måndag, augusti 09, 2010
Tim Gier om det nya djurskyddandet
Bra bloggpost av Tim Gier om motsättningen mellan abolitionism och det nya djurskyddandet.
måndag, augusti 02, 2010
Vem behöver egentligen veta hur det är att vara en ko?
Läste just en lång diskussionstråd om djurförtrycket på Facebook och kom att tänka på en sak jag länge funderat på. I just den här tråden kom diskussionen att handla om huruvida kor lider av att kalven tas ifrån dem för att människor ska komma åt kons mjölk.
Denna separation av ko och kalv är standardförfarande i mjölkindustrin. Alstrandet av en unge är förstås, som för alla däggdjur, en nödvändighet för mjölkproduktion. Men resultatet blir också fler kalvar än som behövs för att ersätta mjölkkorna. Så de flesta kalvar skickas till slakt. När man konsumerar komjölk betalar man alltså också för dödandet av en massa kalvar (liksom dödandet av en massa kor som regelmässigt "kasseras" vid 4-5 års ålder när de inte producerar lika mycket mjölk längre). Alldeles bortsett från det uppenbara faktum att mjölk inte är en växt, så finns det alltså inget "vegetariskt" med mjölkkonsumtionen.
Hur som helst. Just den här diskussionen på Facebook kom i alla fall, som så många andra diskussioner om djurförtrycket, att handla om huruvida det finns vetenskapliga bevis för ett visst missförhållande - i detta fall kons saknad av kalven. Och det finns det förstås massor av. Men det är inte det intressanta.
Det intressanta är varför det är så viktigt att veta. Hur kommer det sig att det i vissa sammanhang blir så intressant att veta hur det är att vara en ko? Varför intresserar sig människor som under en vanlig vecka förmodligen inte tänker på en ko en enda gång plötsligt för detta specifika spörsmål? Varför kommer detta behov av kunskap och vetenskap så plötsligt och intensivt i just dessa diskussioner om djur?
Jag kan bara se en anledning: När djurexploateringen ifrågasätts söker dess försvarare skäl att rangordna människan "högre" på något sätt. Då är det viktigt med bevis på att "vi" är smartare, att "vi" kan förstå konst och litteratur, att "vi" kan räkna ekvationer och bygga rymdraketer. Ja, nästan vad som helst som "dom" inte kan duger för att bevisa att "vi" är bättre.
Men so what? Sett ur universums synvinkel, vem bryr sig om jag är (i alla fall lite) bättre på att använda verktyg än en råtta och bättre på att planera morgondagens schema än en katt? Det borde vara ganska uppenbart att de saker som vi tenderar att välja ut och uppvärdera som de viktigaste i naturen bara är de saker som vi själva är bra på.
Som filosofen Bertrand Russell skrev redan 1932:
Russell har rätt. Frågan om huruvida våra mänskliga egenskaper är viktigare än andra varelsers egenskaper kan inte bestämmas på ett "positivt" sätt som filosoferna säger. Det går helt enkelt inte att hitta deras "viktighet" där ute i naturen. Däremot kan vissa egenskaper, och deras innehavare, överordnas andra med hjälp av maktmedel - som till exempel våld, propaganda och ideologisk dominans. Och det är ju vanligen så det går till. Det är inte på något sätt inskrivet i kosmos grundstruktur att det är bättre att kunna lösa en ekvation än att, till exempel, andas med gälar eller att kunna flyga från Sverige till Afrika varje höst.
Nog för att alla dessa egenskaper som andra arter har kan vara fascinerande - och för all del värda att studera och spekulera kring. (Som till exempel i filosofen Thomas Nagels berömda uppsats "What is it like to be a bat?") Men det är ju inte den allmänna fascinationen inför tillvarons och naturens mysterier som väcker det här plötsliga behovet av att veta hur kor reagerar när deras kalvar tas ifrån dem.
Detta behov av att veta är snarare ett behov som uppstår hos den som redan har något investerat i konsumtionen av djurprodukter. Om man har slutat med att konsumera sådana produkter inser man efter ett tag att sådana frågor inte kommer upp över huvud taget i ens vardagsliv - just för att det inte finns något behov av svaret. Är det inte snarare så att frågan om huruvida en ko saknar sin kalv eller inte egentligen bara är viktig för den som redan har planerat att ta kalven ifrån henne? Är det inte en fråga som bara uppkommer hos den som behöver ett alibi och som ser vetenskapen som en källa till detta alibi?
Vetenskapen har också den i sammanhanget stora fördelen att den aldrig bevisar något fullständigt. Alla resultat är, idealt sett, tentativa och öppna för revision. Och för varje studie som görs finns det en annan som avviker lite och som kan användas för att ifrågasätta den första.
Det vetenskapsidealet är förmodligen en bra sak på många sätt, men politiskt sett kan vetenskapens tentativa och föränderliga karaktär användas till en mängd obehagliga syften. Ni känner till exemplen: Cigaretter är inte skadliga, för studierna av lungcancer bland rökare ger olika resultat. Klimatet ändras inte, för forskarna är oeniga och studierna otillräckliga. Och kor lider kanske inte alls av att skiljas från sina kalvar, för de olika rapporterna drar olika slutsatser.
Vad blir resultatet av detta? Mycket ofta status quo. Inget har bevisats med säkerhet. Och följaktligen behöver ingen ändra på något. Inga privilegier behöver ifrågasättas och inget ansvar utkrävas. Ingen är skyldig och ingen är ett offer.
Ett ytterligare problem här är att vi djurrättsförespråkare så ofta dras in i det här vetenskapliga spelet. Vi ska bemöta våra motståndare med kunskap, heter det. Vi ska visa dem att vårt ställningstagande är mer välgrundat än deras. Och det är kanske en bra idé på papperet. Men vad händer om den kunskap och vetenskap som produceras systematiskt utgår ifrån speciesistiska frågeställningar? Eller om det helt enkelt saknas forskning om de relevanta frågorna? Eller om frågorna helt enkelt inte går att besvara? Då riskerar vi bara att slösa bort vår tid. Istället för att diskutera djurens moraliska ställning hamnar vi i oändliga diskussioner om vad minkarnas antydan till simhud mellan tårna egentligen betyder för deras behov av vatten. Eller vad några procent i ökning eller minskning av stresshormoner egentligen betyder för en ko. Och vem tjänar egentligen på att vi ägnar oss åt sådant? Förmodligen de krafter som inget hellre vill än att ha tystnad kring frågan om djurens rättigheter.
Kanske borde vi inte ens försöka besvara frågor som "Hur är det för kon att berövas sin kalv?" Så snart vi accepterar den frågeställningen så rör vi oss nämligen inom speciesismens problemformulering. Detta blir uppenbart om vi tar exempel med människor. Låt oss säga att jag ställde frågan "Undrar om svarta människor är bättre än vita på att utföra hårt fysiskt arbete på åkrarna under såväl soliga som och kyliga förhållanden?" Vem skulle inte genomskåda det rasistiska motivet med den frågan? Eller om jag ställer frågan "Undrar om män eller kvinnor är bäst på att ta hand om barn och hem?" Hur kan man undgå att se viljan till kvinnors underordning i den frågan?
På samma sätt måste vi börja se viljan till speciesism bakom behovet av att veta. Och snarare än att leta positiva svar borde vi ställa motfrågor:
Vem är du som vill veta? Och vad tjänar du på svaret?
Denna separation av ko och kalv är standardförfarande i mjölkindustrin. Alstrandet av en unge är förstås, som för alla däggdjur, en nödvändighet för mjölkproduktion. Men resultatet blir också fler kalvar än som behövs för att ersätta mjölkkorna. Så de flesta kalvar skickas till slakt. När man konsumerar komjölk betalar man alltså också för dödandet av en massa kalvar (liksom dödandet av en massa kor som regelmässigt "kasseras" vid 4-5 års ålder när de inte producerar lika mycket mjölk längre). Alldeles bortsett från det uppenbara faktum att mjölk inte är en växt, så finns det alltså inget "vegetariskt" med mjölkkonsumtionen.
Hur som helst. Just den här diskussionen på Facebook kom i alla fall, som så många andra diskussioner om djurförtrycket, att handla om huruvida det finns vetenskapliga bevis för ett visst missförhållande - i detta fall kons saknad av kalven. Och det finns det förstås massor av. Men det är inte det intressanta.
Det intressanta är varför det är så viktigt att veta. Hur kommer det sig att det i vissa sammanhang blir så intressant att veta hur det är att vara en ko? Varför intresserar sig människor som under en vanlig vecka förmodligen inte tänker på en ko en enda gång plötsligt för detta specifika spörsmål? Varför kommer detta behov av kunskap och vetenskap så plötsligt och intensivt i just dessa diskussioner om djur?
Jag kan bara se en anledning: När djurexploateringen ifrågasätts söker dess försvarare skäl att rangordna människan "högre" på något sätt. Då är det viktigt med bevis på att "vi" är smartare, att "vi" kan förstå konst och litteratur, att "vi" kan räkna ekvationer och bygga rymdraketer. Ja, nästan vad som helst som "dom" inte kan duger för att bevisa att "vi" är bättre.
Men so what? Sett ur universums synvinkel, vem bryr sig om jag är (i alla fall lite) bättre på att använda verktyg än en råtta och bättre på att planera morgondagens schema än en katt? Det borde vara ganska uppenbart att de saker som vi tenderar att välja ut och uppvärdera som de viktigaste i naturen bara är de saker som vi själva är bra på.
Som filosofen Bertrand Russell skrev redan 1932:
There is no impersonal reason for regarding the interests of human beings as more important than those of animals. We can destroy animals more easily than they can destroy us; that is the only solid basis of our claim to superiority. We value art and science and literature, because these are things in which we excel. But whales might value spouting, and donkeys might maintain that a good bray is more exquisite than the music of Bach. We cannot prove them wrong except by the exercise of arbitrary power. All ethical systems, in the last analysis, depend upon weapons of war.
(Russell i P. A. B. Clarke & A. Linzey, red. 1990: Political Theory and Animal Rights, s. 92)
Russell har rätt. Frågan om huruvida våra mänskliga egenskaper är viktigare än andra varelsers egenskaper kan inte bestämmas på ett "positivt" sätt som filosoferna säger. Det går helt enkelt inte att hitta deras "viktighet" där ute i naturen. Däremot kan vissa egenskaper, och deras innehavare, överordnas andra med hjälp av maktmedel - som till exempel våld, propaganda och ideologisk dominans. Och det är ju vanligen så det går till. Det är inte på något sätt inskrivet i kosmos grundstruktur att det är bättre att kunna lösa en ekvation än att, till exempel, andas med gälar eller att kunna flyga från Sverige till Afrika varje höst.
Nog för att alla dessa egenskaper som andra arter har kan vara fascinerande - och för all del värda att studera och spekulera kring. (Som till exempel i filosofen Thomas Nagels berömda uppsats "What is it like to be a bat?") Men det är ju inte den allmänna fascinationen inför tillvarons och naturens mysterier som väcker det här plötsliga behovet av att veta hur kor reagerar när deras kalvar tas ifrån dem.
Detta behov av att veta är snarare ett behov som uppstår hos den som redan har något investerat i konsumtionen av djurprodukter. Om man har slutat med att konsumera sådana produkter inser man efter ett tag att sådana frågor inte kommer upp över huvud taget i ens vardagsliv - just för att det inte finns något behov av svaret. Är det inte snarare så att frågan om huruvida en ko saknar sin kalv eller inte egentligen bara är viktig för den som redan har planerat att ta kalven ifrån henne? Är det inte en fråga som bara uppkommer hos den som behöver ett alibi och som ser vetenskapen som en källa till detta alibi?
Vetenskapen har också den i sammanhanget stora fördelen att den aldrig bevisar något fullständigt. Alla resultat är, idealt sett, tentativa och öppna för revision. Och för varje studie som görs finns det en annan som avviker lite och som kan användas för att ifrågasätta den första.
Det vetenskapsidealet är förmodligen en bra sak på många sätt, men politiskt sett kan vetenskapens tentativa och föränderliga karaktär användas till en mängd obehagliga syften. Ni känner till exemplen: Cigaretter är inte skadliga, för studierna av lungcancer bland rökare ger olika resultat. Klimatet ändras inte, för forskarna är oeniga och studierna otillräckliga. Och kor lider kanske inte alls av att skiljas från sina kalvar, för de olika rapporterna drar olika slutsatser.
