant. Först bör vi här konstatera att Haldestens ståndpunkt, återigen, lika gärna kunde användas för att motivera dödliga experiment på vissa människor (de som saknar förnuft och som inte har moraliska skyldigheter). Det är ett mycket dramatiskt påstående, som få skulle ställa upp på. Ändå är det vad som följer av varje försök att försvara djurförsök enbart på nyttogrunder.

Sedan bör vi konstatera att försöket att beslå djurrättsförespråkare med dåligt samvete för att de använder mediciner också är nonsens. I boken För djuren (2006) har jag skrivit svar på denna och fler frågor om djurförsök:

Kan djurrättsförespråkare själva ta mediciner som har djurtestats?
Mediciner måste enligt lag testas på djur. Motståndet mot djurförsöken skiljer sig därför från till exempel motståndet mot utnyttjandet av djur i lantbruket. Att äta vegetariskt är en fråga om att vägra köpa delar av djur som dödats för att bli till föda. På detta sätt minskar vegetarianen efterfrågan på animaliska produkter, vilket med tiden leder till att färre djur utnyttjas och dödas.
När det gäller djurförsök är situationen annorlunda, eftersom tester av mediciner på djur är lagstadgade. Därför kan antalet djurförsök inte påverkas genom konsumentbojkotter av medicin. Som djurrättsförespråkare hjälper man med andra ord inga av de djur som redan har dödats i experiment genom att undvika mediciner. Det som behövs är istället politisk påverkan för att minska antalet djurförsök genom ny lagstiftning. (För djuren [PDF], s. 144)

Det finns alltså inget nytt i Haldestens svar. Alla aspekter av hennes invändningar mot djurens rättigheter har diskuterats till leda i den filosofiska litteraturen i över 30 år nu.

Som djurrättsförespråkare kan man börja känna att man har rätt att bli lite förolämpad över de ständiga, nedlåtande, paternalistiska påståendena enligt formen "jamen det här har ni veganer/djurrättare förstås inte tänkt på!" Jamen det är väl självklart att vi har tänkt det! Man kan inte vara vegan i en vecka innan man möter alla Maria Haldestens invändningar och många därtill. Självklart har dessa invändningar diskuterats och bemötts, om och om igen. Och de diskussionerna och svaren ligger förstås inte längre bort än en simpel googling. (Varför inte börja med Animal Rights FAQ?)

Men speciesismens ideologiska grepp är så starkt att de flesta inte behöver bry sig om att undersöka om motståndarsidan har något intelligent att säga. Det är liksom självklart att de har fel redan från början. Det är samma mentalitet som får sexister att anta att det måste vara något fel med feministiska krav, eller rasister att ta för givet att människor med annan hudfärg eller kultur inte kan vara jämlika. Även i de fallen duggar "det här har ni inte tänkt på"-påståendena tätt. Det är samma blindhet, samma oförmåga att se sina egna privilegier som ligger i grunden. Och samma oförmåga att se offren för förtrycket.

Djursex: Äntligen ställs de relevanta frågorna

"Djursexförbud är rent hyckleri", skriver antropologen Don Kulick i Expressen idag.

Äntligen ställer någon de relevanta frågorna om djursexdebatten. Observant nog tar Kulick även upp tvångsinsemineringen i mjölkproduktionen som ett betydligt mer omfattande fenomen än ett fåtal zoofilers övergrepp.

På många sätt är det just dessa frågor som djurrättsrörelsen borde ha lyft fram hela tiden istället för att spela på äckelfaktorn och stigmatiseringen av zoofiler som avvikande. (Jag har skrivit om detta tidigare här och här.) Nu får vi istället en märklig situation där djurrättsrörelsen kan framställas som lite löjlig och inskränkt som inte har ansträngt sig för att dra de verkligt relevanta slutsatserna.

En idé bara: Kanske vi djurättare skulle prova att vara först på bollen i framtiden?

Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt

Svenska Dagbladet skriver idag om den nya kycklingmodellen Cobb 700, som växer rekordfort, blir jättestor, har fyrkantiga bröstmuskler, och kan produceras med olika färger på näbbar och fötter.

Historien är hårresande, naturligtvis. Men också ännu en anledning till en helt inomspeciesistisk debatt. Precis som fallet var med förra veckans debatt om sexuella övergrepp på djur i Expressen så kommer knappast speciesismen som sådan att bli föremål för debatt.

Vad vi kommer att få se är snarare en lång rad fördömanden av överdrifterna i djurutnyttjandet, samtidigt som alla fortsätter att ta det för givet att andra djur finns till för oss att använda.

I själva verket tror jag att just uppmärksammandet av sådana här överdrifter och excesser i djurutnyttjandet - som tidigare Belgian Blue-debatten, vissa speciellt plågsamma djurförsök, onödiga pälsprodukter, kosmetikatester på djur, långa djurtransporter och nu den extrema aveln i form av Cobb 700 - fungerar som en ideologisk gränsdragning där ett socialt acceptabelt djurutnyttjande definieras samtidigt som det osynliggörs som moraliskt problem.

De extrema exemplen drar med andra ord uppmärksamheten från det rutinmässiga, vardagliga djurförtrycket som de flesta deltar i. Genom att manifestera upprördhet och motstånd mot sådana excesser kan man till och med få det vanliga djurförtrycket att framstå som som sin egen motsats, som en sorts "djurvänlighet".

Jag har idag en artikel om detta publicerad på Yelah.net. Läs mer här: Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt.