Inledningsanförande på Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007

Kära vänner,

När Djurens Rätt nu inleder denna riksstämma i Borlänge är vi inne på vårt 125:e år som organisation. Bakom oss ligger en lång och fascinerande historia av flera generationers kamp för att förändra samhället och utvidga den mänskliga moralen. Det är en historia som vi under detta jubileumsår kommer att uppmärksamma på många olika sätt.

Varför är den historien viktig? Jo, utan den historien hade ingen av oss suttit här idag. Utan våra föregångare, inget Djurens Rätt idag. Utan deras kamp, ingen grund för oss att stå på idag. Utan deras inspirerande glöd, ingen eld i våra hjärtan idag.

Om pionjärerna inom vår rörelse kom tillbaka idag de skulle säkerligen förfäras över att så mycket återstår att göra efter 125 år. Men de skulle säkerligen också glädjas över att se vad som händer idag, när djurrättsrörelsen är en av de livaktigaste systemkritiska sociala rörelserna, inte bara här, utan i hela världen. De skulle säkerligen rysa av stolthet över allt det fantastiska arbete som ni, deras andliga barn och arvtagare, utför i kampen för ett samhälle som inte förtrycker djur.

Så sträcker sig över seklerna en djupt känd samhörighet mellan motståndsrörelsens alla frivilliga soldater. Som Margaret Atwood skriver kan vi välja att se tiden, inte som en utsträckt linje med enskilda händelser, årtal och milstolpar, utan som en serie bilder som läggs ovanpå varandra, som en serie genomskinliga diabilder möjliga att se tillbaka genom, som genom en vattenyta, och som skapar en rikare och med komplicerad bild för varje lager som läggs till.

Generationer har redan arbetat på det magnifika konstverk som idag är djurrättsrörelsen. Och för varje erfarenhet som gjorts i kampen har ett ytterligare penseldrag berikat bilden, ytterligare ett mejselhugg förfinat skulpturens detaljer, ytterligare en stämma satts till frihetssymfonin.

Och liksom våra föregångare har lagt grunden för den rörelse som vi utgör idag, så kommer vi att lägga grunden för framtidens djurrättsrörelse. Vi släpar fördomarna som stenar från den bördiga marken och sår för att våra efterkommande ska kunna skörda jämlikhet. Vi borrar och bryter speciesismens urberg idag, för att de ska nå den gyllene ådern av rättvisa. Vi river artförtryckets fängelser och murar för att de ska kunna andas frihet.

Mellan oss och djurens frigörelse, ligger en ännu okänd epok. Men det är en epok som vi är med och formar. I varje dag, i varje aktivitet, lever vi den dröm som vi ärvt från våra föregångare, så att våra arvtagare en dag kan vakna och finna att drömmen är verklighet. Varje gång vi delar ut ett flygblad, blir det ett mindre flygblad för framtidens aktivister att dela ut. För varje affisch vi sätter upp, blir det en mindre för våra systrar och bröder i framtiden. För varje aktion, en mindre för dem.

När historien om djurens frigörelse en dag skrivs kommer det att bli ett omfattande verk. Den historien kommer att handla om segrar och nederlag, om glädje och sorg, om lite tur och mycket skicklighet.

Men framför allt kommer den historien att handla om den tid, då ett beslutsamt fåtal slöt sig samman för att hävda sin arts högsta ideal. Den kommer att handla om dem som, mot överväldigande odds, vågade ta strid för alla de andra varelser som inte kan tala eller strida för sin egen sak. Den kommer att handla om deras kamp för djurens rätt och människans värdighet.

Den historien kommer att handla om er.

Ni är de levande bokstäverna som en dag kommer att sammanfogas till historien om djurens frigörelse. Genom våra handlingar formar våra bokstäver ord. Genom vårt samarbete bildar vi meningar som för handlingen framåt. I kampen för våra mål skriver vi stycken och kapitel.

Tillsammans stavar vi oss mödosamt fram genom det monumentala verk som en gång ska symbolisera mänsklighetens övervinnande av sig själv, och förverkligandet av vår potential för förnuft och medkänsla.

Här, på vår riksstämma, kommer vi att diskutera hur nästa stycke i denna historia ska utformas. Det är här vi tillsammans kommer att fråga oss vad vi kan göra för rusta framtidens aktivister för de kamper de kommer att behöva föra. Det är här vi tillsammans tillverkar de vapen som deras strider måste utkämpas med. Och det är här vi tillsammans anstränger oss för att se till Djurens Rätt aldrig ska behöva fira sitt 175-årsjubileum.

Det är här det börjar: Det sista kapitlet i djurförtryckets historia.

Så,

Det är med förhoppning om att ni ska få en trevlig och givande riksstämma,
Det är med förhoppning om att vårt arbete ska ge framtidens djurrättsaktivister många lata dagar,
Det är med förhoppning om att ni, som jag, känner en brinnande stolthet i vår kämpande gemenskap,
Och det är med den djupaste tacksamhet för det stora personliga äventyr som jag fått uppleva under mina år som förbundets ordförande,

Som jag har privilegiet att förklara Djurens Rätts riksstämma i Borlänge 2007 för öppnad.

Veganer svälte sitt barn till döds?

"Veganer svälte sitt barn till döds", skriver Expressen idag. Det handlar om en sex veckor gammal pojke i Georgia, USA, som bara fått sojamjölk och äppeljuice att dricka. Följaktligen dog pojken av undernäring. Föräldrarna har nu dömts till livstids fängelse.

Självklart är det en tragedi när ett barn plågas ihjäl på ett sådant utstuderat sätt. Samtidigt är det extremt irriterande - men typiskt - att nyheten får en så tydligt veganfientlig vinkel.

1. Ey, vadå "veganer"?

Bara så att det är klart från början. Föräldrarna är inte alls veganer. De är kriminella tokskallar. Veganer svälter inte någon till döds. Punkt.

2. Veganism är en ideologi, inte en kost.

Expressen-journalisten behandlar veganism som om det i första hand handlade om en kost. Men i själva verket är veganism en ideologi baserad på ickevåld och respekt för andra varelser.
Detta var en självklar grundtanke för grundarna av Vegan Society år 1944. Donald Watson (1910-2005), som myntade ordet vegan - "början och slutet av vegetarian" som han själv mångtydigt uttryckte det - uppfattade veganismen så här:

"Om det veganska idealet om icke-exploatering når allmänt erkännande, skulle det medföra den största fredliga revolutionen någonsin."

Veganer vill med andra ord inte förtrycka andra - varken människor eller andra djur.

Veganer bojkottar därför produkter som innebär att djur utnyttjas, skadas och dödas - så som kött, mjölk, ägg, läder, med mera.

Men eftersom de djurförtryckande vanorna är en så stark norm i samhället finns det ingen förståelse för att detta är veganismens grund. Istället uppfattas valet att leva på en helt vegetabilisk kost som något avvikande och udda.

Dessutom är veganismen ofta provocerande för människor som äter kött. Bara det faktum att någon i närheten är vegan gör att ett dåligt samvete väcks hos köttätaren. Och ett bättre motiv för att marginalisera och utdefiniera veganer som konstiga och knasiga får man ju leta efter.
Istället för att få tillfälle att diskutera det viktiga - att valet av mat är en politisk och ideologisk rättvisekamp för miljarder förtryckta och röstlösa individer - så får vi veganer därför ofta finna oss i att definieras som ett gäng knäppisar som är ovanligt petiga med maten.

3. Renhetsmyten

Följden blir att veganism kommer att uppfattas som ett konstigt, halvreligiöst renhetsideal, där huvudpoängen är att inte få i sig minsta molekyl av animaliskt ursprung.

Det är väl här någonstans som Expressens reporter - eller hennes källor på någon internationell nyhetsbyrå - blandar ihop koncepten rejält. Det framställs i artikeln som om det skulle vara den yttersta konsekvensen av veganism att barn inte skulle få dricka bröstmjölk!

Det känns nästan lite löjligt att behöva påpeka detta, men mänskliga mödrar brukar som regel frivilligt mata sina barn med sin egen bröstmjölk. Elementet av exploatering i denna relation är obefintligt. (Till skillnad från situationen när kor stängs in, tvångsinsemineras, får sina kalvar skickade till slakt och sedan själv dödas i förtid när de efter fyra år inte producerar tillräckligt med mjölk för att vara lönsamma för Milko och Arla - en situation som veganer naturligtvis bestämt tar avstånd ifrån. Tyvärr har animaliekonsumtionsnormen fortfarande en sådan styrka att människor är benägna att uppfatta komjölk - en körtelutsöndring som är evolutionärt anpassad för att få en kalv att växa ett par hundra kilo på ett par år - som en sorts "naturlig" föda för människor. Hallå, eller!? Inga andra djur lider av vanföreställningen att de bör dricka en annan arts bröstmjölk ända upp i vuxen ålder. Men det kanske beror på att djuren inte är lika mottagliga för Bregott- och Arla-reklamen.)

Det är också vid det här laget väl belagt att människobarn klarar sig alldeles utmärkt på vegetabilisk föda efter amningen. Med andra ord: Det finns inte längre något tungt vägande argument för att människor ska utnyttja och döda andra djur till mat. Miljarder djur lider och dör helt i onödan, men var och en av oss kan göra något åt det genom att sluta betala djurindustrierna för vår mat.

Busenkelt. Om det inte vore för att medierna fortsätter att pumpa ut dumheter som misstänkliggör veganismen.

Redan för ca tio år sedan hade Aftonbladet en löpsedel med orden "VEGANER LÄT SITT BARN SVÄLTA". Senare beklagade chefredaktören för Aftonbladet detta och konstaterade att det troligen är den mest misslyckade löpsedeln som tidningen har producerat. (Fast det avståndstagandet stod förstås inte på en löpsedel utan i en liten notis i någon årsrapport som knappt någon såg. Skadan var redan gjord.)

Och nu upprepas misstaget av Expressen. Kanske av en journalist vars fördomar om veganer grundlades genom läsandet av Aftonbladets löpsedel eller liknande för tio år sedan - vad vet jag?

4. Stigmatisering av veganer

Expressens rapportering om dråpet på den sex veckor unga pojken har alltså ingenting alls med veganism att göra. Människor som är veganer svälter inte barn till döds. Detta är motsatsen till veganism. Get it?

Ändå passerar denna stigmatiserande nyhetsvinkel det pressetiska filtret, sannolikt för att vi veganer ännu är ganska få och eftersom köttnormen är så stark.

Min gissning är att det finns ganska många barn som skadas av sina föräldras sinnesförvirring eller okunnighet om lämplig kost. Men det leder inte till några kategoriserande löpsedlar där det står

"KÖTTÄTARE LÄT SITT BARN SVÄLTA",

"DIREKTÖRSSON DOG AV UNDERNÄRING",

eller

"KRISTNA GAV SINA BARN KÖTT - ORSAKADE DIABETES".

Naturligtvis ser vi inga sådana löpsedlar. Av det enkla skälet att det att vara köttätare, direktör eller kristen inte i sig är en orsak till att någon låter ett barn svälta eller bli sjuk av dålig mat. Vem som helst fattar att den verkliga orsaken måste ligga någon annanstans - det vill säga i psykisk sjukdom eller extrem okunnighet.

Veganer är däremot lovligt villebråd för vilda spekulationer om konstigt och avvikande leverne.

Vi och Paris Hilton liksom.

Wow.

5. Man ska inte tvinga på sina barn sina egna uppfattningar

I kommentarerna till Expressen-artikeln dyker den här gamla slitna klyschan upp igen. Trots att detta är ungefär det enda som föräldrar gör, hela tiden. (Om någon minns hur det var att vara tonåring så förstår ni vad jag menar...)