Vad blir resultatet av detta? Mycket ofta status quo. Inget har bevisats med säkerhet. Och följaktligen behöver ingen ändra på något. Inga privilegier behöver ifrågasättas och inget ansvar utkrävas. Ingen är skyldig och ingen är ett offer.
Ett ytterligare problem här är att vi djurrättsförespråkare så ofta dras in i det här vetenskapliga spelet. Vi ska bemöta våra motståndare med kunskap, heter det. Vi ska visa dem att vårt ställningstagande är mer välgrundat än deras. Och det är kanske en bra idé på papperet. Men vad händer om den kunskap och vetenskap som produceras systematiskt utgår ifrån speciesistiska frågeställningar? Eller om det helt enkelt saknas forskning om de relevanta frågorna? Eller om frågorna helt enkelt inte går att besvara? Då riskerar vi bara att slösa bort vår tid. Istället för att diskutera djurens moraliska ställning hamnar vi i oändliga diskussioner om vad minkarnas antydan till simhud mellan tårna egentligen betyder för deras behov av vatten. Eller vad några procent i ökning eller minskning av stresshormoner egentligen betyder för en ko. Och vem tjänar egentligen på att vi ägnar oss åt sådant? Förmodligen de krafter som inget hellre vill än att ha tystnad kring frågan om djurens rättigheter.
Kanske borde vi inte ens försöka besvara frågor som "Hur är det för kon att berövas sin kalv?" Så snart vi accepterar den frågeställningen så rör vi oss nämligen inom speciesismens problemformulering. Detta blir uppenbart om vi tar exempel med människor. Låt oss säga att jag ställde frågan "Undrar om svarta människor är bättre än vita på att utföra hårt fysiskt arbete på åkrarna under såväl soliga som och kyliga förhållanden?" Vem skulle inte genomskåda det rasistiska motivet med den frågan? Eller om jag ställer frågan "Undrar om män eller kvinnor är bäst på att ta hand om barn och hem?" Hur kan man undgå att se viljan till kvinnors underordning i den frågan?
På samma sätt måste vi börja se viljan till speciesism bakom behovet av att veta. Och snarare än att leta positiva svar borde vi ställa motfrågor:
Vem är du som vill veta? Och vad tjänar du på svaret?
fredag, juli 30, 2010
Mer om slaktfrågan
Som en liten uppföljning på förra inlägget om slakt utan bedövning så har jag och Djurens Rätts ordförande Camilla Björklund en insändare inne i Dagens Nyheter idag. (Debattredaktionen tackade nej.) Hela texten finns på Djurens Rätts blogg. Stort tack till Malte Lindstam som styrde upp det hela!
Camilla hade också en kort replik kring samma fråga i Expressen igår - därtill en stor fin rubrik med självaste "s"-ordet, när såg man det senast? Har vi någonsin sett det? Bra jobbat är det i vilket fall som helst.
Camilla hade också en kort replik kring samma fråga i Expressen igår - därtill en stor fin rubrik med självaste "s"-ordet, när såg man det senast? Har vi någonsin sett det? Bra jobbat är det i vilket fall som helst.
tisdag, juli 27, 2010
Vad är fel med debatten om slakt utan bedövning?
Nyligen blossade debatten om slakt av ickemänskliga djur utan bedövning upp igen. I en debattartikel i Dagens Nyheter 23/7 försvarades slaktmetoden av företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges Kristna råd, Svenska baptistsamfundet och Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Dagen efter fick de svar av företrädare för köttproducenten Scan, Djurskyddet Sverige och veterinärkåren.
Vad som nu händer är förstås att alla "djurvänner" förväntas diskutera saken och välja sida i denna konflikt. Det finns dock flera problem med denna debatt som gör att jag anser att vi djurrättsförespråkare borde vägra välja mellan de fördefinierade sidorna.
För det första är det en helt inomspeciesistisk debatt - en debatt mellan djurförtrycksaktivister. För det andra är debatten låst eftersom ingen sida kan vinna över den andra - deras konflikt existerar bara inom det speciesistiska paradigmet. För det tredje är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck, här främst rasism, som djurrättsförespråkare naturligtvis måste ta avstånd ifrån.
Varför är det en inomspeciesistisk debatt?
Debatten är inomspeciesistisk eftersom båda sidor är rörande överens om att djur finns till för människor att använda efter eget gottfinnande. Ingen sida gör något för att ifrågasätta denna idé. Ingen sida representerar det minsta brott med speciesismens hegemoni. Båda rör sig inom djurskyddsparadigmet - det vill säga idén att problemet är hur vi använder och dödar djur, inte att vi använder och dödar dem.
Som jag många gånger har upprepat på den här bloggen är det just så som speciesismen ser ut idag. Det mesta av djurförtrycket utövas i djurskyddandets namn. (Det är därför ingen slump att artikeln mot slakt utan bedövning undertecknas av den oheliga alliansen mellan Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet. De är alla speciesistiska organisationer som seglar under djurskyddslig flagg. De är, i korthet, organiserade djurförtrycksaktivister.)
Varför kan ingen sida vinna mot den andra?
Ingen sida kan vinna mot den andra för att båda har lika rätt, eller lika fel, enligt de premisser som båda läger delar. Inget läger ifrågasätter som sagt speciesismen som sådan, så hur kan de ens argumentera mot varandra? Jo, de måste beslå varandra med överskottsspeciesism. Den ena sidan måste visa att den andra står för värre excesser och överdrifter som går utöver föreställningen om "human behandling" och "skydd" av djur. På så sätt relativiseras, normaliseras och osynliggörs det djurutnyttjande den egna sidan förespråkar
Sålunda hävdar företrädarna för de kristna grupperna i Dagens Nyheter att "kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor". Och det har de troligen helt rätt i. Med all säkerhet lider många skadskjutna vilda djur mer och längre än djur som slaktas utan bedövning. Och kräftorna borde åtminstone få det välgrundade tvivlet på sin sida. Om de kan lida - och mycket talar för det - måste döden genom kokning vara fullkomligt ohygglig. Argumentet här är alltså att kosher- och halalslakt i alla fall inte är värre än många svenska traditioner. Det ligger en hel del i det argumentet.
Därför är det, som Peter Nilsson redan noterat på Djurens Rätts blogg, beklämmande att företrädarna för det svenska "djurskyddet" försöker komma undan genom att kalla motståndarsidans "jämförelse mellan jakt av vilda djur och slakt av djur i fångenskap irrelevant". Men, återigen, är det verkligen det? Låt oss pröva ett tankeexperiment. Du får välja mellan att
(a) bli en ko som får halsen avskuren utan bedövning och tappar medvetandet först efter ett flertal sekunder av smärta.
(b) bli en skadskjuten älg eller ripa som lever flera dagar i plågor.
(c) bli en kräfta som kokas ihjäl under flera sekunder eller i värsta fall flera minuter.
Inget av alternativen är förstås tilltalande. Men hur man än vänder och vrider på det är det långt ifrån uppenbart att (b) och (c) är att föredra framför (a). Valet är inte på något sätt "irrelevant" och det är rent ohederligt att vifta bort denna jämförelse som "subjektivt tyckande som inte tillför debatten några fakta".
Vad vi har att göra med är alltså två sidor inom samma ideologiska paradigm som träter om vilken form av djurförtryck som ska åtnjuta normalitet och vilket som ska stötas ut som onormalt. Sakligt sett kan dock ingen sida vinna mot den andra, så de är tvungna att utmåla motståndaren som överskottsspeciesistisk, den andres djurbehandling som en "avart". Det borde vara helt ointressant för djurrättsförespråkare att delta i den debatten. Den viktiga frågan för oss är en helt annan - frågan om det rättmätiga i att över huvud taget använda andra medvetna, kännande varelser som resurser.
Varför är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck?
Som företrädarna för de kristna grupperna väl formulerar det i DN går det inte att bortse från att oviljan mot slakt utan bedövning är historiskt förknippad med en misstänksamhet mot judar och muslimer som folkgrupper. Det är helt uppenbart att acceptansen för rip- och älgjakt och kräftkokning har att göra med att dessa fenomen uppfattas som "svenska" (och därmed trygga, invanda och okontroversiella), medan slakt utan bedövning inte accepteras för att det uppfattas som något "osvenskt" (och därmed hotande, otryggt och kontroversiellt). När Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet avfärdar kritiken mot de svenska traditionerna linjerar de sig med rasistiska och främlingsfientliga problemformuleringar och ger gratis ammunition till högerextrema kampanjer mot judar och muslimer.
De kristna grupperna har också helt rätt i att "det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle, men behöver fördjupas och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna". Antisemitismen är ett svårutrotat gissel och den växande islamofobin är oerhört skrämmande. (Jag har skrivit lite om samtidens rasistiska fantasier här. Se också Cappuccinosocialistens viktiga betraktelse om frågan här.) Som djurrättsförespråkare och djurrättsaktivister är vi förstås fullt solidariska även med de antirasistiska och antifascistiska kamperna.
Men vi bör också uppmärksamma dessa debattörer om att det inte räcker med att ikläda sig en allmän PK-skrud för att de ska komma undan med den mest utbredda "lomhördheten" av alla - den närmast totala dövheten inför ickemänskliga djurs rättigheter. Inte ett tecken i deras debattinlägg antydet någon medvetenhet om debatten om djurs moraliska status, och ännu mindre om teoretiserandet över hur olika former av förtryck hänger ihop.
En central poäng för en seriös antirasism idag borde vara just att uppmärksamma djurförtrycket som på många sätt stått modell för allehanda hierarkier mellan människor. Djurförtrycket tillhandahåller nämligen en effektiv mental ritning för avhumanisering. Så länge vi tänker oss världens livsformer som en hierarki med människor (eller kanske Gud) i toppen, så finns det alltid möjlighet att definiera vissa människor - kvinnor, slavar, svarta, homosexuella, judar, muslimer osv. - som "djuriska" och "mindre mänskliga". Så länge andra djur bara existerar som resurser för oss att utnyttja upprätthålls också en plats i våra medvetanden dit andra människor kan degraderas om det passar de rådande maktförhållanden.
Det är helt sant att starka, rasifierade normalitetsnormer idag kringskär religionsfriheten för minoriteter i Sverige. Det är också sant att detta är oacceptabelt. Men det är inget skäl att blunda för religionernas medverkan i speciesistisk normbildning. Den totala bristen på problematisering av de religiösa djursynerna - de må vara judiska, kristna eller muslimska - i det aktuella debattinlägget visar tydligt behovet av en sådan fördjupad diskussion. Slutklämmen i artikeln borde därför vara början på en helt ny och viktig debatt:
Detta uttalande är på många sätt slående likt den mentalitet som drivit den moderna djurrättsrörelsen att ifrågasätta traditionella uppfattningar av andra djurs moraliska status och att uppvärdera den rikedom av existensformer som vi delar denna värld med.
I den nuvarande debatten lyser dock det "nyfikna bejakandet" av den djuriska andres erfarenheter helt med sin frånvaro. Inget av de två lägren i den här debatten visar minsta benägenhet att "älska" kon och grisen (i någon annan mening än deras smak på tallriken).
Den djurrättsliga uppgiften förblir därför att tydligt markera avståndet både till svensk köttnationalism och till speciesistisk religiositet. Detta är en intern debatt mellan olika schatteringar av djurförtrycksaktivister. I den debatten finner vi i dagsläget inga allierade för våra målsättningar: en värld där djur inte förtrycks, en vegansk värld.
Vad som nu händer är förstås att alla "djurvänner" förväntas diskutera saken och välja sida i denna konflikt. Det finns dock flera problem med denna debatt som gör att jag anser att vi djurrättsförespråkare borde vägra välja mellan de fördefinierade sidorna.
För det första är det en helt inomspeciesistisk debatt - en debatt mellan djurförtrycksaktivister. För det andra är debatten låst eftersom ingen sida kan vinna över den andra - deras konflikt existerar bara inom det speciesistiska paradigmet. För det tredje är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck, här främst rasism, som djurrättsförespråkare naturligtvis måste ta avstånd ifrån.