Let's face it: Föräldrar tvingar på sina barn en massa saker: Att bära det namn de själva väljer, att lära sig föräldrarnas språk, att städa sina rum, att lägga sig i tid, att inte se hemska filmer på tv, att gå till skolan, att åka på husvagnssemester, och så vidare.

Då kallas det dock "uppfostran" och anses vara ett fullt rimligt agerande för att socialisera in barnet till att fungera i samhället.

Att lära sig äta kött, mjölk och ägg är en central del av denna uppfostran för nästan alla i vårt samhälle. Många barn reagerar med avsky mot köttätande när de först får reda på att köttbullarna i själva verket är levande djur som de identifierar sig med och känner empati för. Men föräldrarna får genom lirkande, lögner eller rent tvång snart ungarna att vänja sig vid detta också.

Av någon underlig anledning uppfattas det alltså som tvång att uppfostra sina barn till att inte skada eller döda någon genom sina matvanor, medan det inte uppfattas tvång att uppfostra sina barn till att göra just detta. (Hmm, var det någon som sa "köttnormens osynlighet"?)

I själva verket borde det väl vara rimligare att uppfostra alla barn veganskt, och sedan i vuxen ålder låta dem välja om det verkar vara klokt att tiotusentals djur ska dö helt i onödan för hamna på deras tallrikar.

Men det är klart, då skulle de ju inte välja det.

Världen går under, men ingen jävel ska röra min biff!

Igår kväll sändes ett program på SVT om klimatneutralitet. Bland annat togs det upp hur försöken med utsläppsrätter har misslyckats. Häpnadsväckande nog har det i själva verket blivit billigare att släppa ut koldioxid med det nya systemet!

Dessutom riktades kritik mot de företag som säljer klimatneutrala flygresor och liknande tjänster. Det visade sig att pengarna sällan används som det var tänkt, och att fattiga människor fortsätter att bära kostnaderna för miljöförstöringen.

En miljöaktivist uttryckte det bäst: "Koldioxidutjämning ger bara människor gott samvete över sina utsläpp, men det minskar inte utsläppen."

Det fick mig att tänka på två saker.

För det första att resonemanget är slående likt djurskyddstanken. Djurskyddsideologin går ut på att ge människor gott samvete över sitt djurutnyttjande. Men djurskyddskampanjer får inte konsumtionen av djurprodukter att minska.

Tvärtom har köttkonsumtionen i Sverige ökat med en tredjedel sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga under det årtionde som djuretiska frågor har debatterats mer än någonsin.

Fler djur än någonsin lider och dör för att svenskarna ska få mat, men djurskyddsparadigmet har samtidigt stärkts så mycket att få känner någon anledning att sluta betala för att få djurkroppar på tallriken. Djuren behandlas ju bra, liksom. Det här är ju Sverige. Och vi svenskar är snälla mot djur. Det är de hemska utlänningarna som plågar djur.

Köttnationalismen - Förnuftet: 1-0.

Den andra poängen är att matfrågan fortfarande är tabu i miljödebatten. Trots att djuruppfödningen står för 18 procent av växthusgaserna talar vi fortfarande inte om veganism som en viktig del av klimatlösningen.

"Världen går under, men ingen jävel ska komma och röra min biff!" - det är fortfarande inställningen, även inom stora delar av miljörörelsen.

Vill du se vilken betydelse dina matvanor har för klimatet? Klicka här för att kolla ditt ekologiska fotavtryck och upptäck hur stor skillnad det gör att byta till djuretiskt hållbar mat!

Djur har rättigheter - ett svar till Jönköpings-Posten

”Att hävda att djur har rättigheter, på samma sätt som människor, är fel”, hävdar ledarskribenten i JP (17/6).

I dagens läge, när djurrättsrörelsen växer över hela världen, och får massivt stöd av ledande filosofer, så blir man som djurrättsförespråkare förstås nyfiken på vilka nya argument som ledarskribenten ska föra fram.

Det vi får veta är följande: Djur kan inte ha rättigheter för att det leder till nedvärdering av de mänskliga rättigheterna. Djur kan inte heller ha rättigheter eftersom de inte kan ha skyldigheter, antyds det.

Ledaren tar med andra ord slut precis där varje djurrättsfilosofisk skrift börjar, med de argument som är de allra lättaste att tillbakavisa.

Att rättigheter förutsätter skyldigheter är uppenbart osant. Eller anser JP verkligen att små barn eller svårt hjärnskadade människor – som uppenbarligen saknar skyldigheter – också saknar rättigheter? Där kan vi verkligen börja tala om ett människofientligt resonemang!

Djurrättsidén leder däremot inte till att mänskliga rättigheter försvinner, lika lite som kvinnors rättigheter lett till att mäns rättigheter försvunnit, eller slaveriets avskaffande lett till att vita människors rättigheter upplösts. Rättigheter är inget nollsummespel som försvinner för en grupp när de vinns för en annan.

Det djurrättsrörelsen kräver är bara att alla medvetna, kännande varelsers intressen ska respekteras, oavsett deras intelligens eller utseende. Även många andra djur än människor är kännande varelser. Vi har alla det gemensamt att vi kan uppleva lycka och lidande, att våra liv är viktiga för oss själva, och att döden innebär slutet på allt som är betydelsefullt för oss. Det är av dessa skäl vi inte får skada eller döda människor – och det är av samma skäl som vi inte får skada eller döda andra djur.

Så några grundläggande mänskliga rättigheter hotas inte av djurens rättigheter.

Däremot hotas så klart de privilegier som vi tagit oss på våra försvarslösa medvarelsers bekostnad.

Precis som kvinnokampen hotar mäns makt över kvinnor, så innebär rättigheter för djur att människor måste ge upp sitt brutala utnyttjande av djur till mat, kläder, experiment och underhållning. Det är enbart att välkomna. Det är därför ohederligt av JP:s ledare att blanda ihop förlusten av makten att exploatera med förlusten av mänskliga rättigheter.

Om det nu är hotet mot djurfabrikernas vinster och hotet mot smaklökarnas vana vid smaken av likdelar som skrämmer, så skriv det rakt ut istället. Vi tillstår gärna att vi förespråkar veganism som det självklara alternativet till miljarder djurs lidande och död. Vi tar gärna den debatten, för den är enkel att vinna. Människor behöver inte längre utnyttja och döda djur för att leva goda liv. Alltså bör vi låta bli.

Vi vet redan att det är fel att döda och äta grannens hund eller katt. Nu behöver vi bara inse det självklara: att det inte finns någon skillnad mellan Karo och Misse och de miljarder namnlösa djur som varje år faller offer för vårt traditions- och profitdrivna artförtryck.

Man får glädja sig åt att det är uppenbart att ledaren inte tror på sina egna ord. För om djur saknar rättigheter – varför ska vi då över huvud taget bry oss om att ”de har det bra”? Tydligen anser JP att djur har vissa rättigheter trots allt. Jag hoppas att tidningen snart låter den tanken utvecklas till sin fullbordan. Djuren har väntat länge nog.

Bloggen fortsätter på www.djurensratt.se

Efter sjösättningen av Djurens Rätts nya hemsida har min blogg flyttat. Klicka här för att komma till den nya bloggen.

Radiodebatt om köttätandet

Äntligen gjorde Mamma Scan ett försök att ta debatten!

I går var jag med i ett diskussionsprogram om köttätande i SR P4:s "Efter tolv". Deltog gjorde förutom jag Åke Rutegård, vd för branschorganisationen Kött- och charkföretagen, och näringsexperten Irene Mattisson. Ett bandat inslag med filosofen Torbjörn Tännsjö sändes också under programmet. (Tännsjös åsikter om köttätande har jag förresten tidigare kommenterat här.)

Programmet kan avlyssnas på Internet om du klickar här.

Jordens pepp!

... är när det ringer en över 80 år gammal kvinna och berättar att hon är vegan sedan 19 års ålder. Redan som barn slutade hon att äta kött, efter att hon hittat de kalvar hon brukade leka med slaktade och upphängda i ladugården.

Vilken människa! Jag tror inte på någon gud, men jag finner ändå en oerhörd förtröstan i att veta att det någonstans där ute finns en äldre dam som alltid avslutar sin kvällsbön med orden "jämna slakterierna med marken".

Tack för att du finns, kära syster!

Kött som alternativ!

Idag har Dagens Nyheters matsidor ett recept på morötter med citron och mynta. Inte så värst dramatiskt kanske. Men den lilla roliga detaljen är slutmeningen:

Skivad kokt skinka eller kycklingfilé är alternativ för köttätaren.

Varför är nu detta så roligt? Jo, för att köttätandet framställs som ett "alternativ". Annars är ju köttätandet den starka normen i vårt samhälle. Det är normalt att äta kött. Lika normalt som att prata svenska.

Äter man inte kött är man avvikande från det som är normalt. Att inte äta kött vid en gemensam måltid gör att man sticker ut nästan lika mycket som om man bara pratar ungerska i ett svensktalande sällskap.

Att äta vegetariskt eller veganskt framställs därför nästan alltid som ett "alternativ" till det vanliga och normala - det vill säga att äta kött.

"Alternativ."

Smaka på ordet. Det är inte neutralt. Tvärtom är det laddat med värderingar och betydelser. Vad signalerar ordet "alternativ" egentligen?

Jo, framför allt anses alternativet inte vara lika bra som det normala.

Om jag behöver en reservdel till min bil så väljer jag en billig piratkopia när jag inte har råd med originaldelen. Den billiga kopian är sämre, det vet alla, men den får duga. Som alternativ.

Ibland pratar man om ett "fullgott alternativ". Det vill säga något som inte är själva originalet, men precis lika bra till sin funktion. Men även där är originalet normen, och alternativet är det man väljer bara när man inte kan få det normala - alltså det som anses bäst, rätt och riktigt.

Ta återigen ett bilexempel: Det finns massor av familjebilar som är lika bra till sin praktiska funktion att säkert frakta omkring familjer och deras inköp. Men det finns ändå vissa bilmärken som av hävd har en högre status - som anses vara "riktiga" familjebilar.

Precis så är det med kött. Vegetabilisk mat är precis lika bra - eller bättre - för att ge människor näring och hälsa. Men lik förbaskat är köttätandet fortfarande normen och vegetarismen "alternativet".

Massor av restauranger lyfter numera fram att de har "vegetariska alternativ". Vilket förstås är finfint, så att några hundra tusen av oss svenskar som inte vill göra våra magar till kyrkogårdar slipper gå hungriga på stan! Men vad är det restaurangerna säger om vi börjar värdera orden? Jo, följande: "Här har vi den riktiga maten - men vi kan också ordna alternativ för er som inte vill ha den riktiga maten."

Alternativ-föreställningen spelar en stor roll för att misstänkliggöra hela vegetarismen som livsstil. Om det finns en norm som de flesta håller sig till - varför bryta den i onödan? "Det måste vara något underligt med vegetarismen", tänker Svensson, mer eller mindre medvetet. Bara det faktum att vegetarismen hela tiden stämplas som "alternativ" ger ju intrycket att matvalet måste vara något sämre, något svårt, och något som bara "alternativa" människor sysslar med. (Och allvarligt talat - vem vill vara en sådan där "alternativ" och jobbig jävel?)

Det här kanske låter som trivialt märkande av ord. Och det är förstås inte på långa vägar en analys av hela relationen mellan människor och djur. Men orden beskriver och definierar världen åt oss. De ger oss riktning i tillvaron: Detta är bra - detta är dåligt. Det ligger med andra ord makt i orden - makten att skilja rätt från fel. Och när det gäller val av mat är makten över orden i förlängningen en fråga om liv och död.

DN:s recept på morötter med citron och mynta är förstås en bagatell i sammanhanget, men ordvalen i slutklämmen är omedvetet framåtsyftande. En dag kommer nämligen köttätandet att ses som ett udda och ytterst bisarrt "alternativ" till riktig mat. Kött kommer att framstå som något en människa endast skulle välja att äta på en öde ö där det inte finns annan mat än djur att jaga.

Våra barnbarn kommer att häpna över våra historier om hur tidningarna varje dag publicerade recept på mördade djur, och de kommer att besöka muséer som dokumenterar tiden då människor fortfarande förslavade dem som såg lite annorlunda ut och var lite mindre intelligenta.

Den övertygelsen ger många av oss kraft att fortsätta arbeta för ett samhälle som inte förtrycker djur. Glöm bara inte att äta ordentligt under tiden. Riktig mat alltså. Tillsammans kan vi äta upp hela jävla normen! Nu ska jag laga morötter med citron och mynta!

"Argument" nr 4. Men djuren äter ju varandra - därför är det rätt att äta djur!

Nej, inte alls.

Naturligtvis finns det djur som äter andra djur. Men det är bara en faktautsaga, och inget som kan fungera som rättesnöre för hur vi människor bör bete oss.

Det är lika sant att det finns rovdjur som att det finns bilar, rockband och små gröna äpplen. Men bara för att bilar, rockband och äpplen finns, så är vi väl inte tvungna att härma dem, eller hur?

Allra minst kan vi använda bilar, rockband och äpplen som argument för att någonting vi gör är rätt eller fel.

Prova till exempel att springa mitt på motorvägen och hävda sedan halsstarrigt att det är rätt sak att göra eftersom bilarna faktiskt åker på vägen.

Eller sätt dig uppe i ett träd hela veckan och förklara sedan - när skallgångskedjan av poliser och oroliga grannar slutligen hittar dig - att det var rätt och riktigt för att små gröna äpplen faktiskt håller till i träd hela tiden.

Eller varför inte ställa dig utanför grannens sovrumsfönster mitt i natten och låt som ett rockband. Försvara dig sedan med att rockband faktiskt låter väldigt högt och därför är det rätt av dig att också göra det.

Om en människa faktiskt skulle bete sig på något av de sätten skulle nog de flesta av oss släppa lite på liberalismen och tänka att det nog finns goda skäl för tvångsvård. Men när någon säger att det är rätt att döda djur för att rovdjuren gör det - då är det få som ens höjer på ögonbrynen. Trots att det är exakt samma typ av påstående: "Detta finns - alltså är det rätt att göra så."

Faktum är att inget faktapåstående om verkligheten i sig själv kan tjäna som vägledning i moraliska frågor. Vi kan inte härleda hur vi bör agera bara utifrån hur saker och ting är. (Detta kallas ibland "Humes lag", efter filosofen David Hume, och accepteras idag av de flesta filosofer.)

Naturen är dessutom en extremt inkonsekvent lärare i moral. Man kan nämligen peka på naturen och hitta försvar för precis vad som helst.

Vissa djur dödar andra djur, ja. Men djur dödar också ibland djur av samma art - och till och med människor. Gör det att vi också ibland får döda andra människor?

Djur parar sig ibland med sina nära släktingar. Är det ett försvar för mänsklig incest?

Vissa djur lever i flockar med en extrem hierarki. Ska vi också införa diktatur av den anledningen?

Natur(!)ligtvis inte. Vi kan helt enkelt inte dra några moraliska lärdomar alls av naturen. Etik handlar inte om att försöka härma något förhållande i naturen, utan om att föra förnuftiga och sammanhängande resonemang utifrån grundläggande värden och värderingar.

Vi människor skiljer oss från rovdjuren i den bemärkelsen att vi kan reflektera över våra handlingar och moraliskt värdera hur vi beter oss. Tigrar och järvar funderar aldrig över om det är rätt att skada eller döda andra djur. De bara gör det, för att... tja... för att det är sånt som tigrar och järvar gör.

Vuxna människor däremot, kan resonera moraliskt och förstå hur andra drabbas av våra handlingar. Det belägger oss med ett moraliskt ansvar för hur vi faktiskt agerar. Vi har med andra ord en skyldighet - som tigrar och järvar inte kan leva upp till - att ta hänsyn till andra efter bästa förmåga.

Framför allt verkar det rimligt att anta att vi har en skyldighet att så gott vi kan undvika att orsaka lidande och död, eftersom detta alltid är något negativt för de individer som drabbas.

För våra matvanor följer alltså logiskt att vi bör sluta äta kött och andra djurprodukter, eftersom detta orsakar lidande och död, samtidigt som det är fullt möjligt för oss människor att leva på vegetabilisk föda.

Eller med andra ord: Det duger inte att skylla på tigrarna för det lidande som vi själva väljer att tillfoga andra varelser. Det är vårt eget individuella ansvar att sluta med det.

Mamma Scan - kom och ta debatten!

Hej igen!

Jag glömde säga en sak om Faktum.

Efter att programmet utannonserats i förra veckan ringde det från programmet Debatt i SVT. De ville gärna göra en debatt om köttätandet och moralen, med anledning av Faktums program.

"Visst", sa jag, "jag ställer upp."

"Bra", sa Debatt-redaktionen, "vi ska bara hitta någon som vill debattera mot dig."

Men idag återkom de och sade att de inte kunde hitta någon motdebattör. Ella Nilsson, vd för Svensk Köttinformation - numera känd även från Faktum - ville inte debattera i tv den här gången heller. Och redaktionen hade inte heller hittat någon annan på ledande position inom köttbranschen som ville ta debatten.

Lite märkligt va? Jag menar, ska man inte kunna skaka fram en enda debattsugen meningsmotståndare i ett land med 97 procent köttätare (enligt Svensk köttinformation)?

Nu beror ju inte detta på att jag är en sådan livsfarlig debattör eller så. Det beror på att djurindustrierna vet att de inte kan vinna en saklig debatt om köttätandet så länge den förs på den djurrättsliga planhalvan.

De är förstås mer än villiga att diskutera begränsade djurskyddsåtgärder, men bara så länge diskussionen rör sig inom djurskyddstänkandet - det vill säga uppfattningen att djur finns till för oss människor att använda som vi vill, bara det görs på ett "humant" sätt.

De vet att sådana debatter stärker deras image som välmenande och samtidigt smickrar allmänhetens uppfattning om sig själva som "djurvänliga", trots att de fortsätter utnyttja djur.

Men om debatten flyttas en millimeter utanför den säkerhetszonen och vi börjar diskutera djurens egenvärde och individuella rättigheter, eller ännu värre - det faktum att allt lidande som djuren utsätts i för köttindustrin är onödigt eftersom vi inte behöver äta kött - ja, då vill de inte vara med längre.

Då tar argumenten nämligen slut. Då handlar det inte längre om "enskilda problem" med djurhållningen - som alltid kan pratas bort genom att skylla på enskilda bönder eller genom hänvisning till branschen (ständigt) pågående "åtgärdsprogram" - utan om en moralisk generalkritik mot hela den artförtryckande kulturen.

Egentligen borde det ju ligga i djurindustriernas intresse att ta debatten med djurrättsrörelsen direkt, för att äntligen få tyst på oss en gång för alla. Men det gör de aldrig. Tvärtom undviker de den debatten så mycket de bara kan.

Kan det möjligen säga något om vilken sida som sitter på de hållbara argumenten?

Faktum om köttätandets dubbelmoral

Samhällsprogrammet Faktum i SVT2 sänder ikväll kl. 20.00 ett program om dubbelmoralen i köttätandet.

Dubbelmoralen i köttätandet? Ja, ni vet den där motsägelsefulla samhällsmoralen som säger att det är fel att äta hundar och katter, medan det är okej att slå ihjäl miljoner grisar och kor.

Om jag kommer hem till dig och säger att jag tänker äta upp din hund, så framstår jag som ett monster. Men om jag går till ICA och betalar för delar av en dödad gris, så anses det helt okej.

Hur går det ihop? Det gör det förstås inte. Därför struntar de flesta bara i att tänka på det. Och eftersom ingen annan heller vill bli påmind om saken så är de flesta tysta om var maten kommer ifrån. Det är samhällets tysta köttpakt: "Om du inte kritiserar mig så kritiserar jag inte dig".

Därför är det spännande att SVT äntligen lyfter fram den här frågan för öppen diskussion. Det förlorar ingen på. Allra minst djuren.

Faktum, SVT2, måndag 10 april, kl. 20.00.

Repriser:

SVT24, tisdag 11 april, kl. 21.00
SVT2, lördag 15 april, kl. 12.25
SVT2, söndag 16 april, kl. 23.40

Se programmet direkt på Internet - klicka här!

Djurförsöksdebatt i TV8 ikväll

Ojoj. Jag har inte varit så aktiv med bloggandet på sistone, som ni ser.

Den stora fördelen med att arbeta åt en djurrättsorganisation är förstås att det är världens bästa jobb. Den stora nackdelen är att det är världens bästa jobb precis hela tiden...

Anyway - här behövs i alla fall något nytt! Det får bli ett tv-tips inför kvällen till alla som har TV8 hemma i tuben. I kväll ska jag nämligen debattera djurförsöksfrågan med Karin Forsberg-Nilsson, från Vetenskapsrådets ämnesgrupp för medicin, i programmet Studio 8, kl. 22.00.

Upplägget är enkelt: Karin tycker att djurförsöksverksamheten är bra. Jag tycker den är dålig. Du dömer själv vem som har rätt.

Mer information om debatten finns på Studio 8:s hemsida.

Moraltestad!

Igår blev jag "moraltestad" i Sveriges Radios program "Christer", döpt efter programledaren Christer Lundborg.

Moraltestet går ut på att den intervjuade ställs inför en rad klassiska och mindre klassiska etiska problem. Sedan får man argumentera för sina lösningar, varefter filosofen Bengt Brülde från Göteborgs universitet analyserar och betygsätter resonemanget utifrån hur sammanhängande det är.

Har jag då någon moral att tala om?

Döm själv genom att lyssna på moraltestet på Christers hemsida.

Sedan skriver du förstås här vad du själv tycker! :-)

24, Zizek och djurförsöken

Jag måste erkänna en sak. Jag är en 24-slav. Ni vet, tv-serien om Jack Bauer (Kiefer Sutherland) och de andra terroristbekämparna på Counter-Terrorist Unit i Los Angeles. Jag har inte missat ett enda avsnitt på snart fem säsonger.

Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.

Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.

En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.

”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”

Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.

Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.

Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:

När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte ”Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!”, utan i stället ”Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!” På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.

För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.

Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.

Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.

För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.

I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"

Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.

På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.

Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.

Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.

"Argument" nr 3: Djuren är mindre intelligenta än oss...

... därför får vi använda dem till mat, kläder, experiment, underhållning osv!

Nej, inte alls.

För det första är det svårt att begripa varför intelligensnivån alls skulle ha något att göra med hur vi bör behandla någon. Är det inte rimligare att vi bör ta hänsyn till andra varelsers upplevelser, snarare än deras intelligens? Om någon har ont till exempel - gör det inte lika ont oavsett hur intelligent man är? Smärta blir väl varken starkare eller svagare för att individen som upplever den är mer eller mindre intelligent?

I själva verket bör vi behandla lika fall lika. Om två individer lider lika mycket så är det moraliskt sett lika illa, oavsett om den ena är en man och den andra är kvinna - eller om den ena är en människa och den andra är en hund.