Varför är det en inomspeciesistisk debatt?
Debatten är inomspeciesistisk eftersom båda sidor är rörande överens om att djur finns till för människor att använda efter eget gottfinnande. Ingen sida gör något för att ifrågasätta denna idé. Ingen sida representerar det minsta brott med speciesismens hegemoni. Båda rör sig inom djurskyddsparadigmet - det vill säga idén att problemet är hur vi använder och dödar djur, inte att vi använder och dödar dem.
Som jag många gånger har upprepat på den här bloggen är det just så som speciesismen ser ut idag. Det mesta av djurförtrycket utövas i djurskyddandets namn. (Det är därför ingen slump att artikeln mot slakt utan bedövning undertecknas av den oheliga alliansen mellan Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet. De är alla speciesistiska organisationer som seglar under djurskyddslig flagg. De är, i korthet, organiserade djurförtrycksaktivister.)
Varför kan ingen sida vinna mot den andra?
Ingen sida kan vinna mot den andra för att båda har lika rätt, eller lika fel, enligt de premisser som båda läger delar. Inget läger ifrågasätter som sagt speciesismen som sådan, så hur kan de ens argumentera mot varandra? Jo, de måste beslå varandra med överskottsspeciesism. Den ena sidan måste visa att den andra står för värre excesser och överdrifter som går utöver föreställningen om "human behandling" och "skydd" av djur. På så sätt relativiseras, normaliseras och osynliggörs det djurutnyttjande den egna sidan förespråkar
Sålunda hävdar företrädarna för de kristna grupperna i Dagens Nyheter att "kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor". Och det har de troligen helt rätt i. Med all säkerhet lider många skadskjutna vilda djur mer och längre än djur som slaktas utan bedövning. Och kräftorna borde åtminstone få det välgrundade tvivlet på sin sida. Om de kan lida - och mycket talar för det - måste döden genom kokning vara fullkomligt ohygglig. Argumentet här är alltså att kosher- och halalslakt i alla fall inte är värre än många svenska traditioner. Det ligger en hel del i det argumentet.
Därför är det, som Peter Nilsson redan noterat på Djurens Rätts blogg, beklämmande att företrädarna för det svenska "djurskyddet" försöker komma undan genom att kalla motståndarsidans "jämförelse mellan jakt av vilda djur och slakt av djur i fångenskap irrelevant". Men, återigen, är det verkligen det? Låt oss pröva ett tankeexperiment. Du får välja mellan att
(a) bli en ko som får halsen avskuren utan bedövning och tappar medvetandet först efter ett flertal sekunder av smärta.
(b) bli en skadskjuten älg eller ripa som lever flera dagar i plågor.
(c) bli en kräfta som kokas ihjäl under flera sekunder eller i värsta fall flera minuter.
Inget av alternativen är förstås tilltalande. Men hur man än vänder och vrider på det är det långt ifrån uppenbart att (b) och (c) är att föredra framför (a). Valet är inte på något sätt "irrelevant" och det är rent ohederligt att vifta bort denna jämförelse som "subjektivt tyckande som inte tillför debatten några fakta".
Vad vi har att göra med är alltså två sidor inom samma ideologiska paradigm som träter om vilken form av djurförtryck som ska åtnjuta normalitet och vilket som ska stötas ut som onormalt. Sakligt sett kan dock ingen sida vinna mot den andra, så de är tvungna att utmåla motståndaren som överskottsspeciesistisk, den andres djurbehandling som en "avart". Det borde vara helt ointressant för djurrättsförespråkare att delta i den debatten. Den viktiga frågan för oss är en helt annan - frågan om det rättmätiga i att över huvud taget använda andra medvetna, kännande varelser som resurser.
Varför är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck?
Som företrädarna för de kristna grupperna väl formulerar det i DN går det inte att bortse från att oviljan mot slakt utan bedövning är historiskt förknippad med en misstänksamhet mot judar och muslimer som folkgrupper. Det är helt uppenbart att acceptansen för rip- och älgjakt och kräftkokning har att göra med att dessa fenomen uppfattas som "svenska" (och därmed trygga, invanda och okontroversiella), medan slakt utan bedövning inte accepteras för att det uppfattas som något "osvenskt" (och därmed hotande, otryggt och kontroversiellt). När Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet avfärdar kritiken mot de svenska traditionerna linjerar de sig med rasistiska och främlingsfientliga problemformuleringar och ger gratis ammunition till högerextrema kampanjer mot judar och muslimer.
De kristna grupperna har också helt rätt i att "det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle, men behöver fördjupas och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna". Antisemitismen är ett svårutrotat gissel och den växande islamofobin är oerhört skrämmande. (Jag har skrivit lite om samtidens rasistiska fantasier här. Se också Cappuccinosocialistens viktiga betraktelse om frågan här.) Som djurrättsförespråkare och djurrättsaktivister är vi förstås fullt solidariska även med de antirasistiska och antifascistiska kamperna.
Men vi bör också uppmärksamma dessa debattörer om att det inte räcker med att ikläda sig en allmän PK-skrud för att de ska komma undan med den mest utbredda "lomhördheten" av alla - den närmast totala dövheten inför ickemänskliga djurs rättigheter. Inte ett tecken i deras debattinlägg antydet någon medvetenhet om debatten om djurs moraliska status, och ännu mindre om teoretiserandet över hur olika former av förtryck hänger ihop.
En central poäng för en seriös antirasism idag borde vara just att uppmärksamma djurförtrycket som på många sätt stått modell för allehanda hierarkier mellan människor. Djurförtrycket tillhandahåller nämligen en effektiv mental ritning för avhumanisering. Så länge vi tänker oss världens livsformer som en hierarki med människor (eller kanske Gud) i toppen, så finns det alltid möjlighet att definiera vissa människor - kvinnor, slavar, svarta, homosexuella, judar, muslimer osv. - som "djuriska" och "mindre mänskliga". Så länge andra djur bara existerar som resurser för oss att utnyttja upprätthålls också en plats i våra medvetanden dit andra människor kan degraderas om det passar de rådande maktförhållanden.
Det är helt sant att starka, rasifierade normalitetsnormer idag kringskär religionsfriheten för minoriteter i Sverige. Det är också sant att detta är oacceptabelt. Men det är inget skäl att blunda för religionernas medverkan i speciesistisk normbildning. Den totala bristen på problematisering av de religiösa djursynerna - de må vara judiska, kristna eller muslimska - i det aktuella debattinlägget visar tydligt behovet av en sådan fördjupad diskussion. Slutklämmen i artikeln borde därför vara början på en helt ny och viktig debatt:
Målet för ett fungerande samspel måste vara det nyfikna bejakandet av den andres erfarenheter – en vilja att se rikedomen och ta den till sig.
Eller som det uttrycks i religiöst språkbruk – att älska den andre.
Är vi redo att älska juden och muslimen?
Detta uttalande är på många sätt slående likt den mentalitet som drivit den moderna djurrättsrörelsen att ifrågasätta traditionella uppfattningar av andra djurs moraliska status och att uppvärdera den rikedom av existensformer som vi delar denna värld med.
I den nuvarande debatten lyser dock det "nyfikna bejakandet" av den djuriska andres erfarenheter helt med sin frånvaro. Inget av de två lägren i den här debatten visar minsta benägenhet att "älska" kon och grisen (i någon annan mening än deras smak på tallriken).
Den djurrättsliga uppgiften förblir därför att tydligt markera avståndet både till svensk köttnationalism och till speciesistisk religiositet. Detta är en intern debatt mellan olika schatteringar av djurförtrycksaktivister. I den debatten finner vi i dagsläget inga allierade för våra målsättningar: en värld där djur inte förtrycks, en vegansk värld.
söndag, juli 25, 2010
Amendurå-speciesismen
Peter Nilsson på Djurens Rätts blogg träffar här huvudet på spiken i den aktuella debatten om slakt utan bedövning.
Det borde förresten finnas ett namn för den här tekniken att osynliggöra det institutionaliserade djurförtrycket genom att alltid hänvisa till att någon annan gör något värre mot djur. I boken Vivisection in historical perspective (red. Rupke, 1987) kallar Andreas-Holger Maehle och Ulrich Tröhler detta argument för tu-quoque-argumentet, efter latinets "du med", "även du".
Amendurå-speciesism skulle det kanske kunna heta på svenska? Istället för att ifrågasätta den delade synen på djur som objekt och resurser för människor, träter de olika lägren om vem som är mest avvikande från normen - utan att någon sida är beredd att ifrågasätta normen som sådan.
Det borde förresten finnas ett namn för den här tekniken att osynliggöra det institutionaliserade djurförtrycket genom att alltid hänvisa till att någon annan gör något värre mot djur. I boken Vivisection in historical perspective (red. Rupke, 1987) kallar Andreas-Holger Maehle och Ulrich Tröhler detta argument för tu-quoque-argumentet, efter latinets "du med", "även du".
Amendurå-speciesism skulle det kanske kunna heta på svenska? Istället för att ifrågasätta den delade synen på djur som objekt och resurser för människor, träter de olika lägren om vem som är mest avvikande från normen - utan att någon sida är beredd att ifrågasätta normen som sådan.
söndag, maj 23, 2010
Ny blogg om djurstudier
Måns Andersson och Helena Pedersen har startat en ny blogg om djurstudier - kolla in den här: Djurstudier: Vetenskaplig analys av djur-människa-relationer i aktuella samhällsfrågor och media.
tisdag, april 20, 2010
Podradio: Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen
Nu finns en ljudupptagning från mitt föredrag i januari om framtidsvisioner för djurrättsrörelsen (från Djurens Rätt Stockholms föredragsserie) på Djurens Rätts podradiosida. Det är möjligt att det är lite svårt att hänga med eftersom jag pratar om bilder som jag visar samtidigt, men jag hoppas att det kan finnas något matnyttigt där ändå. (Förhoppningsvis kommer även en film så småningom. Dessutom kommer jag att lägga upp en artikel baserad på föredraget här när jag hinner.)
torsdag, april 15, 2010
Amen gu' va hemskt!
Det är alltid någon annan som plågar djur.
För 150 år sedan var det åkare och åkaredrängar som pekades ut som "obildade", "råa", "vilda" och "barbariska" när de slog sina hästar på Stockholms gator. De var annorlunda än de bildade klasserna, som ju aldrig skulle nedlåta sig till något sådant.
Idag är det fyra grabbar som eldat upp levande kaniner som orsakar moralpaniken.
Folket kräver korsfästning. Medierna frågar sig varför unga män blir kanintorterare. Hur kan de vara så annorlunda?
Under tiden står slakterierna kvar och djurprodukterna fortsätter strömma ut genom butikskassorna som om ingenting hade hänt. Kapital, löner och skattepengar pumpas in i dödsmaskinen, vässar dess knivar, smörjer dess löpande band. Ka-tsching! Ka-tsching! Ka-tsching! Vill du ha kvittot? Nej, tack det är bra så. Men en påse till köttet, mjölken, filen, yogurten, äggen, blodpuddingen och fisken. Och så tidningen såklart. Såg du det där om kaninerna? Amen gu' va hemskt! Lås in dom och kasta bort nyckeln säger jag!
Så praktiskt att det alltid är någon annan som plågar djur.
måndag, april 12, 2010
Att vända på steken
Idag läser vi alla Rikard Fribergs "Att vända på steken - vad djurrättsrörelsen kan lära sig av ett queert tänkande".
måndag, mars 29, 2010
Djurskyddsideologin och kritikens gränser
Hur ser kritik av djurutnyttjandet ut idag? Vilka frågor ställs i den kritiken? Vilka frågor är ens möjliga att ställa? Och vem tjänar på kritikens begränsningar?Det är frågor som jag ställer mig efter helgens Twitter- och Facebookflöde, där många av mina djurrättsligt aktiva vänner delat med sig av samma länk till en artikel av Therese Eriksson i UNT. Efter den uppmärksamheten hade jag väntat mig en mer djupgående kritik, men jag blir ganska besviken.