För det andra leder argumentet till en mycket otäck konsekvens. Om det verkligen är så att vår hänsyn bör fördelas efter intelligens, så att vi inte behöver visa full respekt gentemot den som är mindre än "normalintelligent" - vad händer då med mindre intelligenta människors rättigheter?

Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. Det är ett obestridligt faktum att det finns många människor som - hur man än mäter - skulle befinnas vara mindre intelligenta än många djur.

Den som hävdar att vi - på grundval av vår överlägsna intelligens - har rätt att döda och utnyttja andra djur till mat, experiment, kläder och så vidare, skulle alltså lika gärna kunna hävda att vi - på grundval av samma överlägsna intelligens - får äta spädbarn eller testa ugnsrengöringsmedel i ögonen på svårt mentalt funktionshindrade människor. Men det verkar ju minst sagt groteskt.

Vi bör istället ta jämlik hänsyn till lika intressen, oavsett vem det gäller. Intelligens har inget med saken att göra. Intelligens har faktiskt aldrig haft något med saken att göra.

(Detta kallas ibland argumentet från marginella fall. Det är också det argument som djurrättsrörelsens motståndare mest av allt försöker prata bort eller undvika. För att de vet att det inte går att knäcka logiskt. Lika fall ska behandlas lika - så enkelt är det. Den enda utvägen för djurrättsmotståndaren är att ge upp den förnuftiga argumentationen helt och hållet. Hittills vet jag bara en djurrättsfientlig kulturskribent, på SvD, som har uppammat tillräckligt med mod för att göra detta öppet. Fast frågan är väl om han verkligen trodde själv att det var rätt.)

"Argument" nr 2: Om vi inte åt upp djuren skulle de inte ens få finnas!

Detta är en rimlig följdfråga efter att det förra argumentet har vederlagts. Om alla människor blir vegetarianer kommer nästan inga djur att födas upp i fångenskap. Antalet djur på planeten kommer att bli tiotals miljarder färre.

Är detta då bra eller dåligt? Gör köttätaren i själva verket djuren en tjänst, eftersom hans/hennes matvanor ger djur en chans att existera åtminstone en kort tid istället för att inte finnas alls?

För det första bör vi naturligtvis konstatera att många av de djur som idag föds upp för att bli till mat troligen lever liv som det hade varit bäst för dem att inte alls behöva uppleva. Hönor som stängs in i burar hela livet, eller hårt avlade kycklingar som får benskador av sin egen tyngd till exempel.

Att ekonomiskt stödja denna behandling av djur genom att köpa djurprodukter kan självklart inte vara att göra någon en tjänst.

Torbjörn Tännsjös argument

För det andra bör vi konstatera att "det-är-bättre-att-få-finnas-en-liten-tid-än-inte-alls"-tesen bara håller om man ansluter sig till en viss form av en lyckofilosofi som kallas utilitarismen. För utilitarister är nämligen det enda viktiga att åstadkomma största möjliga lycka i världen genom sina handlingar.

Denna totala lycka i världen kan ökas på två sätt: genom att göra existerande individer lyckligare, eller öka antalet individer som kan uppleva lycka.

En del utilitarister - i Sverige kanske främst filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö - har därför argumenterat för att vi kan göra världen till en lyckligare plats om vi äter kött. Om fler djur föds upp till mat finns det ju fler individer som kan känna lycka.

Utilitarister som Tännsjö anser inte att dödande (varken av människor eller djur) är ett etiskt problem i sig. Frågan är endast om handlingen att döda adderar eller subtraherar från den totala lyckan i världen. Eftersom andra djur, säger man, inte har någon uppfattning om en ”framtid” eller åtminstone inga utvecklade preferenser om denna, så har de inget att förlora på att dö – givet att döden kommer snabbt och smärtfritt.

Detta argument faller förstås på det faktum att döden sällan kommer snabbt och smärtfritt i den moderna djurindustrin. Tvärtom är dödandet nästan alltid förknippat med stressande transporter, trängsel med andra djur och skrämmande upplevelser på de bloddoftande slakterierna. För att inte tala om de fiskar som kvävs eller krossas till döds under sina artfränders tyngd när de kastas ner i fiskebåtarnas lastutrymmen.

Det är en rosenskimrande dröm att det skulle kunna se ut på något annat sätt, så länge efterfrågan på djurprodukter är så stor som den är idag. Så länge människor envisas med att konsumera miljarder djurs kroppar varje år, kommer det inte att finnas något annat praktiskt genomförbart sätt att föda upp och ta dem av daga i tillräckligt snabbt takt utan att det sker under genomindustrialiserade former.

Men tänk om det vore möjligt? Tänk om en gris eller en ko levde i högönsklig välmåga, och sedan – pang! – så tog livet plötsligt bara slut. Kan det finnas något att invända mot detta?

Ja. Den som accepterar en sådan behandling av andra djur måste nämligen acceptera motsvarande behandling av människor som inte har en uppfattning av framtiden. Små människobarn, till exempel, har heller ingen utvecklad uppfattning om framtiden och kan heller inte frukta döden som något ont.

Den som använder detta argument för att äta djur säger alltså samtidigt att vi skulle ha rätt att äta många människor. Jag vet inte vad du tänker, men jag accepterar inte det morbida resonemanget. Därför kan jag inte heller acceptera dödandet av djur för mat.

Att ersätta lyckliga djur

Dessutom är det en självmotsägelse att först säga att det är viktigt att varelser får leva bra liv, och i nästa andetag säga att det inte spelar någon roll att dessa liv tar slut. Om man i utilitaristisk anda hävdar att det är livets kvalitet i form av lycka som är viktigt, måste man samtidigt anse att det är en förlust om livet tar slut i förtid. Då tar ju lyckan också slut.

Därför måste det alltid vara bättre ur utilitaristisk synvinkel om ett icke-mänskligt djur lever ett gott liv i låt oss säga två år, istället för bara ett år. Den sammanlagda upplevda lyckan blir ju under de två åren dubbelt så stor som den skulle bli under ett år.

Tännsjö har dock hävdat att detta problem går att lösa om de dödade djuren ersätts med andra individer som föds och tar deras plats. På det sättet kan lyckonivån bibehållas totalt sett. Istället för att en gris lever ett lyckligt liv i två år, skulle vi alltså kunna ha två grisar som lever ett lyckligt år var. På det sättet skulle man så att säga både kunna äta skinkan och ha den kvar.

Felaktig slutsats

Men detta håller inte. Tännsjö – som själv mycket förtjänstfullt fördömt speciesismen som varande ”av samma skrot och korn som nazisternas raslära” (Dagens Nyheter 6/10 -96) – ger tyvärr uttryck för både speciesistiska och sexistiska attityder i sitt resonemang. Dessutom bryter han mot sina egna utilitaristiska premisser.

Enligt Tännsjös version av utilitarismen ska vi inte endast eftersträva större lycka och mindre lidande, vår uppgift är faktiskt att maximera lyckan minus lidandet i världen. Det finns med andra ord ett krav på optimalitet i teorin. Den handling som inte leder till detta mål är helt enkelt felaktig.

Vad Tännsjö förbiser är att detta krav på optimalitet gör att argumentet för utbytbarhet undergrävs. För det första finns det alltid risker med att döda andra kännande varelser – många saker kan gå fel som leder till smärta och lidande. För det andra medför ersättandet av de individer som dödas och äts upp att antalet födslar ökar. Tännsjös sexism ligger i att han helt ignorerar födslovåndorna hos mödrarna till de nya individerna.

Låt oss säga att tio grisar ska födas och dödas under samma period som annars skulle utgöra ett normallångt grisliv. Då krävs inte bara att vi dödar tio andra djur (med risk för att orsaka fysiskt och psykiskt lidande i processen) istället för att möjligen barmhärtighetsdöda ett djur som blivit gammalt och sjukt. Det krävs också nio ytterligare födslar som ofrånkomligen är förknippade med smärta, och som – allt annat lika – gör att Tännsjös lösning inte uppfyller sina egna krav på optimalitet.

Mer smärta och lidande kommer alltid att bli följden av Tännsjös lösning, än om vi låter varje djur leva ut en normal livstid. Därmed har vi uppenbarligen misslyckats med vad utilitarismen kräver - nämligen att maximera lyckan i världen.

Konsekvenser av Tännsjös argument

Jag ska inte ta ställning till om Tännsjös grundtes är ohållbar eller inte. Det kan mycket väl vara så att vi har en utilitaristisk skyldighet att sätta fler individer (eller lyckogeneratorer) till världen, för att detta ökar den totala lyckan i universum. Kanske borde vi därför upprätta stora skattefinansierade "lyckofarmer" där vi föder upp massor av djur som kan bidra till den totala lyckan.

Enligt Tännsjös resonemang borde dessa farmer kanske få tränga undan stora delar av mänskligheten. Man kan ju med den utgångspunkten anse att 1000 välmående marsvin sammanslaget faktiskt är lyckligare än en människa någonsin kan vara. Dessutom tar marsvinen mindre plats och äter betydligt mindre än människor. Så varför ska vi vara så många när marsvinen mer effektivt kan skapa lycka på samma resurser?

Nå, det får Tännsjö och hans vänner svara på. Huvudpoängen är att det inte är logiskt följdriktigt att säga att vi har rätt att döda vissa individer och ersätta dem med andra bara för att få fortsätta äta kött. Varje tillfälle av födsel och dödande innebär en oacceptabel risk för lyckomaximeringen. Teorin är uppfyller inte utilitarismens krav på att maximera lyckan minus lidandet i världen. Tännsjö talar kort sagt i sitt eget köttätande intresse, inte i den totala lyckans namn.

"Argument" nr 1: Vad skulle hända med alla djuren?

Inspirerad av kompisen Görans erfarenheter (se förra inlägget) och några mindre-än-genomtänkta kommentarer här på bloggen på sistone tänkte jag nu ta itu med något jag tänkt roa mig med länge. Nämligen att lista de dummaste försvaren för djurutnyttjandet, och sedan svara på dem.

Jag vet inte riktigt om jag gör detta som egenterapi, eller bara som ren argumentatorisk hämnd för all tid jag har fått slösa på sinnesslöa diskussioner de senaste tio åren. Det får jag försöka lista ut senare. Här börjat det i alla fall - mitt chicken race mot fördumningen. Någon måste svänga undan, men det blir inte jag.

"Om alla blir vegetarianer - vad skulle hända med alla djuren?"

De som ställer denna fråga verkar anta att det är köttätarens civilisatoriska uppgift att äta sig igenom den kompakta köttmur som djuren skulle utgöra om ingen slog ihjäl dem på löpande band. Nej, jag skojar inte. Många människor tror faktiskt att vi skulle stå upp till armhålorna i kalvar och grisar om ingen gjorde uppoffringen att döda dem, steka dem, skära dem i små bitar och svälja dem. Vuxna människor, ska jag kanske tillägga.

Ändå verkar ingen av dessa personer tro att gatorna skulle översvämmas av blåbärspajer om nu konsumenterna skulle råka föredra hallonpaj istället. (Tack för exemplet Nasrin! ;-) Om ingen ville köpa blåbärspaj skulle ingen heller ägna hela dagarna åt att baka sådana. Ingen efterfrågan - inget utbud.

Samma sak med vegetarismen. Den måste förstås som en etisk bojkott. Ju färre som äter kött, desto mindre finns det att tjäna på djurfabriker och slakterier, och desto färre djur kommer att födas upp till de miserabla och förkortade liv som de flesta djur nu får genomlida.

I själva verket borde man fråga sig: "Om alla fortsätter att äta kött - vad händer med planeten?" Redan idag utgör det stora antal djur som föds upp för att dödas inom lantbruket, och som dras upp ur haven, en onaturlig ekologisk belastning. Djuren i lantbruket konsumerar redan idag större delen av världens spannmålsproduktion, och fiskeindustrin utrotar marina livsformer på löpande band. Samtidigt som människor svälter.

Samband? Någon? Tack tack, då är vi överens.

(Ja, jag vet. Det känns verkligen surt att frågans logik inte håller hela vägen. Att vada genom gator fyllda av blåbärspaj vore inte helt fel. Men man kan inte få allt.)

Får vegetarianer ha sex?

Så där ja. En riktig kvällstidningsrubrik som ingen kan låta bli att läsa!

Men till skillnad från många av löpsedelsnyheterna finns det en helt sann historia bakom den här rubriken.

Min gamle lekskolekamrat Göran Svender fick faktiskt den här frågan häromdagen. Hur den historien avlöpte kan ni läsa i hans roande - och oroande - krönika på Yelah.net.

Själv har jag en debattartikel om djurskyddsmytologin med i ETC.se idag. ”Djurskyddet” har blivit en av vår tids mest fundamentalistiska religioner, hävdar jag där. Läs hela artikeln här.

Chat på Aftonbladet/Ungt val

I går fick jag nöjet att chatta med läsarna på Aftonbladets och Lunarstorms valsajt för ungdomar, "Ungt val 2006". Veckans tema för valsajten är djurrätt.

Hela chatten kan idag läsas här.

Och medan jag ändå håller på och lästipsar slänger jag in en länk till en bra artikel om den moderna djurskyddsmytologin på Abolitionist Online också. Missa inte den!

Allt gott - var ni än är!

Det gäller djurens rättigheter

Den här artikeln skickades till tidningen Land Lantbruk 2005-10-10, efter att en ledarartikel där gått till hårt och osakligt angrepp på Djurens Rätt. Som av en händelse publicerades aldrig svaret. Läs själv och fundera gärna på varför.

Kycklinguppfödning i Skara, för Kronfågels räkning. Foto: Jens Holm/Djurens Rätt 2002.

Har djur rättigheter? Få frågor är idag så brännande aktuella. Desto tråkigare då att Kerstin Davidson försöker sopa den frågan under mattan i sin ledare den 7 oktober. Istället ägnar hon sig åt att misstänkliggöra den demokratiska organisation som gjort mest för att lyfta denna fråga, nämligen Djurens Rätt.

Jag ska inte kommentera Davidsons antydningar om olagliga djurrättsaktiviteter i Djurens Rätts skugga. Det är solklart att Djurens Rätt tar avstånd från allt vad våld heter och enbart arbetar med lagliga metoder. Så har vi gjort sedan 1882, och det fortsätter vi med. Det jag vill kommentera är istället det som Davidson helt utelämnar, men som borde vara kärnan i diskussionen – nämligen vårt samhälles blindhet för djurens rättigheter.

Ett ofantligt antal djurindivider plågas, skadas och dödas av människor varje år. De smittas med sjukdomar på laboratorier och pressas samman i djurfabriker. De kvävs i fiskenät och gasas ihjäl på pälsfarmer. De förtvinar i hönsburar och misshandlas på slakterier. Dagens djurindustrier bygger på en systematisk exploatering av miljarder röstlösa individer över hela världen. Om djur skulle befinnas ha rättigheter till liv och frihet kan ingen förneka att vi står inför ett moraliskt problem av gigantisk omfattning.

Djurens Rätt tvekar inte att ge svar på den frågan. Vi hävdar att djur har rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Nämligen av det skälet att vi alla är medvetna, kännande individer vars liv och upplevelser är viktiga för oss själva.

Förmågan att uppleva – till skillnad från andra egenskaper som till exempel ras, kön, intelligens eller kapacitet för moralisk tänkande – är den enda grund som behövs för att tillskriva en individ moraliska rättigheter. Alla upplevande individer har därför ett moraliskt värde. Som tänkande människor har vi en skyldighet att ta hänsyn till allas liv och upplevelser, oavsett om de går på två eller fyra ben.

Insikten att även andra djur bör tillskrivas grundläggande rättigheter är en moralisk revolution. Det är en minst lika omvälvande upptäckt som den att slaveriet var etiskt oförsvarbart. Och precis som det tog tid att avskaffa slaveriet, så har det tagit tid för djurrättstanken att få genomslag i vårt samhälle. Här betraktas andra djur fortfarande som ”saker” eller ”varor” som finns till för människor att använda efter eget godtycke. Ändå är det ett logiskt nästa steg i det mänskliga samhällets etiska utveckling att utsträcka moralens skydd även till många andra djur.

Men när vi svarar på frågan om djur har rättigheter ställs också mycket på spel. Framför allt utgör vårt svar ett direkt hot mot de oerhört starka ekonomiska intressen som finns i exploateringen av djur.

De djurfabrikskramare som vill förneka tyngden i djurrättsrörelsens argument har därför gjort det till rutin att baktala Djurens Rätt. Det är strategiskt smart. Våra argument är mycket riktigt det största hotet mot djurutnyttjandets framtid. Och kan man inte bemöta argumenten i sak är det förstås lockande att ta till smutskastning för att skydda profiterna och förhala utvecklingen av ett djuretiskt hållbart samhälle.

Det är synd att Kerstin Davidsons ledare närmar sig denna låga nivå. Den förnuftiga debatten borde inte få trängas undan av fördomar och pengaintressen. Land Lantbruk skulle kunna vara ett utmärkt organ för att lyfta den här glödheta frågan till den nivå den förtjänar. Vi tror att vi kan göra rätt bra ifrån oss i den debatten. Testa oss gärna.

Per-Anders Svärd
Förbundsordförande
Djurens Rätt

Kärlek och bekräftelse

Detta är utan tvivel två av mänsklighetens starkaste drivkrafter. Vi vill känna oss omtyckta. Vi vill passa in. Vi vill ha ett sammanhang som definierar oss och ger oss en trygg identitet.

Jag vill ha det. Du vill ha det. Alla vill ha det. Utan denna trygga identitet kan vi inte fungera normalt.

Men behovet av kärlek och bekräftelse har en baksida. Vårt behov gör att vi blir rädda för att förlora tryggheten. Vi blir rädda för att stötas ut från gemenskapen. Vi skräms av tanken att andras kärlek och bekräftelse ska berövas oss.

Därför är det så svårt för oss att gå mot strömmen. Att bryta normen. Att göra det vi vet är rätt när alla omkring oss gör fel.

Djurutnyttjandet är norm i samhället. Man ska äta kött. Man ska ha läderskor. Man ska acceptera djurförsök och jakt. Om vi ställer upp på normen får vi det vi behöver - kärlek och bekräftelse. Om inte bestraffas vi.

Vi förväntas också ge andra kärlek och bekräftelse på samma villkor. Den som undandrar denna bekräftelse från sin omgivning uppfattas som ett hot. Och sådana hot bestraffas direkt. Speciellt om man uttrycker sitt ogillande över en norm som de flesta är vana att få bekräftelse för att de följer.

Köttätandet är en sådan, oerhört stark, norm. De allra flesta av oss blev matade med kött från djur längre tillbaka än vi kan minnas. Vi har erbjudits djur som mat i de mest intima och identitetsformande sammanhang man kan tänka sig - hos vår närmaste familj när vi var små och i stort behov av närhet och trygghet.

De gemensamma måltiderna är dagliga bekräftelseceremonier, där vi samlas i våra kök, skolmatsalar och lunchrum för att bekräfta för varandra att köttätandet är naturligt.

Jag vågar slå vad om att du aldrig har tänkt på detta om du inte är vegetarian. Man sitter naturligtvis inte kring middagsbordet till vardags och säger att "nu ger vi varandra kärlek och bekräftelse för att vi äter kött". De flesta gör det bara. På det sättet bevarar och återskapar vi köttätarnormen på samma sätt som vi bevarar och återskapar svenska språket varje gång vi pratar med varandra.

Från våra första ögonblick börjar vår omgivning forma vårt beteende genom att belöna eller bestraffa oss för allt vi gör. Gör vi det som är godkänt belönas vi med det vi behöver. Och gör vi sådant som är otillåtet så bestraffas vi - genom att kärleken och bekräftelsen tas ifrån oss.

Det är därför vegetarianen stör. För att han eller hon rubbar cirklar. För att han eller hon inte ger automatisk bekräftelse åt en vana som vi är vana att få bekräftad - tyst godkänd genom alla andras likformiga beteende.

Detta är en av de starkaste psykologiska krafter som verkar mot djurrättslig förändring. För egentligen vet vi ju alla detta: I vårt samhälle gullar vi med hundar och katter, samtidigt som vi slår ihjäl miljoner grisar och kycklingar på löpande band. Helt i onödan, givetvis, eftersom vi alla skulle kunna vara vegetarianer.

Och så försöker vi få hela paradoxen att gå ihop, på ett sätt som kan tillfredsställa både logiken och samvetet. Helst på ett sätt som gör att vi slipper ändra våra (mat)vanor.

Jag tror att det är en sorts överlevnadsstrategi att vi försöker förneka den besvärligaste sidan i hela ekvationen. Nämligen att djuren är upplevande, kännande, medvetna varelser.

När det gäller känslorna hos den egna katten eller grannens hund tvekar vi förstås inte. Men på något sätt måste vi hantera den logiska och känslomässiga motsättningen när det gäller utnyttjandet av djur till mat. ”Hund = gris” är en ekvation vi inte kan acceptera, eftersom likhetstecknet gör oss delaktiga i något vi alla finner fullkomligt avskyvärt - ett massivt utnyttjande av dem som inte kan säga ifrån, inte försvara sig.

Så mycket lättare då att sänka blicken, och hoppas att alla andra ska göra samma sak. Den undermedvetna skamkänslan tystar oss, eftersom vi är osäkra på om vi verkligen kan argumentera för vad vi gör. Och den tystnaden bekräftar samtidigt att det alla andra gör är rätt och riktigt. Så bevaras samhällsnormen, genom en outtalad samvetspakt: "Jag ifrågasätter inte dig, så ifrågasätter du inte mig."

Det är lite grann som i en dokusåpa. Den som bryter pakten riskerar att bli utfryst och utröstad. Alla vegetarianer vet hur den mekanismen fungerar. Man behöver inte ens kommentera maten inför sitt köttätande middagssällskap. Det räcker med ens blotta närvaro för att sända en atmosfärisk störning genom den sociala gemenskapen. Ifrågasättandet av de vegetariska matvanorna kommer som ett brev på posten, eftersom vegetarianens närvaro väcker just den kritiska fråga som ingen köttätare kan eller vill svara på.

Kärlek och bekräftelse. Två av våra starkaste drivkrafter, och källor till så mycket gott. Och samtidigt gör vårt behov av dessa viktiga belöningar oss så sårbara. För att slippa den sociala bestraffningen spelar vi med och låter livslögnen återskapas. Våra egna psykologiska behov gör att vi låter de kritiska tankarna - som alla har - förbli outtalade och obearbetade.

Ändå måste någon säga sanningen, eftersom det är det enda sättet att förändra. Tack alla ni som vågar bryta normen och utsträcker er kärlek till de värnlösa som behöver den mest!

Dags för nyårslöften!

Bara några timmar kvar av 2005 nu...

Låt mig passa på att återigen säga Stort Tack till alla er som kämpar för djurens rättigheter. Det år som har gått har redan förändrat världen, och mer blir det nästa år - tack vare er! Djurrättsåret 2005 sammanfattas just nu av några av Sveriges mesta djurrättsförespråkare på Djurens Rätts hemsida.