Eriksson har läst en rad nya böcker om djurindustrierna – de som får mest utrymme är Torbjörn och Ylva Espings Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött (Natur & Kultur), samt Jonathan Safran Foers Eating Animals (Hamish Hamilton) – och hon har blivit berörd av det systematiska eländet. Kor som tvingas stå inne över 90 procent av sina liv, kycklingar och kalkoner som avlats till bristningsgränsen, såriga och svältande grisar, och så vidare.
Allt sant, allt fruktansvärt. Så fruktansvärt att Eriksson till och med leker med tanken att det kanske vore bäst att sluta konsumera både kött och andra djurprodukter.
Men mer än en lek med tanken blir det aldrig i artikeln. Förutom frågan om djurs lidande behandlas inget som helst argument för djurs rättigheter. Istället andas artikeln mest desperation: Vad ska en stackars köttätare göra för att få sitt älskade kött, minus det dåliga samvetet? Det måste finnas ett sätt, det bara måste!
Det är så kritik ser ut när den är fast i ett givet paradigm. Den vänder sig mot symptom men kan inte se system. Den ställer frågor, men frågar inte varifrån just de frågorna kommer. Den pekar ut överdrifter och fördömer excesser, men kan inte anta ett perspektiv som spränger de givna ramarna.
Djurskyddets ideologiska fantasi
Ramarna för tänkandet sätts i det här fallet av djurskyddsideologin. Och som jag brukar tjata om så är djurskydd den dominerande formen av speciesism i vår tid. Djurskyddsideologin säger så här: "Det är okej att använda djur till mat, experiment, kläder och underhållning – men det måste förstås ske humant och utan onödigt lidande."
Och innan du hinner tänka efter skyndar den sig snabbt att tillägga: "Visst, så kanske det inte ser ut överallt idag, men det är ändå en möjlighet i morgon. Vi är snart där. Bara vi kan åtgärda några kvarvarande problem, rensa bort gruset i maskineriet, så kommer harmonin att infinna sig. Då blir det bra för alla - för djuren, för producenterna och för konsumenterna."
Det är med andra ord just idén om djurskydd som gör djurförtrycket moraliskt acceptabelt, genom att ständigt framhålla den ideologiska fantasin om att ett harmoniskt, moraliskt oproblematiskt djurutnyttjande är en reell möjlighet.
Som jag har skrivit tidigare är de centrala ideologiska manövererna här förskjutning och kondensering - problemen förskjuts alltid från konsumenten och kondenseras, förtätas, i någon annan: mentalt störda djurplågare, enstaka rötägg till bönder, kinesiska pälsfarmare, eller till och med själva tekniken (som hård avel, trånga utrymmen, genmanipulering, osv.). Det är DOM som plågar djur, inte VI.
Problemformuleringen
Konsumentens beteende eller samhällets speciesistiska attityder problematiseras aldrig i djurskyddsideologin. Tvärtom representeras konsumenten ofta som en sorts "aktivist" för djurens sak när han eller hon betalar för att få dem dödade på löpande band. Eller så blir konsumenten ett offer, som mot sin vilja ibland luras av producenter och återförsäljare att köpa djurplågat kött. Orsak och verkan, förövare och offer, kan på det sättet byta plats utan att någon tycks märka det. I Erikssons artikel låter det så här:
Jonathan Safran Foer pekar på den vanmakt och osäkerhet som man står inför som konsument, hur svårt det är att lita på att även småskaligt jordbruk, mindre uppfödare och ekologiska farmar erbjuder goda djurliv. "Hur säker behöver jag vara?", frågar han sig, och fortsätter: "Är den selektiva allätarens strategi 'naiv' på ett sätt som vegetarianism inte är?" Frågan är inte omotiverad, men däremot obekväm för alla som liksom jag försöker intala sig själva att så länge man äter bra kött är det lugnt. Men hur vet man att det är bra kött man äter, när kan man egentligen vara säker?
Olyckligtvis kan man förmodligen aldrig vara säker, såvida man inte följer de djur man ska äta på nära håll genom deras liv. Att det går, som paret Esping inledningsvis framhåller, att äta kött med gott samvete är alltså en sanning med modifikation. Rent teoretiskt sett är det förstås möjligt, men i praktiken kostar det inte bara ansträngningen att hitta det goda köttet utan också en hel del pengar. Och så kan man ändå inte vara helt säker på att de pengar man spenderar går till något genuint bra.
Från att ha nuddat vid en etiskt relevant fråga, vrids problemformuleringen här blixtsnabbt tillbaka till att handla om praktiska problem. Istället för att fråga om vi alls bör delta i aktiviteter som orsakar lidande och död när vi så lätt kan låta bli genom att bli veganer, börjar vi prata om konsumentens besvär med att hitta "bra kött" som ett sätt att göra "något genuint bra" för djuren. Detta tänkande genomsyrar Erikssons text, och slutklämmen överraskar därför föga:
Alternativen till industriköttet är i dag skriande otillräckliga både till antal och till kvalitet. Det är inte bara en fråga om djurens utan också människans välfärd som gör att vi bör se till att de blir fler - och bättre.
Uteslutande av veganismen
Djurskyddsideologins hegemoni återspeglas också i följande stycke:
Vad ska vi göra med all den här informationen? I slutändan är det ju konsumentperspektivet som blir det avgörande. Vad vi har framför oss är uppenbarligen en korrupt och minst sagt svårnavigerad bransch, men hur det än är påverkar vi hur den ser ut genom de val vi gör. Det som är allra svårast att ta till sig i Espings bok, åtminstone för mig, är inte i första hand hur vidrig industrin i stort ser ut, utan det finns så få alternativ. Beskrivningen av hur ett i alla hänseenden vanskött slakteri i Tierp återfick sin Kravcertifiering eftersom de djur som behandlats illa inte var några Kravdjur, kan få vem som helst att tappa modet. Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet, men om inte ens det är en garant för att djuren har det bra under sina liv och vid sin död: vem i hela världen kan man lita på?
Återigen är det frågan om konsumentens bristande alternativ som blir problemet. Men vad är förutsättningarna, möjlighetsvillkoren, för denna problemformulering? Helt uppenbart att veganism är uteslutet som alternativ.
För etiskt motiverade veganer existerar nämligen inte Erikssons problem till att börja med. Vi ser helt enkelt inte djurprodukter som mat. Vi uppfattar inte andra kännande, medvetna varelser som egendom eller resurser, utan som egna världar som vi varken har anledning eller rätt att inkräkta på.
För oss finns därför inte problemet som plågar Eriksson. Och det skulle naturligtvis inte behöva plåga henne heller. Men att världen skulle kunna uppfattas på det sättet är uteslutet ur djurskyddsdiskursen. Här gäller det bara att hålla fantasin om den harmoniska exploateringen vid liv. Och då måste veganismen uteslutas, eller reduceras till ett "tillval" som vissa människor gör som ett privat livsstilsbeslut, men som inte har några vidare moraliska eller politiska implikationer.
Konsumentens etiska fostran
Notera också den viktiga meningen "Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet [...]". Tydligare kunde det inte sägas. Det enda vi är skyldiga ickemänskliga djur, i etiskt hänseende, är reformerade förhållanden och en klisterlapp på de förpackningar som ska rymma deras stympade kroppar.
Återigen – vilka är möjlighetsvillkoren för denna problemformulering? I vilken sorts samhälle lär sig konsumenterna att Krav-märkning är uttömmande för våra etiska förpliktelser mot andra djur? Varför ser konsumenterna Krav-märkning som en högre moralisk auktoritet än de centrala principer som går igen i alla etiska teorier: undvik så långt du kan att skada och döda andra? Vilken sorts ideologi eller diskurs kan så enkelt förvandla våld och övergrepp till ett sätt att hjälpa offren?
Svaren är förstås att så här ser det ut i ett speciesistiskt samhälle, i en speciesistisk etik, i en speciesistisk diskurs, i en speciesistisk ideologi. Men det begreppet – som med ett enda hugg skulle upplösa hela den gordiska knut som Eriksson trasslar ihop framför sig – finns inte tillgängligt som ett verktyg för att tänka kring djur-människa-relationen. Kvar finns bara djurskyddsdiskursens begränsade tankeresurser. Och resultatet blir som väntat. Kritik? Ja, kanske det. Men bara inom speciesismens ramar.
tisdag, februari 23, 2010
Djurrättsrörelsen har inte börjat än – eller?
Härom året blev jag intervjuad i en radiokanal i Göteborg. Programmet gjordes av journaliststudenter och temat var ungefär "frågorna som försvann ur medierna". I mitt fall ville programledarna veta vad som hände med djurrättsrörelsen efter 1990-talet. Jag svarade att djurrättsrörelsen inte alls har försvunnit – den har nämligen inte ens börjat.
Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).
En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:
Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.
Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:
Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.
För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.
Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).
För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.
För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:
Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:
Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?
Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.
Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).
En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:
The title of this article may confuse some people. You may be thinking "but animal rights is an issue that is in the mainstream all the time — when I walk through the city I see billboards campaigning for an end to live animal export to the Middle East. Same thing when I turn on my television — I see Jamie Oliver exposing the treatment of chickens in factory farms, or when I walk through the supermarket there are RSPCA ads telling me to choose cage-free eggs". These, however, are not about animal rights at all. They are about promoting animal welfare, which certainly is a mainstream issue.
The distinction between the two approaches is critical to understanding why the rights focus is finally gaining traction. Animal welfare involves promoting better treatment of animals by humans, whereas an animal rights ideology means striving for the abolition of humans’ use of animals, regardless of their treatment. While animal welfare campaigns try to improve the treatment of animals raised for food, clothing and so on, animal rights campaigns push to abolish the use of animals for all of these purposes.
The inescapable objective of this animal rights ideology therefore is the adoption and promotion of a lifestyle that avoids the use of animal-derived products — in a word, veganism.
Det är just det sista ordet här – veganism – som idag är det skavande sandkornet i de traditionella djurrörelsernas badbrallor. Respekt för ickemänskliga djurs intressen kan helt inte förenas med att de reduceras till varor och produktionsenheter. Respekt för andra djur kräver veganism.
Men att konsekvent driva den linjen är problematiskt för de redan etablerade djurorganisationerna. Det skrämmer nämligen bort gamla (speciesistiska, köttätande) medlemmar. Och med medlemmarna försvinner förstås också medlemsavgifter, gåvor och arv.
Reformkrav och enfrågekampanjer däremot, har den mobiliserande fördelen att människor inte behöver köpa "hela paketet", vilket gör det tilltalande för de stora organisationerna att välja den vägen för att locka och behålla medlemmar.
Nackdelen med enfrågefokuset är dock att det tenderar att förvirra djurrättsbudskapet. Enfrågekampanjer pekar ut vissa företeelser som särskilt djurplågande och oacceptabla, med följden att det vardagliga djurförtrycket ofta undslipper kritik. Som Gary L. Francione skriver på sin blogg Animal Rights: The Abolitionist Approach, innebär enfrågekampanjer att vissa former av förtryck ges en moralisk särställning:
Most people think that eating meat, dairy, and all other animal products, or wearing or using animal products, is as natural as drinking water or breathing air. So when we single out one form of animal exploitation, we necessarily distinguish it for moral purposes.
That is, if most people think that eating meat and dairy and eggs is “natural” and raises no moral problem, focusing on meat necessarily conveys the idea that dairy and eggs are different and that their use is morally acceptable or, at least, morally distinguishable.
In sum, if X, Y, and Z are all viewed as morally acceptable and you single out X as morally problematic, you implicitly say to the public that Y and Z are different from X and that they are not morally unacceptable, or are at least morally distinguishable from X.We see this problem every day: people think that fur is morally different from leather, wool, or silk; they think that meat is morally different from other animal products.
Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.
Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:
Interestingly, apart from challenging the welfarism of the large animal advocacy organisations, the animal rights movement is questioning the need for organisations at all. Animal rights activists are using the internet to cheaply distribute their own leaflets, video presentations, blogs, articles, podcasts and much more, without needing help from organisational structures.
Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.
För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.
Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).
För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.
För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:
Why, since the modern animal protection movement has rarely if ever pursued an abolitionist agenda for any prolonged period, are many advocates apparently and unequivocally so sure that it is doomed to failure? Why are they so convinced that it will take hundreds of years? Why, moreover, that a philosophical grounding in widely accepted ideas of rights undoubtedly represent demands that unrealistically call for ‘too much’?
Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:
"Welfarists" who call themselves animal rights weaken the concept of nonhuman rights. They confuse the public into believing that imprisonment, slaughter and other abuse of nonhumans can be compatible with rights. Someone who doesn’t possess a right to life and liberty possesses no rights at all. ‘Welfarists’ shrink nonhuman rights down to the right to move, the right to be fed by one’s captors and the right to be murdered less cruelly.
"Welfarist" guidelines and laws perpetuate speciesist exploitation by re-legitimizing it, giving the exploiters positive publicity, make critics appear unreasonable, keep abolitionism marginalized, encourage humans who care about nonhumans to continue to buy animal derived products, and leave nonhumans in the power of their abusers. (Joan Dunayer, Speciesism, 2004:72)
Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?
Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.
lördag, februari 20, 2010
Att göra våldet normalt - om speciesismens zongränser
Att hjälpa genom att döda
Jag har många gånger påpekat att ett av de största problemen med djurskyddsideologin – speciesismens hegemoniska form i vår tid – är att den förvandlar våld och dödande till en sorts "aktivism" för ickemänskliga djur.
Ett typiskt exempel är papperskassen från Coop som säger "Genom att du valde ekologiskt förra året fick 12 800 kor, grisar och lamm leva ett naturligare liv. Det tackar de för." (Observara det lilla grammatiska förbehållet: "ett naturligare liv" – inte "ett naturligt liv".)
Budskapet är här att konsumenten hjälper djuren genom att betala för deras fortsatta utnyttjande. Det tycks vara en framgångsrik ideologisk manöver för att skjuta verkliga förhållanden åt sidan. För egentligen borde det ju stå så här på kassen: "Genom att du åt kött, mjölk och ägg förra året tvingades 80 000 000 djur lida och dö i onödan."
Det är med hjälp av sådana här budskap som djurskyddsideologin får djurförtrycket att framstå som något normalt och okontroversiellt. Den historia som berättas handlar om att det finns en sfär inom vilken djuranvändandet är fullt acceptabelt. I den zonen bor alla vanliga konsumenter av djurprodukter. Och så finns det ett område utanför den zonen, ett obehagligt landskap där det bor "djurplågare" av olika slag: rötäggen bland grisfarmare, bönder som låter sina djur svälta, zoofiler, och asiater i allmänhet.
För att denna historia ska fungera måste zongränserna upprätthållas. Vi kan inte vara "normala" om Dom inte är "onormala". Vår vardagliga svenska djurvänlighet är med andra ord på ett perverst sätt beroende av de Andras djurplågeri – om de Andra inte fanns så skulle vi inte ha något att kontrastera vår egen behandling av ickemänskliga djur emot.
"Ät kött från lyckliga djur"
En annan sådan zongräns handlar om naturligheten. Den framkommer tydligt i Tommy Hammarströms ledarkolumn i Expressen (15/2 -10) med titeln "Ät kött från lyckliga djur". Hammarström uppmärksammar det grundläggande hyckleriet bakom konsumtionen av industriuppfödda djur, och han kritiserar moralpaniken kring tv-programmet "Landet Brunsås" där en av programledarna skulle äta upp ett marsvin. Men trots dessa kritiska synpunkter upprätthåller Hammarström en speciesistisk zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande.
Enligt Hammarström har "djurens industrialisering ... en naturlig gräns och när den överskrids uppstår detta systematiska djurplågeri som då och då avslöjas i svinfabriker och kycklinghangarer". När han däremot kör förbi några fritt gående kor i Värmland ser han bara produkter som kan ätas med "gott samvete".
För Hammarström är det"industrialisering" och "rationalisering", tillsammans med "det gap som uppstått mellan matproducenter och matätare", som står för problemen i djur-människa-relationen. Om bara industrialiseringen kan rullas tillbaka och gapet mellan producent och konsument kan slutas, så är problemet löst och harmonin återställd. Därför konkluderar han att "de lugnt idisslande kossorna i snön går en naturligare väg, och det känns ändå som ett slags hopp".
Men vad gäller detta hopp egentligen? Som jag ser det återberättar Hammarströms kolumn bara speciesismens mest grundläggande ideologiska illusion – drömmen om det konfliktfria, moraliskt okontroversiella djurutnuttjandet. Detta tillstånd kanske inte finns just nu när industrialisering och rationalisering härskar inom lantbruket, men Hammarströms resonemang syftar ändå till att hålla drömmen om ett framtida harmoniskt tillstånd vid liv.
Hammarströms analys slutar med andra ord precis där allt djurrättsligt tänkande tar sin början. Inga frågor ställs om huruvida det är berättigat att döda andra medvetna varelser utan trängande skäl. Inte heller ställs några frågor om de sociala orsakerna till att djurutnyttjandet uppfattas som okontroversiellt.
"Stå för matkulturen"
Lite mer kritisk är Fredrik Lindström i sin kolumn i Aftonbladet (8/2 -10) med titeln "Ta bort skygglapparna – stå för matkulturen!". Där argumenterar han bland annat för att SVT borde ha sänt det numera välkända marsvinsinslaget, just för att det skulle ha varit "en riktig brandfackla i en oerhört viktig etisk debatt".
Lindström bidrar själv till den debatten genom att uttryckligen lyfta upp de kulturella och sociala faktorerna bakom djurutnyttjandet:
Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.
Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.
...
Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.
Det är förvisso ett par viktiga poänger. Ändå tycker jag att Lindström förblir olovligt okritisk mot speciesismens normer när han drar sina slutsatser:
Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.
Här finns det mycket att undra över. För det första är det omöjligt att hitta ett argument i texten som berättigar den första slutsatsen. Men det var kanske inte heller Lindströms ambition i just den här texten, så det kan väl vara förlåtet. Han kanske skriver om det en annan vecka.
Mer problematisk är slutklämmen som handlar om det är okej att utnyttja djur så länge det inte bygger på "blundande" och man "står för" och "tar konsekvenserna" av det man gör. Vad innebär egentligen detta? Ska vi läsa detta som att de "kanske 10 procent" av befolkningen som fortfarande anser sig kunna "stå för" sitt djurutnyttjande inte behöver presentera några skäl för detta ställningstagande? Men det kan väl knappast vara så att Lindström anser att kallhamrad känslolöshet inför andra kännande varelser kan ersätta etiskt rättfärdigande?
I vilket annat sammanhang skulle en sådan argumentationslinje anses godtagbar? Är det till exempel okej för mig att utöva dödligt våld med rasistiska eller sexistiska motiv, om jag bara "står för" det och inte "blundar" för vad jag gör? Naturligtvis inte. Och det tycker så klart inte Lindström heller. Det är bara det att de glasögon vi hittills har förvärvat för att se det onda i rasism och kvinnoförtryck är mer finkalibrerade än de grumliga linser genom vilka vi ännu betraktar djur-människa-relationen. (Därmed absolut inte sagt att rasism och sexism skulle vara överspelade samhällsproblem, tvärtom.)
Och vad innebär det att "ta konsekvenserna" av sitt djurförtryck? Finns det över huvud taget några sådana "konsekvenser" i ett samhälle genomsyrat av speciesism? Det tycks mig som att det värsta som kan hända en hycklande köttätare idag är att det kommer någon enstaka djurrättsförespråkare och sprider lite irriterande dåligt samvete. En kritik som oftast snabbt överskuggas av den bekräftelse av ens normalitet som den vardagliga sociala konsumtionen av djurprodukter erbjuder. För vad spelar kritik från en sådan "extremistisk" minoritet för roll när varje måltid tillsammans med andra människor visar att ens invanda beteende är både normalt och önskvärt? Den personliga kostnaden för fortsatt konsumtion av djurprodukter är med andra ord inte särskilt hög. Om detta är de "konsekvenser" man får ta för sin djurproduktskonsumtion, så lär de knappast vara särskilt belastande för någon.
Lindström gör med andra ord också en zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande. Det acceptabla djurutnyttjandet är det som man "står för" och "tar konsekvenserna" av, medan det oacceptabla är det som man deltar i när man oreflekterat följer kulturella normer och gör sig till hycklare genom att få moralpanik över den peruanska seden att äta marsvin.
Men tröskeln för att byta zon är inte speciellt hög hos Lindström. Det tycks räcka att yttra de magiska orden "jag står för det jag gör", så har man köpt sig moralisk asyl i djurvänlighetens rike. På detta sätt påminner Lindströms argument om Hammarströms. Det gäller bara att minska "gapet" mellan producent och konsument, att sluta "blunda" för vad som händer, så är problemen ur världen.
Köttätarens tragik
Lindströms resonemang andas också lite av samma "offeretik" som jag tidigare kritiserat i Po Tidholms försvar av sin hemslakt av lamm. Där skrev jag att dödandet av djur ofta framställs i helt inverterad form – som en tragisk uppoffring av den som utför dödandet. Denna tragiska formel gör att den som dödar djur tycks ha god chans att bli moraliskt friskriven om dödandet bara kan kopplas ihop med en motsvarande kostnad för den som utför handlingen. Den moraliska skuld en person ådrar sig genom att döda ett djur kan enkelt betalas genom det offentliga bekännandet av att handlingen medför ett personligt trauma (att man "tar konsekvenserna" som Lindström skriver").
Eller lite annorlunda uttryckt: Om någon säger att de gärna dödar djur för nöjes skull uppfattar vi den personen som djupt oetisk. Men om någon utför exakt likadana handlingar – med exakt likadana konsekvenser – under betygande att de helst skulle vilja slippa utföra dem, så antar personens agerande en air av tragisk heroism. Hon vill inte, men gör det ändå. Han lider av det, men härdar ut. Resultatet är att förövaren blir det verkliga offret.
Offeretiken är på det sättet en mäktig symbolisk ekonomi med kraft att dramatiskt förändra våra handlingars betydelse. Det tänkandet måste övervinnas om vi ska kunna komma till de väsentliga frågorna. Som till exempel frågan om det verkligen gör någon skillnad för de drabbade djurindividerna om de hamnar i händerna på en pervers nöjesdödare eller en självutnämnd tragisk hjälte.
fredag, januari 22, 2010
Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal
Igår pratade jag om "Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen" på Djurens Rätts föreläsningsserie i Stockholm. (Mer info och länkar till kommande föredrag här.) En del som inte kunde komma eller inte bor i storstadsdjungeln har undrat om föredraget kunde filmas och läggas ut på nätet. Och filmas kunde det, tack vare en ideell insats i Djurens Rätt Stockholm. Tack för det! Nu ska mina powerpointbilder klippas in också, så det blir begripligt för den som tittar, men det kommer på nätet vad det lider.
Anyhow, det var inte det jag tänkte säga nu, utan bara det här:
Eller annorlunda uttryckt: Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal.
Anyhow, det var inte det jag tänkte säga nu, utan bara det här:
"Vegetarianism is often regarded as an eccentric moral view, and it is assumed that a vegetarian must subscribe to principles at odds with common sense. But ... the opposite is true: the rule against causing unnecessary pain is the least eccentric of all moral principles, and that rule leads straight to the conclusion that we should abandon the business of meat production and adopt alternative diets. Considered in this light, vegetarianism might be thought of as a severely conservative moral stance."
— James Rachels, Created From Animals: The Moral Implications of Darwinism, 1991, s.212.
Eller annorlunda uttryckt: Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal.
tisdag, januari 05, 2010
Avatar, naturen och djuren
Jag såg Avatar igår. Det finns förstås mycket att säga om den, och en hel del har väl redan sagts. Till exempel är väl alla vid det här laget överens om att filmen är den mest ultramaffigt pompösa visuella 3D-knockout som någonsin producerats. Nästan lika överens är väl alla om att storyn är platt och stereotypiserande.
Inte för att stereotyper alltid måste vara hela världen. Ska man göra en underhållande actionfylld ont-mot-gott-historia så underlättar det med lite polarisering så att publiken inte behöver ha några betänkligheter över att skurken får sitt rättmätiga stryk i slutet.
Men om man samtidigt försöker göra sin film till någon sorts betraktelse över vår samtid med krig, imperialism och miljöförstöring så kan stereotyperna bli lite väl påfrestande.