Mitt nyårslöfte är - som vanligt - att verkställa Djurens Rätts verksamhetsplan. Den räcker förresten för många år framöver.

Jag har också några förslag till nyårslöften för några andra grupper som kanske undrar vad de ska göra för gott nästa år. Här kommer de.

Pälsdjursfarmarnas nyårslöfte

Djurskyddslagen kommer snart att skärpas så att det blir omöjligt att föda upp minkar för deras päls i Sverige. Det är jättebra. Ni har ju brutit mot lagen i 18 år, men nu har ni chansen att bli laglydiga medborgare ni också.

Ett hett tips är ni gör som David Burberry, en före detta pälsdjursfarmare i Storbritannien, som sadlade om till jordgubbsodlare. Som ni ser på bilden kan gamla minkfarmer bli alldeles utmärkta växthus.

Tydligen går affärerna bra för David. Söta frukter kommer alltid att ha en framtid, vilket är mer än man kan säga om den oetiska pälsbranschen. Mode ska vara roligt - inte blodigt. I framtiden kommer alla människor att föredra att gå klädda i sitt eget skinn. Ta chansen att gå från sunkiga pälsgubbar till fräscha jordgubbar under 2006!

Jägarnas nyårslöfte

Ta semester under älgjaktssäsongen och lira Counter Strike istället. Mycket roligare - och vänligare - än att försöka träffa prick på försvarslösa djur. Dessutom gör det inget om ni skadskjuter någon på datorn. Till skillnad från i skogen där tusentals djur varje år träffas av era kulor och får gå en plågsam och utdragen död till mötes.

Och vem vet - vi kanske möter varandra någon sen kväll på nätet. Då får ni chansen att försöka träffa mig med något annat än dåliga argument.

Djurförsökarnas nyårslöfte

Hörni - allvarligt talat: Hur bra är era argument för djurförsöken egentligen? Har ni verkligen tänkt över vad ni håller på med?

Jag har träffat många av er som sysslar med djurförsök. Och det har verkligen slagit mig genom åren hur ointresserade ni är av etiska frågor - ja, närmast blockerade faktiskt.

Inte för att ni är dumma eller så, absolut inte. Ni kan massor av saker. Och när man pratar med er håller ni nästan alltid med om de grundläggande principer som djurrättsrörelsen står för - det vill säga respekt och hänsyn för alla medvetna varelser. Men när det gäller att tillämpa principerna så tar det stopp. Karriärintressena och bidragsansökningarna går alltid före.

Ska ni försöka framstå som intellektuella så följer med detta också ett moraliskt ansvar att ta djurrättsdebatten på allvar. Jag tycker att ert nyårslöfte ska vara att ägna ett par dagar av 2006 åt att verkligen sätta er in i debatten om djurens rättigheter och skärskåda era egna argument.

Och vet du vad? Vill du ha någon att diskutera med så ställer jag upp. Det är bara att maila mig: per-anders.svard@djurensratt.se Erbjudandet är helt gratis under hela 2006. Slå till nu - det gäller faktiskt liv eller död!

Svensk Fågels nyårslöfte

Skriv ut och skicka följande till Per-Anders Svärd, Djurens Rätt, Box 2005, 125 02 Älvsjö:

"Käre Per-Anders,

Härmed bjuder kycklingindustrins branschorganisation Svensk Fågel in Djurens Rätt för att filma transporter och slakt av kycklingar närhelst och varhelst ni önskar.

Vi ser detta som ett viktigt steg i vårt arbete för att främja konsumenternas förtroende för vår industri.

Givetvis vill vi att svenska folket ska få se, i detalj, hur väl utarbetade våra djurskyddsåtgärder är. Numera självdör bara 30 000-40 000 fåglar i kvartalet under transporter och slakthantering, och det är vi självklart stolta över att få visa upp för allmänheten.

Stort tack för er hjälp med att sprida denna viktiga information till alla intet ont anande kycklingkonsumenter!

Med vänliga hälsningar,
M. Donis
Verkställande direktör
Svensk Fågel"

Köttätarens nyårslöfte

Bespara tusentals oskyldiga individer lidande och död med ett enda musklick - beställ eller ladda ner Djurens Rätts vegopaket för nybörjare helt gratis!

Gott Nytt Djurrättsår till er alla!

Ett litet plåster på ett stort sår

Hamburgerjätten McDonald's satsar stort på sin image som barnvänliga. Nyligen sändes tv-reklam för Ronald McDonald-husen för barn som behöver specialistvård. Ronald McDonald-husen har finansierats av den fristående stiftelsen Ronald McDonald Barnfond, vars största bidragsgivare är McDonald's i Sverige.

I reklamen får vi veta att behoven är stora, och att ett Ronald McDonald-hus är "en sorts plåster. Ett litet plåster på ett stort sår."

Nu skulle det förstås aldrig falla mig in att dissa McDonald's hjälp till sjuka barn. Tvärtom. Ju mer desto bättre.

Men jag kan heller inte låta bli att fundera över motsättningen mellan denna filantropiska verksamhet och McDonald's affärsidé - som ju bygger på att sälja köttprodukter, med allt vad det innebär av skräck och lidande för djuren.

"Att bry sig om och hjälpas åt är en del av McDonald’s företagskultur", står det på Ronald McDonald Barnfonds hemsida. Men hur kan dödandet av miljoner djur till hamburgare egentligen kallas för att "bry sig om och hjälpas åt"?

De snabbväxande kycklingar som tvingas leva hela sina liv i sin egen avföring och sedan vid fullt medvetande hängs upp och ner i fötterna på slakteriets löpande band för att få halsen avskuren, tycker nog inte att "bry sig om och hjälpas åt" är en bra beskrivning av McDonald's företagskultur.

Men sådana här välgörenhetsinsatser är förstås nödvändiga för att McDonald's ska kunna framstå som ett ansvarstagande företag. Kanske fungerar det också på många. McDonald's har ju råd att anlita duktiga reklammakare som vet vad som går hem i stugorna. Men för mig känns det verkligen som... tja... "ett litet plåster på ett stort sår".

Är vargen det största hotet mot tamdjuren?

2500 jägare samlades nyligen i Dalarna för att kräva tillstånd att skjuta fler vargar. Vargarna är ett hot mot tamdjuren, heter det.

Men varför är det ingen som ställer den självklara följdfrågan? ÄR det verkligen vargar och andra rovdjur som är det största hotet mot tamdjuren?

Sist jag kollade var det människor som dödade de flesta tamdjur. Över 70 miljoner per år, bara i Sverige.

Där ligger vargen minst sagt i lä. Dess dödande ter sig faktiskt rent amatörmässigt i jämförelse. Det måste vara lite pinsamt för ett så skräckinjagande rovdjur att avslöjas som... tja, värsta tönten.

Om det är något tamdjuren verkligen borde frukta så är det sina "ägare". De människor som bedrägligt kommer med mat varje dag men hela tiden döljer sin baktanke att döda för sin egen vinnings skull.

Visst håller jag med om att det kan vara rätt att döda i självförsvar. Den som blir angripen av ett rovdjur måste tillåtas skydda sig. Människa som djur.

Men vilken chans till självförsvar eller flykt har egentligen inhägnade får och andra djur som utnyttjas av människor? De tycks mig helt utlämnade till både vargars och människors godtycke.

Något större hot mot människor tycks vargen heller inte vara i dagsläget. Så kanske den enklaste lösningen - för alla - är att människor slutar utnyttja tamdjuren och börjar äta vegetariskt?

Då skulle vargen inte ha någon anledning att söka sig till människobygd, och inga tamdjur skulle behöva lida eller dödas i förtid.

En win-win-situation som man säger. För alla utom jägarna så klart.

Om det inte gick att förändra världen skulle du aldrig ha fått läsa det här

Jag skulle ha kunnat arbeta med djurförsök idag. Istället sitter jag här och skriver en blogg om djurens rättigheter. Vilken skillnad! Livet för en ibland på oberäkneliga vägar.

Efter gymnasiet började jag studera kemi vid Uppsala universitet. Hade jag inte haft kamrater som väckte mitt intresse för andra saker skulle jag mycket väl ha kunnat bli kemist – och varför inte djurförsökare på kuppen? Några tankar på djurs rättigheter hade jag aldrig haft, så slumpen kunde mycket väl ha styrt in mig på en annan bana. Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle bli förbundsordförande i Sveriges största djurrättsorganisation skulle nog bara ha skrattat högt.

Det är ganska pinsamt att tänka tillbaka på detta. Vi människor vill ju gärna tro att vi bestämmer själv hur våra liv ska gestalta sig. Men när vi tittar tillbaka på vad som hänt oss tycks vi ofta finna fler tillfälligheter än medvetna val.

Ännu mer pinsamt blir det när jag tänker på att det tog mig så lång tid att begripa en så enkel sak som att andra djurs upplevelser räknas. När jag så småningom fattade poängen och blev aktiv i djurrättsrörelsen gick det upp för mig att det funnits individer och grupper i samhället som i årtionden – ja, faktiskt i århundraden – haft en betydligt klarare syn i dessa frågor. Det var jag som hade varit trög och löjlig, inte de där "djurvännerna" som så många pratade nedsättande om.

Nu har jag den fantastiska förmånen att till vardags få arbeta med personal och förbundsmedlemmar som i vissa fall kämpat mot djurförsöken i årtionden innan jag ens visste att det fanns försöksdjur. Människor som blev vegetarianer innan jag ens föddes. Och framför allt: människor som aldrig, aldrig kommer att ge upp. Vad som än händer. Respekt till dem!

Utan dessa människors hårda arbete hade jag nog själv aldrig genomskådat hyckleriet kring hur andra djur behandlas i vårt samhälle. Utan deras arbete hade jag kanske själv suttit på något laboratorium idag, och skrivit om något experiment som jag just utsatt några försvarslösa och inspärrade individer för.

Våra liv är nog inte bara slumphändelser i alla fall. Tittar vi noga börjar vi istället se komplicerade mönster av kamp, konflikter och förändring. Hela historien är fylld av kämpande människor som tagit strid mot orättvisorna omkring dem, även om de levt i vetskapen om att deras egen livstid inte skulle räcka för att förverkliga deras drömmar. Ni djurrättsförespråkare som läser detta förkroppsligar faktiskt dessa pionjärers yttersta vilja - ni är deras arv till eftervärlden!

Som djurrättsförespråkare är du och jag livs levande bevis på att det går att förändra världen. Det hårda arbete som många människor lagt ner under tidigare årtionden gav upphov till en rad händelser som förändrade mitt, ditt och många andras liv. Våra föregångare trotsade de förhärskande krafterna i nuet för att bygga en bättre morgondag. Precis som vi måste göra idag. Det arbete vi gör nu lägger grunden för ännu större förändringar i framtiden.

Vårt jobb är att avskaffa allt förtryck av andra djur. Det är ett tufft jobb, inget snack om saken. Men vi kommer att lyckas om vi är ihärdiga och hjälps åt. Se bara på dig själv om du någon gång tvivlar!

Det är naturligt att äta kött!

Många säger att det är naturligt att äta kött. Jaså? Vadå "naturligt"?

Man kan försvara vad som helst genom att säga att det är "naturligt". Vilket mänskligt beteende du än vill hitta ett argument för, så finner du någon förebild i naturen om du bara letar. Incest. Våldtäkt. Mord. Krig. Diktatur. Och så vidare. Det finns där, i någon form. Liksom kärlek, solidaritet, jämlikhet, hänsyn och omhändertagande för den delen.