Som när de ädla vildarna i urbefolkningen på planeten Pandora talar engelska med afrikansk brytning, lever i djupekologisk new age-harmoni med naturen och kan USB-koppla sina dreadlocks (I shit you not!) rakt in i Moder Jord. (Som för övrigt heter Eywa, vilket låter som en korsning mellan Lovelocks Gaia och sångerskan Enya.)
Eller som när de invaderande, profithungrande människostyrkorna kommer från en 'döende planet', vill ta olj... eh... förlåt, 'unobtainiumet', i marken där infödingarna lever, och är helt beroende av sin själsdöda teknologi för att överleva mer än några minuter. Och naturligtvis blir en av människorna upptagen i ursprungsbefolkningen för att till slut bli ledare för deras motstånd. (Missa inte South Park-parodin på Avatar som har den klockrena titeln "Dansar med smurfar".)
En annan värld - eller bara en spegel?
"Berätta inte för er hjärna", utan njut av det tekniska äventyret istället, föreslår DN:s recensent. Visst, inga problem för min del. I vanliga fall. Men den här gången blir hjärnan lite för ofta påmind och lite för ofta generad för att jag bara ska kunna luta mig tillbaka och njuta av flygturen.
Visuellt är filmen närmast fulländad, så det är inte det vi får se som gör att historien skaver utan det vi får höra: nämligen att samma dikotomier som orsakade problemen från början också rymmer deras lösning.
Filmens samtidskritiska manöver blir bara en halv derrideansk dekonstruktion - de binära motsatserna byter plats, men hierarkin dem emellan ifrågasätts inte. Bara känslan vinner över förnuftet, bara andligheten besegrar teknologin, bara naturens balans återställs efter girighetens ingrepp - så blir allt bra. Alla konflikter utspelas efter dikotoma gränsdragningar mellan färdiga, essentiella storheter, allt utan maktperspektiv. Lite som i borgerliga medier. Fast i en rymddjungel då.
Filmen får mig att tänka på ett citat från Stanislaw Lems Solaris, som jag nyligen stötte på i Michael Hardts och Antonio Negris senaste bok Commonwealth:
Lems poäng är förstås att människans upplevelseförmåga ytterst är antropocentrisk och antropomorfisk, vi ser bara det vi kan se ur ett mänskligt perspektiv. Andra världar kan aldrig bli annat än speglar för oss själva.
Och det är just det som känns som begränsningen med Avatar - den andra världen, så fantastisk rikt utmejslad, och med ett löfte om så mycket mer, blir till slut bara en spegelvändning av vår egen värld. Våra invanda kategorier och dikotomier består - natur/kultur, förnuft/känsla, teknologi/andlighet, harmoni/kaos, gud/människa, man/kvinna, och naturligtvis - djur/människa.
Djur-människa-relationen i Avatar
Artikulationen av djur-människa-relationen i Avatar blir speciellt intressant ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv just eftersom filmen inte bryter några normer utan tvärtom renodlar dem. På det sättet ger filmen en ögonblicksbild av vår tids platonska idealformer. Na'vi-folket i Avatar är vår föreställning om miljövänlighet och naturenlighet pressad till sin yttersta gräns. De är ett oskyldigt folk i harmoni med naturen, i kontakt med sina rötter, i besittning av en självklar livsvisdom, och de är obesvärade av all teknologisk korruption.
Och vad har detta ärkenaturliga folk för förhållande till andra djur? Jo, precis som i våra vanliga ideologiska fantasier om allsköns förhistoriska folk och ursprungsbefolkningar så dödar de förstås inte i onödan. Och när de dödar någon dödar de snabbt och ber samtidigt en liten bön där de tackar bytesdjuret för den gåva som givits dem. Helst ska man kalla djuret för "broder" eller något också. Tanken är liksom att djuret offrar sig för jägaren, och att om vi bara betygar vår vördnad för allt levande samtidigt som vi gör raka motsatsen - tar ett liv - så finns det inget problem.
Sedan slår jag vad om att Na'vierna vinnlägger sig om att använda alla delar av djuret utan spill, och sedan källsorterar och komposterar de allt som eventuellt blir över. Det är helt enkelt så man gör när man är supernaturlig och så in i helvete in tune med livet. Det vet naturfolken, och det har vi civiliserade människor glömt bort - så ser det i alla fall ut i vårt kollektiva västerländska medvetande, och det är just den bilden i renodlad form som Avatar speglar.
Dagens köttätande Na'vier
Det är också ganska vanligt att denna föreställning om djur-människa-relationen kastas fram som ett försvar för köttätande idag. Trenden med ekologiska, närproducerade djurprodukter är ett tydligt fenomen som drar symbolisk kraft från naturlighetsidealet.
För något år sedan debatterade jag faktiskt djurrätt med en äkta Na'vi - en djurskyddsinspektör från Uppsala. Han höll själv får och såg inte något problem med att döda dem så länge han kunde "se dem i ögonen" när han skar halsen av dem. (Han motsatte sig förstås, som alla Na'vier, storskalig djuruppfödning.)
En annan som har en direkt USB-anslutning till djuren han tänker döda är skribenten Po Tidholm, som härom veckan skrev i DN om sin egen hemslakt av får:
För Tidholm finns alltså inget principiellt problem med att döda andra djur - frågan ställs inte ens i hans betraktelse. Liksom hos Na'vierna betonas istället närheten till djuret, den direkta relationen. Djuren "behöver" också oss för att överleva, precis som i det fulländade kretsloppet på planeten Pandora.
Tidholm utesluter förvisso en fullständig återgång till naturen. "Vi är bortom det naturliga idag", skriver han. Men det betyder inte att naturen upphör att vara idealet. Det 'naturliga' må vara blockerat och utom räckhåll för oss idag, men vi bör i alla fall emulera det så gott det går under omständigheterna. Detta 'naturliga' förhållningssätt innefattar för Tidholm att vi lär oss att "inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar".
Mördaren som tragisk hjälte
Här finns en märklig symbolisk ekonomi: genom att utsätta oss för traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik.
Hade dödandet inte varit ett trauma - notera hur Tidholm understryker att han naturligtvis inte tycker om att döda djur - så hade transaktionen uppfattats som asymmetrisk, som orättvis. En person som faktiskt tycker om att döda djur kan inte anföra Tidholms resonemang, även om deras handlingar skulle se exakt likadana ut och får likadana konsekvenser. En sådan person vore bara sadistisk och grym. Han eller hon skulle bara vara någon som tar utan att själv ge något tillbaka.
Nej, dödandet måste göras till en börda, en heroisk uppoffring för den som dödar, så att skulden till den dödade kan betalas symboliskt - så att det blir mördaren det blir synd om och inte offret. Det är egentligen bara bönen eller trollformeln som saknas för att vi ska se Tidholm framför oss i Na'viernas digitala fantasiskog, böjd med sin kniv över ett datoranimerat fantasidjur, svamlandes i dess öra om andligt broderskap. För det är ju fantasi alltihop - självlegitimerande, självryggdunkande speciesistisk fantasi. Det perfekta skalet för osynliggörande av mänsklig makt och mänskligt ansvar.
När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade.
När vi möter andra djur möter vi - som Henry Beston har skrivit - inte bröder, inte undersåtar, utan andra nationer. Djur är något annat än saker. De är helt andra världar. Men den insikten står sig som regel slätt när vi begrundar Lems kommentar: "Vi har inget behov av andra världar. Vi vill ha speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar."
Och ändå finns de där. Mitt framför oss.
This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.
Inte för att stereotyper alltid måste vara hela världen. Ska man göra en underhållande actionfylld ont-mot-gott-historia så underlättar det med lite polarisering så att publiken inte behöver ha några betänkligheter över att skurken får sitt rättmätiga stryk i slutet.
Men om man samtidigt försöker göra sin film till någon sorts betraktelse över vår samtid med krig, imperialism och miljöförstöring så kan stereotyperna bli lite väl påfrestande.
Som när de ädla vildarna i urbefolkningen på planeten Pandora talar engelska med afrikansk brytning, lever i djupekologisk new age-harmoni med naturen och kan USB-koppla sina dreadlocks (I shit you not!) rakt in i Moder Jord. (Som för övrigt heter Eywa, vilket låter som en korsning mellan Lovelocks Gaia och sångerskan Enya.)
Eller som när de invaderande, profithungrande människostyrkorna kommer från en 'döende planet', vill ta olj... eh... förlåt, 'unobtainiumet', i marken där infödingarna lever, och är helt beroende av sin själsdöda teknologi för att överleva mer än några minuter. Och naturligtvis blir en av människorna upptagen i ursprungsbefolkningen för att till slut bli ledare för deras motstånd. (Missa inte South Park-parodin på Avatar som har den klockrena titeln "Dansar med smurfar".)
En annan värld - eller bara en spegel?
"Berätta inte för er hjärna", utan njut av det tekniska äventyret istället, föreslår DN:s recensent. Visst, inga problem för min del. I vanliga fall. Men den här gången blir hjärnan lite för ofta påmind och lite för ofta generad för att jag bara ska kunna luta mig tillbaka och njuta av flygturen.
Visuellt är filmen närmast fulländad, så det är inte det vi får se som gör att historien skaver utan det vi får höra: nämligen att samma dikotomier som orsakade problemen från början också rymmer deras lösning.
Filmens samtidskritiska manöver blir bara en halv derrideansk dekonstruktion - de binära motsatserna byter plats, men hierarkin dem emellan ifrågasätts inte. Bara känslan vinner över förnuftet, bara andligheten besegrar teknologin, bara naturens balans återställs efter girighetens ingrepp - så blir allt bra. Alla konflikter utspelas efter dikotoma gränsdragningar mellan färdiga, essentiella storheter, allt utan maktperspektiv. Lite som i borgerliga medier. Fast i en rymddjungel då.
Filmen får mig att tänka på ett citat från Stanislaw Lems Solaris, som jag nyligen stötte på i Michael Hardts och Antonio Negris senaste bok Commonwealth:
"We take off into the cosmos, ready for anything. ... And yet, if we examine it more closely, our enthusiasm turns out to be all sham. We don't want to conquer the cosmos, we simply want to extend the boundaries of Earth to the frontiers of the cosmos. ... We have no need of other worlds. We need mirrors. We don't know what to do with other worlds."
Lems poäng är förstås att människans upplevelseförmåga ytterst är antropocentrisk och antropomorfisk, vi ser bara det vi kan se ur ett mänskligt perspektiv. Andra världar kan aldrig bli annat än speglar för oss själva.
Och det är just det som känns som begränsningen med Avatar - den andra världen, så fantastisk rikt utmejslad, och med ett löfte om så mycket mer, blir till slut bara en spegelvändning av vår egen värld. Våra invanda kategorier och dikotomier består - natur/kultur, förnuft/känsla, teknologi/andlighet, harmoni/kaos, gud/människa, man/kvinna, och naturligtvis - djur/människa.
Djur-människa-relationen i Avatar
Artikulationen av djur-människa-relationen i Avatar blir speciellt intressant ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv just eftersom filmen inte bryter några normer utan tvärtom renodlar dem. På det sättet ger filmen en ögonblicksbild av vår tids platonska idealformer. Na'vi-folket i Avatar är vår föreställning om miljövänlighet och naturenlighet pressad till sin yttersta gräns. De är ett oskyldigt folk i harmoni med naturen, i kontakt med sina rötter, i besittning av en självklar livsvisdom, och de är obesvärade av all teknologisk korruption.
Och vad har detta ärkenaturliga folk för förhållande till andra djur? Jo, precis som i våra vanliga ideologiska fantasier om allsköns förhistoriska folk och ursprungsbefolkningar så dödar de förstås inte i onödan. Och när de dödar någon dödar de snabbt och ber samtidigt en liten bön där de tackar bytesdjuret för den gåva som givits dem. Helst ska man kalla djuret för "broder" eller något också. Tanken är liksom att djuret offrar sig för jägaren, och att om vi bara betygar vår vördnad för allt levande samtidigt som vi gör raka motsatsen - tar ett liv - så finns det inget problem.
Sedan slår jag vad om att Na'vierna vinnlägger sig om att använda alla delar av djuret utan spill, och sedan källsorterar och komposterar de allt som eventuellt blir över. Det är helt enkelt så man gör när man är supernaturlig och så in i helvete in tune med livet. Det vet naturfolken, och det har vi civiliserade människor glömt bort - så ser det i alla fall ut i vårt kollektiva västerländska medvetande, och det är just den bilden i renodlad form som Avatar speglar.
Dagens köttätande Na'vier
Det är också ganska vanligt att denna föreställning om djur-människa-relationen kastas fram som ett försvar för köttätande idag. Trenden med ekologiska, närproducerade djurprodukter är ett tydligt fenomen som drar symbolisk kraft från naturlighetsidealet.
För något år sedan debatterade jag faktiskt djurrätt med en äkta Na'vi - en djurskyddsinspektör från Uppsala. Han höll själv får och såg inte något problem med att döda dem så länge han kunde "se dem i ögonen" när han skar halsen av dem. (Han motsatte sig förstås, som alla Na'vier, storskalig djuruppfödning.)
En annan som har en direkt USB-anslutning till djuren han tänker döda är skribenten Po Tidholm, som härom veckan skrev i DN om sin egen hemslakt av får:
"Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp."
För Tidholm finns alltså inget principiellt problem med att döda andra djur - frågan ställs inte ens i hans betraktelse. Liksom hos Na'vierna betonas istället närheten till djuret, den direkta relationen. Djuren "behöver" också oss för att överleva, precis som i det fulländade kretsloppet på planeten Pandora.
Tidholm utesluter förvisso en fullständig återgång till naturen. "Vi är bortom det naturliga idag", skriver han. Men det betyder inte att naturen upphör att vara idealet. Det 'naturliga' må vara blockerat och utom räckhåll för oss idag, men vi bör i alla fall emulera det så gott det går under omständigheterna. Detta 'naturliga' förhållningssätt innefattar för Tidholm att vi lär oss att "inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar".
Mördaren som tragisk hjälte
Här finns en märklig symbolisk ekonomi: genom att utsätta oss för traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik.
Hade dödandet inte varit ett trauma - notera hur Tidholm understryker att han naturligtvis inte tycker om att döda djur - så hade transaktionen uppfattats som asymmetrisk, som orättvis. En person som faktiskt tycker om att döda djur kan inte anföra Tidholms resonemang, även om deras handlingar skulle se exakt likadana ut och får likadana konsekvenser. En sådan person vore bara sadistisk och grym. Han eller hon skulle bara vara någon som tar utan att själv ge något tillbaka.
Nej, dödandet måste göras till en börda, en heroisk uppoffring för den som dödar, så att skulden till den dödade kan betalas symboliskt - så att det blir mördaren det blir synd om och inte offret. Det är egentligen bara bönen eller trollformeln som saknas för att vi ska se Tidholm framför oss i Na'viernas digitala fantasiskog, böjd med sin kniv över ett datoranimerat fantasidjur, svamlandes i dess öra om andligt broderskap. För det är ju fantasi alltihop - självlegitimerande, självryggdunkande speciesistisk fantasi. Det perfekta skalet för osynliggörande av mänsklig makt och mänskligt ansvar.
När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade.
När vi möter andra djur möter vi - som Henry Beston har skrivit - inte bröder, inte undersåtar, utan andra nationer. Djur är något annat än saker. De är helt andra världar. Men den insikten står sig som regel slätt när vi begrundar Lems kommentar: "Vi har inget behov av andra världar. Vi vill ha speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar."
Och ändå finns de där. Mitt framför oss.
This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.
söndag, januari 03, 2010
Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen - torsdag 21 januari
Djurens Rätt i Stockholm anordnar under våren en studiecirkel om djurrättsliga frågor. Torsdag 21 januari kl. 18-21, på NBV, Bergsunds Strand 43, Hornstull, Stockholm, ska jag prata om djurrättsrörelsens framtid. Kolla in Facebook-eventet och sprid vidare. Se också hela studiecirkelprogrammet på Facebook.
"Vad har djurrättsrörelsen lyckats med? Vad har vi misslyckats med? Vad krävs för att avskaffa djurförtrycket? Djurrättsrörelsen har länge försökt utveckla och sprida en kritik av speciesismen, artförtrycket. Men frågan är om rörelsen verkligen har förstått hur speciesismen fungerar i vår tid. Tänk om det är just den allmänt spridda djurvänligheten som är djurens största problem? Tänk om speciesismen återskapas just genom att framstå som sin motsats - som "skydd" av djur? Föredraget diskuterar djurskyddsideologin som ett centralt problem för djurrättsrörelsen, samt föreslår strategier för hur rörelsen kan bryta sig loss ur djurskyddets begränsningar och påbörja resan mot djurförtryckets avskaffande.
Per-Anders Svärd har varit djurrättsaktivist i 15 år. Åren 2003-2007 var han förbundsordförande för Djurens Rätt. Han arbetar nu med en doktorsavhandling om svensk djurförtryckspolitik och bloggar om djurrätt på http://peranderssvard.blogspot.com"
Schemat för kvällen ser ut som följer:
18.00-18.30
Kaffe
18.30-20.30
Föreläsning & diskussion
20.30-21.00
Avslut
"Vad har djurrättsrörelsen lyckats med? Vad har vi misslyckats med? Vad krävs för att avskaffa djurförtrycket? Djurrättsrörelsen har länge försökt utveckla och sprida en kritik av speciesismen, artförtrycket. Men frågan är om rörelsen verkligen har förstått hur speciesismen fungerar i vår tid. Tänk om det är just den allmänt spridda djurvänligheten som är djurens största problem? Tänk om speciesismen återskapas just genom att framstå som sin motsats - som "skydd" av djur? Föredraget diskuterar djurskyddsideologin som ett centralt problem för djurrättsrörelsen, samt föreslår strategier för hur rörelsen kan bryta sig loss ur djurskyddets begränsningar och påbörja resan mot djurförtryckets avskaffande.
Per-Anders Svärd har varit djurrättsaktivist i 15 år. Åren 2003-2007 var han förbundsordförande för Djurens Rätt. Han arbetar nu med en doktorsavhandling om svensk djurförtryckspolitik och bloggar om djurrätt på http://peranderssvard.blogspot.com"
Schemat för kvällen ser ut som följer:
18.00-18.30
Kaffe
18.30-20.30
Föreläsning & diskussion
20.30-21.00
Avslut
onsdag, december 09, 2009
Humorsatsning i SVT
Djurens Rätts blogg kommenterar Agenda i SVT om förtroendet för grisköttsbranschen.
tisdag, december 01, 2009
Krishanteringen i grishanteringen (eller, Till krisens och grisens försvar)
'Krishantering' är det moderna ordet för att återställa skenet när någon ertappas med byxorna nere. För jordbruksminister Eskil Erlandsson har nog en stor del av den senaste arbetsveckan gått åt till att 'återställa förtroendet' för fläskköttsindustrin efter Djurrättsalliansens avslöjande.
I dagens Aftonbladet kan vi se hur industrin försöker slå tillbaka med en klassisk krishanteringsstrategi: tvivel. Man ifrågasätter vilka kunskaper aktivisterna har för att bedöma grisarnas tillstånd. Till exempel påstås att en galts testiklar har kallats för en böld på en av bilderna. Andra bilder påstås vara manipulerade, missvisande eller till och med tagna utomlands. (Djurrättsalliansen svarar på dessa anklagelser här.)
Tvivlets strategi
Jag har tidigare skrivit om hur djurindustrierna jobbar som tobaksindustrin i detta avseende. Tobaksbolagen insåg att de inte rakt av kunde förneka sambanden mellan rökning och cancer. Däremot kunde de agera för att skapa tvivel. I ett strategidokument från 1969 fastslogs till exempel:
Målsättningen var alltså lägga bevisbördan på kritikerna. De som kritiserade tobaksindustrin skulle framställas som att de var okunniga, sensationslystna och drivna av dunkla motiv. På det sättet skulle förtroendet för den egna produkten återställas och kraven på reglering av industrin skulle kunna skjutas åt sidan.
Tobaksbolagen har förstås den fördelen att de säljer en beroendeframkallande produkt. Kraften i beroendet underlättar för tvivlet att få fäste hos konsumenten. Köttindustrin har kanske inte en lika stark fysiologisk beroendefaktor att förlita sig på, men den har kanske ännu starkare sociala faktorer att finna stöd i. Nästan alla äter kött, och att bryta mot den normen är något de flesta uppfattar som svårt - om tanken ens är möjlig att tänka. Det finns helt enkelt en rädsla för att uppfattas som avvikande - för att inte säga 'tokig' och 'fanatisk'.
Krishanteringen i grishanteringen
Djurindustriernas krishantering bygger idag på att utnyttja samma mänskliga svagheter som tobaksindustrin en gång gjorde:
Vad kan vi göra för att förvärra krisen?
Den tanke som industrin ytterst måste undanröja ur folks medvetanden är idén om ett etiskt avståndstagande från djurprodukter. En debatt om grishanteringen är förstås jobbig för industrin, men helt okej så länge den sker på reformernas planhalva och tvivlen om aktivisternas motiv kan upprätthållas. För i en sådan debatt har den etablerade ordningen - köttnormativiteten - de flesta sociala faktorer på sin sida. Människor kommer att bli upprörda, men de ser inte identifikation med en vegansk livsstil som ett möjligt alternativ.
Den totala krisen för industrin vore en debatt om djurens rättigheter i termer av frihet, jämlikhet och rättvisa - en debatt som djurindustrierna vet att de inte kan vinna. Mardrömmen för industrin är därför inte den situation vi har idag, eftersom en sådan debatt ännu inte kommit till stånd. Mardrömmen är den situation vi hade i mitten av 1990-talet, när den så kallade "veganrörelsen" faktiskt tillhandahöll en möjlig alternativ, kontrahegemonisk, identitet för tusentals unga människor. Ytterst är det den situationen som tvivlets strategi nu sätts i verket för att förebygga.
Lämplighetslogiken
Samhällsvetarna Johan P. Olsen och James G. March presenterar en enkel modell för hur människor agerar i institutionella sammanhang. De menar att människor ständigt frågar sig 'Vad är jag för person? Vad är detta för sorts situation? Vad gör en person som jag i en situation som denna?'
Människors agerande följer med det här synsättet en 'lämplighetslogik' - vi gör helt enkelt vad som verkar lämpligt (i det givna sammanhaget) utifrån de svar vi kan ge på dessa frågor. En första nyckel till förändring ligger därför i att påverka de identiteter eller subjektpositioner som finns tillgängliga för människor. Vilka svar kan de egentligen ge på frågan 'vad är jag för person?' Är det till exempel möjligt för dem att svara 'jag är vegan'? Mycket sällan, eftersom denna identitet för de flesta människor inte framstår som ett alternativ. Djurrättsrörelsens jobb blir därför att främja möjligheten till en sådan identifikation.
Först och främst kräver det att vi slutar ängslas inför risken att bli avfärdade som radikala, och börjar ta det för självklart att (1) människor kan förstå argument, och (2) i allmänhet motsätter sig våld och förtryck. (Ett annat sätt att uttrycka det är att vi måste ge upp smygelitismen: om vi kunde bli veganer så kan andra också bli det. Vi är inte smartare eller godare än andra, vi hade bara lämpliga förutsättningar att ändra oss. Så hur kan vi skapa förutsättningar för andra att göra samma sak?) Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.
Och hur är det med frågan 'vad är det här för sorts situation?' Vad kan människor egentligen svara på detta i relation till grisskandalen? Ett svar som direkt erbjuder sig som en lämplig tolkning är just att det handlar om isolerade incidenter och saker som kan åtgärdas genom reformer. Det är också det svar som industrin och ansvariga politiker helst vill se. Här måste djurrättsrörelsen aktivt problematisera den vanliga tolkningen, inklusive de många godhjärtade men missriktade försöken att förbättra djurskyddet.
Vad vi måste anstränga oss för att visa är att det var just djurskyddsideologin som försatte oss i den här situationen från början. Det är inte några enskilda producenter som fört de djurskyddsälskande konsumenterna bakom ljuset - det är konsumenterna själva som låtit sig bli förda bakom ljuset av sin egen djurskyddsideologi.