Så vad ska vi egentligen välja för förebilder från naturens oändligt varierade smörgåsbord? Ska vi äta kött för att tigern gör det, eller äta gräs för att gasellen gör det? Eller ska vi kanske till och med försöka andas vatten för att fiskarna gör det? Frågeställningarna blir helt enkelt absurda för den som hänvisar till naturen som etiskt rättesnöre.

I själva verket har naturen har aldrig varit någon användbar källa för moraliska normer. Det är också något som de flesta filosofer hållit med om sedan David Hume på 1700-talet konstaterade att vi inte kan härleda vad vi bör göra från hur världen är för tillfället. Bara för att något är på ett visst sätt är det inte självklart att vi bör härma det i vår etik.

Istället borde vi rimligtvis ta så mycket hänsyn vi kan till alla kännande varelser. Om så bara av ren försiktighet. Bara möjligheten att djurs intressen skulle kunna ha moralisk vikt borde räcka för att sluta äta dem helt och hållet.

För detta vet vi ju säkert: människor behöver inte äta kött för att överleva. Det finns miljoner vegetarianer världen över som lever i högönsklig hälsa och välmåga. Många har levt så generationer. Så något "naturligt" behov av kött finns inte i den bemärkelsen.

Detta vet vi också: köttproduktionen är ekologiskt ohållbar. När vi äter kött konsumerar vi i själva verket enorma mängder växter, vatten och olja. Genom köttet konsumerar vi också alla de växter som djuren har matats med, allt vatten som växterna har odlats med, och all den olja som gått åt till att driva de fordon som skördat och transporterat växterna.

80 procent av världens sojabönor används idag till djurfoder. Likaså 70 procent av all majs som produceras i USA varje år. 66 procent av Sveriges spannmålsproduktion används till djurfoder. Till Sverige importerades också 293 000 ton sojabönor från Brasilien förra året - för att användas till djurfoder. (Som jämförelse användes endast 145 ton soja till att producera vegetarisk mat av svenska producenter.)

Hur kommer detta sig? Det är faktiskt bara enkel biologi. Tänk bara på dig själv. Hur mycket var du inte tvungen att äta för att växa upp? Rätt många gånger mer än din egen kroppsvikt, eller hur?

Samma sak gäller för andra djur än människor. De är omvända proteinmaskiner - massor av växter går in, men mycket lite kommer ut i form av kött. Stora delar av näringen förbränns helt enkelt i kroppen. Och mycket kommer ut som - bajs. BERG av bajs, för att vara exakt.

"De miljarder ton av djuravföring som förorenar våra vatten och luften skapar i praktiken 'jordbruks-Tjernobyl' i miniatyr, med potential för ännu större förstörelse", skriver Danielle Nierenberg i rapporten"Happier Meals – Rethinking the global meat industry", Worldwatch Paper 171, september 2005. (s. 17) "I USA producerar boskapen på djurfabrikerna mer än 600 miljoner ton avföring varje år." (s. 29)

Om vi istället äter vegetariskt slipper vi dessa problem. Ju längre ner i näringskedjan vi hämtar vår mat, desto mer resurssnålt kan vi leva. Betydligt mindre odlingsmark, vatten och energi kommer att krävas för att producera vår mat, än om vi envisas med att förstöra enorma mängder näring i de omvända proteinfabrikerna.

Och det behövs. Det finns helt enkelt inga möjligheter för vår planet att föda alla människor på en kost med köttet i centrum. När mänskligheten var ung var det möjligt för jägare och samlare att äta kött för att de var så få. Men så är inte fallet idag. Som Ed Ayres skriver i Time.com:

När vi smart nog gick över från jakt och samlande i vildmarken till systematiskt herde- och lantbruk, förändrade vi den naturliga balansen på ett oåterkalleligt sätt. Förändringen gjorde det möjligt att producera ett överskott av mat, men överskottet gjorde det också möjligt för oss att föröka oss dramatiskt. När vi gjorde detta blev det bara en fråga om tid innan vi inte längre kunde besitta den stora yta av vildmark, per individ, som är nödvändig för att föda ett rovdur som äter i toppen av näringskedjan.

Så kan rutinmässigt köttätande någonsin bli något "naturligt" i en värld med 6 miljarder människor? Skulle inte tro det. 6 miljarder rovdjur kan helt enkelt inte ha rätt.

Päls är fortfarande ute

Apropå det förra inlägget så har päls varit ute och medkänsla varit inne rätt länge nu. Så här sade Imperiet-basisten Christian Falk i tidningen Djurens Rätt redan 1989:

Synd bara att politikerna är lite mer tröga än popeliten. Du ska va' president, Christian! :-)

Därför kommer pälsindustrin att försvinna

Nu är det snart slut. På den svenska pälsindustrin alltså.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har lovat att djurskyddslagen ska skärpas genom ett beslut i riksdagen i maj nästa år. Förslaget till ny skrivning i djurskyddslagen ser ut så här:

Minkar som föds upp för pälsproduktion skall hållas på ett sådant sätt att deras behov av att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma kan tillgodoses. Minkar skall dessutom ha tillgång till vatten att simma i.

De nya reglerna för hållning av minkar är tänkta att träda i kraft den 1 januari 2007. Senast den 1 januari 2009 ska alla ändringar vara genomförda på pälsdjursfarmerna.

Dessa förändringar kommer att tvinga fram en nedläggning av den svenska pälsindustrin. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt för farmarna att bygga om sina anläggningar så att minkarna kan röra sig, simma, hållas ensamma under perioder, och utöva sitt jaktbeteende. Dessutom skulle industrin helt förlora sin konkurrenskraft.

Men varför är det så? Kan inte pälsindustrin finnas kvar fast djuren får det bättre?

Nej. Svaret är att det skulle bli omöjligt att bedriva en storskalig kommersiell pälsdjursuppfödning om djuren skulle få burar som är längre än en armslängd åt något håll.

Om djuren får större burar än så blir det helt enkelt bli för dyrt att hantera djuren. Ingen uppfödare skulle ha råd att anställa massor av personal för att jaga tusentals minkar i stora hägn inför slakten varje år.

Varje år dödas 1 300 000 minkar i den svenska pälsindustrin. Det blir ungefär 8 600 minkar per farm. För att det ska vara tekniskt möjligt att döda så många minkar under slaktperioden i oktober-november så måste det gå mycket snabbt att komma åt minkarna i burarna. Detta är bara möjligt med mycket små burar. (Idag är de svenska minkburarna stora som en uppslagen kvällstidning till ytan, och i varje bur finns det som regel två eller tre minkar.)

Om det skulle krävas mycket mer arbetskraft för att hantera minkarna så skulle kostnaderna direkt föras över till klädproducenterna och konsumenter i form av högre priser. Och högre priser skulle förstås minska efterfrågan från klädföretagen, samtidigt som den potentiella efterfrågan i konsumentledet skulle krympa ytterligare. Allt för få skulle helt enkelt ha råd med päls.

Det är därför som en lagändring kommer att slå ut pälsindustrin i Sverige. Det är också därför det är en illusion att tro att pälsdjursuppfödning någonsin kan bli etiskt acceptabel. Burarna kommer nämligen aldrig att bli större än en armslängd. I något land.

Det är förresten av dessa skäl som det inte längre finns några rävfarmer i Sverige. 1995 infördes nya krav i Djurskyddsförordningen. Där fastslogs att rävar i fångenskap skulle kunna få utöva sitt naturliga rörelsebeteende, umgås med andra rävar och få möjlighet att gräva. Det gjorde rävuppfödningen olönsam, och alla rävfarmer lades ner inom några år.

Och nu ska minkfarmerna snart gå samma väg. Det är bra. Pälsindustrin kan aldrig bli etiskt acceptabel. Vi människor behöver inte pälsprodukter, och därför är allt lidande som djuren utsätts för på pälsfarmerna helt onödigt.

Jag tror inte på väderspåmän. Men jag vågar säga att vi som motsätter oss onödigt lidande för alla varelser har en mycket fin vår att se fram emot.

En ödmjuk kommentar om historiens största upptäckt

Djurrättsrörelsen har länge hävdat att andra djur har rättigheter av samma anledning som människor har rättigheter. Många djur har ju, precis som vi själva, förmåga att uppleva sin omvärld, känna smärta och lidande, lycka och obehag. De har kort sagt alla de förmågor som människor har som gör att vi bör ta hänsyn till dem.

Om en människa lider har vi ingen rätt att bortse från detta bara för att vi själva har något att vinna på det. Samma sak borde gälla för de andra djuren. Vi borde visa full moralisk hänsyn till allas upplevelser, oavsett vilken art de "andra" tillhör eller om vi själva har något att tjäna på deras lidande. (Mera moralfilosofisk litteratur om detta hittar du förresten på Animal Rights Library.)

Bara det är en oerhörd och omvälvande tanke som kräver att vi genomför stora förändringar i samhället och i våra egna liv. Inga fler djurfabriker. Inga fler pälsfarmer. Inga fler djurförsök. Inga fler fängelser i form av cirkustält och kaklade bassänger.

Många högröstade debattörer är idag rädda för denna förändring. Troligen är de mest rädda för att det inte ska bli någon mer grillad broilerkyckling för 19:90 kr per kilo på deras tallrikar. Gamla vanor och ekonomiska intressen är som alltid de största hindren för framsteg i samhället. Det är hoten mot vanan och plånboken som får våra kritiker att angripa djurrättsrörelsen och tjata om att vi undergräver de mänskliga rättigheterna.

Det är förstås ganska lätt för vår rörelse att försvara sig mot de anklagelserna. Vi vill ju bara vara konsekventa i de principer om icke-våld och respekt som är civilisationens högsta värden. Och vad kan vara fel med det?

Men djurrättstanken är i själva verket mycket mer revolutionär än våra kritiker – och många av oss själva – ännu har förstått. Jag tror nämligen att djurrättsrörelsen missförstår sig själv när den säger att djurens rättigheter bara är en fortsättning av och utvidgning av humanismen. Istället borde vi konstatera att vår rörelse har gjort historiens mest omvälvande etiska upptäckt, och att denna upptäckt för oss långt utanför ramarna för alla gamla moraliska tankesystem.

Det som djurrättsrörelsen har upptäckt är att människor har rättigheter för att andra djur har rättigheter. Vi är själva djur bland andra djur, och de mänskliga rättigheterna är bara en uppsättning specialfall av djurens rättigheter – det vill säga. sådana rättigheter som är anpassade till människors speciella villkor och förhållanden. Men människorättigheter är och förblir en sorts djurrättigheter, precis som fiskars och fåglar rättigheter också är en sorts djurrättigheter.

Därmed faller kritiken om att rättigheter för djuren skulle hota människovärdet. Tvärtom skulle man kunna säga att djurens rättigheter är förklaringen och upphovet till de mänskliga rättigheterna.

Det är en stor upptäckt. Kanske den största någonsin. Och den är djurrättsrörelsens upptäckt att förvalta och förverkliga.

Man ska inte missta sig om svårigheterna. Kampen för att förverkliga vår idé kommer att bli lång och hård. Men var och en av oss har en bokstav att bidra med när den långa historien om frihetens seger skrivs.

Och vad mer kan någon önska sig än att få vara en del av den makalösa berättelsen?

För djurens rätt och människans värdighet

När Djurens Rätt år 1982 publicerade en minnesskrift över organisationens första sekel fick den undertiteln ”En hundraårig kamp för djurens rätt och människans värdighet”.

Detta uttryck är typiskt för den anda i vilken organisationen grundades. Det var inte bara ”det vetenskapliga djurplågeriet” man vände sig mot. Nej, grundarnas ambitioner var större än så, förklarar minnesskriftens författare: ”här gällde det kampen för det sant mänskliga”.

De högljudda debattörer som idag hävdar att rättigheter för djur är ett hot mot människovärdet borde kanske fundera lite över dessa ord. För vad är djurrättsrörelsens mål, om inte erövrandet av alla djurs rätt och värdighet – inklusive människans!

Idag är vi mycket långt från dessa ideal. Övergrepp på djur tillhör vardagen på djurfabriker och laboratorier. Trenden är dock att dessa missförhållanden allt oftare debatteras och väcker ogillande i samhället.

Mindre ofta pratas det om de ständiga kränkningar av människors värdighet som djurutnyttjandet för med sig. Dessa kränkningar förekommer i två olika former.

För det första kränks vår värdighet av de ihärdiga fördomar som gör att många människor aldrig ifrågasätter sina attityder till djur som föda och verktyg för forskningen. Vilken värdighet och självrespekt kan en människa känna som bara är en slav under traditionen, och som låter djur lida av ren okunskap?

För det andra kränks vår värdighet av det faktum att tusentals människor tvingas försörja sig genom att utnyttja djur. Hotet om arbetslöshet tvingar många människor till sysselsättning i djurfabrikerna, ofta med usla löner och anställningsvillkor. Till detta kommer en lång rad huvudlösa politiska beslut. EUs planerade kemikaliepolitik kräver till exempel att kvalificerad laboratoriepersonal måste slösa sin tid på att förgifta miljontals djur till döds.

Vad gör detta med en människa? Avtrubbning, givetvis. Förnedring och självförakt. Kan detta sägas vara en människovärdig tillvaro? Att tvingas tjäna sitt levebröd på andras lidande och död?

Detta ska inte läsas som ett fördömande av de människor som jobbar i dessa branscher, tvärtom. Det rör sig inte om några ondskefulla individer. Så länge dessa branscher finns kvar kommer några människor att bli tvungna att jobba i dem.

Tvärtom bör vi uppmana dem att göra motstånd mot ett system som utnyttjar både människor och djur för snöd vinning. Vägra vara lojala. Strejka. Slå larm. Det är en mänsklig rättighet att slippa plåga djur!

Vad är "onödigt lidande"?

Djur ska inte utsättas för onödigt lidande.

Jag tror att alla som läser detta kan skriva under på den meningen. Men om vi menar vad vi säger bör vi också göra vad vi kan för att inte utsätta djur för onödigt lidande.

Vilket lidande är då egentligen "onödigt"? I vårt samhälle verkar vi ha en ganska snäv definition av vad som är "onödigt" lidande när det drabbar andra djur än människor.

Låt oss se på det område där flest djur utnyttjas. Nämligen livsmedelsproduktionen. Det är ett obestridligt faktum att oräkneliga djur utsätt för svårt lidande i produktionen av djurprodukter.

Några exempel:

• Kor berövas regelbundet sina kalvar i mjölkproduktionen, vilket leder till saknad och förtvivlan för båda djuren. Både kor och kalvar dödas i förtid.
  
• Fem miljoner tuppkycklingar mals ner levande varje år, bara i Sverige.
  
• I Sverige och i många andra länder kastreras hangrisar utan bedövning (i Sverige upp till sju dagars ålder).


• Miljarder fiskar dras upp ur haven varje år, bara för att kvävas till döds eller krossas av sina artfränders tyngd i fiskebåtarnas lastutrymmen. Den plötsliga tryckförändringen när fiskarna dras upp ur djupen kan spränga deras ögon och inre organ.


• Många djur lider, skadas och dödas under långa djurtransporter. Bara under år 2001 dog 1 400 grisar under svenska djurtransporter. Över 28 000 grisar blev samma år så skadade under transporterna att deras kött ansågs otjänligt som människoföda.

Allt detta är fakta. Det här händer med ett ofattbart antal djur. I verkligheten. Varje dag. Året om.

Ingen av oss skulle vilja byta plats med något av dessa lidande djur. Vi skulle inte själva vilja uppleva de plågor vi varje dag tvingar dem att uppleva. Det är därför frestande att redan här säga att allt detta lidande är onödigt.

Men kanske finns det goda skäl för att utsätta djur för detta lidande?

Låt oss se på varför djuren som vi just nämnt lider, och fråga oss om det är nödvändigt lidande de utsätts för.

Korna och kalvarna: Anledningen till att korna skiljs från sina kalvar är att människor vill sälja kornas mjölk och tjäna pengar på den. Precis som hos alla andra däggdjur produceras ingen mjölk hos honan förrän hon får ett barn. Därför befruktas kon på konstgjord väg varje år för hon ska få en kalv. Kalvar av hankön används ofta till köttproduktion. Kon själv anses utsliten efter 4-5 år, när hon börjar producera mindre mjölk. Då dödas hon.

Nödvändigt lidande? Bara så länge vi hävdar att vi måste dricka mjölk varje dag. Men det behöver vi inte. Det går utmärkt för människor att leva helt vegetariskt och byta ut komjölken mot ris-, soja-, eller havremjölk. (Och nej, det går inte åt mer växter till det - det krävs betydligt mindre växtmängder för att tillverka vegetabiliska drycker än att mata korna med kraftfoder.)

Tuppkycklingarna: Fåglar av värphönsras har avlats för att vara så små som möjligt. Anledningen är att de ska få plats i små burar och kräva mindre foder. Samtidigt ska de lägga så stora ägg som möjligt, vilket gör att många hönor bokstavligt talat värper sönder sig. Tuppkycklingarna av de här raserna är så små att det inte är lönsamt att döda dem för köttets skull. För produktion av kycklingkött används istället extremt snabbväxande broilerraser. Så tuppkycklingarna av värphönsras mals helt enkelt ner levande strax efter kläckningen.

Nödvändigt lidande? Bara om vi påstår att vi måste äta ägg. Och det behöver vi ju inte heller.

Grisarna: Grisarna kastreras utan bedövning för att det går snabbt och är enkelt. Självklart gör det fruktansvärt ont. Skälet till kastreringen är att könsmogna hangrisar har vissa ämnen i kroppen som kan få köttet att lukta illa när det tillagas. Så därför skär man testiklarna av dem redan när de är små för att de inte ska bli könsmogna. De flesta av de 3 miljoner grisar som varje år dödas i Sverige lever också i helt stimulansfattiga betongfabriker. De får se solljus för första gången när slaktbilen kommer och för bort dem till ett skrämmande och bloddoftande slakteri.

Nödvändigt lidande? Bara om man anser att ens egna smakupplevelser av att äta kött är viktigare än någon annans svåra lidande och död. Skulle du vilja vara gris för en stund och uppleva det grisen upplever under kastrering och på djurfabrikerna? Inte? Varför ska då grisen behöva utsättas för det?

Fiskarna: Miljarder och åter miljarder fiskar dras upp ur haven varje år. Så många att några forskare nyligen gick ut med en debattartikel i Svenska Dagbladet och krävde att alla svenska fiskare snarast borde friställas eftersom de orsakar skador i haven som inte går att reparera. Fiskarna tillhör de mest bortglömda djuren. Till antalet är fiskarna en majoritet av de djur som utnyttjas av människor. Behandlingen av fiskarna är också något av det värsta man kan tänka sig: kvävning till döds, kross- och klämskador i nätet och på båtarna, och inre skador av tryckförändringen.

Om en enda katt skulle behandlas på det sättet skulle djurplågerifallet få en helsida i dagstidningarna. Men de miljarder fiskar som behandlas så hamnar på sin höjd på receptsidorna, där människor uppmuntras att betala för att fler fiskar ska misshandlas till döds.

Nödvändigt lidande? Bara om man anser att fiskpinnefabrikanternas vinster och gamla favoriträtter är viktigare än svår smärta och död.

Djurtransporterna: Långa djurtransporter är inte ett resultat av sadism. De är ett resultat av att djur i vårt samhälle betraktas som varor som det går att tjäna pengar på, istället för som levande, medvetna varelser vars liv är viktiga för dem själva. Om vinstmarginalerna blir större av att djur transporteras långa sträckor så gör företagen hellre det än de riskerar att slås ut i konkurrensen. Även om tusentals djur skadas eller plågas ihjäl i processen så är det ändå ett acceptabelt "spill" eftersom vinsterna i det stora hela blir större.

Nödvändigt lidande? Bara om vi ska envisas med att konsumera djurprodukter. Hela affärsidén med att föda upp, transportera och döda djur är beroende av konsumenternas efterfrågan. När en konsument betalar för kött i butiken betalar han eller hon också för att djur ska skadas och dödas i transporter. Om konsumenten å andra sidan väljer att inte köpa dessa produkter kommer inga djur att tranporteras och skadas.

Från onödigt lidande till nödvändig förändring

Det stämmer utan tvivel att djur inte ska utsättas för onödigt lidande. Frågan är om vi ska fortsätta ljuga för oss själva om att det inte förekommer onödigt lidande till följd av våra egna handlingar.

Om vi menar något över huvud taget när vi säger att "djur ska inte utsättas för onödigt lidande" måste vi själva bidra till att minska efterfrågan på lidande. Varje krona vi spenderar på djurprodukter är nämligen ett sätt att skapa ytterligare efterfrågan på smärta, lidande och död.

Det finns inget perfekt system som kan se till att inga djur utsätts för lidande. Inte heller ligger det någon större tyngd i de skäl vi människor har för att unyttja djur till mat. Våra invanda smakupplevelser kan inte på långa vägar uppväga djurens lidande. Det är inte livsnödvändigt för dig som läser detta att stödja de industrier som jag har nämnt ovan med pengar varje dag. Både du och jag klarar oss utmärkt på vegetarisk mat. Givet vad djuren utsätts för framstår det allt mer som att vegetarism måste anses som en moralisk miniminivå.

Tyvärr är det en utspridd illusion att det finns (eller borde kunna finnas) en "djurvänlig" produktion av kött. Men det är en omöjlighet så länge vi envisas med att göra mat av tiotals miljoner djur varje år. Bara själva hastigheten i produktionen är en garanti för att många djur kommer att drabbas av svårt lidande. Lidande som alltså är helt onödigt eftersom vi inte behöver produkterna till att börja med.

Jag låter filosofen Stephen R. L. Clark avsluta med en kraftfull kommentar mot detta moraliska självbedrägeri:

Let us then be vegetarians, at least. For those who have recognized flesh-eating for what it is, the merest addiction, and one, as Shelley saw, to "kindle all putrid humours in [our] frame" ("Queen Mab" 8.215)—for such moralists the step is easy. It is not necessary, rather it is incompetent, to kill and torture animals to eat. Those who retain the end of flesh-eating but admit the iniquity of factory-farming and the need to reduce the demand for flesh, are in practice in no better state. Where so many eat so much flesh, there is no "moderate amount of flesh" that the moralist can decently eat. Until all have reduced their demands to whatever "reasonable compromise" between the passion for flesh and the distress of the animals the moralist has fixed, he must reduce his demand to zero. Again, he cannot in practice declare that he will eat only decently reared flesh—for he cannot tell what flesh has been decently reared, and if by chance he did he would, by buying it, be putting pressure on the farmer in question to increase his output by increasingly intensive methods. The open iniquity of factory farming has this merit, that it makes self-deception about the horrors caused to animals more difficult. It has this demerit, that by contrast the old ways seem courteous and kind. So the existence of concentration camps acclimatises us to slums. (Ur The Moral Status of Animals. Oxford: Clarendon Press, 1977, ss. 42-45, 46-47.)

Djur ska inte utsättas för onödigt lidande. Alla håller med om det. Kanske borde vi börja agera därefter också?