Vad vi måste eftersträva är därför en förskjutning från den första av nedanstående situationer till den andra:
Djurskydd:
Vad är jag för person?
Jag är en person som inte vill att djur ska lida och tar djurskydd på allvar.
Vad är det här för situation?
Grisarna plågas för att lagar och regler inte tas på allvar av alla grisuppfödare. Det behövs hårdare regler och bättre kontroller.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag uttrycker min upprördhet hemma och vid fikabordet på jobbet. Eventuellt skriver jag ett brev till jordbruksministern och kräver att tillsynen av grisarna blir bättre. Jag är inte så sugen på julskinkan i år, men förhoppningsvis blir det bättre till nästa år.
Djurrätt:
Vad är jag för person?
Jag är en person som tar djurs intressen och rättigheter på allvar. Jag är därmed en del av en rörelse som vill utmana tusentals år av speciesism.
Vad är det här för situation?
Grisskandalen är bara ännu ett uttryck för speciesismen, det allmänt utbredda men oförsvarbara artförtrycket. Det som nu pågår är bara ett försök att återställa speciesismens normalitet.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag ifrågasätter förtrycket, slutar konsumera djurprodukter och försöker uppmuntra andra att göra samma sak.
Ofta tror vi att vi nått framgång när vi ser att människor uttrycker den första identiteten - att de bryr sig om djurskydd och tycker att det är fruktansvärt att djur lider. Men det är inget framsteg alls. Så gott som alla har redan den identifikationen och den är fullt förenlig med fortsatt djurutnyttjande.
Framgång för djurrättsrörelsen ligger just i förskjutningen till en annan identifikation, bortom djurskyddstänkandet, där ickemänskliga djur inte längre reduceras till objekt och resurser. Vägen framåt går därför gå via följande frågor som måste ställas i all vår aktivism: Hur undviker vi att fångas i den debattlogik som industrierna föredrar? Vilka alternativa tolkningar erbjuder vi? Vilka alternativa identifikationspunkter tillhandahåller vi i vår kommunikation?
Reflektion över dessa frågor är den första öppningen för oss att fördjupa den pågående krisen.
I dagens Aftonbladet kan vi se hur industrin försöker slå tillbaka med en klassisk krishanteringsstrategi: tvivel. Man ifrågasätter vilka kunskaper aktivisterna har för att bedöma grisarnas tillstånd. Till exempel påstås att en galts testiklar har kallats för en böld på en av bilderna. Andra bilder påstås vara manipulerade, missvisande eller till och med tagna utomlands. (Djurrättsalliansen svarar på dessa anklagelser här.)
Tvivlets strategi
Jag har tidigare skrivit om hur djurindustrierna jobbar som tobaksindustrin i detta avseende. Tobaksbolagen insåg att de inte rakt av kunde förneka sambanden mellan rökning och cancer. Däremot kunde de agera för att skapa tvivel. I ett strategidokument från 1969 fastslogs till exempel:
Mål nr 1: Att skjuta åt sidan i miljoners medvetanden den falska övertygelsen att cigarettrökning orsakar lungcancer och andra sjukdomar; en övertygelse grundad på fanatiska antaganden, falska rykten, icke underbyggda påståenden, och ovetenskapliga utsagor och gissningar från publicitetssökande opportunister.
Målsättningen var alltså lägga bevisbördan på kritikerna. De som kritiserade tobaksindustrin skulle framställas som att de var okunniga, sensationslystna och drivna av dunkla motiv. På det sättet skulle förtroendet för den egna produkten återställas och kraven på reglering av industrin skulle kunna skjutas åt sidan.
Tobaksbolagen har förstås den fördelen att de säljer en beroendeframkallande produkt. Kraften i beroendet underlättar för tvivlet att få fäste hos konsumenten. Köttindustrin har kanske inte en lika stark fysiologisk beroendefaktor att förlita sig på, men den har kanske ännu starkare sociala faktorer att finna stöd i. Nästan alla äter kött, och att bryta mot den normen är något de flesta uppfattar som svårt - om tanken ens är möjlig att tänka. Det finns helt enkelt en rädsla för att uppfattas som avvikande - för att inte säga 'tokig' och 'fanatisk'.
Krishanteringen i grishanteringen
Djurindustriernas krishantering bygger idag på att utnyttja samma mänskliga svagheter som tobaksindustrin en gång gjorde:
- Förminska problemet från ett systemproblem (att vi använder miljarder djur till mat, trots att vi inte behöver göra det), till något som går att hantera med legitimerande reformer (ge anmärkningar på ventilationen hos några bönder, inför tätare veterinärkontroller, peka ut några rötägg som inte sköter sig). Problemen är tillfälliga och kan åtgärdas, det finns inget djupare etiskt problem i konsumtionen av djurprodukter. Det är onödigt att ens ställa frågan om djur kanske borde ha rätt till liv och frihet. Målsättningen här är att snabbt återställa ett förtroende för industrin, eller som målsättningen bakom tobakspropagandan formulerades: "Att lyfta cigaretten från canceridentifikationen så snart som möjligt och återställa den till dess rätta plats av värdighet och acceptans i medvetandena hos kvinnor och män på den fria amerikanska företagsamhetens marknad. (PDF)"
- Skapa tvivel kring kritikernas påståenden (bilderna är inte representativa, kritikerna är okunniga, de gör en felaktig bedömning). I tobaksstrategin hette det så här:
Mål nr 3: Att avslöja den icke-trovärdiga, tidigare ej förekommande och illasinnade attacken mot cigaretten, som utgörande förtal och ärekränkning i den största omfattning som någonsin begåtts mot någon produkt i den fria företagsamhetens historia." (PDF)
- Framställ kritikerna som drivna av ohederliga motiv (de vill manipulera oss för sina egna syften, de vill att du ska bli en sån där konstig vegan.) Eller som det hette i tobaksstrategins mål nr 5: "Att bevisa att cigaretten har ställts inför rätta av en lynchningslag, skapad och utvecklad av dåligt informerade och oansvariga människor och organisationer för att frambringa och uppvigla rädsla." (PDF).
Vad kan vi göra för att förvärra krisen?
Den tanke som industrin ytterst måste undanröja ur folks medvetanden är idén om ett etiskt avståndstagande från djurprodukter. En debatt om grishanteringen är förstås jobbig för industrin, men helt okej så länge den sker på reformernas planhalva och tvivlen om aktivisternas motiv kan upprätthållas. För i en sådan debatt har den etablerade ordningen - köttnormativiteten - de flesta sociala faktorer på sin sida. Människor kommer att bli upprörda, men de ser inte identifikation med en vegansk livsstil som ett möjligt alternativ.
Den totala krisen för industrin vore en debatt om djurens rättigheter i termer av frihet, jämlikhet och rättvisa - en debatt som djurindustrierna vet att de inte kan vinna. Mardrömmen för industrin är därför inte den situation vi har idag, eftersom en sådan debatt ännu inte kommit till stånd. Mardrömmen är den situation vi hade i mitten av 1990-talet, när den så kallade "veganrörelsen" faktiskt tillhandahöll en möjlig alternativ, kontrahegemonisk, identitet för tusentals unga människor. Ytterst är det den situationen som tvivlets strategi nu sätts i verket för att förebygga.
Lämplighetslogiken
Samhällsvetarna Johan P. Olsen och James G. March presenterar en enkel modell för hur människor agerar i institutionella sammanhang. De menar att människor ständigt frågar sig 'Vad är jag för person? Vad är detta för sorts situation? Vad gör en person som jag i en situation som denna?'
Människors agerande följer med det här synsättet en 'lämplighetslogik' - vi gör helt enkelt vad som verkar lämpligt (i det givna sammanhaget) utifrån de svar vi kan ge på dessa frågor. En första nyckel till förändring ligger därför i att påverka de identiteter eller subjektpositioner som finns tillgängliga för människor. Vilka svar kan de egentligen ge på frågan 'vad är jag för person?' Är det till exempel möjligt för dem att svara 'jag är vegan'? Mycket sällan, eftersom denna identitet för de flesta människor inte framstår som ett alternativ. Djurrättsrörelsens jobb blir därför att främja möjligheten till en sådan identifikation.
Först och främst kräver det att vi slutar ängslas inför risken att bli avfärdade som radikala, och börjar ta det för självklart att (1) människor kan förstå argument, och (2) i allmänhet motsätter sig våld och förtryck. (Ett annat sätt att uttrycka det är att vi måste ge upp smygelitismen: om vi kunde bli veganer så kan andra också bli det. Vi är inte smartare eller godare än andra, vi hade bara lämpliga förutsättningar att ändra oss. Så hur kan vi skapa förutsättningar för andra att göra samma sak?) Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.
Och hur är det med frågan 'vad är det här för sorts situation?' Vad kan människor egentligen svara på detta i relation till grisskandalen? Ett svar som direkt erbjuder sig som en lämplig tolkning är just att det handlar om isolerade incidenter och saker som kan åtgärdas genom reformer. Det är också det svar som industrin och ansvariga politiker helst vill se. Här måste djurrättsrörelsen aktivt problematisera den vanliga tolkningen, inklusive de många godhjärtade men missriktade försöken att förbättra djurskyddet.
Vad vi måste anstränga oss för att visa är att det var just djurskyddsideologin som försatte oss i den här situationen från början. Det är inte några enskilda producenter som fört de djurskyddsälskande konsumenterna bakom ljuset - det är konsumenterna själva som låtit sig bli förda bakom ljuset av sin egen djurskyddsideologi.
Vad vi måste eftersträva är därför en förskjutning från den första av nedanstående situationer till den andra:
Djurskydd:
Vad är jag för person?
Jag är en person som inte vill att djur ska lida och tar djurskydd på allvar.
Vad är det här för situation?
Grisarna plågas för att lagar och regler inte tas på allvar av alla grisuppfödare. Det behövs hårdare regler och bättre kontroller.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag uttrycker min upprördhet hemma och vid fikabordet på jobbet. Eventuellt skriver jag ett brev till jordbruksministern och kräver att tillsynen av grisarna blir bättre. Jag är inte så sugen på julskinkan i år, men förhoppningsvis blir det bättre till nästa år.
Djurrätt:
Vad är jag för person?
Jag är en person som tar djurs intressen och rättigheter på allvar. Jag är därmed en del av en rörelse som vill utmana tusentals år av speciesism.
Vad är det här för situation?
Grisskandalen är bara ännu ett uttryck för speciesismen, det allmänt utbredda men oförsvarbara artförtrycket. Det som nu pågår är bara ett försök att återställa speciesismens normalitet.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag ifrågasätter förtrycket, slutar konsumera djurprodukter och försöker uppmuntra andra att göra samma sak.
Ofta tror vi att vi nått framgång när vi ser att människor uttrycker den första identiteten - att de bryr sig om djurskydd och tycker att det är fruktansvärt att djur lider. Men det är inget framsteg alls. Så gott som alla har redan den identifikationen och den är fullt förenlig med fortsatt djurutnyttjande.
Framgång för djurrättsrörelsen ligger just i förskjutningen till en annan identifikation, bortom djurskyddstänkandet, där ickemänskliga djur inte längre reduceras till objekt och resurser. Vägen framåt går därför gå via följande frågor som måste ställas i all vår aktivism: Hur undviker vi att fångas i den debattlogik som industrierna föredrar? Vilka alternativa tolkningar erbjuder vi? Vilka alternativa identifikationspunkter tillhandahåller vi i vår kommunikation?
Reflektion över dessa frågor är den första öppningen för oss att fördjupa den pågående krisen.
lördag, november 28, 2009
En köttätares bekännelser, ideologiska fantasier och Mat-Tina
Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.
Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion:
Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.
Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.
Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.
Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.
Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.
Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.
Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.
Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.
I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.
Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.
Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.
Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!
tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.
tisdag, november 24, 2009
Ett liv som gris
Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.
Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Undersökningsmaterialet består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har aktivisterna med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott de har sett.
Filmen ovan är en del av resultatet. Mera finns på kampanjsajten www.ettlivsomgris.se
onsdag, september 30, 2009
Världens bästa djurskydd? + Tom Regan
Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.
Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.
Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)